Analys och tolkning

Källa B- Ur Hästen Grolle av Olof von Dalin

Olof von Dalin, 1708-1763, skrev den svenska historien i form av en saga. Hästen Grolle är Sverige. I utdraget skildrar Dalin sin syn på Gustav Vasa.

”Det var en gång en Häst, som var på skiutz och blef rätt illa åtgången. Ja men ... jag vill rätt säya rent ut: det var vår Grolle: han släpades engång på skiutz och blef så obarmhärtigt medfaren, fattig kräk, att bloden stod ut genom mun och liuskar och han ville störta på stunden. En ährlig man från Svedienäs i Öfverbors-sokn fick se honom under största jemmern, medan han stod och flossade, och kände igen honom: Hästen hade hört till hans släkt och varit en av den hederligste Fohle i häradet: En evig otack skullen j få, sade Gubben till sloken, som hade ridit honom så illa: det är omenskligt, att så plåga kreatur: eller hvarföre hán i flängt förbi rätta ombytet? hvad hán j i sinne? ... den andra rodnade i synen och svälgde: det är mit ök, sade han, jag rår ju giöraf med mitt hors hvad jag vill? jag köptet på en kyrke-marknad över tjugo mil härifrån ... hå, hå, sade Gubben ästu av det slags folket? nu vet jag hvad du är: det var aldrig dit ök: jag känner hagen, där hästen är vahn att gå i valle och jag såg honom der i går: så, så, junker, vi sku talas vid. Den andre hoppade i det samma up i sadlen och ville sin kos; men Gubben fick honom i benet och slängde honom öfver på andra sidan, at han föll i backen som en miölsäck. Dock, han kom strax up igen och in öfver en giärdzgård: der förbannade han Gubben med många blodiga eeder och språng til skogs; men Gubben tog Hästen och låfvade et löfte, at en sådan kampe aldrig sku bli skiutzmärr så mycket han rådde.

När den ährlige Gubben kom hem, kunde ingen i hela bygden så väl laga om Grollen som han: han visse så väl skaffa honom krafter igen, at han nu intet kunde trifvas utan Gubben; Derföre fick ock Gubben äga honom genom laga aftahl. Kreaturet blef så flinkt och fick sådant hull, at det var en glädie, och miste en hel hop små ovahnor, som det nyss hade fådt; det skygde stundom, det stegrade sig: man kan tänka, det hade aldeles varit bortskiämt i munnen; men det var nu i så goda händer, at alt blef bättrat. Gubben red dermed til Kyrkan och måste alla tillstå, at ingen bättre och sedligare kyrke-Fohle fans i tolf soknar. Men i det samma dog Gubben: det var stor skada: jag suckar deröfver ännu på Grollens vägnar.”