En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

22. Dansk motkultur och svensk folklig mobilisering

Mitten av 1960-talet innebär en radikalisering på bred front i hela Norden. I Vietnamfrågan blir utvecklingen i de olika nordiska länderna alltmer samtidig och likartad än mer än i början av 1960-talet när atomvapenfrågan dominerade. I mycket liten skala förekommer Vietnamprotester i främst Danmark men också Sverige 1964, nästa år är protesterna i alla länderna på gatan, i fackföreningsrörelsen, bland partierna och i pressen inte bara stadigt växande och får alltmer uppmärksamhet, det sker också en början till radikalisering bort från de första kravet på fred i Vietnam till att ta avstånd från angriparen USA.
Parallellt utvecklar sig också en betydande solidaritetsrörelse, inte minst i universitetsstäder i hela Norden. Det saknas tyvärr systematiska försök att skriva denna rörelses historia förutom i Finland och för solidaritetsrörelserna med Södra Afrika men utifrån det fragmentariska material som är lättillgängligt och de intervjuer som gjorts för denna berättelse så framstår ändå vissa drag. I Sverige lyckas solidaritetsrörelsen demokratisera sig genom att flytta central verksamhet ut till landet och öppna upp för basarbete för alla intresserade i hela landet i Sydafrikakommittén redan 1964. Även om det sker en polarisering i Vietnamrörelsen mellan pacifister och antiimperialister så är denna polarisering i den bredare solidaritetsrörelsen mindre. Här kan man finna varandra i samma organisation som Emmaus i praktisk handling eller få u-landsengagemanget att växa lokalt i idébärande folkrörelser som också har andra frågor på sin dagordning. På så sätt förankras solidariteten brett i samhället. Det är gott om överlappande verksamhet där unga aktivister kan dra med sig etablerade organisationer i Majoritetssverige på kampanjer om ökat bistånd och bojkotter mot rasistregimer. Mängder av nya ofta radikala initiativ tas också praktiskt och ideologiskt av främst unga aktivister som lika gärna har bakgrund i pacifism, teosofi eller kristendom som vänstern.
I Danmark utvecklas en mer tudelning av solidaritetsrörelsen. En radikal vänsterdel stormar fram och etablerar mängder av initiativ medan en annan del med organisationer som företräder Majoritetsdanmark lägger sig mycket tätt på officiella processer. Det är ont om överlappande verksamhet. En del verksamhet som att skicka volontärer till Syd och informationsverksamhet är redan organiserat sedan länge i det väl etablerade Mellomfolkelig samvirke så utrymmet för att starta nya omfattande projekt är inte lika stort som i Sverige. Polariseringen är större i Danmark. I Vietnamrörelsen finns många överlappande verksamheter och snart en marginalisering av den mest radikala maoistiska gruppen samtidigt med en bredare pågående polarisering. Men denna polarisering sker i praktiken mer kring insamlingskonton än organisering. I Sverige får polariseringsprocessen tydligare karaktär och både radikala och mer etablerade krafter dras med i en gemensam kraftig radikalisering av den svenska politiken. Den nationella organiseringen av den radikala Vietnamrörelsen sker redan 1966, i Danmark skulle det dröja tre år och en hel del kaos till innan detta blev av. Medan Vietnamrörelsen i Sverige utvecklas på ett mer organisatoriskt tydligt polariserat sätt samtidigt som det breda solidaritetsarbetet sker i mer överlappande former där de unga aktivisterna också söker radikalisera etablerade folkrörelser är Vietnamrörelsen i Danmark organisatoriskt mer otydlig medan solidaritetsarbetet i stort mer polariserat.
Samma typ av process tycks ske också på andra områden. I Danmark närmast exploderar en alternativkultur dessa år som snabbt anammar hippieideal och även omfattande bruk av hasch och annan narkotika. I Sverige kommer en alternativ ungdomskultur fram något tidigare men det sker mer långsamt. Skillnaden blir mycket tydlig mellan provocerande och haschdyrkande provoer i Köpenhamn och karnevalskulturens politiska samhällsförändrare för livet i ProVie i Stockholm. Den demokratiska skillnaden i antiatomvapenrörelsen mellan dansk brist på inre demokrati och ett yttre tal om frigörelse och svensk mer demokratisk inre ordning återkommer mellan provoens Grünbaums individuella enmansuppvisning och provies konsensusdemokrati. Provoerna blir ihågkomna för sina grova provokationer och hippieidealens kanske främsta uttryck, ProVie glöms bort av den framåtstigande vänstern som har svårt att acceptera andra alternativ än de egna men ProVies politiska kamptradition lever kvar i förbud för tobaksreklam och fantasifulla politiska aktioner bortom höger-vänsterskalan. Bristen på lika chockerande kulturella snarare än politiska utspel som de danska gjorde att varken allmänhet eller kommande rörelser kom ihåg ProVies när vänstern som snabbt fick makten över historien tystade ned den.
(Inklipp från Provie/provotexten: Skillnaden med den svenska och danska ProVie- och Provorörelsen är påtaglig. Den kollektivistiska demokratiska beslutsformen tillåter ingen superprovo att utveckla sig i Stockholm. När det dessutom börjar förekomma hasch i ProVierörelsens lokaler bestämmer man sig snabbt för att lägga ner verksamheten inte minst pådrivna av de unga teosoferna.⁵³² Ole Grünbaum övergår snart från att ha hyllat provocerandet av auktoriteter till att hylla kulturrevolutionen i Kina och använda LSD när han inte sökte efter sanningen hos österländsk visdom och en guru.⁵³³ Sångaren Eik Skaløe i Steppeulven hade börjat som många av de svenska ProVieaktivisterna i antiatomvapenrörelsen i början av 1960-talet. Han hade varit med i redaktionen för tidskriften Alternativ. En av sångraderna på Steppeulvens LP avslutar han med uppmaningen att ”ta med mig till Nepal.” Dit åker han också och dör av en överdos året därpå.⁵³⁴ De svenska unga teosoferna behövde in resa till Katmandu eller uppsöka österländsk visdom, de hade redan varit där och redan omvandlat indisk visdom till politisk aktivism, något som också skett i Danmark men 50 år tidigare och bortglömt.
Medan det är oklart vad som hände med Provoerna i Danmark förutom den mest kändes väg mot droger och new age så är det mer känt var ProVie-aktivisterna tog vägen. Flera blev ledande i vänsterns förlag och partibyggen och intog snart ledande positioner i det fortsatta mer auktoritärt uppbyggda vänsteruppsvinget påpekar Kjell Östberg med viss ironi.⁵³⁵ Det Östberg glömmer är att de unga teosoferna går andra vägar och inte når så högt i karriären som en del av vänsterns aktivister. Den tendens att gå från frihetligt engagemang i provies till deltagande i mer hierarkiska och auktoritära organisationer kan mest tillskrivas en del av de som var eller blev vänsteraktivister. De unga teosoferna blir biståndsarbetare i solidaritetsrörelsen, är med och startar miljörörelsen, fortsätter sin aktivism i fredsrörelsen eller är verksamma i parapsykologiska föreningen och kan också långt senare hittas i Miljöpartiet.⁵³⁶ Trots att den svenska ProVierörelsen genomför mer aktioner och påverkar samhället politiskt än vad Provoerne i Danmark lyckas med blir det i Danmark de får genomslag i det allmänna medvetandet medan de i Sverige nästan helt glöms bort. I Sverige får de inte ett förlängt liv genom att förknippas med droger. Deras politiska aktivism överskuggas också snart inte bara av vänstern utan också av en direktdemokratisk lokal mobilisering i stadsmiljöfrågor.)
I Danmark är rörelsen på väg att bygga upp en mycket stor motkultur både på vardagslivsområdet och i solidaritetspolitiken men har svårt eller är inte intresserade av att ändra på majoritetsdanmark. En motkultur utvecklas vars politiska sida ofta står i skarp motsättning till den mer kulturellt hippieinriktade sidan. I Sverige byggs också en motkultur men den är samtidigt ofta inställd på att förändra hela samhället och inte lika polariserad mellan en politisk och kulturell del. Den har också en starkare miljömedvetenhet. Under dessa år börjar miljökonflikterna bli tydligare i Sverige inte bara i städerna. Vattenkraftsutbyggnaden kan inte längre bemötas med den traditionella politiken att söka jämka utbyggnadsplanerna för naturvården skull, den finns snart inga orörda älvar kvar att bygga ut. Lokala intressen och naturvården börjar verka för ett stopp för fortsatt utbyggnad. Demonstrationer och protester startar mot utbyggnaden av Vindelälven 1966. En omsvängning började ske inom Fältbiologerna som nu blev tuffare. Utbyggnaden av norrländska älvar var viktig för föreningen som nu för första gången gick ut i offentliga demonstrationer på flera håll i landet. Perspektivet betecknades dock senare av fältbiologen Erik Lindfelt som avsaknad av långsiktighet. Fältbiologerna frågade sig ”[v]arför ska vi offra de sista älvarna när den rena atomkraften snart kommer producera all elkraft?.”⁵³⁷ Älvräddargrupper börjar växa fram i Norrland. Debatten kring pesticider blev dock den mest avgörande miljödebatten som förde fram ett nytt politiskt medvetande om miljön som gick bortom den tidigare naturvårdstanken. Tidigt 1966 stod debatten som hetast och ledde till stopp för användning av kvicksilver 1967. Etablerade krafter i samhället tog också initiativ till kampanjen Håll Sverige rent för att motverka nedsopning.
Protesterna är ofta splittrade då de bemöts snabbt av åtgärder från det etablerade systemet och riktade sig inte mot den tekniska utvecklingen utan dess symptom utifrån i första hand naturvårdsgrunder. Undantaget var Provie där miljökritiken var integrerad med kritiken av global orättvisa, kalla krigsmentaliteten och vardagslivets brist på lek och fantasi. Stöd för global miljömedvetenhet fanns i Sverige bland kända författare som den vetenskaplige Borgström, den poetiske Harry Martinsson och den inflytelserika feministen Elin Wägner vars bok Fred med Jorden kom ut redan 1941. Det fanns en civilisationskritisk tradition bland folkrörelserna. På 1950-talet var chefredaktör Ragnar Oldberg för Perspektiv en pådrivande kraft. I tidskriften som betecknades som ”kulturellt språkrör för bonderörelsen” kritiserades genom talrika artiklar konsumtionssamhället, centralisering, järnvägsnedläggelse, landskapsförstörelse, förgiftning och nedsmutsning.⁵³⁸ Den civilisationskritiska ådran fick förnyad kraft genom socialdemokraten Rolf Edbergs ekologiskt inspirerande bok Spillran av ett moln som utkom 1966.⁵³⁹
I Danmark fortsatte Danmarks Naturfredningsforbund sin allt tystare politik inställd på att undvika varje konfrontation med partier eller intressegrupper i samhället. I takt med att miljöproblemen ökade gällde det att bibehålla lugn och harmoni, ”naturen försvarades inte mot industriell utveckling, snarare försvarades den som en nödvändig kompensation för denna utveckling.”⁵⁴⁰ När ordföranden för DN skulle uttrycka en varning för miljöutsläppen uttryckta han denna ideologi tydligt: ”Förorening av våra sjöar och hav har en påverkan på oss alla. Eftersom de blir farliga för våra hälsa blir de oägnade åt friluftssliv.”⁵⁴¹ Miljömedvetenheten hämmades också av att kulturradikalerna och den nya vänstern var positiva till teknik och materiell tillväxt.⁵⁴²
I Finland är mönstret likt det svenska för de nya folkrörelserna även om motkulturen är betydligt mindre och kommer senare medan mottagligheten hos etablerade folkrörelser minst lika stor eller större än på andra håll. Norge ligger också efter i utvecklingen om än något före Finland. Radikaliseringen är i första hand intellektuell och till en början mindre uttryckt genom nya självständiga kulturella eller politiska rörelser med många unga aktivister. Pax förlag börjar 1965 ge ut tidskriften Kontrast som blir en samlingspunkt för den nya radikala rörelsen. Ottar Brox bok Hvad skjer i Nordnorge som gavs ut 1966 väckte debatt om ”strukturfascismen” som centrum i ett land utövade mot landsbygden, en debatt som också fick genklang i Sverige där avfolkningen av den periferi som kallades glesbygd i Sverige medan den i grannlandet kallades det mer livfulla Bygde-Norge. Närmiljön blev viktig, ibland satt i ett större sammanhang som i den norska debatten om centrum och periferi, en debatt som också det nya fredsforskningsinstitutet startat av Johan Galtung deltog i genom att tala om strukturellt våld på ett globalt plan i form av resursöverföring och maktfördelning på till fördel för centrum på periferins bekostnad. (kontrollera att tidpunkten för strukturella våldsdebatten stämmer) Den politiska kulturen i Norge påverkades av NATO-medlemskapet och liknande under lång tid på flera sätt den danska mer än den svenska men i solidaritetsfrågor och Vietnamkampen börjar man följa det svenska mönstret mer än det danska. Redan 1964 tar man upp den svenska modellen för Operation dagsverke och massmobiliserar gymnasieskolorna för Algeriet, en solidaritetsaktion som till en början inte får någon uppföljare men 1967 tas upp igen och efter en tid blir starkare i Norge än någon annanstans i Norden. Motkulturen är svag även om det finns en del kring fredsrörelsen vars bokförlag Pax snart också blir vänsterns med omfattande pocketbokutgivning med Amnestyaktivisten Johan Ludwig Mowinkel som förlagschef och kring Socialistisk Folkepartiets ungdomsförbund SUF. Överlappningarna var stora i Norge och Finland mellan olika rörelser och mellan nya initiativ och etablerade institutioner.

23. Brytningsåren 1967 - 1968
De nya folkrörelserna syntes i hela Norden vara på frammarsch. Det skulle snart leda till konflikter i alla länderna när den nya medvetenheten övergick till organisering. Men det skedde mot bakgrunden av allt starkare samlad förmåga till mobilisering. I Sverige var de nya folkrörelserna och en motkultur på uppgång med delar som hade förmåga att ömsesidigt stärka varandra. Överlappningarna mellan världsmedborgarrörelsens pacifister och vänsterns antiimperialister var påtaglig i FNL-rörelsen, åtminstone i Stockholm. Alltfler anslöt sig och de nya frågorna möttes av växande intresse. En gemensam alternativrörelse tycktes vara i vardande som samtidigt arbetade med globala rättvisefrågor, livsstil och politik. Samtidigt möttes de nya rörelserna av ett stort gensvar i samhället, visserligen med fördröjning och visserligen på ett ofta stympat sätt. Men likafullt gav det möjligheter att i Sverige genomföra insatser som inte kunde genomföras någon annanstans i världen. De svenska nya folkrörelserna lyckades ingripa i världspolitiken för en kort tid, till en början i Vietnamfrågan och några år senare i miljöfrågan.

Desertörerna som inte fick skrika ut

De stora möjligheterna till att påverka utrikespolitiken satte hård press på aktivisterna. I kampen för fred är en av de centrala faktorerna att få en angripande armé att bryta samman inifrån, helst att angreppet inte alls kan uppstå därför att alla vägrar bli soldater. Det är ett välkänt faktum och orsaken till att de som vägrar ofta avrättas eller utsätts för mycket starka påtryckningar som är svårt för någon människa att stå emot. För att bryta ner USA angreppskrig i Vietnam var det viktigt att underlätta för desertering. Men att desertera från USA:s armé i Vietnam var närmast omöjligt eftersom det inte fanns något land som var villigt att ta emot desertörer. Fredsrörelsens alla grenar i Sverige, både den antiimperialistiska FNL-rörelsen och de mer pacifistiska delarna engagerade sig dock för saken. Den danska Vietnamrörelsen organiserade en hjälptjänst för att slussa över desertörer från amerikanska förläggningar i Västtyskland till Sverige. Men där till skillnad från i Sverige ledde desertörsfrågan till oenighet. Under 1967 uppstod alltfler större gemensamma demonstrationer i Köpenhamn där många olika grupper deltog som samordnades av något som kallades ”koordineringen” som också upprättat hjälptjänsten för desertörerna. Nu visade det sig att två organisationer som deltog i koordineringen, SUF och Revolutionære Socialister gjort ett flygblad och delat ut i Västtyskland där de uppmanade amerikanska soldater att desertera samt uppgett flera organisationers adress i koordineringen som kontaktadress. Det ledde till att Studentersamfundet och Radikal ungdom drog sig ur koordineringen.⁵⁴³ Men den första amerikanske desertören kunde komma till Sverige 1967. Han följdes snart av fler. Fram till 1969 slussades 200 till 300 desertörer genom Danmark.
För att kunna ta emot många desertörer och skydda dem från påtryckningar från amerikanske myndigheter var det viktigt att de fick politisk asyl. Men detta vägrade den svenska regeringen att ge till desertörerna trots att socialdemokrater som Hans-Göran Franck och Svenska Kommittén för Vietnam och många fler ställde sig bakom kravet. Men regeringen valde att bara tillåta desertörerna med hänvisning till humanitära skäl. Därmed föll bördan mycket tyngre på framförallt unga aktivister som fick ta hand om desertörerna i sina hem. Det var ingen lätt uppgift. Moralen i USA:s Vietnamarmé blev allt sämre medan kriget pågick utan framgång. Knarkandet var mycket utbrett och erfarenheterna av våld och kränkningar gjorde att många desertörer bar på stora problem.
En organisering började av amerikanska desertörer, American Deserters Committé. Kontoret hamnade i TUG-aktivisten Jan Fjellanders lägenhet.⁵⁴⁴ Här togs nya desertörer omhand och slussades vidare. Samtidigt var motsättningarna stora, inte minst bland desertörerna. Genom att desertörerna inte getts politisk asyl hade USA:s ambassad lättare att idka starka påtryckningar. Motsättningar mellan desertörerna växte påspädda av USA:s ambassad. Till slut lyckades USA föra ut den första desertören ut ur Sverige. Ledande amerikaner i American Deserters Committé började angripa Hans-Göran Franck och andra svenskar.⁵⁴⁵ Misstanken fanns att kommittén blivit infiltrerad av USA.⁵⁴⁶ Knarket flödade bland desertörerna. (Vissa försvann spårlöst).
Problemen ökade också av en annan orsak. De första desertörerna hade tillhört den ordinarie armén och kom från Västtyska förläggningar inna de sänts till kriget. Men till slut kom soldater som deltagit i kriget, också de som tillhört specialenheterna de gröna baskrarna. De bar på upplevelser svåra att leva med. Det var dessa förband som genomförde utrotning av hela byar och skar upp gravida kvinnors magar med bajonetterna. Dessa desertörer hade starka behov att få tala ut och säga sanningen. FNL-aktivister som tog hand om dem hemma sökte kontakt med svensk press om saken.⁵⁴⁷ Men massmedia vägrade. De betvivlade knappast att det som gröna baskrarna berättade var sant. Men publiken skulle inte tåla denna sanning. Därför vägrade svensk press att publicera desertörernas uppgifter. Först senare har berättelserna om massmordet på byinvånarna i Song My och andra övergrepp blivit allmänt spridda men i början självcensurerade svensk press dessa sanningar med tragiska följder.
Situationen för flera desertörer blev alltmer olidlig och även för de unga aktivister som hade dem i sina hem. En grön basker stod inte längre ut utan valde att åka tillbaka till USA och ta sitt straff bara för att kunna tala ut och få sin dom. I FNL-rörelsen växte också en viss desperation. Några som kallade sig Rebellrörelsen började stänga in sig i kollektiv där barnen togs från föräldrarna för att uppfostras och nedbrytande självkritik genomfördes i en alltmer uppskruvad organisering för en kommande påstått maoistisk revolution.⁵⁴⁸ Inspirationen kom delvis från dansken Appell.⁵⁴⁹ Ett tag såg det ut som Rebellrörelsen kunde få grepp om DFFG:s rikskontor men ett fåtal andra höll stånd genom att fortsätta den oavlönade verksamheten.⁵⁵⁰ Snart ebbade Rebellrörelsen ut.

Rättegångsfarsen i Finland

Även i andra nordiska länder fick kampen om vägran att utföra militärtjänst en stor betydelse. Det gällde särskilt Finland. De hundras kommitté hade 1966 startat en kampanj för att stödja värnpliktsvägrare.⁵⁵¹ När kampanjen startade fanns det 200 vapenvägrare vilket skulle växa och bli långt fler några år senare. Kampen ledde som i andra länder till rättegångar med alltmer extrema följder. När Erik Schüller uppmanade folk att vägra värnplikt även om myndigheterna avvisat deras begäran dömdes han till 14 månaders fängelse. 2 000 personer valde då att begå samma brott, däribland i praktiken de flesta av Finlands unga kulturpersonligheter och politiker. Efter att 120 rättegångar genomförts mot dem upphörde rättegångsfarsen i och med att lagen ändrades 1969.
En av orsakerna till den massiva uppslutningen och att aktionen lyckades ändra på lagen berodde på den extrema förföljelse som totalvägrande Jehovas vittnen utsatts för. Personer med religiösa motiv var länge de enda som vägrade värnplikt även om konsekventa pacifister hade utökat skaran i mellankrigstiden i Finland. Under andra världskriget sattes 300 värnpliktsvägrare i arbete åt armén, interneringsläger eller fängelse. Arndt Pekurinen och några andra värnpliktsvägrare som avtjänat sina straff under mellankrigstiden tvingades in i armén och avrättades utan rättegång när de vägrade. Efter kriget ökade antalet värnplikts- och totalvägrare. Särskilt många var Jehovas vittnen som också totalvägrade alla former för alternativ tjänst. 1949 upprättades ett särskilt arbetsläger för Jehovas vittnen och andra totalvägrare där de avtjänade den normala värnpliktstiden. Dessutom sattes nästan alla i fängelse ytterligare 3 till 6 månader. 1959 skärptes lagen och Jehovas vittnen och andra totalvägrare sattes i ett särskilt läger i Karvia. Här förlängdes tiden till det dubbla mot normal värnpliktstid och dessutom tillkom 1 eller 1 1/2 år i fängelse. Förhållandena i Karvia var mycket hårda. Jehovas vitten betraktades som asociala och antidemokrater. 1967 tog författaren Christer Kíhlman upp saken i en bok om inskränkning av friheter i Finland och gensvaret blev stort. President Kekkonen besökte lägret och vägen öppnades för än större mobilisering och ändring av lagen. Den direktkontakt som uppstod mellan de unga pacifistiska aktivisterna och presidenten blev sedan en bestående sammanbindande länk i Finlands politiska liv som gav de unga radikalerna en möjlighet att påverka som var få andra länders unga aktivister förunnat, inte minst i utrikespolitiken.

Inre Amnestystrid i Norge

Ett av problemen med solidaritetsrörelsen är att den kan bidra till en falsk tudelning av politiken där man bekymrar sig för övergrepp i andra länder men undviker att ta strid när samma missförhållanden råder hemma. När värnpliktsvägraren Sverre Røed Larsen vintern 1967 fängslades uppstod en häftig diskussion mellan Amnestyaktivisterna Mowinkel och Torstein Brun Fretheim som var domare.⁵⁵² Røed Larsen var pacifist men nekade den vapenfria tjänst han erbjöds därför att han inte ansåg den var relevant för freden. Mowinkel ansåg att detta gjorde honom kvalificerad som samvetsfånge medan Fretheim menade att det var att gå för långt. En norsk Amnestygrupp hade skickat ett brev till justitieministern via styrelsen med krav om att Røed Larsen skulle friges vilket ledde till konflikt i styrelsen. Huvudkontoret i London tvekade över vad man skulle göra men bestämde till slut att adoptera honom. Stortinget förekom dock Amnesty och justitieministern drog tillbaka den instramning som lett till att fredsrelevanta vapenfria tjänster inte godtagits som alternativ för värnpliktsvägrare. Efter elva månader i fängelse kunde Røed Larsen få en tjänst han kunde godta. I Norge har sedan dess vapenfri tjänst i folkrörelser varit en stöttepelare för många radikala organisationer. Amnesty beslutade sig för att bilägga den interna striden genom att skicka över värnpliktsvägrarärenden till London men inte uttala sig offentligt om dem. Senare beslutade man sig för att inte adoptera totalvägrare.
I Norge skärptes straffpåföljden för dem som totalvägrade 1958 vilket ledde till en lagändring 1965 där förändringen i rättspraxis fastställdes. I tillägg till religiöst begrundad vägran hade det tillkommit anarkister som på principiella grunder vägrade all statlig tvångstjänst vare sig det var med vapen i hand eller vapenfri tjänst. Tidigare sedan 1920-talet hade det getts viss möjlighet att vägra värnplikt på situationsbestämda grunder, något som också följde med när vapenfri tjänst blev möjligt enligt lag 1937. På 1960-talet ökade konflikterna. De som nekade både vapentjänst och vapenfri tjänst kallades till en domstol inte för att dömas men för att få sin identitet och totalvägran fastställd. Eftersom det inte var en rättegång ledde det alltid till samma resultat, 16 månaders fängelse som med en omskrivning kallades avtjäning av den vapenfria tjänsten i tvångsmässiga former utan sedvanliga möjligheter efter fängelsedomar till straffreducering. Ungefär hundra personer dömdes för totalvägran när denna lagstiftning gällde fram till dess att flera civila olydnadsaktioner under 1980-talet pressade fram en ändring av lagen.
Striden om värnpliktsvägran fortsatte under slutet av 1960-talet i Norge kring ca. hundra ”politiske militærnektere”. De var inte pacifister men vägrade i protest mot USA:s och krigföring i Vietnam och Portugals i Afrika och med hänvisning till Norges medansvar genom landets NATO-medlemskap. Det ledde till långdragna domstolsprocesser och till slut fängelsestraff på upp till 120 dagar. Huvudkontoret i London skickade brev till norska myndigheter om att Amnesty betraktade dessa som samvetsfångar och bad om en lagändring vilket till slut blev av, men först i början av 1990-talet.

Inre strid i Aldrig mere krig

Även i Danmark växte konflikter kring värnpliktsvägrare inom redan etablerade alternativorganisationer. Värnpliktsvägrana var unga och påverkade av tidsandan. I en dikt sammanfattade Finn Slumstrup stämningen i vapenvägrarlägret Kompedal i Jylland.
”Generationer av militærnægtere

ar onaneret deres hymner til ensomheden

I diss barakker hvor vi alle har harpiks på fingrene

Og un damer som er over the hill

Betors jobben i køkkenet

Hvor de med mesterskap kommer soda i maden

Så vi nok bagefter kan hyle av gejlhed efter hele Danmarks

Kvindelige top i de tidlige tresserne

(Speaprpigen i tv)

men alligevel vraltr pænt till køjs

når hyletonen kommer”
I dikten fastslås också med viss självbelåtenhet att motivet till vapenvägran minsann har ändrat sig jämfört med tidigare:
”vi andre skriver till kong frederik

och hans hækkerup

at vi har brudt loven

og slet ikke er herude

fordi vi har religiøse skrupler

eller har det svært med vores overbevisning

nej sateme

vi er nægtere af POLITISK grund

det er starke sager”
Den pacifistiska fredsrörelsens krönikör sopåkaren Henning Sörensen⁵⁵³ jämför med en dikt i Pacifisten från 1964 skriven av Thomas Christensen:
”Du ungdom der kryber og maver,

dig frem gennem pløre og slud,

du mindre om oldteindens slaver,

der slogs på kejserens bud”
En ny tid hade brutit in i pacifisternas rörelse och det var en tidsfråga innan generationsskiftet skulle komma till stånd. I januari 1967 bildades Militærnægterforeningen med syfte att propagera för vapenvägran och bra villkor för vapenvägrarna. Den nya föreningen underströk att pacifister var välkomna som medlemmar men att föreningen inte var pacifistisk. På Aldrig mere Krigs årsmöte 1967 valdes Ole Galster Bach till ordförande som tillhörde ungdomsupprorets nya generation. I januari 1968 skulle det nya numret av Pacifisten komma med en ny redaktion. Akademiska artiklar som förut förekom regelbundet var nu borta, alla artiklar kunde nu läsas av alla. I marsnumret kom nya politiska signaler från två håll. Den tidigare ordföranden för Aldrig mere krig och folketingsledamoten för Radikale Venstre Svend Hausgaard skrev en artikel om medlemskap i NATO. Radikale Venstre hade tidigare drivit kravet om folkomröstning om medlemskapet efter 20 år vilket. Partiet hade nu strax innan avgörelsen skulle komma 1969 börjat backa på sitt krav och Hausgaard förde fram argument för och emot medlemskap som visade att den idealistiske pacifisten var på väg att bli den pacifistiske realpolitikern. I samma nummer kom ett annat inlägg som föreslog att göra avkall på medlemskriteriet. Våld skulle under vissa omständigheter som t.ex. under andra värdlskriget vara tillåtet som form för motstånd. I januari 1969 kunde Pacifisten meddela att Aldrig mere krig fått den största medlemstillströmningen sedan 1933 med 231 nya medlemmar varav 86 under 25 år. Önskemål började resas om att Aldrig mere krig skulle arbeta för samhällsförändring och en icke-våldsrevolution. Spänningarna ökade mellan de som önskade en rörelse för samhällsförändring och de som såg att Aldrig mere Krig enbart skulle ägna sig åt militärmakten och soldattjänsten, allt annat var politik som bäst bedrevs via olika partier. Det skulle dock dröja in på 1970-talet innan motsättningarna ledde till öppen splittring.