En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

12. Kristna, hedningar, unga och arbetare mot apartheid

Våren 1960 bröt solidariteten med Södra Afrika fram i Danmark, Norge och Sverige. Folkrörelserna var pådrivande men oftast gamla etablerade organisationer och personer i ledande ställning i samhället som tog ansvar och organiserade både politisk opinion och praktiskt solidaritetsarbete. Till en början var alltså solidariteten med Sydafrika mer ett uttryck för en alternativrörelse inom etablerade organisationer än en ny folkrörelse. Den hade inte i början av 1960-talet samma fristående oppositionella karaktär som antiatomvapenrörelsen där en ny organisering och nya arbetsformer spelade den dominerande rollen.
Rörelsen för solidaritet med Södra Afrika hade avgörande betydelse för att skapa bred uppslutning bakom antirasism och kravet på befrielse från kolonialismen och beredde marken för krav på global rättvisa. Det var också i frågan om Södra Afrikas befrielse som det starkaste nordiska samarbetet utvecklades i början av 1960-talet.
Grunden för humanitärt solidaritetsarbete startade med engagemang för svarta studenter i Sydafrika och länder i Afrika och Asien i allmänhet. När apartheidregimen kom till makten 1948 var en av dess första åtgärder att avskaffa stipendier för svarta studenter. Den icke-rasistiska National Union of South Africa Students (NUSAS) startade då en kampanj för att samla medel till en fond för svarta studenter och bad om internationellt stöd. Sveriges Förenade Studentkårer samlade mellan 1950 och 1958 in över 25 000 kronor till denna fond i början delvis genom bloddonationer.²²² Norsk Studentsamband beslutade 1953 att inkludera Sydafrikanska svarta studenter i utbytesprogram med tremånaders stipendier för studier i Norge.²²³ Fram till 1959 hade bara två studenter inbjudits till studier i Norge när programmet utökades till att omfatta tre års stipendier, samma år som Sydafrika stängde alla universitet i landet för nya svarta studenter. Stödet till studenter skulle bli inledningen till ett mycket omfattande nordiskt stöd för humanitära ändamål till Södra Afrika. Mer än i något annat nordiskt land beredde skribenter i Sverige som DN:s chefredaktör Herbert Tingsten och författaren Per Wästberg vägen för detta engagemang.²²⁴ Men framförallt av missionären Gunnar Helande som oförtrutet sedan 1941 publicerade artiklar och böcker mot rasförtrycket och beredde marken för Tingstens resa i Sydafrika. Den gentemot kyrkan vanligtvis mycket kritiske Tingsten fick en annan hållning när han träffade Helander, åtminstone till kyrkan i Sydafrika. Missionären kunde efter Tingstens besök notera till sin förvåning i kollektboken ”Bidrag från en svensk hedning. 1 000 Kr.”²²⁵
Tillbaks i Sverige fick Helander ofta bedriva en ensam kamp som ensam antiapartheidaktivist efter att han förklarades vara oönskad i Sydafrika och blev präst i Sverige 1957. Men han blev inbjuden att tala på folkhögskolor, universitetsförningar, kyrkor, till socialdemokrater och folkpartister och andra håll, ibland fick han hålla två tal om dagen. Sydafrikanska delegation reagerade tillsammans med högerextremister och organiserade spridning av stencilerade flygblad i hans församling i Karlskoga där pastorn anklagades för att vara en kommunistisk agent anställd av Sovjetunionen för att underminera den kristna civilisationen i Sydafrika. Förföljelserna fortsatte mot den stridbare prästen. Helanders föreläsningar spelades in och sändes till Utrikesdepartementet i Pretoria. De kallade på svenska affärsmän så att de kunde lyssna på dem i förhoppningen att de kunde utnyttja sitt inflytande för att få stopp på kritiken. 1959 uttalade den avgående diplomatiska svenske representanten Alexis Aminoff att de svenska kritikerna inte skulle tas på allvar. Den svenska pressen gick upp i limningen och krävde hans avsked. När hans efterträdare hade sin första konversation med den sydafrikanske utrikesministern ägnade denne diskussionen enbart åt svensk press i allmänhet och Helander i synnerhet. Den svenska pressen påstods vara den mest illvilliga mot Sydafrika i hela världen. Dessutom kunde sydafrikanska regeringen lägga fram bevis för att Helander hade varit medlem i nazistpartiet och hade varit en ofta sedd gäst på nattklubbarna i Johannesburg.²²⁶
Politiskt lades den radikala grunden till stöd för befrielsekampen i Afrika i kommunisternas antiimperialism och tidiga stöd till kampen mot de vitas kolonialism av färgade folk. Det manifesterades inte minst genom världsungdomsfestivalerna från 1947 och framåt där många sydafrikanska ANC-ledare och tusentals nordiska ungdomar deltog. Den kombinerades med radikalpacifisternas aktivistkultur som i fria afrikanska stater fått en allierad i aktioner mot atombombsprov i Sahara och genom fredsbrigader i Gandhis anda började ingripa för att lösa konflikter avskaffa koloniala förhållanden på flera håll i världen.
Politiskt grundades bredden i Algerietfrågan. Front Liberacion National (FLN) startade den väpnade befrielsekampen 1954 samma år som Frankrike förlorade kriget mot vietnamesernas befrielsekamp. 1957 tilltog striderna i Algeriet och det avslöjades att fransmännen torterade tillfångatagna FNL-aktivister. Samma år beslutade nordiska socialdemokratiska studentföreningarna att uppmana sina moderpartier att försvara det algeriska folkets rätt till självbestämmande. De krävde dessutom att algeriska studenter som hindrades av franska myndigheter från att delta i högre undervsining skulle tas emot av nordiska universitet, något som snart också skedde särskilt i Sverige och Norge. Inte bara socialdemokratiska men också kommunistiska, liberala och centerns ungdomsförbund drev den algeriska befrielserörelsens sak. I december 1959 blev Sverige det första västlandet som röstade för Algeriets rätt till självbestämmande i FN. Det var ett radikalt skifte gentemot tidigare politik som fick avgörande betydelse också för inställningen till befrielsekampen i Södra Afrika. Sverige avvaktar inte längre FN-beslut om avkolonialisering som kommer senare utan går nu i täten för politiskt stöd för befrielsekamp.²²⁷ För en generation politiskt intresserade ungdomar fungerar Algerietkriget som en väckarklocka och uppväcker ett intresse för att den rådande världsordningen är förtryckande.
Genom stödet till Algeriets befrielsekamp fick både socialdemokratiska och folkpartistiska politiker direktkontakt med Nordafrikanska ledare i Tunisien och Marocko och senare Algeriet som fungerade som en bro till befrielserörelser i Södra Afrika. Den nordiske politiker som utvecklat de mest omfattande kontakterna med ledarna för befrielserörelserna i Södra Afrika var folkpartisten David Wirmark. Han började sitt engagemang i den internationella studentrörelsen World Assembly of Youth, WAY, som startats som alternativ till WFDY efter kommunisternas maktövertagande i Tjeckoslovakiet vilket ledde till splittring i många internationella organisationer. WAY hade medlemmar också från kolonialländer och hade i sina stadgar målet att ”stödja och uppmuntra nationella ungdomsrörelser i icke-självständiga länder i deras kamp för att uppnå självstyre.” 1951 deltog Wirmark som representant för SUL på ett WAY möte i USA i kommissionen om rasdiskriminering. 1958 blev han ordförande för organisationen och en pådrivande kraft i kampen mot apartheid med många, långvariga och tidiga kontakter med flera av befrielserörelsernas ledare som Joshua Nkomo från Zimbabwe, Oliver Tambo från Sydafrika, Kaunda från Zambia och Nyerere från Tanzania. Kontakterna blir allt tätare på flera nivåer. Signe Höjer deltar på en all-afrikansk kongress i Ghana 1958 där många av befrielsekampens ledare träffas i det första landet som blev fritt. Fria fackföreningsinternationalen med Arne Geijer som ordförande, tillika också ordförande för svenska LO, uppmanar 1959 till konsumentbojkott i samverkan med ANC och brittiska antiapartheidrörelsen.²²⁸
I Norge gav 1959 studentkåren i Oslo, Bergen, Trondheim och Ås bidrag till att studenten Hans Beukes från Namibia skulle kunna studera i Norge vilket finansierades tillsammans med ett bidrag från utrikesdepartementet och Oslo universitet.²²⁹ Strax före sin avresa fick han passet taget i beslag av sydafrikanska myndigheter vilket skapade stor uppmärksamhet i Norge. Illegalt lyckades Beukes lämna Sydafrika senare och kunde anlända 11 september i Oslo. Där framträdde han inför Det Norske Studentersamfund innan han reste vidare för att framträda inför FN:s Sydvästafrikakommitte. På studentmötet i Oslo antogs ett uttalande som fördömde apartheidregimen och krav ställdes på norska staten att driva Beukes sak både i FN: generalförsamling, FN-organ och gentemot den sydafrikanska staten. Det Norske Studentersamfund tog också initiativ till bildandet av en Sydafrikakommitté med stöd från personer som representerade alla politiska inriktningar. Målet var att informera, internationellt protestera mot den sydafrikanska regimens förtryck av den afrikanska majoriteten, organisera insamlingar för offer till apartheid och undersöka möjligheter för en bojkott att sydafrikanska varor. När kommitten lanserades 26 oktober 1959 stöddes den av riksdagsledamöter från samtliga partier och även Biskopen i Oslo och Norges mest kände författare Tarjei Vesaas. Huvudtalare på Studentersamfundet var Gunnar Jahn, ordförande för Nobelfredspriskommittén och f.d. riksbankschef som kallade sydafrikanska ledarna för ”nazi-inspirerade statsmän”. Han blev ordförande för kommittén styrelse där också andra ledande personer som högerpartisten Albert Nordengen, senare borgmästare i Oslo och en lång rad professorer ingick.
Men till skillnad från i Sverige hade ingen missionär tagit initiativet i kampen mot apartheid. Den svenske missionären Gunnar Helander var förhållandevis ensam i sitt ställningstagande bland missionärerna. Han fick kritik från både utan att det gjorde offentligt från svenska kyrkans blivande biskop i Sydafrika och särskilt från en läkarmissionär i den Svenska Alliansmissionen som fick stor spridning på sin kritik av Helander i svensk press.²³⁰ Ledaren för den omfattande svenska missionen i Zimbabwe Arvid Albrektsson skrev 1952 att
”falsk idealism och massiv okunskap om den verkliga situationen har bestämt mycket av den svenska kritiken mot raspolitiken både i Sydafrika och Kenya. … Afrikanens brist på ansvarskänsla, tillsammans med hans iögonfallande klumpighet när det gäller organisation[och] hans brist på system i allt han företar sig, bildar naturligtvis ett stort hinder på hans väg mot den eftersökta jämlikheten med den vite mannen.”
När Albrektsson valts till biskop för svenska kyrkan i Zimbabwe 1959 skrev han direkt efter undantagstillståndets införande och fängslandet av de nationella rörelsernas ledare och aktivister:
”nu kända fakta är att extrema nationalistiska partier i Centralafrikanska Federationen har blivit alltmer aktiva, infiltrerat en större mängd icke-politiska föreningar. De har också till en växande grad och med alltmer trotsig oförskämdhet hållit sina rasbröder i terror genom skräck och hot. Det är nu uppenbart att att de inte drog sig för att uppnå sina mål genom öppet våld och att de i Nyasaland hade utarbetat en terrorplan som […] skulle ha [lett till] dödandet inte bara av européer utan också av många inom deras egen ras. Det är också uppenbart att en del av deras inspiration bakom denna våldets politik har kommit från utanför federationens gränser. [Dock,] genom ett bestämt och välplanerat ingripande lyckades myndigheterna i tid begränsa de fatala konsekvenserna.”²³¹
Efter att ha besökt Zimbabwe i mitten av 1961 gav biskop Bo Giertz i Göteborg sin syn på saken:
”Ett folk är inte verkligen moget för demokrati så länge som en majoritet tror på att den bästa vägledningen inför viktiga beslut är att slakta en ko och se hur inälvorna sprids ut.”²³²
Men svenska kyrkor spelade också en stor roll i att föra ut budskapet från den framväxande nationella befrielserörelserna. Swedish Mission Convent Church (Svenska missionsförbundet?) gav 1960 ut Ndabaningi Sithole verk om afrikanska nationalism ett år efter att den kom ut på engelska, en bok som kom att bli klassisk och gjorde Zimbabwes kamp för frigörelse känd i Sverige.²³³
De norska missionärerna som hade en stark ställning i Sydafrika sedan 1844 höll tyst till skillnad från Helander. Det som gjorde att kyrkan så småningom i stora delar världen blev en ledande kraft i kampen mot apartheid berodde inte minst på att apartheidpolitiken när den infördes 1948 grundade sig på bibeln. Under 1950-talet började konsekvenserna bli allt tydligare vart apartheidpolitikens separata utveckling för olika ”raser” ledde till. Förtrycket av svarta befolkningen ökade och blev mer brutalt. Men för missionärerna upplevdes ofta hotet från befrielserörelsen större än från den vita regeringen. Agøy refererar till hur dessa i publikationer från Norska Missionsällskapet ger uttryck för att svarta nationalister är under inflytande från ateistisk kommunism och att ett krig pågick i Afrika mellan kommunister och kristendom.²³⁴ Om inte de kristna stod starka i den konflikten skulle alla missionärer sändas tillbaka till Europa. Den norska missionen avhöll sig från att ha kontakt med svarta nationalister och omnämnde ingen av dem i sina rapporter med undantag av ordföranden för ANC, Albert Luthuli som var allmänt erkänd som biskop och en stark kristen röst. Om de stora konfrontationerna och den växande svarta oppositionen mot apartheid rapporterade man inte hem vilket påverkade norsk opinion som hade missionärerna som närmast enda källa till sin syn på situationen i Sydafrika. Desto mer betonade man problem med svart hedendom och zuluernas traditionella kultur. Missionärerna hoppades på en gradvis förändring på samma sätt som många liberala vita i Sydafrika där civiliserade svarta skulle integreras i det vita samhället.
En av orsakerna till att missionen kunde avstå från att engagera sig var den lutherska läran om två riken, där det ena tillhör gud och det andra den världsliga makten. Av tradition har den lutherska kyrkan avstått från att blanda sig i politik och överlåtit detta åt sekulära myndigheter. Detta tog sig uttryck under 1950-talet på så sätt att apartheidfrågan skildes åt i två delar. På den ena sidan var apartheid som ideologi rasism och stod i konflikt med en korrekt tolkning av bibeln. Det var en fråga för kyrkan. Å andra sidan var apartheid som politik så länge som den inte ingrep i kyrkans interna angelägenheter en fråga för regeringen.²³⁵
Under en tid påverkades inte kyrkan av apartheidpolitiken men 1953 skedde ett stort ingrepp. En skollag infördes som tog ifrån missionskyrkorna rätten att bestämma över undervisningen om de inte finansierade skolorna själva. Eftersom norska missionen inte hade tillräckligt med egna medel för att driva skolorna stod valet mellan att lämna över skolorna till regeringen eller att stänga dem. Norska missionen valde att lämna över skolorna till regeringen. De var oroade för att apartheidideologin nu skulle bli grunden för undervisningen för de svarta barnen men tycktes oroa sig än mer för att barnen inte skulle få lära sig luthersk katekism. När regeringen intygade att missionärerna var välkomna att fortsätta sin religiösa undervisning lugnade protesterna ner sig.
1957 ville regeringen med tvång förflytta zuluerna på missionsstationerna vida marker där de fått bosätta sig. Detta var en del av bantustanprogrammet som gick ut på att segregera befolkningen och som nu skulle genomföra att missionsstationernas farmer blev vitt land som beslutats redan 1913 och 1936. De norska missionärerna försökte igen lösa frågan på ett sätt som inte skulle skada missionen. Ledaren för norska missionen var inte så oroad för bantustanpolitiken som att ”deras” zuluer kunde behålla sin lutherska tro om de förflyttades. Om de kunde förflyttas till samma plats kunde det t.o.m. bli en förbättring eftersom de nu var rätt utspridda på flera farmer. Frågan kunde inte lösas eftersom regeringen inte kunde hitta någon passande mark för zuluerna från norska missionsfarmer.
Mot slutet av 1950-talet fick missionärerna bevittna apartheidpolitikens ökade brutalitet. De fortsatta att undvika öppen protest då de var rädda för att detta skulle äventyra den norska missionens verksamhet. Men de hittade andra vägar:
”Olikt andra vita inbjuder vi svarta som gäster i våra hem, och vi försöker alltid visa dem hänsyn och respekt vilket de inte har blivit bortskämda med. Vi använder oss av många vägar för att få dem att förstå att vi är oberoende vittnen till vad som pågår, på rasfronten också. Vi försvarar dem och vi försöker hjälpa dem när de behandlas illa, vi försöker påverka de vita som vi känner att se på svarta mindre fördomsfullt …vi har en stor roll som brobyggare, vi skapar kontakt och förtroende över rasgränser, till nytta för kyrkan och de svarta som folk.”²³⁶
Den som uttryckte sig så väl var en av de yngre missionärerna Andreas Løken på norska missionens årsmöte i Sydafrika tidigt 1960 där apartheid stod på dagordningen. Han fortsatte sitt föredrag:
”vi norska missionärer i Sydafrika ser alla med sorg och – concern – på apartheidlagstiftningen och dess praktik som vi har bevittnat nyligen. Och vi – recognise – att apartheididealen inte är kristna och roten ligger i fördomar och rädsla hos de vita.”²³⁷
De norska missionärernas reaktion på föredraget vara att göra det till sin gemensamma ståndpunkt och sända det till högkvarteret i Stavanger. Ledningen för norska missionssällskapet frågade om tillåtelse att publicera det vilket de fick. En ny era i norska kyrkans hållning till apartheid var inledd.
I Sverige hade studentkåren vid alla fyra universiteten redan 1958 garanterat insamling av 7 500 årligen fram till 1964 för att finansiera en sydafrikanska svart student, i Lund utsträckte universitetet stödet till att omfatta en student till. SFS påverkade också utrikesminister Undén att i sitt årliga tal till FN:s generalförsamling ta upp frågan om den förvärrade situationen för sydafrikanska studenter.²³⁸
Men det var inte studenterna som startade organisationer i Sverige särskilt inriktade på Sydafrika. 20 september 1959 startade Fonden för Rasförtryckets offer i Sydafrika på initiativ av författaren Per Wästberg och prästen Gunnar Helander inspirerade av liknande brittiska initiativ. De fick stöd av folkpartiets ledare Bertil Ohlin, förre socialdemokratiske finansministern Ernst Wigforss, chefredaktörer för liberal och socialdemokratisk press, professor Torgny Segerstedt, biskop Gert Borgenstierna och författarna Eyvind Johnson och Harry Martinsson.²³⁹ Men till skillnad från i Norge ställde ingen högerpartist upp och den enda tidning vars chefredaktör avvisade deltagande var högertidningen Svenska Dagbladet. På samma sätt som Tingsten hade Wästberg åkt till Södra Afrika och skrivit en artikelserie om apartheid och befrielserörelser som publicerades både i Sverige och Finland. Det började i Rhodesia där hans artiklar ledde till att han kastades ut ur landet för att hamna i Sydafrika. Där kom han på kort tid kom i kontakt med motståndet mot apartheid. Wästberg utgav 1960 böckerna Förbjudet område om Rhodesia/Zimbabwe och På svarta listan om Sydafrika som spreds i stora upplagor, den andra i närmare 80 000 exemplar, den först i 90 000 exemplar i Sverige och en kvarts miljon internationellt. I boken om Zimbabwe beskrevs för första gången koncentrationslägren där aktivisterna i den nationella befrielserörelsen sattes som fångar.