1 (Heb. 11,37). Esajas blev set väk från andre

S.D.A. Bible Commentary Vol. 4

Kapitel 1

(1137) 1 (Heb. 11,37). Esajas blev set väk från andre.--Esajas, som Herren gav lov till att se forunderlige ting, blev set väk från andre, fordi honom nögon irettesatte det jödiske folks synder. Profeterne som kom for att tilse Herrens vingård, blev faktisk slåett och dräbt. "De blev stenet, når de blev set väk från andre, blev fristet, blev slået med svärd; de gick omkring i fåre- och gedekläder, var nödlidände, pint, plaget" - människor vem välden icke var värdig. De blev behandlet grusomt, forbandet av välden. (ST 17. feb., 1898).

1 (Hebrews 11:37). Isaiah Was Sawn Asunder—Isaiah, who was permitted by the Lord to see wonderful things, was sawn asunder, because he faithfully reproved the sins of the Jewish nation. The prophets who came to look after the Lord’s vineyard, were indeed beaten and killed. “They were stoned, they were sawn asunder, were tempted, were slain with the sword; they wandered about in sheepskins and goat-skins; being destitute, afflicted, tormented”—men of whom the world was not worthy. They were cruelly treated, and banished from the world (The Signs of the Times, February 17, 1898).{4BC 1137.1}

(1137)   2, 3. Et folk der bekändände att tjäna Gud.--[Es. 1,2, 3 citeret.] Den kurs Israel havde över for Gud, framkaldte dessa ord. Det var en irettesättelse av folkets forhärdelse da de vidste minre taknemmelighed, minre sympati, minre anerkändelse över for ejerskapet mot Gud, än markens dyr visar över for deres mestre. . . .

(2, 3. A People Professedly Serving God—[Isaiah 1:2, 3 quoted.] The course pursued by Israel toward God called forth these words. It was a proof of the people’s perversity that they manifested less gratitude, less attachment, less acknowledgment of ownership, toward God than the animals of the field manifest toward their masters....{4BC 1137.2}

1137)  Det förste kapitel i Esajas är en beskrivelse om et folk der i bekändelse tjänar Gud, men går på forbudne stier. (MS 29, 1911).

The first chapter of Isaiah is a description of a people professedly serving God, but walking in forbidden paths (Manuscript 29, 1911).{4BC 1137.3}

(1137)   4. Adskillelse förer till formastelig och tåbelig vanvid.--Guds bekändände folk havde adskilt sig från Gud, och havde mistet deres visdom och fordrejet deres forståelse. De kunde icke se på lång afstand; for de havde glemt att de var blivit renset från deres gamle synder. De bevägede sig hvilelöst och usikkert under mörke, och sögte att få erinringen om frihed, forvisning, och lykken i deres tidligere ejendom ut av deres tanker. De kastede sig ut i al slags formasteligheder och tåbelig vanvid, och satte sig själva i uppposssition mot Guds forsyn, och utdjupade den skyld der allerede var kommet över dem. De lyttede till Satans anklager mot den guddommelige karakter, och framstillede Gud som blottet for barmhjertighed och tilgivelse. Profeten skriver till dem och säga:

4. Separation Led to Presumptuous, Foolhardy Madness—The professed people of God had separated from God, and had lost their wisdom and perverted their understanding. They could not see afar off; for they had forgotten that they had been purged from their old sins. They moved restlessly and uncertainly under darkness, seeking to obliterate from their minds the memory of the freedom, assurance, and happiness of their former estate. They plunged into all kinds of presumptuous, foolhardy madness, placed themselves in opposition to the providences of God, and deepened the guilt that was already upon them. They listened to the charges of Satan against the divine character, and represented God as devoid of mercy and forgiveness. The prophet writes of them, saying:{4BC 1137.4}

(1137)   "Ve det syndige folk, et folk der är lässet med skyld, en slägt av forbrydere, barnen der volder fordärv; de har svigtet Herren, ladet hånt om Israels Hellige och vendt honom ryggen." (RH 6. aug., 1895).

“Ah sinful nation, a people laden with iniquity, a seed of evil-doers, children that are corrupters: they have forsaken the Lord, they have provoked the Holy One of Israel unto anger, they are gone away backward” (The Review and Herald, August 6, 1895).{4BC 1137.5}

(1137)   19. Lydighed förer till fullkommenhed.--Vi kan icke övervurdere värdien av simpel tro och uforbeholden lydighed. Det är vid att fölge lydighedens stier i simpel tro att karakter uppnår fullkommenhed. (MS 5a, 1895).

19. Obedience Leads to Perfection—We cannot overestimate the value of simple faith and unquestioning obedience. It is by following in the path of obedience in simple faith that the character obtains perfection (Letter 119, 1895).{4BC 1137.6}

(1138)  

Kapitel 3

(1138) 18-23 (1 Peter 3,1-5). Själens skönhed en ståände irettesättelse.--I det tredje kapitel av Esajas' profeti omtales "Zirons dötres" herskände stolthed, med "deres pynt: Ankelkäder, soltegn och månetegn, öreringe, armbånd och slör, hovedkläder, ankellänker, brystbånd, lugtedåser och amuletter, fingerringe och näseringe, festkläder, kapper, slag och tasker, spejle, kjortler, turbaner och sjaler." Vers 18-23. Var anderledes är icke detta billede som skeldres av apossstlen Peter om den gudfrygtige kvine, der i dens rette värdi påskönner "det ydre, såsom flettet hår, guldsmykker eller smukke kläder", välger hellere att uppdyrke själens skönhed, "en saktmodig och stille ånds uforgängelige skönhed, som är; mycket värd i Guds ögon." Det var "efter den måde i gammel tid" att "den hellige kvine . . . . som stolede på Gud, besmykkede sig"; och deres "syn for era rene, gudfrygtige liv" (1 Peter 3,1-5), som uppenbaret i dagliglivet, altid var en ståände dadel for söstrene som fulgte tåbeligheder (RH 4. marts, 1915).

18-23 (1 Peter 3:1-5). Beauty of Soul a Standing Rebuke—In the third chapter of Isaiah’s prophecy mention is made of the prevailing pride of the “daughters of Zion,” with “their tinkling ornaments, ... the chains, and the bracelets, and the mufflers, the bonnets, ... and the headbands, and the tablets, and the earrings, the rings, and nose jewels, the changeable suits of apparel, and the mantles, and the wimples, and the crisping pins, the glasses, and the fine linen, and the hoods, and the vails.” Verses 18-23. How different this picture from that portrayed by the apostle Peter of the God-fearing woman, who, estimating at its real value the “outward adorning of plaiting the hair, and of wearing of gold, or of putting on of apparel,” chooses rather to cultivate beauty of soul, “even the ornament of a meek and quiet spirit, which is in the sight of God of great price.” It was “after this manner in the old time” that “the holy women ... who trusted in God, adorned themselves”; and their “chaste conversation coupled with fear” (1 Peter 3:1-5), as revealed in daily life, was ever a standing rebuke to their sisters who followed after folly (The Review and Herald, March 4, 1915).{4BC 1138.1}

(1138)