En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

13. Nordisk politisk förnyelse

(Detta kapitel ska omstruktureras)

Det tidiga 1960-talet innebar en politisk förnyelse både till innehåll och form. Nya frågor kom fram eller fick förnyat intresse som solidaritet med folk i Afrika och Asien, jämlikhet mellan kvinnor och män och miljön. Böcker som Georg Borgströms Mat för miljarder som gavs ut 1962 börjar skapa medvetenhet om att ”fortsatt ökad tillväxt i rika västländer ökar global ojämlikhet och exploaterar global naturresurser” enligt Hilkka Pietilä, en livsmedelsexpert som 1963 blev generalsekreterare för finska FN-förbundet.³¹⁷ Frågorna fångades upp av etablerade organisationer som facket, kooperationen och FN-föreningar. När det gäller solidaritetsfrågor var det särskilt ungdomsförbund och när det gäller miljön naturvårdsorganisationer men också kooperationen. Men det fanns också en gryende medvetenhet som förband olika frågor på ett nytt sätt som inte längre kunde inordnas i etablerade politiska ideal. Den medvetenheten fick en stark puff framåt internationellt genom Rachel Carsons bok Tyst vår 1962 där hon visade hur förgiftningen av naturen genom näringskedjorna också kom in i människan. Natur och samhälle var inte skilda åt utan måste ses i ett sammanhang, något som ledde till att ett helt nytt begrepp myntades, miljö. Istället för att rädda naturen genom att upprätta reservat gällde det snarare att ändra på utvecklingsmodellen så att varken människa eller övrig natur förgiftades. Borgström tillförde ytterligare ett globalt resursperspektiv som ökade medvetenheten om att det inte gick att skilja på utvecklingen i olika delar av världen utan allt måste sättas i ett större solidariskt sammanhang. Borgström och Carson blev kanske mer lästa i Sverige än någon annan stans³¹⁸. Carson diskuterades brett i Sverige t.o.m. innan hon getts ut på svenska 1963 med konferenser och möten om pesticider och spridning av budskapet på radion till allmänheten. Grunden började läggas för en mer integrerad syn på natur och samhälle, det egna livet, landet och världen.

Nya organisationer och arbetsformer såg dagens ljus. Kampanjen mot atomvapen och de hundras kommitté, långa marscher, bojkotter, gatuockupationer, stormningar och Operation dagsverke fick massanslutning. Även på 1950-talet hade det funnits demonstrationer organiserade av folkrörelser, i Norge många som krävde en social bostadspolitik, i Danmark arbetarprotester med upp till 200.000 deltagare utanför Christiansborg. Men nu blev det betydligt fler demonstrationer kring fler frågor. Demonstrera blir en form som snart domineras av den nya tidens organisationer. Av 29 anmälda demonstrationer i Köpenhamn åren 1960 till 1963 är Kampagnen mod Atomvåpen delaktig i 23, 20 av dem som ensam arrangör.³¹⁹

Motsägelsefull

Søren Hein Rasmussen skriver om det motsägelsefulla i den nya rörelsens demokratiserande förmåga: ”Atomkampagnen var på ledelseplan langt mer lukket og styret en halvtredsernes [50-talets] fredsinitiativer, og mindst like taktisk. Alligevel lykkedes det dems ledere – først og fremmest på grund av den allestedesnærværende Scharnberg hvis karisma alltid svævede over vandene – at promovere den som en nyskapelse udi åbenhed og ægte demokrati, i skarp modsætning til det traditionelle lukkede organisationsliv.”³²⁰ Scharnberg presenterade Atomkampagnen som ”Ingen organisation, Intet førerhovedkvarter. Intet partiprogram. Ingen taktik. ’Bare’ mennesker, der anerkender medansvaret.”³²¹ En av de frivilliga på rikskansliet i början av 1960-talet, Steen Bille Larsen, beskrev kampanjen på följande sätt:

”Atomkampagnen appellerede til mange – især unge – hvilket må forklares med, at dens grundholdning var befriende, sammenlignet med de grå, konforme, småborgerlige, farveløse og mistænkeliggørende 50ere, hvor enhver form for personlig og kontroversiell ufoldelse var umulig. Oprøret sås i de ydre former: jazz-musikken langs marchruten blev symbol på livsudfoldelse, påklædning bestående av fløjsbukser og anorak, en protest mod jakke- og slips-mentaliteten.”³²²

En del av taktiken var att kommunister ställdes utanför organisationens ledning och den grupp av kända personligheter som uppmanat till atommarsch. Genom att ledningen inte kunde demokratiskt väljas utan var självsupplerande förblev den stängd för kommunister, och samtidigt för möjligheten av att förnya sig genom att medlemmar kunde ta ansvar för rörelsen och välja sin ledning.³²³ Likafullt ansåg det mesta av pressen att Atomkampagnen var kommunistisk, krav mot atomvapen sågs som att gå Moskvas ärenden.

Det motsatta skedde i Sverige. Istället för den tidigare formen för självsupplerande styrelse som utestängde kommunister som AMSA representerat så öppnade sig Kampanjen mot atomvapen för alla och hade en demokratiskt vald ledning där kommunister fanns med som alla andra på lika villkor.³²⁴

Samtidigt med att de nya folkrörelserna växer fram som ofta betonar horisontellt samarbete och brett politiskt engagemang åtminstone i ord startas också mer professionellt organiserade verksamheter, ibland med stort lekmannadeltagande men med begränsade mål, det som idag ofta kallas NGOs som står för non-govermental organisations vilket översätts på flera sätt till svenska, som vanligast med icke-statliga organisationer.³²⁵ Dessa NGOs är ofta styrda av professionella. De kan inspireras av den nya tidens direkta aktioner utförda av unga aktivister men ger sällan möjlighet till något demokratiskt inflytande över huvudtaget eller har mycket snäva syften, snävare också än Atomkampagnen. 1961 startar WWF som en fond för att samla in medel till naturvård i hela världen med statuspersoner som ledande galjonsfigurer där de som stödjer verksamheten saknar demokratisk inflytande.³²⁶ 1961 genomför aktivister den första direktaktionen mot atombombssprängningar. De hoppade med fallskärm in på området för franska atombombsprov i Sahara i södra Algeriet som startat 1960,³²⁷ den typ av direkt aktion som senare NGO organisationen Greenpeace gör känd efter sin start tio år senare.

1962 startar britter Amnesty för att kämpa för mänskliga rättigheter och politiska fångar, en organisation som är demokratiskt uppbyggd och snart får gensvar i Norden.³²⁸ Den här typen av NGOs med avsaknad av brett politiskt engagemang och ibland starkt hierarkisk organisationsform betraktades dock inte som del av den nya folkrörelsen. Johan von Bonsdorff skriver i en finsk solidaritetsrörelsehistoria om 1960-talet med tydlig kritisk udd att ”det nyligen bildade Amnesty International inte övervägde möjligheten att engagera sig för ANC aktivister: De förespråkade våld (under ledarskap av Nelson Mandela)!”³²⁹

Världens äldsta Amnestygrupp

Men med sina begränsningar blev Amnesty en viktig del av alternativörelsen i kraft av sin demokratiska uppbyggnad och att med tiden något vidga sin inriktning. Först att starta arbete i Norge var Jorunn Kringlen som startade sin en-kvinno-grupp i Bergen 1962.³³⁰ Den äldsta fortfarande aktiva Amnestygruppen i Norden och Världen startades 20 maj 1963 i stadsdelen Ljan i Oslo på initiativ av ett äkta par, psykologen Meta Christensen och advokat Arne H. Christensen. Meta hade suttit i koncentrationsläger under kriget som flera andra i gruppen. Medlemmarna var akademiker och högre tjänstemän som byggde upp vida kontaktnät för att organisera juridisk och om möjligt materiellt stöd och påtryckningar. Man tog sig till en början an samvetsfångar från Portugal, Rumänien och Egypten enligt tre-principen, en från öst, en från väst och en från ett alliansfritt land. Med tiden har Ljangruppen tagit sig an närmare hundra fångar. Otto Falkenberg var en annan f.d. koncentrationslägerfånge som var med och startade en Amnestygrupp på Tåten i Oslo, också 1963. Han mindes hur de norska fångarna varit de lyckligt lottade i lägren som hade rätt till matpaket från Röda korset och brev hemifrån varannan vecka medan ryssarna och östeuropéerna fick ingenting och såg ut som ”levande lik”. Tjugo år efter sin egen vistelse i koncentrationsläger tillsammans med ”glömda fångar” fick Falkenberg som Amnestyaktiv ett svarsbrev från en dödsdömd libanesisk fånge som uttryckte sin tacksamhet: ”Ditt brev förde en stråle av medmänsklighet och värdighet in i min cell.”

I Danmark och i Sverige startade Amnesty riksorganisationer 1964 och i slutet av samma år träffades de sex redan existerande lokalgrupperna i Norge och startade en riksorganisation också där. Inom tre år hade 50 lokalgrupper startats i Norge. Kontakten mellan de skandinaviska avdelningarna och huvudkontoret för Amnesty International i London var tät de första åren.

Polisen attackerar ledande socialdemokrater

Även inom etablerade organisationer kom inte bara de nya frågorna till utryck utan ledde också till att gamla folkrörelser kom i konfrontation med polisen. I 1:a maj demonstrationen i Stockholm 1961 med 60000 deltagare tågade den internatioella avdelningen bakom banderollen med protesten ”Verwoerd begår mord på Afrikas jord”.³³¹ Polisen ingrep och konfiskerade banderollen. 1962 återkom samma banderoll på nytt i det socialdemokratiska 1:a maj tåget och blev återigen beslagtagen av polisen. Denna gång greps dessutom den blivande utrikesministern Sten Andersson tillsammans med de två kvinnor som bar banderollen. De anklageds för störande av allmänna ordningen och skymfande av statschef. Med mängder av antiapartheidaktivister närvarande blev rättegången ett antiklimax. Det blev uppenbart när rätten fick klart för sig att Verwoerd inte var statschef men regeringschef och lagen alltså inte gällde honom. Rätten frikände de anklagade och hänvisade dessutom till att Sverige röstat i FN för att fördöma Sydafrikas rasåtskillnadspolitik. Händelsen stärkte och utnyttjades av Sydafrikarörelsen. Häftet ”Visst är det sant att Verwoerd Begår Mord på Afrikas Jord” gavs ut av Sydafrikakommittén och 1 mars 1963 när handelsbojkotten lanserades med en fackelmarsch med ANC:s generalsekretarer Duma Nokwe i täten fördes den tidigare förbjudna texten längst fram i tåget, nu på en dubbelt så stor banderoll som tidigare. För rörelsen blev texten snabbt en populär slogan och banderollen fördes och användes runt om i Sverige.