En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

4. Stockholmsappellen

Politiskt inleddes 1950-talet av en namninsamling i hela världen som miljontals människor stödde döpt efter ett möte som hölls på hotell Malmen på Södermalm. Stockholmsappellen blev en organisatorisk motor i rörelsen både i Sverige och andra länder. Den stat som först använde atomvapen i en konflikt stämplades som krigsförbrytare och förbrytare mot mänskligheten. Eigil Poulsen i Köpenhamn var en av de som samlade namn till Stockholmsappellen:
”Det var en meget spændende tid. Jeg gik fra morgen til aften i de butikker. Politisk lærte jeg mange ting og mødte alle mulige mennesker. De små handlende var ofta meget konservative og borgerlige. Koldkrigstiden var på sit højeste, og Koreakrigen brød ud dagen efter Sankt Hansaften, da de nordkoreanske styrke overskred den 38. breddegrad. Man skulle snakke godt å lenge for å få hevet sin underskrift i hamn. Ikke desto mindre kunne jeg lægge tusind underskrifter på bordet efter disse to måneder.”⁹⁰
Sammanlagt 500 miljoner namn samlades in till stöd för Stockholmsappellen, i länder som Sverige 313 000, Danmark 135 000, för Italien uppgavs nästan 17 miljoner underskrifter, för Frankrike ungefär 14 miljoner.⁹¹ Norges statminister Gerhardsen oroade sig. ”Vi kan smile litt av den metoden de anvender når de lager fredskongresser og sender ut fredsappeller i den ene eller andra form, men vi har ikke lov til å se bort fra at de oppnår visse resultater ved de metodene. Ikke så meget i Norge, men mere i våre naboland, som Danmark og Sverige, for ikke å snakke om Frankrike og Italia og andre land, der de har fått tusener og hundretusener av ikke-kommunister til å sette sit navn under en appel som de kaller fredsappel.”⁹² Även i Japan samlades namn i stor skala under stort motstånd medan myndigheterna hjälpte till i kommunistiska stater och insamlingsresultaten där ibland var påtagligt överdrivna. Liknande namninsamlingar gjordes två gånger till i början av 1950-talet med än fler underskrifter,⁹³ nu samordnade av Världsfredsrådet som blivit det officiella namnet för den organisation som uppstod genom världsfredskongresserna.
Det hade börjat med världsfredsrörelsen Partisans de la Paix. På initiativ av De intellektuellas samarbetsorganisation för fred och Kvinnornas demokratiska världsförbund arrangerades den första världsfredskongressen i Paris 1949 med 2 000 delegater. Från Sverige kom främst Clarté och Svenska kvinnors vänsterförbund men flera observatörer deltog också från Vännernas samfund som kväkarrörelsen kallas och den Kristna fredsaktionen medan den pacifistiska fredsrörelsen i övrigt i både Sverige och Danmark kraftigt tog avstånd⁹⁴. Den nya fredsrörelsen som uppstod med Världsfredskongressen ordnade också massmöten i Sverige med tusentals deltagare som stödde Sovjetunionens utrikespolitik och bekämpade atombomben. 1950 samlades den i Paris utsedda kommittéen till möte och antog Stockholmsappellen mot atomvapen. Sveriges Fredsråd, IKFF, SFSF, Världsfredsmissionen (nuvarande Kristna fredsrörelsen), Världsfederalisterna och andra förkastade initiativet i ett gemensamt uttalande och varnade folk från att skriva på appellen: ”Hela denna aktion är endast camouflerad politisk propaganda.” skrev man och hävdade att de som skrev på appellen riskerade att bli ”utnyttjade för helt andra syften än de som främjar fredens sak.”⁹⁵
Många oberoende kulturpersonligheter och fackföreningar deltog i världsfredsrörelsen men företrädare för kommunistpartier kontrollerade i många fall de viktigaste organisatoriska posterna i de hierarkiska fredsorganisationer som växte fram. I Sverige fick organiseringen av världsfredsrörelsen fastare form med namnet Svenska fredskommittén 1951 efter att tidigare ha hetat Fredsriksdagen. I Norge bildades Fredens Forkjempere som norsk kontaktpunkt för Världsfredsrådet men fick aldrig någon bred uppslutning.⁹⁶ I Danmark fick den nya rörelsen genomslag som Fredens Tilhængere med majoriteten i ledningen från icke-kommunistiskt håll. Denna organisation förlorade dock snart i inflytande efter att ha samlat in hundratusentals namn och lades ner 1959.
Istället växte ett än mer brett samarbete fram som mynnade ut i bildandet av Dansk Fredskonference 1954 som också anslöt sig till Världsfredsrådet.⁹⁷ Här deltog också kommunisterna men framförallt en stor mängd fredsorganisationer, fackföreningar och personer från de flesta partier och nykterhetsrörelsen. Bara Dansk Fredsforening omdöpt till FN-forbundet och Een Verden som propagerade för världsfederalism ställde sig utanför. På den första konferensen med 800 delegater höll professor Esben Lomholdt, fackföreningsmannen Kaj Rasmussen och ordföranden för Dansk Avholdningsforbund Lars Larsen-Ledet tal.⁹⁸ Konferensen stämplades trots sin bredd med många socialdemokrater och andra icke-kommunister som ett ”maskerat” kommunistiskt arrangemang. Pressen var särskilt kritisk till att kommunisterna uppträdde så diskret vilket uppmanade till misstro. Året därpå nåddes en höjdpunkt med 2 000 deltagare på Dansk Fredskonference i Odense.
Dansk Fredskonference arbetade med liknande medel som i övriga Norden genom konferenser och namninsamlingar. Kampanjer mot västtysk återupprustning och NATO blev mycket omfattande under mitten av 1950-talet i Danmark vilket också fick spridning i Norge. Demonstrationer anordnades där 1957 när den f.d. generalen i Nazitysklands armé och numera NATO-företrädaren Speidel kom på besök.⁹⁹
I Finland bildades Fredskämparna 1949 med en bred uppslutning av kommunistiska fackföreningar, den pacifistiska Fredsförbundet, anti-fascistiska författarföreningen och kommunistpartiet.¹⁰⁰ Fredsförbundet anses vara den enda klassiska borgerligt liberala fredsorganisation som gick med i fredskommittéerna som byggdes upp kring Världsfredsrådet. Fredskämparna organiserade främst massmöten med deltagande från arbetarklassen kring teman om kvinnor, utbildning, ungdom och religioner kombinerade med fredsarbete. Fredskämparna fick också anslutning av president Centerpartiet, socialdemokraterna och t.o.m. det moderata Samlingspartiet.
Denna världsfredsrörelse fann sin form med större fredskonferenser som hölls både på nationell och internationell nivå och namninsamlingar. I Stockholm och Helsingfors hölls flera världsfredskongresser mellan 1954 och 1965. Återkommande krav var internationell nedrustning och förbud mot massförstörelsevapen.