En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser



Yüklə 1,89 Mb.
səhifə12/34
tarix07.08.2018
ölçüsü1,89 Mb.
#67718
1   ...   8   9   10   11   12   13   14   15   ...   34

1960



Marken var förberedd när Sydafrikas polis möter en fredlig demonstration mot passlagarna i Sharpeville med kulor. 69 demonstranter dödades vilket väckte omedelbara reaktioner. I Norge utropade LO 28 mars till en sorgens dag och många byggnader som norska missionen huvudkontor i Stavanger hade flaggan på halv stång.240 Den redan beslutade publiceringen av norska missionärernas ståndpunkt mot apartheid kom lägligt strax efteråt och mottogs positivt i Norge men mötte inga reaktioner från Sydafrika. De norska biskoparna sände en hälsning till stöd för missionärerna och Norska missionssällskapet tog på sitt årsmöte i juni för första gången mot apartheid. I Danmark fördömde socialdemokratiske utrikesministern Jens Otto Krag apartheid för första gången i folketinget.241
I Danmark, Norge och Sverige genomförde LO och kooperationen en bojkott av varor.242 I Danmark genomfördes den som planerat med stor succé inte minst som politisk propaganda under två månader. I Sverige förlängs den redan i januari beslutade bojkotten från två månader till fem och ledde till en minskning av importen av frukt med 25 procent. Ledande industridirektörer med intressen i Sydafrika kallade LO och KF för ”oansvariga”. I Finland fick bojkotten knappast någon uppslutning alls.243 I Norge varade bojkotten fyra månader. Den hade brett stöd med undantag av fiskeindustrin som varnade LO att de skulle begära ekonomisk kompensation i händelse av bortfall av exportintäkter och rederinäringen som också blev oroad tillsammans med Norges Handels og Sjøfartstidende och högertidningen Morgenbladet. Den mest framträdande kvinnliga högerpartisten, Berte Rognerud, stödde bojkotten som många andra norska konservativa gjorde fast mer i tysthet. Socialister kräver att bojkotten ska fortsätta till dess att apartheid är avskaffats. Resultatet blev i Norge en drastisk minskning av fruktimporten med 95 procent vilket hängde samman med att fackföreningarna lyckades övertyga fruktgrossisterna att bryta ingångna avtal och avstå från import under bojkotten. Det långsiktiga resultatet av bojkotten blev omtvistat. Inom kort tid är handeln med Sydafrika tillbaka på den tidigare nivån eller har ökat i både Norge och Sverige. Svenska LO bedömer i sin verksamhetsberättelse att bojkotten haft en folkbildande effekt. Apartheid har blivit känt långt utanför intellektuella kretsar.244
Internationellt blir FN:s resolution om avkolonialisering särskilt betydelsefull. På förslag av Sovjetunionens statsledare Nikita Chrustjov antogs i december 1960 en deklaration som skulle bli vägledande för en bred politisk mobilisering i Norden och få efterföljare i andra internationella organisationer som Världskyrkorådet.245 Deklarationen uttalar att:
förtryck av folk av främmande makt, dominans och utsugning är en förnekande av mänskliga rättigheter, [som] är i strid med FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna och ett hinder för främjandet av världsfred och samarbete.”
Under 1960 som FN utropat som Afrikaår kunde 17 tidigare kolonier ta säte i FN som självständiga stater. Men i Södra Afrika mötte befrielsen stort motstånd från Portugal och vita kolonister i Sydafrika och Centralafrikanska federationen.
Det aktiva FN-engagemanget under generalsekretare Dag Hammarskjölds ledning i Kongo bidrog till ökad kunskap om den komplexa situationen i Afrika. Från juli 1960 till juni 1964 bidrog Sverige med 6 300 soldater till FN:s fredsbevarande styrkor som främst kom att inriktas mot utbrytarprovinsen Katanga under Tshombe som hade stöd av franska och belgiska officerare och legosoldater från bl.a. Sydafrika.246
Sharpevillemassakern bidrog också till ett starkare engagemang från arbetarrörelsen. Omedelbart inbjuds afrikaner som bor i Norden eller är gäster att tala på möten. För första gången har socialdemokraterna en internationell avdelning i sin 1:a maj demonstration i Stockholm. I täten går Kanyama Chiume från Malawis kongressparti sida vid sida med statsminister Tage Erlander.247 Med och sprider glädje och förnyelse är också sydafrikanska jazzorkestern The Golden City Dixies som 1959 under en utlandsturné sökte och beviljades politisk asyl i Sverige. I Köpenhamn talade ANC:s vice ordförande Oliver Tambo i 1:a maj demonstrationen och inför 3000 arbetare på Burmeister och Weinvarvet dagen efter. Han träffade också statminister Viggo Kampmann från Radikale Venstre som samregerade med socialdemokraterna.248 Även i Norge gjordes köpbojkotten av sydafrikanska varor till ett huvudtema under 1:a maj i en gemensam deklaration från LO och Arbejderpartiets ordföranden Konrad Nordahl respektive Einar Gerhardsen samtidigt som regeringen Gerhardsen gjorde klart för Sydafrika att bojkotten inte hade officiellt stöd från norska staten.249
En bred samverkan mellan Södra Afrika och Norden växte fram. Ledande blir inte minst afrikanska studenter i Norden som ofta valt att komma hit för det goda rykte som Norden skaffat sig bland de svarta och ofta betalda av det stöd som nordiska studenterna själva finansierat eller politiskt varit med att genomdriva.
I Sverige fick akademikern och sociologen Joachim Israel i Stockholm ett brev från Sydafrika strax efter Sharpevillemassakern.250 Det kom från Uatja Kaukuetu som påbörjat studier i Kapstaden 1957 men som tvingats avsluta dessa av ekonomiska skäl. Han hade hittat en intervju med Israel i en amerikansk tidskrift och blev imponerad av kritiken av Sydafrika och beslöt därför att skriva till Israel. Det ledde till en intensiv brevväxling mellan de två. Israel tog en mängd kontakter med universitet, organisationer och tidningar för att försöka få studieplats men också resan betald, något som visade sig särskilt svårt. Till slut ställde prästen och föreståndaren för Birkagården i Stockholm, Curt Norell upp. Under skärtorsdagsmässan i Storkyrkan tog han upp kollekt för Kaukeutu. Resultatet blev bättre än förväntat och snart kunde det som blev till Skärtorsdagskommittén mot Rasförföljelser i Sydafrika med Israel, Norell, Anna Greta Gustavsson och Mats Kihlberg som medlemmar bjuda in de första ledande nationalisterna från det svarta Afrikas befrielserörelser till Sverige. Kaukeatu var vice ordförande i den namibiska befrielseorganisationen SWANU som samarbetade med ANC och föreslog att Charles Kauraisa skulle bli den andre studenten som kom till Sverige för de pengar som skärtorsdagskommittén samlat ihop. Plats vid Stockholms och Lunds universitet kunde ordnas men svårare var det med resedokument för de två svarta aktivisterna. Efter kontakter med brittiska antiapartheidrörelsen, brittiska myndigheter, Socialistinternationalen och intygande av biståndsministern Ulla Lindström startade namibierna resan utan pass med hjälp av missionären Barbro Johansson i Tanzania. Det ledde till de första mer bestående kontakterna mellan socialdemokraterna och befrielserörelserna i Södra Afrika.251.
I Danmark är det Mellomfolkelig Samvirke som 1960 startar insamling av medel för offer för apartheid,252 vilket senare leder till bildandet av paraplyorganisationen Sydafrikafonden, en dansk avdelning av den brittiskbaserade Defence and Aid Fund253.

1961



Utöver humanitärt stöd växte organisationer som arbetade mer politiskt. 1961 bildades i Sverige en bred nationell organisation, Svenska Sydafrikakommittén, SSAK, med stöd av liberala och socialdemokratiska ungdomsförbundet och ekonomiska bidrag från fackföreningsrörelsen med Skärtorsdagskommittén för rasförtryckets offer som pådrivande.254 Den spred information och organiserade ekonomiskt stöd till de som drabbats av apartheidpolitiken. På 1:a maj 1961 uttrycker Tage Erlander den ökande solidaritetskänsla som upptar den svenska politiken efter genombrottet med stödet till Algeriets frigörelse från Frankrike: ”Om de fattiga folken blockeras från att vinna sin frihet och om vi misslyckas med att gemensamt stödja dem kommer vi att få se en framtid som karakteriseras av ökade klyftor mellan rika och fattiga nationer, ständiga kriser och ökad risk för en global katastrof.”255 Nordiska liberala studentföreningen med Hadar Cars som ordförande tog upp det krav som Etiopien och Liberia drev till den högsta juridiska instansen inom FN, Haagdomstolen. Där krävde de afrikanska staterna att Sydafrikas mandat över Namibia skulle ses över. Det ställde sig liberalerna bakom och krävde dessutom att kontrollen över landet skulle överföras göras internationell och att Sydafrika utsattes för ekonomiska sanktioner till dess att kravet uppfylldes.256 Svenska Sydafrikakommittén tog också upp frågan på ett offentligt möte med Charles Kauraisa från SWANU som huvudtalare. I Danmark bildas Apartheidkomitteen efter mönster från Kampagnen mod Atomvåpen med fredsaktivisten Carl Scharnberg som en av medlemmarna.257
Det kom alltfler svarta studenter till Sverige som Bill Modise från ANC 1961 som genast började skriva artiklar i svensk press258. Dessa afrikanska studenter spelade en viktig roll både som talare och organisatörer av det svenska solidaritetsarbetet. Men det var inte bara som politiska aktivister och mottagare av stipendier som de svarta studenterna bemöttes i Sverige. Centerns ungdomsförbund tog i början av 1960-talet initiativet till att bjuda in de svarta studenterna till svenska hem under jul och nyår vilket ledde till att vänskapsband knöts.259 I Norge skedde det något tidigare med Hans Beukes och i Finland senare med Nickey Iyambo som bägge var namibier och aktiva i SWAPO, den befrielsorganisation som till slut blev den dominerande och tog över SWANU:s roll. I Finland bildades YKA 1961, en avdelning inom Studenternas internationella solidaritetsorganisation World University Service som verkade för att ge studenter från fattiga länder en möjlighet att studera och gjorde Iyambos studier möjliga.260 Studenterna engagerade sig också för att ge svarta från Sydafrika möjligheter att studera på annat håll. World University Service(WUS) i Danmark, Norge och Sverige startade 1961 en gemensam insamling till Påven Pius XII universitetet i Basutoland och gav ut en bok med bidrag från FN:s generalsekretatare Dag Hammarskjöld och brittiske historikern Basil Davidson.261
Närheten växer också till Södra Afrika när de sydafrikanska lagarna drabbar svenska sjömän och en författarinna. För brott mot lagen mot omoral dömdes flera svenska sjömän till piskstraff efter umgänge över rasgränsen 1960-61 vilket väckte stora protester i pressen och fördömelse i riksdagen av statsminister Erlander. Den populära författarinnan Sara Lidman greps tillsammans med den unge svart Peter Nthite när polisen trängde in i hennes lägenhet i Johannesburg i februari 1961. Hon anklagades också för brott mot lagen om omoral med maximalt straff på 7 år i fängelse och tio piskrapp. Lidman var i Sydafrika för att skriva om ”den så kallade fria världens förträfflighet” och hade kontaktat den förbjudna ANC vars ungdomsförbund Nthite tillhörde. Efter svenska regeringens påtryckningar släpptes Lidman och när hon kom ut ur landet lades också anklagelserna mot Nthite ned. Affären väckte mycket stor uppmärksamhet även i Sydafrika där Lidmans försvar av sin förbindelse med den yngre Nthite sågs som mycket spektakulärt.262
Nordbor blir centrala i Afrika på liknande sätt som afrikaner blir centrala i Norden. I Tanzania växer en miljö fram som tar hand om politisk flyktingar från Södra Afrika. Hit kom SWAPO:s ledare Sam Nujoma och 100 andra befrielsekämpar på flykt efter Sydafrikas repression av demonstrationerna i Old Location i Namibia, ”studenter” som paret Marja Liisa och Lloyd Swantz hjälper med kläder, bröd och senare ett hus.263 En stark framtidsoptimism växer fram i den nordiska kolonin i Tanzania melan personal på ambassader, i biståndet och missionärsorganisationer som långt innan hemmabasen ändrar politiken på privat initiativ upprättar kontakt med befrielserörelserna som under denna period börjar sin militära kamp i Angola, Mozambique och andra länder i Södra Afrika.
Särskilt central var missionären Barbro Johansson som tidigt blev medlem i nationalistpartiet TANU vilka nu kommit till makten efter att britterna lämnat landet. 1961 var Johansson på besök i hemlandet Sverige när Nyerere som nu var tanzanisk president var på besök i Europa och behövde någonstans att ta vägen några dagar. Han passade på att göra en privat resa till Johansson som också passade på och tog kontakt med sin studentkamrat Erlander från Lund. Nyerere hamnade på så sätt hos statsministern och Olof Palme på Harpsund mitt i diskussionerna om avkolonialiseringen, utveckling och hur den svenska biståndepolitiken skulle utformas.264 1962 blev Johansson tanzanisk medborgare och senare minister i Tanzanias regering i ett liv där hon fortsatt kombinera undervisning med politik.
I Finland var Mikko Juva central. Han var ordförande för Finska Missionssällskapet och blev senare ärkebiskop. Finland hade sedan 1870 starka kontakter med Owamboland i Sydvästafrika eller som det efter självständigheten kom att heta Namibia. Här hade den finska lutherska missionen upprättat Ambo-Kavango kyrkan som var den dominerande i området. Med återkommande stöd till bland finska skolbarn och befolkningen i övrigt var därför Owamboland en av de mest levande kontakterna för finländare med tredje världen i ett land som i övrigt hade föga handel med dessa länder och saknade både koloniala och traditioner som Danmark och Sverige eller kontakter genom sjöfarten som Norge.265
1961 hade alltfler rapporter kommit in från de finska missionärerna om ociviliserat beteende och falska anklagelser framförda av obildade infödingar. Därför beslöt Finska missionssällskapet att göra en inspektionsresa till området där Juva deltog. Owamboarbetare och nationalister som bildat befrielserörelsen SWAPO hade skapat oro genom att protestera mot det Sydafrikanska herraväldet.
Sydafrika hade fått mandat av Nationernas förbund att administrera Namibia efter att Tyskland fick avträda sin koloni efter första världskriget. Sydafrikanernas fortsatte tyskarnas förtryck av lokalbefolkningen mot mandatets villkor om att göra det bästa för invånarna. 1922 flygbombades Owamboland när invårna gjorde uppror mot de nya härskarna vilket ledde till att Nationernas Förbund tog upp frågan. Svenske statsministern Hjalmar Branting presenterade sedan som ordförande för rådet en rapport för Nationernas förbund som trots att konflikten ansågs vara allvarlig och bottnade i en hård regim så skulle inget göras åt saken: ”Rådet för Nationernas förbund kan inte, enligt min syn, uttrycka något slutgiltigt ställningstagande om konfliktens karaktär.” Flygbombningarna mot skyldiga civila ignorerades helt i rapporten och istället kunde Sydafrika fortsätta behålla sitt mandat. Sverige intog samma koloniala attityd som kolonialmakterna.266
Mikko Juva hade en annan hållning. Förståelsen i Finland för vikten av en nations självständighet fanns i alla politiska läger med frigörelsen från Ryssland 1917 och dess våldsamma konsekvenser med inbördeskrig i färskt minne. Redan 1959 när den förste namibianske biskopen Leonard Aula kom till Finlands på sitt första besök sökte Juva förklara att det från hans synvinkel var förståligt om namibierna önskade självständighet.
Jag hade en diskussion med honom och berättade att här i Finland, i säkerhet och öppet, att Finland under många århundranden stått under främmande makt, först svenskarna och sedan ryssarna, men när tiden var mogen och vi hade fått bättre utbildning, och det historiska läget uppstod då vi kunde utropa vår självständighet, då gjorde vi det. Och jag är ganska säker på att någon gång i framtiden så kommer ert land att kunna uppnå detsamma. … Jag talade om Owambos – de arbetar alla förstås för Guds rike men också för Sydvästafrikas framtid. Så det var i sådana allmänna ideologiska termer jag talade till honom, men Aulas reaktion var förskräckelse.”267
Före resan till Finland hade biskop Aula fått noggranna instruktioner och förhållningsorder av myndigheterna. Han måste lova under ed framför polis i en rättssal att inte säga någonting negativt om den sydafrikanska myndigheten.268 Juva hade inte förstått vilken svår situation han satte biskopen från Afrika i vid en tid då varken finska kyrkan eller dess partner i Syd såg befrielse som något för en realistisk nära framtid.
Under inspektionen i Owamboland fann Juva att studenterna på lärarseminarier var särskilt intresserade av frågor om kolonialism, nationell självständighet och kommunism. Juva som var en kristen teolog med en familjebakgrund som var starkt kritisk till kommunismen fann sig därför som föreläsare i dessa ämnen inför en publik som förvånat tog till sig att någon från en äldre generation så öppet kunde diskutera vad som betraktades som förbjudna ämnen. Inspektionen ledde fram till en stor respekt för mycket av det arbete som missionen genomförde i området med dess många omedelbara problem. Att de flesta missionärerna fortfarande bar på auktoritetstro och lydnad gentemot myndigheter inklusive den sydafrikanska kunde bara förändras genom tålamod och riktlinjer för att inte blanda sig i politik men noga följa vad som hände och etablera kontakt med befrielserörelsens ledare. Snart nog började de yngre missionärerna att etablera täta kontakter med SWAPO. Många av dess ledare utbildades på de finska missionsskolorna och flera fick smugglas ut med missionärernas hjälp när den sydafrikanska repressionen ökade.
I Sydafrika var situationen känslig för kyrkorna. I december bjöd Världskyrkorådet in alla sina åtta medlemskyrkor i Sydafrika till en konferens vid Cottesloe i Johannesburg tillsammans med medlemskyrkor från andra delar av världen.269 Inga lutherska sydafrikanska kyrkor var då medlemmar men det fanns både anglikanska och holländsk-reformerta kyrkor från Sydafrika som var med och kom till mötet för att diskutera den kritiska politiska situationen. Spänningarna mellan den eneglsk-språkiga anglikanska kyrkorna och de reformerta var stor. De reformerta hade stött apartheidpolitiken sedan 1948 och hade segregerade församlingar. De engelsk-språkiga i princip var emot apartheid och rassegregerade församlingar även om geografisk etnisk segregering ofta i praktiken ledde till att de församlingarna var segregerade också. Ändå lyckades man enas om ett uttalande som syntes ta avstånd från apartheid och uttryckte att alla har samma rättighet att äga land och delta i regeringen. Men efteråt utsattes de reformerta kyrkorna för hård kritik och flera delegater till mötet gjorde nya tolkningar av uttalandet. 1961 beslöt holländsk reformerta kyrkan att dra sig ur Världskyrkorådet och från samarbete med anglikanska kyrkan i Sydafrika. Det skulle ta tre decennier innan kyrkorna kom på talefot igen i Sydafrika och någon från Världskyrkorådet kunde sätta sin fot i Sydafrika. En väg för påverkan stängdes. Men andra öppnades istället.
Särskilt aktiv blev Lutherska världsrådet där de nordiska kyrkorna var mycket stora, med den svenska kyrkan som den största medlemskyrkan av alla i hela världen. Ledaren för norska kyrkans råd för ekumeniska och internationella relationer bjöds av Lutherska världsrådet att besöka Lutherska kyrkorna i Sydafrika 1962 för att se om de kunde påverkas till en öppnare hållning. I dessa församlingar var ofta tyskättlingar många och de stod den holländska reformerta kyrkans synsätt nära. Mycket tålmodigt arbete skulle komma att behövas för att ändra hållningen hos kristna i hela världen. Under kommande år skulle nordiska statskyrkorna både genom Lutherska världsrådet och Världskyrkorådet bli alltmer aktiva i antiapartheidarbetet.
Politiskt etablerades i Sverige tidig kontakt mellan politiker både från socialdemokraterna Folkpartiet och Centerpartiet med befrielserörelserna. Det gjorde att man engagerade sig i politiska konflikter kring avvecklingen av de vitas herravälde. Band knöts till samtliga nationella ledarskap inom den Centralafrikanska Federationen som bestod av territorierna Malawi/Nyasaland, Zimbabwe/Södra Rhodesia och Zambia/Norra Rhodesia.270. Den förste som talade på en första majdemonstration i Norden som representant för afrikanska nationella rörelser var Kanyama Chiume som var en ledande kraft i All-African Peoples´ Conference och Malawi Congress Party. Malawis befrielserörelse var särskilt radikal och red på stämningarna efter kravaller 1959 där polisen sköt ihjäl 20 malawier. De koloniala myndigheterna reagerade på oroligheterna med att utlysa undantagstillstånd i alla tre territorierna, gripa ledarna för nationella rörelser och förbjöd befrielseorganisationerna. Frigörelsekampen fortsatte och kontakterna med dess ledare. David Wirmark från Folkpartiet hade mött Joshua Nkomo från Zimbabwe redan 1958 och Per Wästberg skrev ett porträtt av befrielseledaren Kenneth Kaunda i Zambia 1959.
Kampen hårdnade också i andra delar av Afrika. Det var inte bara i Centralafrikanska federationen och Sydafrika som svarta demonstranter sköts ihjäl. I Guinea-Bissau dödade portugisisk polis 50 strejkande hamnarbetare i Pijiguiti i augusti 1959. I Namibia hade sydafrikansk polis i december 1959 skjutit ihjäl tretton personer i Windhoek som motsatte sig tvångsevakuering. I Angola kulminerade en rad övergrepp i massakerna i Catete i juni 1960 där över 30 demonstranter dödades och 200 lemlästades av portugisiska soldater. Slutligen i juni 1960 mejades 500 obeväpnade demonstranter ned av portugiserna i Mueda i Norra Mocambique.271
Utan andra utvägar startade afrikanerna ett befrielsekrig i Södra Afrika som varade närmare 30 år. Det började i Angola i februari-mars 1961 när MPLA attackerade fängelset i Luanda beväpnade med klubbor och knivar i ett försök att frita sina fängslade ledare samtidigt som FNLA inspirerade folkliga uppror i de norra provinserna. Som hämnd massakrerade portugiserna ett okänt antal afrikaner i Luandas slum, en metodistmissionär rapporterade att han personligen kände till 300 döda.272 I den hårda kampen som följde skulle motsättningarna inte bara finnas mellan nationalister och portugiser i Angola utan också mellan olika befrielserörelser. Snart skulle andra följa efter. Under Amil Cabrals ledning startade PAIGC en politisk mobilisering av bönderna i södra Guinea-Bissau kombinerat med civil olydnad och sabotageaktioner. I februari 1961 kapade också den portugisiske sjökaptenen Henrique Galvão kryssningsfartyget Santa Maria i Karabiska havet i protest mot kolonialväldet och den fascistiska regimen i Portugal.273
Kontakter med Sverige uppstod tidigt. Redan i juli-september 1961 genomförde den liberala tidningen Expressen insamlingen Angolahjälpen till stöd för flyktingar från Angola som kommit till Kongo. Insamlingen skedde på uppmaning av Conference of Nationalist Organizations in the Portuguese Colonies, CONCP. 4,5 ton mediciner samlades in, i huvudsak penicillin, som överfördes till flyktingarna av MPLA. En förfrågan ställdes samma år till Expressen om samma medicinska stöd till PAIGC som verkade i Guinea-Bissau från Amilcal Cabral som var generalsekretetare för CONCP men utan resultat. PAIGC var ännu okänt i Sverige och även i andra delar av världen.274
Men kunskapen om läget i de portugisiska kolonierna Angola och Mocambique i Södra Afrika ökade betydligt i samband med insamlingen. Inför insamlingen lanserade Expressen i mars 1961 artikelserien Afrika inifrån redigerad av journalisten Anders Ehnmark. Här kunde afrikanska ledare som Marcelino dos Santos från Mocambique ge en afrikansk syn på situationen presenterad som ”. Artikelserien i Expressen följdes av flera böcker där ytterligare röster som den kvinnliga poeten och nationalisten Noémi de Sousa från Mocambique kom till tals och João Cabral från portugisiska kolonin Goa i Indien kunde skriva om rasförtryck och terror bakom myten om Salazar. Svenskar som Ehnmark, Per Wästberg, Sven Hamrell och Sven Öste som 1961-62 gav ut flera böcker som Angola-Mocambique och den politiska antologin Afrikaner om Afrika.
Direktkontakterna var flera. Folkpartisten David Wirmark hade tidigt etablerat kontakt med ledaren för FNLA, Holden Roberto.275 Sven Öste och Anders Ehnmark tog sig ner på plats i Kongo där MPLA verkade bland flyktingar och sökte också ta sig in i Angola men nådde bara gränsen. Öste fick hjälp av den unge MPLA befälhavaren Thomas Ferreira och lyckades få ut honom ur fängelse när kongolesiska myndigheter trakasserade honom vid gränsen. Strax efter svenskarnas besök mördades Ferreira av Holden Robertos gerillagrupp som gick in för att döda MPLA ledare.276 Det första befrielsekriget i Södra Afrika kom att bli synnerligen brutalt och de svenska reportrarna kunde vittna om ofattbart hat och blind skräck bland sårade och svältande flyktingar som sökte undkomma den portugisiska motoffensiven. Som svar på upproret på landsbygden där uppskattningsvis 300-500 portugiser och 1 500 angolaner dödats startade portugiserna en urskiljningslös straffaktion där även områden dit upproret inte nått bombades. Innan oktober hade mellan 20 000 och 50 000 angolaner dödats och 150 000 flytt landet.277
Den moderata tidskriften svensk tidskrift hade läget klart för sig. Redan innan upproret skrev man att Angola karakteriserades av välstånd och tillfredställelse olika situationen i så många andra länder i Afrika. Förhållandet mellan svart och vita beskrevs som utmärkt och invånarna är för tillfället helt ointresserade av politik. Efter upproret i Luanda skrev redaktören Erik Anners som 1963 blev moderat riksdagsman att det var ”häpnadsväckande” att större delen av svensk press var ”beredd att tro på anti-kolonial propaganda styrd av Sovjetblocket.” För att låta den portugisiska sidan komma till tals upplät Anners tidskriften åt den irländske militäre instruktören vid Portugals militära akademi. Han menade att de flesta afrikanska folk levde ett vilt och primitivt liv där en stam attackerad den andra och fäder åt sina egna barn i kannibalistiska orgier. Portugal hade förstått att sådana folk inte hade förmåga till självstyre. Problemet var att kommunister, terrorister och häxdoktorer som agiterade medan ”skriande horder av infödingar” genomförde ”orgier av kannibalism.”278
Denna mest extrema form för kolonial propaganda kritiserades inte bara av socialdemokratiska och liberala tidningar men också en del konservativa. Men generellt skull den konservativa pressen och Moderaterna mot den växande svenska opinionen för stöd för nationellt självständighet och majoritetsstyre i Södra Afrika.
Intresset för motstånd mot den fascistiska kolonialmakten Portugal ledde till mer än Angolahjälpen. Studentföreningar i Åbo, Göteborg, Lund och Stockholm, Verdandi i Uppsala och Norge med hjälp av Expressen bjöd Galvão på en föreläsningsturné i Norden. Det väckte stor uppmärksamhet, inte minst för att han vägrades inresevisum av svenska myndigheter som menade att han var en ”pirat” och ifrågasatte om det kunde finnas något i Portugal som var motiv nog för hand handlingar. Omfattande protester ledde dock till att Galvão släpptes in i landet och kunde tala inför stora skaror runtom i Norden. När han inför 1 000 personer i Uppsala deklarerade att han ”inte var någon pirat, men hedrad av titeln” möttes han av stormande och hjärtliga applåder.279 Men efter det uppblommade intresset i samband med att befrielsekriget startat i Angola 1961 föll de portugisiska kolonierna snart i skymundan till förmån för läget i övriga Södra Afrika.280
Folkpartister var också aktiva i att stödja det liberala partiet i Sydafrika. Under 1961 besökte företrädare för partiet Sverige för att söka stöd. Deras argument var inte minst att stoppa Sydafrika från att ”driva mot en blodig katastrof som kunde leda till […] kommunism.”281 Ledande folkpartister men också socialdemokrater och personer i den partipolitiskt neutrala nystartade Sydafrikakommittén skrev under på appellen Stödaktionen för Liberala Partiet i Sydafrika. På grund av risken för repressalier mot partiet i Sydafrika offentliggjordes dock inte appellen. Den cirkulerade istället privat vilket gjorde att appellen inte fick stor verkan varken ekonomiskt eller politiskt. Det var fortfarande ANC fortsatte attrahera det största intresset även om landets ledande tidningsredaktörer skrivit under appellen som förklarade att liberal partiet var ”den bästa vägen” för att avskaffa apartheid. Den bestående effekten av Stödaktionen blev dock en annan. Hittills hade svensk press med början hos Expressens Ivar Harrie i slutet 1940-talet betonat rashat, rasförtryck och rasstrid i Sydafrika och avstått från att falla in i Sydafrikanska regeringens ständiga definition av allt motstånd mot apartheidregimen som kommunism. Den studentpolitiska internationella organisering där socialdemokrater och liberaler funnit varandra i viljan att knyta kontakt med befrielserörelser var ett alternativ till organisering där också kommunister kunde vara med även om antikommunismen inte alltid gjordes helt tydlig. Men från och med det sydafrikanska liberala partiets eftertryckliga påminnelse om hotet från kommunismen blev det allt vanligare att både press och ledande Sydafrikaaktivister gjorde detsamma. ”Vem ingriper först i Sydafrika: FN eller Chrustjev?” var Expressens vinkling på temat.282 Hotet från kommunismen var och förblev ett uttalat eller outtalat hot i bakgrunden för startandet av organisationer och olika ansträngningar att bekämpa apartheid och stödja befrielsekampen.
I Sydafrika var situationen skärpt. Efter Sharpevillemassakern förbjöds ANC. Prästen Gunnar Helander tog då initiativ till att 34 svenska riksdagsledamöter nominerade Albert Luthuli, ordförande för ANC till Nobels fredspris 1961.283 Detta togs mycket väl emot i Norge där priset delas ut. Luthuli satt under sin tid som ordförande sedan 1952 ofta i husarrest men var ändå i tät kontakt med ANC och ledningen av strategin för bojkotter, civil olydnad och andra former för icke-våldslig kamp. Den norska nobelfredspriskommittén gav Luthuli fredspriset 1961 som han kunde motta 10 december efter problem med utresetillståndet vilket han till slut fick efter påtryckningar från bl.a. USA. Hoppet stod till att valet av Luthuli skulle kunna främja icke-våldsliga metoder i konflikten. Det hoppades också Luthuli i sitt tacktal samtidigt som han påminde om kampen mot fascismen under andra världskriget då folk i Europa hade startat väpnade motståndsrörelser för att bryta nazismens och fascismens rasarrogans och herrefolksmentalitet. Han gjorde klart att ANC skulle fortsätta kampen till slutlig seger för demokratiska rättigheter åt alla.
Strax efteråt inledde ANC en ny period i kampen med Nelson Mandela som pådrivande kraft. En militär gren av ANC, Umkhonto we Sizwe startade en sabotagekampanj 16 december 1961. Icke-våld som princip ersattes med minimum av våld som princip. Välriktade sabotage mot regimen ingick nu i strategin och även begränsat våld mot statens polis och militär ansågs kunna vara nödvändigt. Ställda inför ökad förföljelse och en regim som inte visade någon vilja till eftergifter såg ANC ingen annan utväg. Icke-våldsmetoden hade använts i Sharpeville med många döda och sårade och den egna organisationen förbjuden. Det gick inte att föra kampen i Sydafrika mot de vita på samma sätt som i Indien mot britterna var ANC:s motvilliga slutsats. Även medlemmar i liberala partiet i Sydafrika och andra organisationer startade grupper som började göra sabotageaktioner vid samma tid.284

1962



Medan kampen skärptes i Södra Afrika så stod den vid en korsväg i Norden. Utvecklingen i Sverige kom att bli pådrivande. I sitt verk om Sverige och Sydafrikas befrielse skriver Tor Sellström:
1962 var de flesta beståndsdelarna av den framtida svenska solidaritetsrörelsen för Sydafrika på plats. En uppsjö skrivna rapporter om situationen i landet var tillgängliga på svenska språket och inflytelserika intellektuella hade gått från ord till handling och bildat den första anti-apartheidorganisationen. Ungdomen, studenterna och kyrkorna var aktivt involverade, både hemma och internationellt, och fackliga och kooperativa rörelser hade genomfört en första bojkottkampanj. Ledande politiker från regeringspartiet och den liberala oppositionen hade lagt sina namn till upprop mot apartheid och Sydafrika hade blivit ett stående inslag på de traditionella 1 majdemonstrationerna. Politiskt aktiva studenter från Södra och Sydafrika hade välkomnats till Sverige, direkta kontakter hade etablerats med den politiska oppositionen i Sydafrika och ANC hade uppnått en etablerad position i svensk opinion. Men den socialdemokratiska regeringen var emot alla radikala initiativ mot apartheidregimen och Moderaterna förblev tysta. I svenska affärskretsar försvarades vid samma tid ekonomiska förbindelser med Sydafrika, medan marginella högerextrema element uttryckte stöd för apartheid.”285
Situationen hade likartade drag i de övriga nordiska länderna. Det skulle krävas ett omfattande arbete för att ändra på denna avvaktande politik. Det började 1962 med tre möten i Sundsvall, Århus och Oslo och en kampanj till stöd för det nationella partiet UNIP i Zambia. I Sundsvall hade 900 elever på läroverket i början av 1961 beslutat att sätta av 1 krona per månad och elev för universitetsstudier åt en sydafrikansk student. I september samma år organiserade eleverna en Operation dagsverke med samma ändamål vilket resulterade i 14 000 svenska kronor vilket var tillräckligt för att täcka tre års studier vid ett svenska universitet. Initiativtagare var Tom Nässbjer, en socialdemokratisk medlem av det lokala elevrådet. Han fick i uppdrag att kontakta Sydafrikakommittén som föreslog Namibianen Zedekia Ngavirue, en ledare inom SWANU, som mottagare av stödet från eleverna. Eleverna i Härnösand, Piteå och Örnsköldsvik följde snart Sundsvallsexemplet.
Men eleverna i Sundsvall gick också längre. På ett möte i slutet av januari 1962 uppmanade det lokala elevrådet till bojkott av sydafrikanska varor och ”adopterade” även Ngavirue som snart skulle komma till Sverige. Elevrådet motiverade sitt bojkottkrav med den Sydafrikanska republikens aggression mot icke-vit befolkning och riktade specifika krav mot den egna skolbespisningen: ”de som är ansvariga för upphandling för skolorna i Sundsvall ska fr.o.m. nu bojkotta sydafrikanska produkter, som Outspan apelsiner och marmelad av KOO-märket.”
När Ngavirue några dagar senare besökte skolan för första gången upprepade han kravet och fick av den lokala konsumföreningen beskedet att sydafrikanska frukt aldrig mer skulle dyka upp i skolor i Sundsvall. Ngavirue var imponerad av eleverna. I sitt tal på läroverket framhöll han:
Vi har frågat FN om hjälp med anledning av problemen för svarta i Sydafrika. Vi har vädjat till individuella nationer och organisationer över hela världen och vi har fått mer eller mindre starka uttalanden om sympati till svar. Ni, ungdomen i Sundsval, är de första som jag mött som gör mer än att prata. Ni har handlat. … Det är handling som vi i Sydafrika behöver. En ekonomisk bojkott är det mest effektfulla vapnet just nu. Det slår mot boerna och inte mot de svarta. De svarta är redan förslavade och har inget att förlora.”286
Det var 22 grader minus när Ngavirue var i Sundsvall. Överväldigad av mottagandet sa han att han inte visste att de kunde ”komma så mycket värme från så mycket kyla”.
ANC stärkte också sin diplomatiska aktivitet. I mars 1962 bjöds den sydafrikanske exilförfattaren Ezekiel Mphahlele av SFS och Akademikerhjälpen till att tala för studenter i Stockholm, Umeå och Uppsala. Mphahlele hade utfärdat ANC:s första uppmaning om bojkott vid All-African Peoples’ Conference i Accra 1958 som han nu upprepade. Bojkottuppmaningen mottogs väl. En månad senare kunde ANC-ledaren Oliver Tambo rikta samma krav när han delade plattformen med finansminister Ernst Wigforss på 1 maj demonstrationen i Göteborg med 2 500 deltagare.
Samma månad kunde Kenneth Kaunda inbjuden av socialdemokraterna få till stånd omfattande stöd till sitt parti UNIP i Zambia på initiativ av unga folkpartister. Situationen i Centralafrikanska federationen påkallade uppmärksamheten. Kenneth Kaundas United National Independence Party UNIP tog kontakt både med socialdemokraterna och folkpartiet för att få stöd till utbildning för zambier som behövdes om man lyckades införa majoritetsstyre.
När Kaunda bjöds till Sverige av Socialdemokratiska partiet skedde det vid en avgörande tidpunkt. Protesterna mot de vitas styre växte nu också i Zambia och 27 zambier hade dödats av polisen i samband med kravaller. De vita i Zimbabwe sökte hindra att det ekonomiskt värdefulla Zambia med sina koppargruvor bröts ut ur federationen och därmed inte kunde fortsätta vara en ekonomisk mjölkkossa åt de vita i Zimbabwe. Därför var rösträtt för de svarta i Zambia ett hot. Britterna hoppades på att behålla makten åt de vita genom att söndra och härska. I Kongo pågick med stöd av västmaktsintressen ett krig för att bryta loss de rika södra delarna Katanga med dess gruvor från det övriga fattiga landet under Tshombe ledning.287 I Zambia som gränsade både till Katanga och Zimbabwe hoppades de vita på splittring av de svarta genom att främja konkurrenten till Kaundas UNIP, African National Congress i Zambia som hade täta band med Tshombe. Men i oktober 1962 skulle val hållas med separata listor för de olika raserna. Under sitt besök i Sverige fick Kaunda stöd av liberal ungdom. Björn Beckman från folkpartiets studentförbund tog initiativ till en insamling till UNIP. Rhodesiakampanjen som den formellt kallades lanserades genom en appell i Dagens Nyheter och andra tidningar 3 juni 1962. ”.. vi kan inte sitta tyst och bevittna en ny algerisk tragedi veckla ut sig inför våra ögon. Vårt bidrag behövs omedelbart. Bara några månader återstår till valet.”
Insamlingen fick stöd av personer från alla partier utom moderaterna och ledande tidningar utom högerns. Rhodesiakampanjen representerade på så sätt en bred opinion i Sverige.
Det var mycket ovanligt att en offentlig insamling organiserades i Sverige till stöd för ett särkilt parti inför ett val i ett annat land. Reaktionerna blev också starka i Storbritannien i Södra Afrika. I brittisk och sydafrikansk press spekulerades om störningar i relationen mellan Storbritannien och Sverige och att kampanjen kunde bli en praktik som kunde vändas mot Kaundas parti och Sverige självt. Särskilt stark var reaktionen från de vitas styre i Zimbabwe och svenska affärsintressen i Centralafrikanska federationen. Atlas Copco Rhodesia chef klagade till svenska konsulatet i Salisbury och meddelade att sex kunder ”hade blivit synnerligen irriterade över den svenska aktionen till stöd för subversiva element i Norra Rhodesia.”288 Valet ledde till en koalitionsregering mellan UNIP och ANC med Kaunda som minister för sociala och kommunala verksamheter. Förhandlingar startade omedelbart med britterna för att få till stånd en grundlag mindre baserad på raspartiskhet. 1963 bjöds Kaunda in igen till Sverige, denna gång av Folkpartiets ungdomsförbund och Svenska studenters FN-förening. När nyheten nådde regeringen bjöds han omedelbart in till ett möte med sin motsvarighet, socialminister Sven Aspling. Trots att många svårigheter kvarstod på vägen mot självständighet för Zambia och Kaunda inte ledde en regering mottogs han som en statsman, en av Afrikas ”mest nobla”289 ledare när han kom direkt från bildandet av Organization of African Unity, OAU. Han fick inte bara möta en regeringsmedlem och ungdomar utan också företrädare för industrin, biståndet, och framträda i radio, TV och en fullpackad aula på Handelshögskolan i Stockholm. Insamlingen ledde till den förhållandevis låga summan 60 000 kronor men markerade ändå början på ett omfattande svenskt stöd till Zambia. Rhodesiakampanjen blev också en orsak till att Folkpartiet tillsammans med Centerpartiet tidigt började stödja nationella befrielserörelser. Efter nya val i januari 1964 där Interactions svenska unga teosofer och vänsteraktivister smugglade in UNIPs valpropaganda kunde Kaundas parti erhålla 55 av 65 platser i parlamentet och i oktober 1964 blev Zambia fritt. I Zimbabwe skulle konflikterna bli hårdare och kvarstå länge.
Men inte bara Kaunda kunde räkna med gott stöd från både folkpartister och andra. ANC-ledaren Tambo hade också goda kontakter med folkpartisten David Wirmark, generalsekreteraren för WAY som hade SUL som sin svenska kommitté. På initiativ av SUL tog WAY:s generalförsamling i Århus i juli 1962 upp Sydafrikafrågan. Enhälligt antogs en resolution om att de nationella komittéerna skulle:
- Upprätta effektiva ekonomiska och diplomatiska sanktioner och införa ett vapenembargo för Sydafrikanska republiken.

- genomföra en kampanj … för att göra FN:s resolution om ekonomiska sanktioner mot landet bindande för alla FN:s medlemstater; och

- stödja med alla tänkbara aktiva medel en internationell bojkott av sydafrikanska varor290.
Centralt för den fortsatta utvecklingen blev också Afro-Scandinavian Youth Congress som hölls i Oslo i augusti 1962 under tre veckor.291 Deltog gjorde 225 personer varav 125 från Afrika och 100 från Norden. Från Södra Afrika kom en fjärdedel av afrikanerna, bland nordborna kom 2 från Island, 4 från Finland, 10 från Danmark, 16 från Sverige och 70 från värdlandet Norge.
Den afro-nordiska konferensen bröt på många sätt med det mesta av outtalade regler som etablerade ungdomsorganisationer höll sig med. Majoriteten av afrikanska deltagare gjorde snart klart att de inte godkände varken turistutflykter till norska fjordar eller organisationskommitténs regel att inga politiska resolutioner fick antas. Med stöd av nordiska vänster- och liberala representanter genomdrevs den afrikanska ståndpunkten med överväldigande majoritet med 129 röster mot 29 och 11 nedlagda. För den samlade välordnade nordiska ungdomen blev kongressen något annat än de oförbindliga vänligt sinnade diskussion som många väntat sig. Norska pressen utropade till sin förfäran att ”skandinaverna är utmanövrerade” och att kongressen ”styrdes av studenter från Moskva och Prag.”292 Konservativa organisationer avstod från att delta i diskussionerna följda av nationella studentorganisationer.293
Av de 125 afrikanerna vistades 20 i Tjeckoslovakien, Sovjetunionen eller Östtyska demokratiska republiken medan 8 vistades i Sverige. Organisatörerna av konferensen hade brutit med kalla krigets blockeringar. I organisationskommittén ingick både högerpartiets och kommunisternas ungdomsförbund i Norge. Från Sverige deltog också kommunisternas ungdomsförbund, det socialistiska Clartéförbundet med vardera en representant, medan högern och socialdemokraterna hade fyra representanter och folkpartiets ungdomsförbund tre utöver några representanter för studentkårerna och en politiskt oberoende. Observatörer deltog både från WFDY och WAY, IUS och ISC som var ungdoms- och studentorganisationer som konkurrerade med varandra.

Kongressens syfte var att ”stärka vänskapsbanden” mellan nordiska och afrikanska studenter. Det lyckades mer än väl. Ett mycket stort antal av Afrikas senare regeringsmedlemmar för självständiga stater knöt på kongressen kontakt med varandra och med nordiska ungdomar som senare också blev ledande politiker.
Föreläsare på kongressen var kända talare som Ben Barka från Marocko och Oliver Tambo från ANC. Tambo betonade att hans ”problem var att övertyga ungdomen om att övertyga sina regeringar och folk att det inte är sydafrikanska varor som är billiga utan afrikaners tvångsarbete.”
Kongressens uttalande uppmanade ”de skandinaviska regeringarna att stödja kampen för frihet och grundläggande mänskliga rättigheter i Sydafrika genom 1) avbryta diplomatiska förbindelser med Sydafrikanska unionen, 2) uppmana FN att organisera världsomfattande ekonomiska sanktioner mot Sydafrika.” I en annan resolution uppmanade kongressen till ”1) avskaffande av alla förtryckande lagar riktade mot afrikaner, 2) omedelbart erkännande av demokratiska rättigheter och frisläppande av alla politiska fångar, 3) införande av totala ekonomiska, diplomatiska och kulturella sanktioner som afrikanska nationer uppmanat till i FN, 4) oreserverat materiellt och moraliskt stöd till befrielserörelser i Södra Afrika.” I en resolution fördömdes ”det militära stöd som ges till den fascistiska regeringen i Portugal av NATO.”294 Kongressen stödde också den pågående Rhodesiakampanjens insamling till UNIP i Sverige.295
Kongressen avslutades med en demonstration med 1 000 deltagare på en eftermiddag mitt i veckan. Tambo kunde efter kongressen åka runt och möta statsministrarna i Norge, Sverige och Danmark. Det skulle dröja 25 år innan de ledande västmakterna Storbritannien och USA tog emot sådana ANC-besök.
Utvecklingen i Norden väckte förhoppningar hos ANC. Efter att ha deltagit på Svenska Sydafrikakommitténs första reguljära årsmöte i slutet av augusti såg Tambo positivt på framtiden. Det ”livfulla” mötet såg han hade en ”speciell historisk betydelse” genom att ”Det är ingen tvivel att era organisationer och folk i Skandinavien är de mest kraftfulla från synvinkeln att skrida till handling.” Kraften kunde användas för att öka ansträngningarna i Storbritannien och USA genom samarbete med antiapartheidrörelserna där.
Men när det gällde de nordiska staternas agerande hade ANC anledning att bli besviken. I september gick ANC:s Albert Luthuli och amerikanske medborgarrättskämpen Martin Luther King för the American Committee on Africa ut med en gemensam uppmaning till handling mot apartheid. Tambo hoppades att detta skulle öppna för en koordinering av hela rörelsen mot Sydafrika och för att utsträcka den till jordens alla hörn. Svenske utrikesministern Östen Undén uppmanades av Luthuli och King att skriva under. Men appellen innehöll en uppmaning till ekonomisk bojkott vilket inte den svenska regeringen ville stödja.
Än värre för ANC var att Sverige och de andra nordiska länderna avstod från att rösta för den första FN-resolutionen som krävde att:
Medlemsstater - enskilt eller kollektivt –

-bryter diplomatiska förbindelser med regeringen för Sydafrikanska republiken eller avstår från att etablera sådana relationer;

- Stänger sina hamnar för alla fartyg med sydafrikanskt flagg;

- stiftar lagar som förbjuder deras skepp från att angöra sydafrikanska hamnar;

- bojkotta att sydafrikanska varor och avstå från att exportera varor, inklusive vapen och ammunition, till Sydafrika; och

- vägrar landning och transit för alla flygplan som tillhör regeringen och företag registrerade under sydafrikanska lagar.”
Regeringarna fortsatte som förut och ville inte gå till handling. En motivering var att resolutionen inte skulle kunna leda till effektiv handling. De nordiska ländernas handel med Sydafrika var så liten. Bara om Sydafrikas stora handelspartners deltog skulle en bojkott ha någon verkan. Nordiska näringslivet handlade desto mer. Trettio svenska företag planerade för en exportsatsning på den sydafrikanska handelsmässan i Johannesburg i april 1963. Ordförande för SSAK riktade kritik som aktieägare till Gunnar Engellau, Volvos direktör med begäran att företaget skulle dra sig ur och fick svaret:
Det verkar orimligt för mig att ett privat företag ska driva utrikespolitik och avstå från att göra affärer med ett land och en marknad där Sverige har etablerat utrikes- och handelsrelationer. Volvo har bedrivit affärsverksamhet med Sydafrika sedan tolv år tillbaka, och jag anser inte det är möjligt att bedriva försäljning till Sydafrika om det inte sker helhjärtat.”
Regeringens och näringslivets hållning skulle förbli densamma långt in på 1970-talet. Bojkott av Sydafrika kom till stånd först 1986. De nordiska länderna avstod från att rösta för resolutioner i FN som krävde avbrytande av diplomatiska förbindelser och ekonomiska sanktioner. Norge hade en nyckelroll som medlem i säkerhetsrådet 1963-1964. Men istället för krav om ekonomiska sanktioner som skulle ha drabbat den norska sjöfarten så gick man in för en begränsat vapenembargo. Tillsammans med övriga nordiska länder lade man upp ett gemensamt förslag som danska utrikesministern Per Hækkerup lade fram för FN:s generalförsamling i september 1963.296
Förslaget väckte kritik i Sverige där DN menade att det var ett recept för missförstånd. Genom att sätta dialog istället för press på sydafrikanska regeringen öppnade det för att få motsatta effekter mot vad som önskats. Sydafrika inbjöd genast de nordiska regeringarna till Sydafrika för att själva skaffa sig en bild av läget vilket satte dem i en dålig dager åt alla håll. Efter inbördes kontakter sände de likalydande avböjanden med hänvisning till FN:s charter. De norska sjöfartsintressena varnade utrikesdepartementet för de negativa effekterna
.. Mot bakgrunden av det faktum att norsk sjöfart i detta sammanhang är särkilt sårbar, önskar vi understryka att alla norska uttalanden som tjänar att sätta Norge namn i främsta linjen för kritik riktad mot Sydafrika, kommer lätt att visa sig ha skadliga effekter på norsk sjöfart”.297
Någon egen vapenförsäljning till Sydafrika hade inte Norge så man fortsatte stödja krav på vapenembargo. Detta trots att man som skäl mot att stödja krav om handelsbojkott sade att det inte var effektivt eftersom större handelspartners inte stödde kravet, ett argument som lika väl gällde vapenembargot som inte heller fick stöd av vapenexportörer som Frankrike och USA. Norge fortsatte sitt arbete med att fördröja radikala beslut riktade mot Sydafrika och gick istället i FN in för en tandlös expertkommitté där uppslutningen från stora västmakter bakom besluten sågs som viktigt. Expertkommittén fick Alva Myrdal som ordförande och lade fram sin rapport 1964 med ett huvudförslag om att alla grupper i det sydafrikanska samhället skulle bjudas in till en nationellt konvent. Om förslaget inte antogs av sydafrikanska regimen skulle mer omfattande sanktioner införas. Norska delegationen var inte nöjda med rapporten utan samarbetade med USA för att mjuka upp kraven och undvika öppningar för en framtida handelsbojkott.298 Ytterligare en expertkommitté tillsattes med Alva Myrdal konstaterade själv Länder i Afrika och Asien fick ensamma fortsätta den politiska kampen mot Sydafrika medan organisationer i Norden sökte fortsätta bygga en stark folklig rörelse.
Kritiken mot den passiva hållningen skulle komma att växa. Fr.o.m. 1963 skulle många politiska organisationer ansluta sig till kravet om bojkott. Men 1962 var det ungdomen och studenterna som drev opinionen framför sig. I december samlades Svenska Sydafrikakommittén i Stockholm och elevrådet på Sundsvalls läroverk med alla ”demokratiska” lokala ungdomsförbund vilket innefattade högerns, centerns, folkpartiets och socialdemokratiska ungdomsförbundet men inte kommunisternas. Mötet kom fram till krav som sammanfattade den breda sydafrikasolidaritetens syn i slutet av 1962 i vad som kallade Sundsvallsappellen:
- Vi stödjer en gemensam nordisk bojkott mot Sydafrika varor som planeras starta 1 mars 1963 av Sveriges Ungdomsorganisationers Landsråd och dess nordiska systerorganisationer, samt av svenska och norska sydafrikakommittéer;

- Vi vädjar till den svenska regeringen att klart uttrycka det svenska folkets åsikt om rasförtrycket i Sydafrika genom att deklarera son solidaritet med bojkottaktionen som majoriteten av FN:s medlemsstater följer;

- Vi kräver att Svenska exportföreningen seriöst omprövar sin planerade exportoffensiv gentemot Sydafrikanska republiken;

- Vi uppmanar svenska företag med dotterföretag i Sydafrika att inte använda sig av förbudet mot fackliga organisationer för att pressa ned lönerna. Det är ovärdigt av svenska företag i Sydafrika att använda sig av regimens hot om dödstraff mot strejker för att göra vinster;

- Vi vädjar till alla svenska organisationer med internationella kontakter, såsom sport och scoutrörelsen, Rotary och andra, att arbeta genom sina internationella organisationer för rasjämlikhet och för att motsätta sig apartheidregler som de används inom motsvarande sydafrikanska organisationer; och

- Vi vädjar om ekonomiskt stöd till Fonden för rasförtryckets offer.”299
Solidariteten breddas också på andra sätt. Socialdemokratiska ungdomsorganisationer i Norden ordnar 1962-63 en insamling till ett ungdomscenter för TANU-partiet. I Sverige samlar SSU och Unga örnar in 330 000 kronor till Tananyikaaktionen?. Ledande unga socialdemokrater och senare ministrar som Ingvar Carlsson, Tage G. Pettersson och Lena Hjelm Wallén deltog i kampanjen och besökte Tanzania där de också kom i kontakt med befrielserörelsernas ledare.300

1963



I Norge bildar 17 ungdomsorganisationer Norsk Aksjon mot Apartheid, NAMA 1963 eftersom den norska Sydafrikakommittén inte ville driva bojkottkravet. Även det humanitära arbetet stärks i Norge med bildandet Krisefondet for Sør-Afrika 1963. Initiativet har sedvanlig norsk bred etablerad uppbackning från samtliga ungdomsförbund, riksdagsmän från alla partier, ordföranden för fackföreningar och arbetsgivarnas organisationer, FN-sambandet, Amnesty och det mesta som i övrigt kan tänkas från universitet och hjälporganisationer, kristna och judiska ungdomsorganisationer m.fl..301
I Finland bildades till en början ingen särskild sydafrikaorganisation . Istället var det Suomen Opiskeliijoiden YK-liike, Finska studenternas FN-förbund, som direkt när det bildades av främst socialdemokrater 1963 tog upp apartheidfrågan och ordnade välbesökta protestmöten302
Marken var nu förberedd för vidgade kampanjer. Den 1 mars 1963 startade i hela Norden studenter och ungdomsorganisationerna bojkott mot Sydafrika enligt den icke-bindande uppmaningen från FN:s generalförsamling och beslutet på WAY mötet i Århus.
Det gav resultat inom några veckor i Danmark där huvudstadens konsumentförening och butikskedjan Irma gav besked om att sluta sälja varor från Sydafrika, ett exempel som snart andra följde efter.303 100 av 179 folketingsledamöter skrev på ett upprop där de stödde den av DUF startade bojkotten. Pengar samlades in till Sydafrikafonden.
I Norge drev NAMA bojkottkampanjen som stöddes av 48 stortingsledamöter från alla partier utom Høyre och Kristlig Folkeparti. Kampanjen krävde också gemensamt att regeringen förbjöd import av sydafrikanska råvaror.304
I Finland fick bojkotten mycket lite genomslag. Den backades upp enbart genom en bojkottaktion av sjömännens fackförening med den stridbare Niilo Wälläri som ordförande.305
I Sverige var det Sveriges ungdomsorganisationers landsråd som genomförde den landsomfattande bojkotten av sydafrikanska varor. Aktionen stöddes brett. SUL representerade 1,4 miljoner unga svenskar och kampanjen fick stor uppmärksamhet i tidningar, radio och TV. Upptakten till bojkottkampanjen skedde på i Stockholms konserthus med Kurt Kristiansson, ordförande för SUL, David Wirmark, generalsekreterare för WAY och Gunnar Helande vice ordförande för SSAK som inledningstalare. Huvudtalare var ANC:s generalsekreterare Duma Nokwe som var på väg till Moskva för att förhandla om stöd till ANC:s väpnade kamp med vapen och träning för gerillasoldater. I ett militant tal beskrev han den sydafrikanska kampen och varför världen måste isolera apartheidregimen. Mötet följdes av ett fackeltåg med Nokwe och SWANU:s Zedekia Ngavirue i täten till Sydafrikanska delegationen. Här lämnade man över ett protestbrev som fördömde Sydafrika som det enda land i världen som upphöjde rasförtryck till lag och kritiserade landets ekonomiska politik – ”vi protesterar mot de vitas ekonomiska förtryck av de svarta och den ojämna fördelningen av inkomster”306
Nokwes besök ledde till stor uppmärksamhet och stärkte ANC ställning. Han förklarade ANC:s hållning till våld genom att betona att situationen i Sydafrika hade tvingat ANC att överge sin icke-våldspolicy ”och jag kan intyga för er att vår ledare Albert Luthuli inte tar avstånd från det.” Det fanns inte längre ”några fredliga vägar kvar” och Sydafrika skulle ”inte få sin frihet utan ett blodigt kaos.” Nokwe tog också upp i sina tidningsintervjuer frågan om beroendet av Sovjet. Det viktigaste för ANC var att uppnå frihet och för det ”accepterar vi pengar varsomhelst ifrån.” Också stöd från Sovjetunionen accepteras ”men vi accepterar inte deras ideologi”. Det var ett mycket mer militant budskap än vad svenska folket fått höra dittills.307
Ungdomens bojkott i Sverige lyckades bättre än den bojkott som LO och KF genomförde 1960. Importen av apelsiner från Sydafrika rasade från 11,200 ton 1961 till 3,050 ton 1964. Totalt minskade värdet på importen från Sydafrika med 4,4 miljoner kronor vilket motsvarade 10 procent. Men exporten ökade med 16 procent. De svenska exportindustrierna kritiserade kraftigt bojkotten. ASEA:s direktör Vrethem gick steget längre och försvarade Sydafrika. Bojkotta Sydafrika påstod han skulle leda till blodigt kaos, riskera livet på den vita sydafrikanska befolkningen, och förstöra den mest kvalificerade utposten för civilisation i Afrika. En annan ASEA-representant, Dr. Ragnar Liljeblad, intygade i den nynazistiska tidningen Fria ord att svarta inte kan anses som människor på samma sätt som vita.308 I Sydafrika väckte bojkotten mycket starka reaktioner både bland politiker och i enstaka fall avbröts kontrakt med svenska företag.
Genom att ingen tidsgräns var satt för bojkotten utvecklades den till något mycket mer än att påverka enskilda konsumenter. Lokala aktionsgrupper uppstod runtom i Sverige på 210 platser under kampanjens första månader startade av lokala avdelningar av organisationer anslutna till SUL. Pengar samlades in till Fonden för offer för rasförtrycket samtidigt med att information spreds i stora mängder. Sydafrikanska fackliga, kyrkliga och politiska ledare bjöds ofta in till folkrörelsemöten för att hålla tal.309 Kontakter etablerades melan SUL och ANC samt den internationella antiapartheidrörelsen. ICA, Tempo och EPA beslutade att sluta importera sydafrikanska varor. Än viktigare var att Koooperativa förbundet med sina över en miljon medlemmar beslutade att delta i kampanjen vilket man fortsatte med fram till 1969. LO anslöt sig dock inte med hänvisning till att det krävdes ett beslut internationellt för att de skulle gå med vilket saknades till skillnad från 1960 när fria fackföreningsinternationalen beslutat om genomförandet av en tidsbegränsad bojkott.
Det fanns dock stark sympati för den nordiska ungdomsaktionen i arbetarrörelsen. I Århus vägrade hamnarbetarna att lossa den svenska M/S Lommaren när den anlöpte hamnen med 169 ton frukt från Sydafrika till danska grossister. I Köpenhamn gjorde hamnarbetarna samma sak.310 I Bägge hamnarna hade Oliver Tambo talat på 1:a maj 1960 och uppmanat till isolering av Sydafrika. Inga sydafrikanska varor lossades i större danska hamnar från och med 1 juli. Till slut fick skeppet ta sig till hemmahamnen Göteborg. Där fortsatte problemen. Svenska stuvare vägrade också lossa lasten med stöd av anti-apartheidaktivister.311 Aktionen förklarades olaglig i bägge länderna och arbetarna hotades med straff. I Danmark fick 34 hamnarbetare i Århus och Köpenhamn böter på 35 kronor och deras fackföreningar straffades med böter på 8000 kronor i Köpenhamn och 3000 kronor i Århus. I Sverige löstes frågan genom förlikning utan att komma upp i domstol. Frukten kunde slutligen föras över till lastbil och fraktas till Danmark via färja. Nordiska transportarbetarförbundet stödde aktionerna genom ett uttalande som krävde av de nordiska regeringarna att föra kampen vidare. Organisationen föreslog att olja skulle stoppas från införsel till Sydafrika, handeln med guld och sjöfart skulle upphöra samtidigt som de diplomatiska förbindelserna skulle avbrytas.
Även inom kyrkan ökar stödet för Sydafrikas befrielse. I Norge tog för första gången de norska biskoparna upp apartheidfrågan med den norska regeringen 1963. De intygade att apartheid var i motsättning till kristendom och önskade ”att appellera till den sydafrikanska regeringen att den kristna synen på varje människas inneboende värde – med iden om broderskap och budet att älska din nästa såsom dig själv – leder till en radikal kursändring och förändring av hela raspolitiken innan det är försent.”312
I Finland ger Mikko Juva ut pamfletten Teollistunut ja teollistuva Afrikka 1962. Den råder den kristna gemenskapen att inse att det inte fanns någon väg tillbaka utan var nödvändigt att ta ställning för den afrikanska befrielserörelsen. Pamfletten pekade på tre påverkande faktorer för det framväxande moderna afrikanska samhället, europeisk nationalism, europeisk socialism och europeisk missionsverksamhet. Juva menade att befrielserörelsen inte var ett uppror mot Gud. Befrielsen lovade istället ett bätte liv för förtryckta folk i Afrika såsom Gud lovar. Kyrkans roll var att se till att rörelsen enbart accepterade ickevåldsliga sätt att göra motstånd genom att utbilda ledarna för rörelsen. Kristna skulle också alltid efterstäva försoning.
1963 förde Juva frågan till sin spets inom Finska missionssällskapet. Han föreslog för styrelsen att sällskapet skulle fördöma all rassegregering och i förtroende informera biskop Aula och missionärerna om beslutet. Idén kom från internationella kyrkliga organisationer där Juva deltog regelbundet i diskussionerna. Styrelsen var inte mogen för ett sådant beslut varpå Juva meddelade att han skulle avgå som ordförande. Då ingrep biskop Martti Simojoki med ett kompromissförslag som styrelsen kunde acceptera. Det hade liknande innehåll som Juvas förslag så han kunde fortsätta som ordförande.313
Svenska studerandes stöd till afrikanska studenter som apartheidpolitiken utestängde från utbildning fortsatta att öka. 1963 fanns bara från Namibia fanns 6 studenter vid svenska universitetet tack vare egna insamlingar och påtryckningar på myndigheter. Det innebar att ungefär hälften av alla namibier som studerade i Europa och USA befann sig i Sverige.314
I Norge sker det största genombrottet för humanitärt stöd till förföljda av apartheidpolitiken. På 15-årsdagen för FN:s mänskliga rättigheter 10 december 1963 bildas Krisefondet for SørAfrika som kom att fungera som avdelning av Defence and Aid Fund med bas i London. Bakom stod Norska sydafrikakommittén, Norges FN_samband, Amnesty International, SAIH, Caritas-Oslo, Norsk flyktingråd, Afrikanska studenters förening, Det Norske Studentersamfund, En Verden, och alla partiernas ungdomsförbund. Norsk kristelige studners förening, judiska ungdomsföreningen etc. Bland de individuella stödpersonerna var ordföranden både för LO och arbetsgivarföreningen och stortingsledamöter från samtliga partier. Men Krisefondet fick förvånansvärt svårt att få stöd från norska staten till skillnad från sina danska och svenska motsvarigheter.315
En av orsakerna kan vara att redan i juli 1963 tog utrikeskommittén i stortinget initiativ till en Specialkommitté för flyktingar från Sydafrika på förslag av Aase Lionæs från Arbejderpartiet. Enhälligt föreslogs medel skulle avsättas utöver ordinarie statsbudget till en fond styrd av norska flyktingrådet, Oslo universitetet och Norsk SørAfrika komittén. Specialkommittén fick kontor hos Flyktingerådet och förväntades samarbeta med utrikesdepartementet. Därmed fick organiseringen av det humanitära stödet en annorlunda organisering än i Danmark och Norge där det integrerades med utvecklingsbiståndet och utrikesdepartementet. I Sverige fanns också en betydligt starkare förankring i folkrörelser som ledde till att det humanitära stödet blev en aktiv del i både folkrörelsernas och statens samlade politik för frigörelse av Södra Afrika. Norsk Sørafrikakommittén var i praktiken avsomnad till förmån för NAMA och Krisefondet for Sørafrika men var ensam representant för folkliga solidariteten i specialkommittén fram till 1982. I Sverige gick t.ex. stödet till studenter ofta till personer knutna till befrielserörelser vilket ledde till att en växande grupp afrikanska studenter i Sverige tog aktiv del i opinionsbildningen vilket mer sällan förekom med några viktiga undantag i Norge. Men Norge blev det första nordiska landet att ge omfattande statligt stöd som innefattade 500 000 norska kronor det första året 1963. Specialkommittén i Norge kom dock att föra en anonym tillvaro med stöd till vanliga skolor för sydafrikanska flyktingar i närliggande länder i Södra Afrika, till mindre del också till universitetsstipendier.
1963 sker också det första direkta humanitära stödet till en befrielserörelse i Södra Afrika. Det var Nana Mahomo som genom kontakter i Sverige med Sydafrikakommittén, KF och Metallarbetarförbundet lyckades med detta. Till en början företrädde Mahomo Pan African Conference, PAC inom en allians av befrielserörelser i Sydafrika och Namibia. Efter en splittring mellan PAC och ANC fortsatte han och lyckades få Metall att skänka en Land Rover till PAC:s transport för flyktingarbetet i Tanzania och 100 brittiska pund från KF till flyktinghjälpen, bägge engångssummor. PAC ansågs dock snart bland folkrörelserna ha en alltför negativ attityd till vita vilket sågs som en fara för ett framtida icke-rasistiskt Sydafrika. PAC startade också en militär kamp som inte bara gjorde bombattentat som ANC och liberala grupper ägnade sig åt utan också använde våld mot personer vilket startade med dödandet av sju personer i början av 1963. PAC utsattes efter detta för omfattande repression och fick mycket av sitt arbete i Sydafrika paralyserat. De föll efter det första engångsstödet bort bland folkrörelserna i Sverige som intressanta att ge stöd.316
I Afrika fortsatte befrielsekampen. Mest framgångar har gerillan i Guinea-Bissau. I januari 1963 startades den beväpnade befrielsekampen i landet genom attacker på militärbarackerna i Tite. Efter sex månader hade nationalisterna erövrat en stor del av kolonin och i början av 1964 vann de en avgörande seger i slaget om ön Como när 3 000 portugisiska soldater slogs tillbaka. Efter detta kunde de södra delarna behållas i gerillans grepp och halva landet administreras av PAIGC trots att Portugal satte in 30 00 soldater i striderna.
När 1963 gått till ända var grunden lagd för många decenniers solidaritetsengagemang i Norden med elever och studenter i nära samverkan med beväpnade befrielserörelser som den pådrivande kraften.


Yüklə 1,89 Mb.

Dostları ilə paylaş:
1   ...   8   9   10   11   12   13   14   15   ...   34




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2024
rəhbərliyinə müraciət

gir | qeydiyyatdan keç
    Ana səhifə


yükləyin