En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

Rötterna

En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene i Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser. I början av 1960-talet fick den sitt stora genomslag i hela Norden i kampen för fred, solidaritet, kvinnokamp. miljö och att bygga alternativ i praktiken.
Nordiska alternativrörelsen har många rötter. Värnpliktsvägran blev en politisk fråga i Norges folketing redan 1818, tre år efter att den förste kväkaren vapenvägrat i landet med ny grundlov sedan 1814. Grymheten i Rysslands krig mot Tjetjenien 1857 ledde till att Tolstoj formulerade sekulära argument mot att bära vapen mot sin nästa. I slutet av 1800-talet och efter sekelskiftet användes Tolstojs idéer både av den pacifistiska rörelsen och arbetarrörelsen mot militarismen i flera nordiska länder och på många andra håll i världen.
De folkrörelser som i sin kamp för att förändra hela samhället och leva som man lär förändrade Norden och utgör grunden för våra dagars alternativrörelse har funnits i alla länderna men delvis utvecklats olika. Överallt bredde en folklig religiös väckelse ut sig i början av 1800-talet som ofta blev startpunkten för fortsatt mer socialt och politiskt engagerade folkrörelser. Denna väckelse har ibland funnits inom statskyrkan som Grundtvigianismen för välmående bönder och den pietistiska Indre mission för jylländska Vestkystens fattiga fiskare. I Norge angrep Hauge prästerna för att inte leva som de lärde, höll offentliga möten där han predikade guds ord vilket var förbjudet och reste land och rike runt för att organisera ekonomiskt samarbete mellan sina anhängare och en form för gemensamt ägande. Detta blev den första landsomfattande folkrörelsen i Norge och uppfattades som ett stort hot. Hauge sattes i fängelse och organiseringen stoppades men en gnista hade tänts. I Sverige bröt frikyrkan fram på liknande sätt. Grunden var lagd för mer självtillit hos bönder och senare arbetare.
Denna självtillit tog sig i Danmark uttryck i byggande av folkhögskolor som ville väcka landsbygden andligen i skarpt avståndstagande till överhetens skolor i städerna med sina klassiska akademiska lärdomsämnen och sträng disciplin. Denna betoning av det andliga ledde intressanta nog till brett kulturellt engagemang för hela den omgivande bygden och en mycket jordnära praktisk verksamhet. Andelsbevægelsen med sina producentkooperativ fick ett mycket stort uppsving och ledde Danmark ut ur den ekonomiska krisen på 1870-talet med en omställning från sädesodling till mejeriprodukter och slakteriproduktion. I Sverige var det frireligiösa aktivister som ledde den första stora strejken i Sundsvall 1879 där tusentals arbetare bad under öppen himmel i strid med sina egna frikyrkoledare och tillkallad militär. Överallt i hela Norden ledde den folkliga religiösa väckelsen till social, kulturell, politisk och ekonomisk organisering av den arbetande befolkningen.
En av de större skillnaderna mellan de nordiska länderna är att i Danmark, Finland och Norge är den nationella rörelsen den första politiska folkrörelsen. Dessa länders böcker om folkrörelsehistoria brukar ofta börja längre tillbaks i tiden och innefatta det liberala associationsväsendet som började växa fram på 1830-talet. Det fanns också i Sverige men lyckades aldrig få en folklig prägel. Det gör att det först är när den arbetande befolkningen på landet och i städerna ansluter sig till de frikyrkorna, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen som man i Sverige talar om folkrörelser. De är också i Sverige begreppet folkrörelse är mest utbrett med en förståelse av ordet folk som mer handlar om klassallians mot makteliten än en nationell gemenskap över klassgränserna.
I Danmark lyckas inte medelklassens välbemedlade liberaler få folklig uppslutning förrän de ombildar sig till en nationaliberal rörelse som kämpar för den danska befolkningen i Slesvigs sak och driver krav på parlamentarism mot kungavälde. Det hela slutar med seger redan 1848 och allmän valrätt införs för män. Liberalerna får snabbt kalla fötter och börjar argumentera mot sina egna reformer vilket slutar med att rösträtten inskränks och initiativet bland folkrörelserna går definitivt över till bönderna och arbetarna. I Norge får den nationella rörelsen en mer bestående radikal och folklig prägel som riktar sig både mot de starka banden med Danmark som trängt undan den egna kulturen och den politiska unionen med Sverige. I Finland är den nationella rörelsen dominerande med sin dubbla kamp för att utveckla en finsk och finlandssvensk kultur och befria sig från rysk överhöghet för att bilda en självständig stat för första gången.
Den folkrörelse som var starkare i Sverige än i övriga Norden var nykterhetsrörelsen. Den började som rörelse för lagom avhållsamhet från alkohol i början av 1800-talet ofta ledd av präster och i ett fall även av en spritdirektör. Rörelsen radikaliserades mot slutet av 1800-talet. I brott med nordisk samförståndsanda skedde import av godtemplarrörelser från anglo-amerikanska länder där medlemmarnas löfte om total nykterhet var den radikala grunden. Det var inte längre att lyssna på moraliserande präster och ledande samhällsmedborgare som blev det centrala utan solidariteten och det personliga engagemanget i folkrörelsen.
Även arbetarrörelsen byggdes upp enligt samma modell genom import från utlandet av främmande idéer som bröt mot inhemska samförståndsvanor. Med början i Danmark spreds den tyska socialdemokratins idéer och lade grunden för fackföreningar och det moderna partiväsendet med demokratiskt uppbyggda organisationer.
Nordiska missionärer skrev vid samma tid kritik mot det koloniala förtrycket och Fackliga centralorganisationen i Stockholm hade kamp för bättre arbets- och bostadsmiljö som andra punkt i sitt första handlingsprogram. Flera av världens äldsta fortfarande verksamma organisationer i olika rörelser fick vid denna tid sin början i Norden som kvinnosaksföreningen Fredrika Bremerförbundet, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, Dansk Fredsforening senare omdöpt till FN-forbundet och Nordiska samfundet mot plågsamma djurförsök, numera Förbundet djurens rätt.
Kampviljan och förmågan var stor. Svenska regeringens krigsförberedelser mot Norge 1895 och 1905 avvärjdes med hot från arbetarrörelsen om att bajonetterna skulle vändas i den andra riktningen mot de egna generalerna och risk för folkligt uppror. Folkhögskolor, studiecirklar och kooperativ för producenter och konsumenter startades överallt i Norden. Strejkerna var i Sverige mer omfattande än någon annanstans i Europa. Samförståndsandan var bruten och de arbetande tog strid för sina intressen. Demokratin blev ett självklart krav. I nykterhetsrörelsen hade kvinnor rösträtt 40 år före de fick det till riksdagen och i producent- och konsumentkooperativen var den ekonomiska demokratin införd där varje person hade en röst oavsett hur stor hans ekonomiska andel i föreningen var. Kampen för rösträtt fördes i alla nordiska länder. Först blev Finland med rösträtt för alla, sist kom Sverige 1921.
Folkrörelserna i Norden hade en stark samhällsförändrande kraft som själv använde sig av och bemöttes med nästan enbart icke-våldsliga metoder. Arbetarrörelsen, bonderörelsen, nykterhetsrörelsen och väckelserörelserna stärkte självtilliten hos de arbetande samhällsklasserna och byggde i praktiken upp ett alternativt samhälle som utmanade det bestående samtidigt som det fördes politiska strider som ofta var konfrontativa men sällan eskalerade i våld. Undantaget är Finland där inbördeskriget 1918 mellan vita och röda var skapat av helt andra förutsättningar. Det följdes av mer icke-våldsprägel på de sociala konflikterna efter 1930-talet när det visade sig att finska arbetarna under andra världskrigets kamp mot Sovjetunionen var lojala soldater som försvarade landet.
Icke-våldsprägeln i Norden står i radikal skillnad till folkrörelsernas situation globalt där kolonialismen genomfördes med blodiga militära medel i kolonierna men ofta också gentemot den egna befolkningen i moderländerna. Det var först efter att hundra år av europeiska folkens militära segrar mot alla andra folk bröts som läget ändrades. Ett av överheten moderniserat Japan krossade den ryska flottan och armén 1905. Det öppnade för folkliga massrörelser både i kolonialländer och i Europa. I Moskva gick kvinnor och män ut i massdemonstrationer och bemöttes med stort våld men en ny tid randades. I hela Europa började hoppet spira om andra vägar för samhällsförändring än 1700- och 1800-talets hemliga revolutionära kuppmakarsällskap. I Sydafrika utformade Gandhi inspirerad av pacifisten Tolstoj en icke-våldslig form för massmobilisering 1907 när de färgade brände sina pass i protest mot apartheid. Storstrejken 1909 i Sverige fick massiv uppslutning och mycket omfattande ekonomiskt stöd från arbetarrörelsen i andra länder men ledde ändå till ett nederlag som minskade LO:s tilltro till folklig massmobilisering och ökade deras tro på förhandlingar och parlamentarism.
Första världskriget utbrott släckte mångas förhoppningar om folkrörelsers förmåga att hindra krig. I de rika länderna gick arbetarrörelsens funktionärer i parlament och organisationer in för den egna statens krig mot andra länders arbetare, ofta med argumentet att de måste värna om sina jobb. Undantaget var ryska socialdemokratiska partiet där bolsjevikerna, som senare kom att kallas kommunisterna, hade övertaget. En internationell splittring uppstod inom arbetarrörelsen där kommunister och vänstersocialister gick emot kriget medan de flesta socialdemokrater understödde det. Genom ryska revolutionen 1917 kunde kommunisterna ta makten och genomdriva en separatfred med Tyskland samtidigt med en förändring av ekonomin från kapitalism till planhushållning. Splittringen blev än mer påtaglig och bestående. I Norden fick den genomslag i form av inbördeskrig i Finland som vanns av de borgerliga med visst tyskt stöd. För lång tid fick de finska folkrörelserna en annan utveckling än i övriga Norden där uppbygget av ett alternativt arbetarsamhälle med egna banker och föreningar av olika slag var stark men den politiska organiseringen svagare och delvis förbjuden.
Folkrörelserna i Norden segrade sig delvis till döds. Nykterhetsrörelsen var den främsta kulturbefriande kraften i flera decennier I Finland lyckades nykterhetsrörelsen genomdriva förbud mot alkoholförsäljning. Den fick upphävas 1932 då den inte fungerade. I Norge lyckades avholdsbevegelsen genomdriva lokala folkomröstningar med kvinnligt deltagande om förbud mot Samlagen, namnet på de statliga systembolagen med monopol på försäljning av alkohol. 1919 genomdrevs totalförbud i hela landet som väckte sådant motstånd att en ny folkomröstning 1926 förlorades. I Sverige förlorade rörelsen en folkomröstning med förbudskrav 1922. Det ledde till samma nedgång som i de andra länderna i den samhällskritiska förmågan hos denna livsstilsrörelse när den lade avgörandet i statens händer.
Folkrörelsers krav på rättvisare fördelning och statlig omsorg om folkbildning, hälsa, bostadsmiljö och naturreservat väckte dock allt större gensvar. Från 1930-talet började välfärdsreformer genomföras som ledde till minskade klyftor och standardförbättringar i takt med industrialismens framgångar. Alltmer av folkrörelsernas självorganiserade verksamhet övergick till kommunal och statlig regi som folkrörelsernas bibliotek, idrottsplatser och folkets hus. Lekmannapolitiker ersattes av betalda tjänstemän och yrkespolitiker.
Ett allt större samförstånd bredde ut sig i kraft av de sociala framgångarna och samtidigt skedde utstötning av de som ifrågasatte samförståndet. Det skedde dels genom att folkrörelsernas organisationer omvandlades till att bli effektiva förhandlingsapparater för att administrera de kompromisser man uppnått med arbetsgivare och med staten. Den kulturella självtilliten fick stryka på foten när organisationerna centraliserades och ekonomisk och administrativ effektivitet blev ledordet. Utstötningen skedde också genom registrering av kommunister, pacifister och andra som betraktades som statsfiender. En samförståndspolitik som i olika tappningar förstärktes av andra världskriget. I Sverige blev efter kriget upp till 500.000 personer registrerade och många utsattes för olika former av övervakning och personalkontroller vid anställningar. I Danmark beräknar man att upp till 400.000 har blivit registrerade.
Det mycket starka drag av alternativrörelse som folkrörelserna haft blev alltså efter andra världskriget alltmer utsuddat. Organisationerna fanns kvar med ofta många medlemmar. Men de riktade sig mer inåt mot sig själva med ett ledarskap som tog sin del av ansvaret för att förvalta det bestående samhället. Att på nytt väcka folk och skapa engagemang i aktuella konfliktfrågor för samhällsförändring skulle visa sig vara svårt. Men även under denna tid skulle det visa sig vara möjligt.