1 (Heb. 11,37). Esajas blev set väk från andre

Kapitel 49

16. Se EGW till kp. 26,20.

(1146)  

Kapitel 50

10, 11 (se EGW kommentar till kp. 5,19-23). Vandre i Guds ljus, icke i egen upptänding. - Herren har vist mig att dem som i någon grad är blivit forbländet av fjänden, och som icke har genoprettet sig själva från Satans snare, vilt vara i fare fordi de icke kan (1147) skelne ljuset från himlen, och vilt vara tilbögonlig till att acceptere et falskneri. Detta vilt påvirke alla deres tankebaner, deres beslutninger, deres planer, deres råd. De beviser som Gud har givet är icke något bevis for dem, fordi de har forbländet deres egne ögon vid att välge mörket fram for ljus. Så vilt de skape något de kalder for ljus, som Herren kalder gnister från deres egen upptänding, som de vilt rette deres skridt efter. Herren erklärer: “Frygter någon av era Herren, honom lytte till hans tjänar, enhver, som vandrer i mörke och utan ljus; honom stole på Herrens navn, söka stötte hosss sin Gud! Alla I, som upptänder eld och sätter pile i brand, gå in i eders brändände eld, i pilene, i tändte! Från min hånd skal det ramme eder, i kval skal I ligge.” Jesus sagde: »Till dom är jag kommen till denna välden, for att de, som icke ser, skal bliva seände, och de, som ser, skal bliva bline.« »Som ljus är jag kommen till välden, for att enhver, som tror på mig, icke skal bliva i mörket.« »Den, der ringeakter mig och icke tager emot mine ord, har sin dommer: det ord, som jag har talt, det skal dömme honom på den yderste dag.«

10, 11 (see EGW comments on Isaiah 5:19-23). Walk in God’s Light, Not Own Sparks—The Lord has presented before me that those who have been in any measure blinded by the enemy, and who have not fully recovered themselves from the snare of Satan, will be in peril because they cannot discern light from heaven, and will be inclined to accept a falsehood. This will affect the whole tenor of their thoughts, their decisions, their propositions, their counsels. The evidences that God has given are no evidence to them, because they have blinded their own eyes by choosing darkness rather than light. Then they will originate something they call light, which the Lord calls sparks of their own kindling, by which they will direct their steps. The Lord declares, “Who is among you that feareth the Lord, that obeyeth the voice of his servant, that walketh in darkness, and hath no light? Let him trust in the name of the Lord, and stay upon his God. Behold, all ye that kindle a fire, that compass yourselves about with sparks: walk in the light of your fire, and in the sparks that ye have kindled. This shall ye have at mine hand; ye shall lie down in sorrow.” Jesus said, “For judgment I am come into this world, that they which see not might see; and that they which see might be made blind.” “I am come a light into the world, that whosoever believeth on me should not abide in darkness.” “He that rejecteth me, and receiveth not my words, hath one that judgeth him: the word that I have spoken, the same shall judge him in the last day.” {4BC 1146.10}

(1147)  Många forkaster de ord som Herren har sändt, och de ord som människor taler vilt bliva modtaget som ljus och sanning. Människolig visdom före bort från selvfornägtelse, från helligelse och vilt uttänke många ting som tänderer till att Guds budskaper icke får virkning. Vi kan med sikkerhed icke stole på människor som icke är i tät forbinelse med Gud. De accepterer människors meninger, men kan icke skelne den sanne Hyrdes stemme, och deres inflydelse vilt lede många på veldspor, skönt det är beviseligt for deres ögon, bevidner for den sanning som Guds folk bör hava for denna tid (Brev 1f, 1890).

By many, the words which the Lord sent will be rejected, and the words that man may speak will be received as light and truth. Human wisdom will lead away from self-denial, from consecration, and will devise many things that tend to make of no effect God’s messages. We cannot with any safety rely upon men who are not in close connection with God. They accept the opinions of men, but cannot discern the voice of the true Shepherd, and their influence will lead many astray, though evidence is piled upon evidence before their eyes, testifying to the truth that God’s people should have for this time (Letter 1f, 1890).{4BC 1147.1}

(1147)  

Kapitel 53

1-3. Kristi nådegåva och dydighed appellerede icke till jöderne. - [Es. 53,1-3 citeret.] Dessa ord betyder icke att Kristus var utiltalände i sin person. I jödernes ögon havde Kristus ingen skönhed, så de kunde önske Honom. De ventede på en Messias, som ville komma med ydre uppvisning och verdslig ära, en som ville göre stora ting for det jödiske folk, upphögon det över alla andre folkeslag på jorden. Men Kristus kom med Sin guddommelighed skjult i människolig forklädning, beskeden, odmjuk och fattig. De sammenlignede detta människo med de stolte pralhalse de var blivit till, och de kunde se skönhed i Honom. De erkändte icke Hans karakters hellighed och renhed. Den nåde och dydighed der blev uppenbaret i Hans liv, appellerede icke till dem (MS 33, 1911).

1-3. Christ’s Grace and Virtue Did Not Appeal to Jews—[Isaiah 53:1-3 quoted.] These words do not mean that Christ was unattractive in person. In the eyes of the Jews, Christ had no beauty that they should desire Him. They looked for a Messiah who would come with outward display and worldly glory, one who would do great things for the Jewish nation, exalting it above every other nation on the earth. But Christ came with His divinity hidden by the garb of humanity, unobtrusive, humble, poor. They compared this man with the proud boasts they had made, and they could see no beauty in Him. They did not discern the holiness and purity of His character. The grace and virtue revealed in His life did not appeal to them (Manuscript 33, 1911).{4BC 1147.2}

(1147)   2, 3. Et billede som vilt underlägge och odmjuke. - Profetien forudsagde att Kristus skulle vise sig som rodskud från uttörret jord. "Utan skönhed och prakt,” skrev Esajas, ”till att drage våra blik, utan ydre, så vi syntes om honom, ringeaktet, skyet av folk, en smerternes man och kändt med sygdom, en, man skjuler sitt ansigt for, aktet ringe, vi regned honom icke.” Detta kapitel bör studeres. Det visar Kristus som Guds Lam. Dem som är upplöftet i stolthed, i fall själe är fyldt av forfängelighed, bör se på detta billede av deres Genlöser, och odmjuke sig själva i stövet. Hele kapitlet bör hava plads i hukommelsen utenad. Dens inflydelse vilt underlägge och odmjuke den själ, der är tilsmudset av synd och upplöftet av selvophögonlse.

2, 3. A Picture That Will Subdue and Humble—Prophecy foretold that Christ was to appear as a root out of dry ground. “He hath no form nor comeliness,” wrote Isaiah, “and when we shall see him, there is no beauty that we should desire him. He is despised and rejected of men; a man of sorrows, and acquainted with grief: and we hid as it were our faces from him; he was despised, and we esteemed him not.” This chapter should be studied. It presents Christ as the Lamb of God. Those who are lifted up with pride, whose souls are filled with vanity, should look upon this picture of their Redeemer, and humble themselves in the dust. The entire chapter should be committed to memory. Its influence will subdue and humble the soul defiled by sin and uplifted by self-exaltation.{4BC 1147.3}

(1147)  Tänk på Kristi odmjukelse. Honom påtog sig det faldne, lidände människosss natur, som var nedvärdiget och besmittet av synd. Honom tog våra sorger, har våra skyld och skam. Honom utholdt alla de fristelser, som angriber människot. Honom forenede människot med det Guddommelige, en guddommelig Ande boede i et människoligt tempel av köd och tog bolig iblandt osss." Och fordi honom gjorde det, kunde honom färdes mellem Adams syndige sönner och dötre. (YI Dec. 20, 1900).

Think of Christ’s humiliation. He took upon Himself fallen, suffering human nature, degraded and defiled by sin. He took our sorrows, bearing our grief and shame. He endured all the temptations wherewith man is beset. He united humanity with divinity: a divine spirit dwelt in a temple of flesh. He united Himself with the temple. “The Word was made flesh, and dwelt among us,” because by so doing He could associate with the sinful, sorrowing sons and daughters of Adam (The Youth’s Instructor, December 20, 1900).{4BC 1147.4}

(1147)   5. Kristus kan lösköbe enhver själ. - Det var icke endast vid att dö på korset att Kristus utförte Sitt människofrelsände arbeta. Forsmädeligheden, lidelsen och odmjukelsen var en del av hans mission. ”Men honom blev såret for våra överträdelser, knust for våra brödres skyld; osss till frid kom straf över honom, vi fik lägedom vid hans sår.” Denna straf bar (1148) Kristus for överträderens synder, Honom har båret ethvert människosss straf och av den grund kan Honom lösköbe enhver själ, uanset var falden tilstanden är, i fall själen vilt acceptere Guds lov som sin retfärdighedsstandard (MS 77, 1899).

5. Christ Can Ransom Every Soul—It was not alone by dying on the cross that Christ accomplished His work of saving men. The ignominy and suffering and humiliation was a part of His mission. “He was wounded for our transgressions, he was bruised for our iniquities: the chastisement of our peace was upon him; and with his stripes we are healed.” This penalty Christ bore for the sins of the transgressor; He has borne the punishment for every man and for this reason He can ransom every soul, however fallen his condition, if he will accept the law of God as his standard of righteousness (Manuscript 77, 1899). {4BC 1147.5}

(1148)   7, 9. Satan angreb Kristus, kom der ingen gengäld. - Satan angreb honom [Kristus] på alla punkter, alligevel syndede Honom icke i tanke, ord eller handling. Honom begik icke vold der fandtes heller icke svig i Hans mund. Medens honom gik midt i synd, var Honom hellig, lydefri och ubesmittet. Honom blev anklaget felaktigt, alligevel åbnede Honom icke Sin mund for att retfärdiggöre Sig själva. Var många av dem der nu anklages for det som de icke är skyldige i, föler att der är et tidspunkt var överbärenheden upphörer att vara en dyd, och mister deres temperament, säga ord som sårer Den Heliga Ande (MS 42, 1901)?

7, 9. Satan Assailed Christ, Provoked No Retaliation—Satan assailed Him [Christ] in every point, yet He sinned not in thought, word, or deed. He did no violence, neither was guile found in His mouth. Walking in the midst of sin, He was holy, harmless, undefiled. He was wrongfully accused, yet He opened not His mouth to justify Himself. How many now, when accused of that of which they are not guilty, feel that there is a time when forbearance ceases to be a virtue, and losing their temper, speak words which grieve the Holy Spirit (Manuscript 42, 1901)?{4BC 1148.1}

11. Se EGW till Sef. 9,16.

(1148)