En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

20. Social basorganisering

RFSL, mfl

21. Solidariteten demokratiseras och sätter bo överallt

1965 blir ett år när Sydafrikarörelsen i Sverige demokratiseras och radikaliseras ytterligare medan alternativrörelsen börjar bygga en alternativ vision och praktik för solidaritetsarbetet som också innefattar miljön och den egna livstilen. TUG medlemmarna hade fortsatt sitt u-landsengagemang i Interact där Christer von Malmborg, Kersti von Malmborg och Jan Fjellander tillsammans med andra utanför TUG som Christer Lundgren och Jonas Widerberg bildade kärnan.⁴⁹⁰ Mycket mer än att smuggla in valpropaganda i Zambia och träffa Martin Luther King i samband med att han fick Nobels fredspris hann inte gruppen innan de aktiva började bli drivande i mer omfattande solidaritetsverksamhet.⁴⁹¹
Men på Sigtunastiftelsen som drevs av kyrkan möttes i november 1965 något som skulle visa sig bli till en början på en samlad alternativörelse i både handling och för samlad kunskap om global rättvisa, miljö och fred. Flera möttes som ville satsa på bistånd till tredje världen genom spridning av alternativ teknologi och folkbildning om utveckling.⁴⁹² På mötet sjöng man – Vem kan andas förgiftad luft och tog upp immisionfrågor, den tidens begrepp för miljöproblem.
Mötet ledde fram till bildandet av Educ-Aids, en organisation för att sprida alternativ teknologi i tredje världen. En av de mest aktiva är Bill Robertshawe som fortsatte sitt solidaritetsengagemang från 1950-talet i IAL under 1960-talet, först med Svalorna och sedan med uppbygget av Educ-Aids. Ett annat av Robertshawes engagemang var 2000+ som blev en brett inriktat informationsverksamhet. Det utmynnade i det mångåriga projektet fröken U och fröken miljö dit man kunde ringa och få u-lands- och miljöinformation. I U-kalendern samlades information om alla föreningar och folkrörelser som bedrev verksamhet till stöd för utvecklingsländerna, allt med syftet att ”öka förståelsen av samband mellan fred, framtid, u-land och miljö.” Prototyper för alternativ teknik togs fram för spridning till u-länder. TUG-aktivisternas solidaritetsengagemang i Interact mynnade också ut inte bara i deltagandet kring Educ-Aids utan också U-aktionen 1966. Det började med en studiecirkel kring Georg Borgströms och andras böcker i en rymlig lägenhet på Birger Jarlsgatan i Stockholm. De kommande åren växte ur detta stora seminarier, U-grupper på universiteten och biståndspolitiska aktioner tillsammans med kristna och andra grupper i samhället.
En alternativrörelsemiljö började växa fram där organisationer och projekt uppstod som avlöste varandra eller verkade paralellt med många gemensamma syften och personsamband. Bill Robertshawe var en av länkarna som när han inte översatte vetenskapliga texter med sin enkla livsstil och letande efter containerfynd bland bortkastade saker inspirerade människor att välja ett sätt att leva som gjorde det möjligt att tära mycket lite på jordens resurser och arbeta för ett solidariskt samhälle.

I den direkta kontakten med sopcontainrar började alltfler ifrågasätta den västerländska slöseriet, miljöförstöringen och den globala orättvisan.
Även för andra som sökte förena praktik med en radikal systemkritisk vision hände mycket 1965 inte minst i Emmausrörelsen i Sverige och Danmark. På liknande sätt som i Sydafrikakommittén fick de aktiva ungdomarna i Sverige nog av toppstyrning och drev igenom självstyrande basgrupper. Några av ungdomarna hade erfarenhet från franska Emmaus-kommuniteter och där upplevt problem med att dessa styrdes av en utanför lumpsamlarkollektivet verkande styrelse. Det upplevdes som förnedrande att de som inte ville dela det dagliga slitet och gemensamt verka för ett ökat människovärde och upprätthöll sina ställningar som respekterade medlemmar i samhället ändå skulle bestämma. I Sverige följde man till en början denna organisationsform men när Emmaus startade i Uppsala och senare i Lissma herrgård utanför Stockholm gjorde man revolt mot de överordnade styrelserna. En vision började växa fram om ”ett totalt livsalternativ med arbete, fritid och boende i kollektiv ram där medlemmarnas produktion ställs till de nödlidandes förfogande.”⁴⁹³
På Lissma herrgård var det dock för trångt för att förverkliga visionen och man började se sig om efter lämpligare platser. Sommaren 1964 fick man tips om Björkå nedlagda glasbruk i Älghults kommun. Efter långa förhandlingar lyckades man pressa priset till 75.000 kronor för glasbruket och sju bostadsfastigheter och ett tiotal vuxna kvinnor och män kunde flytta in i januari 1965 med en stor uppgift framför sig. Det första året blev mycket slitsamt. Föreningsprotokollen talar om ledan som den ensidiga fiskkosten gav medlemmarna bestående av braxen och gäddor uppfiskade ur kvarndammen. Men verksamheten konsolidiseras snart och börjar expandera. Snart har man filialer över hela Sydsverige i Göteborg, Knäred, Lund och Laholm. Stora delar av södra och mellersta Sverige täcks av insamlingsverksamheten som bedrivs först genom information med lappar i portgångar och annonser före besöken med Emmaus’ lastbilar. Det hopsamlade skickades sedan med järnväg till Åseda f.v.b. Björkå för sortering och klädsändningar. De ambulerande insamlingsgrupperna kunde vara ute månadsvis. 1966 kunde 83 ton kläder sändas iväg och 1967 97 ton i första hand via Lutherhjälpen och andra kristliga hjälporganisationer. Ett arbetskollektiv med ett trettiotal medlemmar växer fram. Det blir första gången i Emmausrörelsen som unga flyttar ut från städerna för att starta solidaritetsarbete och insamlingsverksamhet på landsbygden. Björkå blev och är fortfarande centrum för ett omfattande solidaritetsarbete och samtidigt en av de mest radikala kollektiven inom Emmausrörelsen.
Den brokiga Emmausrörelsen fortsätter växa i Norden och blir bredare i sin verksamhet vid mitten av 1960-talet. Unga danskar åker ner till lumpsamlarkollektiven i Frankrike och kommer tillbaka med inspiration för att göra något också hemma. I oktober 1965 genomförs en större insamling på Østerbro i Köpenhamn. Från Frankrike kom monsieur Paul med Emmausflaggan som gåva från det vandrande lumpsamlarkollektivet i Normandiet. Den vajade över spårvagnsrefugen där insamlingen invigdes. Monsieur Paul deltog själv med stor entusiasm i insamlingen och inspirerade de danska lumpsamlarna. Ungefär 150 unga arbetade i en vecka med en arbetsdag upp till arton timmar med att samla in, sortera och sälja. Det samlade ekonomiska resultatet blev 38 000 danska kronor. Det fördelades med 28 000 kronor till Emmausgruppen i Kamerun för byggande av skollokaler, 6 000 till Svalornas arbete i utkanten av Madras i Indien, 2 000 till Kofoeds skole som hjälpt till med tryck av affischer och flygblad, 1 000 kronor till International Student Centre som arbetade efter liknande principer som abbé Pierres lumpsamlare, 500 kronor till Himmelekspressens kommitte och 500 kronor till Nazareths församlingsvård.
Tillsammans kan nordiska volontärer och Emmausorganisationer stödja bildandet av Emmaus i Indien 1965 där Per Lejegard blir volontär under 20 år.⁴⁹⁴ I Danmark fick Emmausrörelsen ett uppsving. I Helsingfors är det den från Peru landsförvisade prästen Gerard Protain som med hjälp av Marita Uunila kan starta Emmauskollektiv i Helsingfors 1966.⁴⁹⁵ På samma sätt som de unga teosoferna i Sverige fått många skolor att engagera sig startar Grethe Lauritzen S.O.S. tørmelk våren 1966.⁴⁹⁶ Man gick ut med en vädjan om hjälp till landets alla skolor och fick 348 att reagera vilket resulterade i sammanlagt 205 000 danska kronor. 14 skolor med sammanlagt 3 000 barn i Calcutta och 3 000 barn i Madras kunde förses med ett dagligt glas mjölk. Abbé Pierres kontakter ombesörjde själva utdelning visa av problem som uppstått när torrmjölk skänkt till Afrika. Där hade torrmjölken använts för att kalka hus eftersom man inte visste vad det var man fått.
Många andra börjar också utveckla intresse för tredje världen eller som det ofta hette u-länderna dessa år. 1965 och 1966 fortsatte Operation dagsverke på skolorna men bara i Sverige. 2,3 miljoner samlades in sammanlagt till Cooperacion Popular som arbetade för inkaindianerna i Peru. U-landsbodar växte fram där varor såldes med så få eller inga mellanhänder alls och producerade i länder befriade från kolonialismen ofta av kooperativ. Kommittén för icke-våldsaktioner uppvaktar försvarsministern i Sverige 1965 om möjligheten för vapenvägrare att göra u-landstjänst,⁴⁹⁷ ett krav som stöds av många andra.
Striden om biståndets omfång fortsatte. 1 januari ersatte SIDA föregångaren NIB och fokuserade biståndet mer. Biståndet expanderade men inte så att det inom rimlig tid skulle nå 1 procentmålet som Socialistinternationalen 1956, FN 1961 och riksdagen 1962 beslutat om. Särskilt angelägen var biståndsminister Ulla Lindström om saken som stod solidaritetsrörelsen nära. 1966 avgick hon som minister i protest mot att finansminister Sträng vägrade höja biståndet. Hon blev ett föredöme för många aktivister och skulle i flera decennier vara en pådrivande faktor i folkrörelser som var beredda att göra ord till handling även med civil olydnad.
1965 och 1966 blev viktiga år för solidaritetsrörelsen i Norden också teoretiskt. I Danmark startade krafter i solidaritetsrörelsen tidskriften Rapport 1965 om tredje världen. Trots en liten upplaga fick den stor betydelse för ett växande antal solidaritetsorganisationer och bidrog till att grundläggande ändra på hållningen till tredje världen från att vara en fråga om nödhjälp till att också vara en fråga om politisk solidaritet.⁴⁹⁸I Stockholm bildas Unga filosofer som snabbt får ett stort ideologiskt inflytande i de framväxande rörelserna. De startar snart både en allmän tidskrift, Häften för kritiska studier och tredje världen tidskriften Kommentar. Tillsammans med nyvänsterns Zenit har en icke-partibunden vänsteroffentlighet bildats i Sverige som genom fördjupad filosofiskt debatt och kunskap om råvaror på jorden, västmakternas roll i världen och befrielsekampen. Det ger hela vänstern och den nya solidaritetsrörelsen något av ett övertag i debatten med starkt stöd av delar av fackföreningspressen som hos Caleb B Johansson i Skogsarbetaren. I Finland startade De hundras kommitté tidningen Ydin 1966 som med tiden blev en ledande tidskrift för utrikespolitiska frågor med över hälften av riksdagsledamöterna som prenumeranter.⁴⁹⁹
Dagspolitiskt var det mest kring Södra Afrika befrielse förutom kamp mot USA:s krig i Vietnam som solidaritetskampen utvecklade sig.

Danmark

I Danmark koncentrerade sig solidaritetsarbetet för Sydafrika kring en juridisk finess.⁵⁰⁰ Internationell domstolen i Haag skulle fälla avgörandet i ett ärende om Sydvästafrika 1966. Området som hade varit en tysk koloni blev efter först världskriget ett förmyndarskapsområde under Nationernas förbund och senare FN, ett mandat som i praktiken styrdes av Sydafrika. Men det skedde utan att man erkände FN:s roll som man vägrade rapportera till. Etiopen och Liberia som hade varit självständiga stater även under Nationernas förbunds tid tog därför frågan till Haagdomstolen och krävde att Sydafrika miste sitt mandat eftersom man missbrukade det. Nu hoppades den danska rörelsen på detta domslut. Men det visade sig att en egyptisk domare dött under 1965 och blivit ersatt med europé som ställde sig på den vita herremaktens sida vilket gjorde att domstolen röstade mot afrikanerna och Sydafrika kunde fortsätta ostörd av internationella domslut. Den danska kampanjen som skulle bygga på detta juridiska grundlag kom helt av sig. Men man kunde dock fem år efter Sverige starta en samlingsorganisation, Fællesrådet for Sydafrika som grundades av Dansk Ungdoms Fællesråd, Anti Apartheid Komiteen och Danske Studerendes Fællesråd.

Norge

I Norge avmattades kampen för Sydafrika efter den stora mobiliseringen och aktionerna samt nederlaget för förslaget om handelsbojkott i stortinget 1963-64. Radikaliseringen av ungdomen gjorde tillsammans med ökade inre problem med repression i Sydafrika och en allt svagare befrielserörelse att frågan trängdes i bakgrunden även om Norge till skillnad från de flesta andra länder vidmakthöll en fast organisering grundad på medlemsorganisationer i NAMA som vidmakthöll intresset. Undantaget var befrielsen av Portugals kolonier som nu väckte alltmer intresse.
Viktigt var Eduardo Mondlane, ledaren för FRELIMO besök i Oslo 1965. FRELIMO bildades 1962 och den väpnade befrielsekampen startade i Cabo Delgadoprovinsen nära Tanzania året därpå men var i hög grad okänt i Norge. Mondlane träffade representanter för ungdomsorganisationer, krykan, Krisefondet för SørAfrika och tjänstemän på lägre nivå i utrikesdepartementet som inte ens förstod att han var ledare för FRELIMO. I kontrast till Sverige där Mondlane mottogs av ministrar och inbjuden att hålla tal på universitet. Mondlane var inte imponerad av Norges hållning gentemot portugisisk kolonialism men hoppades att Norges skulle använda sitt gemensamma medlemskap med Portugal i NATO för att sätta press på kolonialmakten.⁵⁰¹
Symboliskt viktigt blev också valet av ordförande för Norsk Studentersamfund 1966. Valet föll på Freddy Reddy, en färgad från Sydafrika som studerade psykiatri i Norge och var en ledande antiapartheidaktivist. Beslutet mötte motstånd från konservativa kretsar som menade att en utlänning inte kunde vara ordförande för en förening för norska personer men fick i övrigt gott stöd. (är årtalet rätt, sidhänvising?...)

Finland och Afrika

I Finland tog Sydafrikasolidariteten ett språng framåt. Den för Finland nya typen av organisation som koncentrerade sig enbart på en fråga bildades. Våren 1965 samlades studenter och representanter för olika ungdomsorganisationer för att bilda Sydafrikakommittén. Det som bildades var närmast ett nätverk med representanter för olika politiska och andra student- och ungdomsorganisationer men med möjlighet att också vara individuell medlem. Den partpolitiska bredden var stor. Arbetet koncentrerades till en början på information och humanitärt stöd även om bojkott också var en fråga som diskuterades.⁵⁰²
Sydafrikakommitténs första problem med myndigheterna som ansvarade för finsk utrikespolitik uppstod redan när organisationen skulle registrera sig. Juridiska departementet hänvisade ärendet till Utrikesdepartementet eftersom man ansåg att det var oklart om kommitténs stadgar stod i samklang med finsk utrikespolitik. UD rekommenderade kommittén att ändra sina stadgar så att inte Sydafrikas regim kunde försvagas vilket skulle innebära att finska medborgare tilläts att störa de dilpomatiska förbindelserna. Dock kunde kommitten fortsätta sin verksamhet enligt sina ursprungliga syften.⁵⁰³
I början hade man IDAF som samarbetspartner och verksamheten inriktades därför mycket på humanitärt stöd till offer för apartheid. En konsumentbojkott var nästa uppgift där man fick stöd från fackföreningar för att upprätta en särskild bojkottorganisation våren 1966 med Sjömännens fackförening som särskilt pådrivande. Sydafrikakommittén började också ordna offentliga möten och kunde mot slutet av 1966 genomföra en Antiapartheidvecka med åtta olika arrangemang. Man hade också stöd av andra som förde upp Sydafrikafrågan till debatt. Redan i första numret av Ydin startad 1966 av De Hundras kommitté tog tidningen upp Södra Afrika och fortsatte att göra det regelbundet vilket också studenttidningen Ylioppilaslehti gjorde. 1966 ökade också engagemanget för politiska påverkan för att staten skulle ge stöd åt apartheidförtryckets offer och utbildningsstipendier åt svarta från Sydvästafrika. Snart krävde man också minskad handel med Sydafrika efter diskussioner med flera SWAPO representanter och ordnade möten med riskdagsledamöter. I liten skala samlades också in pengar för att stödja SWANU:s deltagande i FN speciella session om Sydvästafrika 1966. Man lovade ge 1 000 finska mark men lyckades bara skaffa mindre summor från Kommunistpartiet, Svenska folkpartiet och Demokratiska förbundet, resten samlades in från enskilda.⁵⁰⁴
Det humanitära arbetet tog också ett steg framåt genom att Finska kyrkan 1965 organiserade Finska kyrkohjälpen som del av Lutherska världsfederationens nationella kommitté. Medan kontroverserna inom Finska missionssällskapet fortsatte om dess roll i förhållande till befrielsekampen kunde Finska kyrkohjälpen kanalisera direkt stöd till densamma. 1966 kom man i direkt kontakt med flyktingar från Södra Afrika när man samlade in pengar till Mocambique institutet som leddes av Janet Mondlane, hustrun till ledaren för FRELIMO, befrielserörelsen i Mocambique. Stödet till MI och Finska kyrkohjälpens övriga verksamhet bedrevs genom internationella ekumeniska organisationer som Världskyrkorådet som skötte policy- och informationsfrågor och Lutherska världsfederationen som skötte praktisk humanitär hjälp. Men Finska kyrkohjälpen ansågs som en radikalt organ jämfört med moderorganisationen Finska kyrkan.
”Kyrkan själv var inte helt för dessa projekt. Där fanns mycket motstånd, och det var ett litet under att Finska kyrkohjälpen kunde fortsätta. ;Men samtidigt samlade den alla yrkoledarna i kommittéerna. Men Finska kyrkohjälpen hade vid denna tid ett sådant rykte att dessa vanliga konservativa kristna människor inte accepterade den. Så allt stöd gick till missionen, och vi hade det svårt att få bidrag till någto somhelst ändamål. Några starka personligheter som Mikko Juva gick vidare och band samman aktiviteterna med kristen förkunnelse på ett sådant sätt att också Finska kyrkohjälpen blev acceptabel.”⁵⁰⁵
Mikko Juva gjorde mer än så. Han såg till att SWAPOs ledare Sam Nujoma kunde komma till Finland så han kunde komma i direkt kontakt med finska myndigheterna. Det skulle dock dröja tills det blev mer officiella kontakter mellan SWAPO och den finska regeringen med svensk hjälp. Eftersom det inte fanns pengar för resan betalade han och närstående resan själva. Det ledde till kritik från finska missionens ledare i Namibia när han senare fick reda på saken. Han hävdade att Juva ”gjort ett felaktigt beslut” och att missionen tagit ett mycket klart beslut att inte erkänna eller stödja SWAPO som under tiden startat gerillakrig. Juva å sin sida hade en lika klar princip. För honom var det viktigt att skilja mellan situation i Owamboland och i Finland. ”Om missionen är försiktig är det deras situation och de har full rätt att vara försiktiga. Men vi i Finland, vi är inte i fara”⁵⁰⁶ För Juva skulle det alltmer klarna att förr eller senare var självständighet oundvikligt och mo kyrkan under striden inte hade någonting med befrielserörelsen att göra var det fel. Den väpnade kampen kan inte kyrkan som missionsorganisation inte ha något med att göra men var utbildning och annan humanitär verksamhet helt acceptabel.
1965 spreds FN.s studentförening till flera städer och en riksorganisation bildades med Paavo Lipponen som ordförande. Lipponen kritiserade den finska utrikespolitiken för att inte ta hänsyn till tredje världen.⁵⁰⁷ Särskilt riktade sig kritiken mot att Finlands avvaktande hållning i FN gick emot de övriga nordiska ländernas mera aktiva stöd till några av utvecklingsländernas krav. 1966 var FN:s studentförening barnmorska åt initiativet för vad som kallades en Ny utrikespolitik. Denna politik krävde ett mer aktivt förhållningssätt inte bara gentemot apartheid men också för fred, konfliktlösning och nedrustning. Ett välbesökt teach-in på universitetet och radioprogram om saken väckte stor uppmärksamhet men också kritik från president Kekkonen som enligt Lipponen såg diskussionerna som ett hot då pakten med Sovjet kunde påverkas.⁵⁰⁸

Sverige och Afrika

I Sverige fortsatte den politiska kampen för Södra Afrikas befrielse på högt varv. För att följa upp mötet i Jönköping i juni 1964 med lokala Sydafrikakomittéer och SSAK ordnades ett nytt möte i Västerås i januari 1965. Här samlades ytterligare lokalgrupper, bland dem den nya kommittén i Göteborg och aktionsgrupper i Helsingborg, Sundsvall och Umeå förutom de redan tidigare aktiva från Jönköping, Lund, Stockholm, Uppsala och Västerås. Resultatet av mötet blev att Svenska Sydafrikakommittén knöt lokalkommittéerna till sitt arbetsutskott och påbörjade en formell ombildning. På lokalkommittéernas initiativ antogs nya stadgar och ett nytt handlingsprogram på årsmötet i maj 1965.
De radikala lokalkommittéerna i Jönköping, Lund och Göteborg fick gehör för sin linje. Befrielserörelserna skulle stödjas på sina egna villkor. Hela Södra Afrika skulle omfattas av organisationen. Det var inte längre apartheids och rasförtryckets offer som var i centrum för uppmärksamheten utan befrielsekampen. Frågan om våld som legitim politisk metod spelade en stor roll i diskussionerna. I ett utkast till gemensam ståndpunkt i frågan framfördes att skulle våld bryta ut på grund av den desperata situationen är de principiellt försvarbara utifrån en moralisk ståndpunkt. Förslaget antogs ”i princip” av Svenska Sydafrikakommittén i januari 1965 men hemlighölls av taktiska skäl för allmänheten, en avgörand skillnad gentemot Vietnamrörelsen som tvärtemot menade att det var nödvändigt att säga vad man menade på allvar istället för att anpassa sig till opinionen..
Svenska Sydafrikakommittén öppnade också för individuellt medlemskap för alla som stödde dess målsättning. Handlingsprogrammet och stadgarna innebar ett definitivt brott med den centraliserade kampanj som SUL stått för. En förnyad Sydafrikarörelse kunde växa byggd på självständiga basgrupper och demokratiskt inflytande över riksorganisationen för medlemmarna. Det blir en avgörande vändpunkt för demokratisering och vidgning av solidaritetsrörelsen i dess sätt att arbete och politiska radikalitet. SUL-kampanjen föll snabbt i glömska, vittrade sönder och självdog. Men bojkotten fortsatte och blev lyckad även detta år.
Medan rörelsen demokratiserades blev opinionen i allt fler läger radikalare. En ny generation växte fram inom socialdemokratin som ville göra upp med oförmågan att stötta befrielsekampen i Södra Afrika fullt ut. Tage G. Peterson, vice-ordförande i SSU kritiserade i Frihet 1965 inte bara oviljan att sluta upp bakom en bojkott utan konstaterade också att när FN:s möjlighet att påverka Sydafrika, USA och England visade sig inte leda någonstans måste man gå längre. ”vi måste vara redo att ge Sydafrikas befrielserörelse de vapen den behöver för att skydda liv och lem på sina landsmän.”⁵⁰⁹
Partiledningen kom under allt större tryck, inte minst efter Palmes tal samma år i Gävle som allmänt ledde till protester från icke-socialistiskt håll då det sågs som kritik av USA krig i Vietnam men som också kunde ses som ett stöd för befrielsekampen i Södra Afrika. I den socialdemokratiska tidskriften Tiden pekade man på att det fanns en risk att idealism till förmån för fattiga länder utnyttjades av socialistiska vänsterpartier och vissa folkpartister. En ändring av politiken behövdes för att inte initiativet skull glida över till kommunister och liberaler.⁵¹⁰ Socialdemokraternas förre internationell sekreterare Kaj Björk fick i uppdrag av skriva ett uttalande om socialdemokraternas syn på Sydafrika. Det gjorde inte saken bättre. Uttalandet höll fast vid att varken ensidig handelsbojkott eller stöd till väpnade befrielserörelser från svensk sida kunde komma på fråga. Prästen Gunnar Helander reagerade särskilt starkt och karakteriserade Sydafrika som Sveriges ”ideologiska knähund” där stormande uttalande mot Verwoerds regim uttalades på första maj-demonstrationer medan handlingen uteblev.⁵¹¹ Reaktionerna banade vägen för en ny syn inom socialdemokratin.
På många fronter pressades den socialdemokratiska ledningen att ändra hållning. Folkrörelserna drev på över hela linjen i allt fler konflikthärdar. Engagemanget var stort. 1:a maj 1965 kunde 15 namibier som företrädde SWANU och levde i exil i Europa, USA och Afrika tala på 23 demonstrationer runtom i hela Sverige.⁵¹² Det skedde i anslutning till en konferens i Saltsjöbaden för hela SWANU-ledningen som Socialdemokratiska partiet betalade. Förhandlingarna i Haagdomstolen om Namibias status började gå in i sin slutfas i början av 1965. Socialdemokraterna var optimistiska om Namibias självständighet och övertygade om att detta också skulle leda till förändringar i Sydafrika. Optimismen delades dock inte helt och hållet av gästerna från SWANU. Inte heller av Oliver Tambo, generalsekreteraren för ANC som också gästade Sverige talade till en 1:a maj demonstration detta år. Gästerna slöt upp bakom regeringens kritik och menade att bojkottkravet som socialdemokraterna avvisade var viktigare än tilltro till Haagdomstolen. SWANU:s ledare Kozonguizi delade talarstol med utrikesminister Torsten Nilsson i Göteborg appellerade till regeringen att kräva omedelbar och frihet för Sydvästafrika och införande av en total bojkott mot Sydafrika. Tambo ställde lika skarpa krav på bojkott mot den socialdemokratiska politiken sida vid sida med statsminister Tage Erlander i Örebro. Den uppenbara motstridigheten mellan de svenska och sydafrikanska ledarnas syn uppmärksammades både inom de egna socialdemokratiska leden och utanför. Det var inte hållbart i längden.
Engagemanget för Afrika gällde inte bara Sydafrika och Namibia utan breddades och fördjupades alltmer. En pådrivande faktor var Eduardo Mondlane, ledaren för FRELIMO. Återigen försökte Mondlane komma på eget initiativ till Sverige 1965 men avråddes av sin värd föregående år, Verdandiaktivisten Sven Hamrell. Denne oroade sig för konservativa riksdagsledamöters rädsla för en ”farlig revolutionär rörelse”.⁵¹³ Den väpnade kampen hade nu börjat i Mocambique och Hamrell trodde att det var bättre att vänta ett tag till nya statliga medel för humanitärt stöd till Mocambique Institutuet kunde beslutas. Eduardo Mondlane blev dock inbjuden av SUL som drev bojkottkampanjen mot Sydafrika och kunde i september 1965 komma på ett andra besök till Sverige. Han träffade förutom SUL i första hand Centerns, Folkpartiets och Socialdemokratiska ungdomsförbunden och studentorganisationer men etablerade också kontakt med LO och den socialdemokratiska ledningen där han för första gången mötte Olof Palme.
Mot Hamrells råd att vara försiktig drev Mondlane tydligt en sammanhållen politisk linje i pressen och sina kontakter med folkrörelser och regering vilket han fick mycket respekt för. I ett tal på Uppsala universitet 16 september 1965 kritiserade han skarpt både SUL och Svenska Sydafrikakommittén för att i det närmaste enbart koncentrera sig på situationen i Sydafrika och Sydvästafrika med argumentet att:
”det är en illusion att tro att Sydafrikas problem kan lösas oberoende av de portugisiska territorierna Angola och Mocambique eller av Södra Rhodesia, och att det kan lösas utan deras frigörelse. Det är därför önskvärt att Sydafrikarörelsen också tar med dessa territorier i sina aktiviteter.”
Han appellerade starkt till studenterna:
”Samla pengar! Ge oss vapen! … Alla av er behövs i vårt utbildningsprogram. Åk ner till våra utbildningscentra för flyktingar … Efter fyra års universitetsstudier kan ni ha råd till att ställa upp ett å för oss! Nittiofem procent av befolkningen i Mocambique är analfabeter … vi behöver alla resurser..”⁵¹⁴
Mondlane vädjade inte bara om svenskt humanitärt stöd utan också om vapen och andra bidrag till den militära kampen samt att Sverige verkade för att Portugal lämnade EFTA. Det placerade FRELIMO i centrum för den svenska utrikespolitikisk debatt under andra hälften av 1960-talet där solidaritetsrörelsen och vänstern krävde obetingat stöd till befrielsekampen medan Folkpartiet krävde Portugals uteslutning ur EFTA.
Zimbabwe var ytterligare ett land där svenskar ökade sitt engagemang för i mitten av 1960-talet. En Amnestygrupp med Eva Moberg och Per Wästberg som aktiva medlemmar blev tilldelade Robert Mugabe som fall 1965. Han var generalsekretare för ZANU och blev året innan arresterad och satt i fångläger. Genom Amnestyfångar bland befrielserörelserna kom svenskar i tät kontakt med situationen i Södra Afrika och bidrog till att skapa politisk press. Samma år som Amnestygruppen fick Mugabe som fångkontakt kom ZANU:s representant Henry Hamadziripi till Sverige och mottogs av anti-apartheidrörelsen, massmedia och framförallt med utrikesdepartementet. ZANU sökte stöd för att Sverige inte skulle acceptera att den vita Smithregimen utropade självständighet på egen hand. Dessutom sökte man fråga om ett väpnat uppror i den händelse att de vita skulle ta makten kunde räkna med stöd från Sverige.
Svaret var att den svenska hållningen bestämdes av vilka relationer det nya självständiga skulle få i förhållande till Storbritannien även om det skulle vara högst osannolikt att Sverige skulle erkänna en ensidigt etablerad regering i Zimbabwe. Labour hade makten i Storbritannien 1965 och de svenska socialdemokraterna följde i stort systerpartiets linje inom Socialistinternationalen vilket också skedde i frågan om Zimbabwe 1965. I FN stödde Sverige i oktober linjen att Zimbabwefrågan skulle avgöras genom bilateral förhandlingar mellan Storbritannien och Zimbabwe. Det väckte starka reaktioner i Sydafrikakommittén i Stor-Stockholm som dominerades av socialdemokrater. Man var oroad för att Sveriges hållning gentemot förtryckande regimer i Södra Afrika. Den svenska linjen menade man skulle leda till att Sverige blev ”bland de stater som bidrog till att ett raskrig provocerades fram. Den svenska regeringen tycks vara mer bekymrad för de vita förtryckande regimerna i dessa länder än för den afrikanska majoriteten som kämpar för samma ideal som vi omfattar, nämligen demokrati och social rättvisa.”⁵¹⁵
11 november 1965 utropade Smithregimen Rhodesia som självständigt mot britternas vilja. FN Säkerhetsråd fördömde de rasistiska kolonisternas maktövertagande och uppmanade Storbritannien att ingripa mot minoritetsregeringen och rekommenderade alla stater att göra sitt yttersta för att bryta sina ekonomiska relationer till landet. Först senare gjordes sanktionerna obligatoriska. Uppsala Sydafrikakommitté svarade med en veckas gatudemonstrationer och insamling till befrielserörelserna medan regeringen stängde konsulatet i Salisbury och förbereda steg för att förbjuda handel samtidigt som Erlander hoppades att alla länder skulle införa ekonomiska sanktioner så det kunde bli effektiva. Så blev dock inte alls fallet. Den viktigaste handeln fortsatte och britterna vägrade ingripa militärt.
Kyrkan radikaliserades. Två veckor efter självständighetsförklaringen tog det ekumeniska Kristna rådet där den Evangeliska Lutherska kyrkan i Zimbabwe knuten till Svenska Kyrkan ingick avstånd från upproret och förklarade att den betraktade det oberoende Zimbabwe som en illegal organisation. Därmed tog den Lutherska kyrkan en första klar ställning som senare följdes upp av stöd till humanitär verksamhet för att hjälpa familjer till politiska fångar. Den nya synen kom till tydligt uttryck när Holger Benettsson med ansvar för Svenska kyrkan Afrikaverksamhet gav ut häftet Problemet Rhodesia genom Nordiska Afrikainstitutet.⁵¹⁶ Han hävdade att ”problemet Rhodesia är slutligen ett mänskligt problem som har sitt ursprung i de vitas förakt för afrikaner.” Häftet redogjorde för de två befrielseorganisationerna ZANU och ZAPU⁵¹⁷ och markerade ett klart brott mot tidigare missionsrapporter. Efter Smithregimens självständighetsförklaring fanns knappast några svenska röster alls so ifrågasatte befrielserörelserna krav på demokrati och majoritetsstyre, med undantag av Svensk Tidskrift som fortfarande menade att ”majoritetstyre inte är mycket att bygga på.”
I Zimbabwe fanns redan 1 700 fångar när självständigheten utropades och fler blev det som sattes i läger på avlägsna platser. Till skillnad från familjer som drabbats av sydafrikanska förföljelse som 1 miljon kronor avsatts till 1965 hade Sverige tidigare avstått från att ge hjälp till de politiska fångarnas familjer i Zimbabwe med motivet att det var ett brittiskt ansvar. Efter självständighetsförklaringen avsattes dock omedelbart 150 000. Expressens Anders Ehnmark och Dagens Nyheters Åke Ringberg lyckades ta sig fram och rapportera om det eländiga tillståndet i flera fångläger.⁵¹⁸
Kritiken mot regeringens underdåniga hållning till britterna växte både från liberalt, socialdemokratiskt och afrikanska studenters håll i Sverige. I mitten av december 1965 skickade Sveriges FN-ambassadör Sverker Åström ett brev till medlemmarna i säkerhetsrådet där han meddelade att Sverige ansåg att den nuvarande situationen i Södra Rhodesia utgör ett hot mot freden och rekommendera ekonomiska sanktioner i första hand som tvångsåtgärd.⁵¹⁹ Protesterna kom omedelbart från London som via sin ambassadör i Stockholm som vände sig emot att Sverige lagt fram förslag utan att kontakta brittiska regeringen i förväg med så drastiska förslag som obligatoriska sanktioner. Sådana bindande beslut kunde inte bara öppna för militära sanktioner utan också leda till konfrontation med Sydafrika, något britterna ansåg mycket viktigt att undvika. Klyftan mellan den brittiska och svenska synen kom att fortsätta växa.
När den första internationella konferensen någonsin skulle hållas om Sydvästafrikas framtid inför det kommande utslaget i Haagdomstolen var Sveriges kommunikationsminister Olof Palme ordförande. Den hölls i mars 1966 i Oxford i England. Den var organiserad av bl.a. Brittiska anti-apartheidrörelsen och stöddes av sju stater i Afrika och Asien och ett hundratal kända personligheter som Gunnar Myrdal. Delegationer från 32 länder varav 18 var officiellt representerade av regeringar och sju internationella organisationer deltog tillsammans med företrädare för SWANU och SWAPO från Namibia, ANC från Sydafrika och ZANU och ZAPU från Zimbabwe.
Från Sverige deltog alla partier utom moderaterna, representanter för LO-TCO, SFS, SUL, Nordiska Afrikainstitutet, SSAK och Sydafrikakommittéerna i Lund, Stockholm och Uppsala. Det var både den största och den bredast delegationen från något land. Den svenska enigheten var stor vilket symboliserades av att oppositionspartiets Ola Ullsten från Folkpartiet tog över ordförandeskapet för konferensen när Palme behövde resa hem under konferensen för att visa en enad svensk front.
I sitt öppningsanförande betonade Palme att ”apartheid har ingen framtid. Det är en skam för vår tid och den måste snart bli en ondska vi lämnat bakom oss. Det är vårt gemensamma ansvar [och] det är det denna konferens handlar om.” När det gällde Namibia uppmanade Palme till principiella politiska och ekonomiska handlingar. ”Under mer än tjugo år har det kommit en oändlig rad av vädjanden och krav, av synpunkter från den internationella domstolen och rapporter från framstående internationella kommissioner…” men utan resultat. ”Om vi tror på att förnuft och fakta kan appellera till människors sinnen, [då] kommer denna konferens ha styrka och makt. Och om vi tror på att idealen om rättvisa och jämlikhets har känslomässiga inverkan och kan uppamma fantasin och viljan att handla bland människor överallt, då kommer denna konferens, verkligen, ha inflytande och betydelse för världsopinionen.” Som de flesta bedömare förväntade sig Palme att den internationella domstolen i Haag skulle döma mot Sydafrika och följas av ett ingripande från FN. Konferensen i Oxford kunde inte fatta bindande beslut vilket bara FN:s säkerhetsråd kunde göra efter Haagdomstolen utslag men Palme hoppades att den kunde komma fram med fakta om situationen i Namibia och ”kristallisera uppmärksamheten hos den internationella opinionen på de hemska konsekvenserna av brist på handling.”⁵²⁰
Det skulle dröja till sommaren innan beslutet i Haagdomstolen skulle komma. Under tiden fortsatte Zimbabwe vara en aktuell politisk fråga i Sverige genom flera besök från ledare för ZAPU och ZANU. Simpson Mtambanengwe från ZANU träffade både företrädare för Folkpartiet, kommunisterna, SSU och SIDA samt utrikesminister Torsten Nilsson. ZAPU ledare gjorde också flera besök under 1966 och träffade bl.a. Olof Palme, då kommunikationsminister. ZANU etablerade särskilt starka band med de inflytelserika Sydafrikakommittéerna i Lund, Stockholm och Uppsala samt Socialdemokratiska partiet och regeringen. Företrädare för ZAPU talade på 1:a maj i Norrtälje och Avesta.
Det skedde i samband med seminariet Development in Democratic Socialist Thought and Action in New Countries som hölls i Uppsala i slutet av april 1966. Samtidigt startade den beväpnade kampen i Zimbabwe genom slaget vid Sinoa 28 april. Syftet med seminariet var att förbereda förslag till Socialistiska internationalens kongress i Stockholm i början av maj. Representanterna från Zimbabwe kunde delta på seminariet men förbjöds delta på kongressen på begäran av brittiska Labour. Det fanns en rädsla för att Socialistiska internationalen kulle sätta press på brittiska regeringen att ingripa militärt i Zimbabwe mot Smithregimen. Reaktionerna blev starka från afrikaner, inte bara de från Zimbabwe. FRELIMOs ordförande Eduardo Mondlane skrev att ”européer börjar inte en förstå afrikaner om de alltid kommer att vara rädda för att lyssna på dem.” i ett brev till socialdemokratiske partisekreteraren Sten Andersson. Han skrev vidare att ”socialister i Västeuropa som helhet är för upptagna av problemen på sin egen kontinent för att intressera sig för problemen i resten av världen.” det enda undantaget Mondlane kunde se var de svenska socialdemokraterna. ”Vi fick ett starkt intryck av att de svenska socialisterna inte bara är orädda för att lyssna till vad afrikanerna säger, men är verkligen intresserade i att stimulera ett konstant utbyte av idéer mellan de två kontinenterna. Troligen beror detta på det faktum att det är länge sedan Sverige var en kolonialmakt. Därför är människor beredda att identifiera sina problem med de afrikanska folkens utan att väcka nyss kända känslor av herravälde och överlägsenhet.”⁵²¹
Britterna hade länge haft en dominerande ställning i Socialistinternationalen och i förhållande till det gamla ledarskapet i svenska socialdemokratin. Det började nu vittra sönder till förmån för den dialog med afrikaner som britterna motsatte sig. Pierre Schori som var knuten till socialdemokratiska partistyrelsen gjorde en förfrågan hos FRELIMOs Eduardo Mondlane om hur man skulle förhålla sig till ett oppositionsgrupp i Portugal.⁵²² Det var inte längre självklart att alltid sätta européers syn främst och afrikaner alltid i andra rummet ens när det gällde europeiska frågor. De gamla politikerna i Socialdemokratin höll på att ge vika och en helt ny syn växa fram. Så småningom skulle det också ske i Socialistinternationalen där den dominerande rollen gradvis övergår från britterna till Österrikes Bruno Kreisky, Västtysklands Willy Brandt och Sveriges Olof Palme.
Mondlanes inflytande var också starkt på allt fler andra sätt. Han blev avgörande orsak bakom att Lunds Sydafrikakommitté i början av 1966 beslutade att informationsbulletinen Syd- och Sydvästafrika nu också skulle ta upp de andra länderna i Södra Afrika. Artiklar om Portugals krig i Angola, Guinea-Bissau och Mocambique publicerades och markerade en början på en intensiv bevakning av frigörelsekampen i de portugisiska kolonierna. I Uppsala hade en grupp studenter också inspirerats av Mondlane och Vietnamrörelsen vilket lett till bildandet av Svenska FRELIMO-gruppen. Det var den första stödgruppen enbart inriktad på befrielsekampen i Mocambique och organiserad utanför de existerande Sydafrikakommittéerna. Gruppen tog direktkontakt med FRELIMOs högkvarter i Dar es Salam i maj. De berättade om planerna på en solidaritetskampanj och frågade om information för att ge den kraft. Förebilden var FNL-rörelsen som redan samlat in närmare 400 000 svenska kronor till befrielserörelsen i Vietnam. Initiativ börjar tas utanför alla etablerade kanaler med en starkt patos:
”Vi är definitivt beslutsamma att stödja er på alla vis! För att göra detta stöd möjligt, önskar vi att ni sänder oss all form av information, såsom pamfletter, häften, bilder, foton [och] tidningar.”⁵²³

FRELIMO svarade positivt och gruppen kunde starta sitt arbete. Man uppnådde dock inte så stora resultat, varken när det gällde att sprida information eller samla in pengar. 1967 samlads ungefär 4 000 svenska kronor in.⁵²⁴
18 juli 1966 kom utslaget om Namibia i Haagdomstolen som antiapartheidsrörelsen i hela Norden och världen väntade på. Det blev antiklimax för de som trott på att domstolen skulle döma till Namibiernas förmån och öppna för FN-sanktioner mot Sydafrika och inte hade andra idéer och kontakter att satsa på. I Sverige blev reaktionerna omedelbara på alla plan. Domstolen som omärkligt för många åter fått en vit majoritet bland domarna lade ner målet. De hänvisade till att Etiopien och Liberia inte lagt fram ”någon laglig rätt eller intresse … i ärendet” då de inte var med i Nationernas förbund när beslutet om Sydafrikas mandat att sköta Namibia togs.
Demonstrationer utbröt vid Sydafrikas legation i Stockholm 19 juli och den socialdemokratiska pressen beskrev läget som ”FN:s värsta kris”. De startade 20 juli en insamlingskampanj till de Namibiska befrielserörelserna. I en ledare i Aftonbladet talade tidningen om varför insamlingen startades:
”Efter utslaget [i Haagdomstolen], kan sydvästafrikanerna knappast längre ha något hopp om att internationella aktion kommer att uppstå inom en förutsägbar framtid mot Verwoerds rasist regim. Hoppet måste … istället fokuseras på motståndsorganisationerna [och på] deras förmåga att skapa en stark och effektiv befrielserörelse. .. ledarskapet och initiativet i kampen mot Verwoerdregimen har nu överlämnats till sydvästafrikanerna själva. Efter allt att döma måste de hantera denna unikt svåra och viktiga uppgift utan någon hjälp överhuvudtaget från FN. Detta representerar ett fiasko för världsorganisationen och ett förräderi från västmakterna …

För de som inte vill bli anklagade för detta förräderi, som lätt kan ses som [orsakat] inte bara av västmakterna, men av den vita världen, finns goda möjligheter av att praktiskt visa sin solidaritet med befrielserörelsen.”⁵²⁵
Medlen samlades in till utbildnings- och organiseringsändamål i Nambia men kunde också användas som SWANU och SWAPO fann lämpligt”. Insamlingen fick brett stöd från liberala tidningar som DN, Sydafrikarörelsen och en bred spridning i fackföreningsrörelsen.⁵²⁶ Metallarbetarförbundet beslutade att ge 20 00 kronor i oktober och många andra följde efter. När insamlingen avslutades i början av 1967 hade 101 000 kronor samlats in som delades lika mellan SWANU och SWAPO. Insamlingen kom att också få politiska effekter. Den innebar att initiativet i solidaritetsarbetet för Södra Afrika började skifta över från Folkpartiet till socialdemokraterna.
Strax efter att insamlingen startas var Sverige återigen värd för ett viktigt möte för den namibiska befrielserörelsen. 1 till 5 augusti organiserades i Uppsala South West African Students’ Congress. SWAPO var drivande bakom projektet. Syftet var att föra samman SWANU och SWAPO studenter och bilda en gemensam icke-sekteristisk nationell organisation för Namibiska studenter vilket också blev resultatet.⁵²⁷ Vid denna tidpunkt fanns ungefär 400 namibiska studenter som studerade utomlands varav 150 på universitetsnivå som var stängt för namibier i hemlandet. (tertiary level?). … Behovet av utbildad personal i ett självständigt Namibia kändes påträngande. Mötet hade SFS som värd och stöddes av nordiska studentförbund och finansierat av både pro-västliga och pro-östliga studentinternationaler, ISC/COSEC respektive IUS. Hans Beukes som studerade vid Oslo universitetet och var medlem av SWAPO:s nationella kommitté var ordförande för mötet som inleddes av Olof Palme som vid tidpunkten var ställföreträdande utrikesminister. På mötet deltog ett 50-tal namibiska studenter från 10 länder och flera ledande företrädare för SWANU och SWAPO. Bland dem var Sam Nujoma, ordförande för SWAPO som för första gången besökte Sverige och i samband med mötet höll bilateral samtal med Olof Palme.
Uppsalamötet skedde bara några veckor före den första väpnade striden i Namibia mellan SWAPO och Sydafrikanska säkerhetsstyrkor i Omgulumbasche i Owamboland 26 augusti 1966. Att namibierna tog till vapen skapade knappast några problem med det svenska stödet. Direkt efter utslaget i Haagdomstolen hade samlingsorganisationerna för alla ungdomsorganisationer i Danmark, Norge och Sverige antagit ett uttalande som hävdade att ”skulle de Sydvästafrikanska befrielserörelserna [nu] ta till vapen, har vi ingen moralisk skyldighet att be dem avstå från denna [handling].” Snarare stärktes SWAPO:s ställning i Sverige när de startade frigörelsekriget medan SWANU fortsätta fokusera på diplomati.
Undantaget var Sveriges diplomatiske företrädare i Sydafrika, Hugo Tamm, som i en rapport till UD beskrev de Namibiska nationalisterna som ett ”gäng terrorister” som ”utgjorde en del av en kommunistisk konspiration och var en sorts framskjuten (party) avdelning av en stor terroristhuvudstyrka.” Från Sveriges diplomatiska representation i FN kom liknande tongångar. Carl Johan Rappe ansåg inte att Haagdomstolens beslut var problemet utan förslag om att upphäva Sydafrikas mandat över Namibia. Det såg han som meningslöst medan han bekymrade sig för att afrikanska stater i FN p.g.a. av nederlag i Rhodesia och Sydafrikafrågan skulle hänfalla åt ”hätskhet och okynne” och störa stabiliteten i FN.
Hos opinionen i Sverige stötte Namibiska väpnade kampen dock inte på något hinder och gradvis utan att sätta de två organisationerna mot varandra gled stödet i Sverige alltmer över till SWAPO. Situationen i Namibia skärptes också när 37 ledare för SWAPO fångades in och fördes till Pretoria i Sydafrika. Där isolerades och torterads de i nio månader inför en rättegång enligt lagen om undertryckelse av kommunism. Sydafrikanerna stiftade sedan en ny terroristlag med retroaktiv verkan till 1962 för att täcka in alla SWAPO:s tidigare aktiviteter⁵²⁸ När de slutligen dömdes i februari 1968 fick många av dem förena sig med Mandela och de andra ANC-fångarna på Robben Island för livstidsstraff. Sverige regering kallade domarna för en travesti på rättvisa och avsatte 250 000 kronor till IDAF för att försvaret skulle kunna överklaga domarna och 10 000 US dollar till fångarnas familjer.
Solidaritetsrörelsen ökade trycket. I takt med det ökade engagemanget för väpnade befrielsekampen i tredje världen som Vietnamrörelsen ledde till fick förutom befrielsekriget i Namibia också den väpnade kampen i Zimbabwe en roll. Särskilt viktiga för denna politiska utveckling av solidaritetsrörelsen var Sydafrikakommittéerna i Lund och Uppsala. Varje vecka träffades gruppen i Uppsala på Ringbaren för lunchdiskussioner och en mängd studiecirklar om läget i Södra Afrika, ofta med framstående internationella gäster som höll föredrag om politiska fångar i Sydafrika eller situationen i Namibia och Zimbabwe.⁵²⁹ På ettårs-dagen av Smithregimens självständighetsförklaring 11 november 1966 ordnades gatudemonstrationer och teach-ins i de två universitetsstäderna. I Uppsala ordnades insamling till ZANU och ZAPU och tillsammans med socialdemokratiska Laboremus, liberala studentförbundet och Sydafrikakommittén en Zimbabwekväll och i Lund ordnades ett liknande möte, bägge med talare från Zimbabwe. Ett specialnummer gavs ut om Zimbabwe av tidningen Syd- och Sydvästafrika. Den inflytelserika Lunds Sydafrikakommitté fick också ett besök i januari 1966 av en av ledarna för MPLA vilket följdes av flera artiklar om MPLA:s väpnade kamp och läget i Angola.⁵³⁰
I riksdagen ökade också pressen på regeringen. Besökande ledare för befrielserörelserna i Zimbabwe krävde alltmer enträget stöd till väpnade kampen från Sverige. Men i FN röstade Sverige mot resolutioner som krävde militära sanktioner mot den vita regimen. I riksdagen försvarade utrikesministern Sveriges nedlagda röst mot kritiken från socialdemokraten Evert Svensson med att resolutionen krävde användandet av militära medel vilket generalförsamlingen kunde stödja, bara säkerhetsrådet.⁵³¹ Men det var rätten att använda våld mot förtryck som stod i centrum för debatten både i Vietnam och Zimbabwe vilket gjorde att alltfler unga tog avstånd från regeringen.
Vid slutet av 1966 hade Sydafrikarörelsen i Sverige öppnat sig och var i aktiv kontakt med befrielserörelserna i alla sex länderna i Södra Afrika. Med ANC i Sydafrika, SWANU och SWAPO i Namibia, ZANU och ZAPU i Zimbabwe, FRELIMO i Mocambique, och MPLA, FNLA och UNITA i Angola. Kampanjerna, demonstrationerna, insamlingarna och utgivning av information avlöste varandra.