En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

24. Internationellt enande och splittring i fredsrörelsen

(I detta kapitel ska mer tillföras om Russelltribunalen.)
Ett annat område där Sverige gjorde framstående insatser utöver att underlätta desertering från amerikansk militärtjänst var stöd till det internationella genombrottet för offentlig kritik av Vietnamkriget. Brittiske filosofen, vetenskapsmannen och icke-våldsaktivisten Bertrand Russell sökte få till en internationell tribunal om Vietnamkriget. En sådan tribunal där USA:s roll kunde kritiseras allsidigt förbjöds i alla västländer med undantag av Sverige och senare i Danmark. Även i Sverige gjorde statsminister Tage Erlander klart att tribunalen var ovälkommen men regeringen ansåg inte att den kunde förbjudas om man följde svensk lag. Uppslutningen blev bred och unik i Sverige. Den pacifistiska och antiimperialistiska fredsrörelsen hade lyckats ena sig och genomföra World Conference on Vietnam i Stockholm i juli 1967 där Bertil Svahnström och den svenska pacifistiska fredsrörelsens mångåriga ansträngningar att internationellt samla alla olika rörelser mot krig nådde framgång. För första gången samarbetade de internationella pacifistiska fredsorganisationerna med Världsfredsrådet. De långvariga motsättningar som funnits mellan olika former av strikt icke-våldspacifism, kampanjorganisering mot atombomben och fredskommittéer med kommunistinflytande lyckades man upphäva.⁵⁵⁴ Värdorganisationer i Sverige innefattade både fredsorganisationer och många fler som folkpartiets och centerns ungdomsförbund och kristna organisationer. Mötets 430 delegater från 63 länder, särskilt många från USA, enas om att fördöma USA:s intervention i Vietnam och stödjer FNL och Nordvietnam. De pacifistiska fredsorganisationerna och partier som året innan begränsat sig till att kräva Fred i Vietnam har genomgått en kraftig radikalisering som blir grunden för det mer väletablerade Vietnamengagemanget i fortsättningen i Sverige.
Samma år kunde mot statsministerns önskan den internationella Russelltribunalen mot Vietnamkriget organiseras i Stockholm 1967. Den fortsatte sedan sitt arbete i Roskilde i Danmark samma år, fortfarande med stort motstånd från pressen och med hets riktad mot ansvariga och statsministerns misslyckade försök att hindra vittnen att få visum för tribunalen. Russelltribunalen blev en höjdpunkt för att ena olika delar av gamla och nya fredsrörelser. De många vittnesmål som kom fram spreds av flera organisationer ut i världen.
Den mötte motstånd från flera också på gatan. Den största Saigonvänliga demonstrationen någonsin i Sverige ordnades av Demokratisk allians 5 maj 1967. Demokratisk allians brukade provocera FNL demonstrationer genom att stå och ropa ”Bomba Hanoi” eller ”FNL go to hell”. Nu var det Russelltribunalen som var det stora hotet. 600 personer deltog i demonstrationen.⁵⁵⁵
Men samtidigt blev en skiljelinje klar mellan den antiimperialistiska och pacifistiska fredsrörelsen som ledde till en avgörande splittring.⁵⁵⁶ För pacifisterna så var avståndstagande till våld det centrala och ekonomiska förklaringar till krig och vägar till fred helt underordnade. Till skillnad från idag när globaliseringsrörelsen tagit initiativ till antikrigsdemonstrationerna och många bland allmänheten och bland aktivisterna uppfattar oljan som den avgörande orsaken till att USA för krig mot Irak. De motsättningar som blir tydliga i synen på vikten av att kritisera ekonomiska maktförhållanden och se dessa som avgörande orsak till krig leder till en avgörande splittring i rörelsen. Den mångsidiga alternativrörelse som hade börjat utvecklas delas. Bland de som börjat som pacifister på moralisk grund är det många som nu går vidare och ifrågasätter den ekonomiska makten i världen. En radikalisering i vikten av ekonomisk kritik sker med allt större inflytande för organisering i traditionell form av gamla och nya vänsterpartier samtidigt med att den antiimperialistiska rörelsen blir starkare. Men en alternativrörelse med en vagare kritik av globala orättvisor och direktdemokratisks synsätt på samhället och hur kampen ska föras växer också till sig. Ibland kunde de två huvudströmmarna förenas och fick då mycket stor kraft men för det mest gick man åt skilda håll.
Sökandet efter kunskap om Vietnamkriget blev en massrörelse i sig där Russeltribunalen markerade höjdpunkten med ett resultat som fick världsvid spridning. Det började i USA. På Ann Arbor universitet tog 49 lärare initiativ till en en-dagsstrejk då man skulle söka sanningen om USA:s intervention i Vietnam. Under hot från ledningen ändrades initiativet till att bli ett nattligt seminarium. 2 500 slöt upp och iden om teach-in, inspirerat av medborgarrättsrörelsens sit-ins var född. Teach-in rörelsen växte snabbt. I maj ordnades ett nationellt teach-in i Washington uppkopplat via telefon och lokala radiostationer till 122 universitet runtom i hela USA. En vecka senare kom 30 000 deltagare till ett 36 timmars teach-in på Berkley universitet. Att ockupera en skolbyggnad, strejka eller ordna på vanligt stora seminarier med utfrågningar blev efter detta en verksamhet som spreds inte minst i Norden. På ett teach-in i Oslo om Vietnamkriget deltog 2 000.

25. Splittring i hela Norden 1967

Det sker en samtidig polarisering i alla nordiska länder under 1960-talets andra hälft. I Finland mer utdraget och efter delvis andra konfliktlinjer än i övriga Norden, i Norge, Danmark och Sverige likartat under 1967. Internationellt ökar spääningarna inom och mellan många organisationer också. Tidningen Ramparts och New York Times publicerar uppgifter och avslöjar att den internationella studentorganisation WAY som hade letts av svenske liberalen David Wirmark stöddes av CIA med syftet att bygga upp internationella organisationer som utestängde kommunister.⁵⁵⁷ SUL som startat Sydafrikabojkotten 1963 uteslöt kommunistpartiets ungdomsförbund ända fram till 1968.⁵⁵⁸ Avslöjandet om CIA stödet ledde till splittring i studentorganisationer i hela världen.⁵⁵⁹

Danmark

På ett landsmöte för de olika grenarna inom Vietnamrörelsen i Danmark i Odense januari 1967 beslutades att genomföra en namninsamling mot bombningarna av Vietnam.⁵⁶⁰ Syftet förutom att skapa opinion i Danmark var att sätta in en annons i New York Times med namninsamlingens resultat. Bakom initiativet Atomkampagnens Carl Scharnberg och andra som blev ett ledning på åtta personer som ledde insamlingen. Till skillnad från i början av 1960-talet när kommunister utestängdes från denna typ av breda initiativ så var de nu med i ledningen. Gensvaret i pressen var stort och omkring 228 000 människor skrev under på protesten. Men kritiken inom rörelsen växte mot bristen på ett mer politisk budskap med kravet USA ut ur Vietnam. Bara Godtfred Appels «Vietnam Komiteen», valde at stå utanför namninsamlingen och att angripa den, vilket isolerade kommitten som senare aldrig skulle spela någon väsentlig roll, även om Appel utövade ett ideologiskt inflytande på Rebellrörelsen i Sverige som fick en splittrande verkan inom DFFG. Vilka politiska paroller som ska användas diskuteras med stor hetta under denna tid i Danmark. Skuldfrågan och orsakssammanhanget måste med anser många.
Efter att landsmötena i Odense misslyckats med att bilda en gemensam organisering av Vietnamrörelsen slöt sig de lokala Vietnamkommitéerna i Köpenhamn samman i Storkøbenhavnske Vietnamkomiteer, DSVK. Nørrebrogruppen hade tagit initiativet och fick med sig 5 andra kommittéer som tillsammans blev den mest radikala delen av rörelsen. Man krävde USA ut ur Vietnam vilket innebar ett steg vidare från de mer försiktiga kraven fred i Vietnam och stoppa bombningarna. Men man bröt inte med den mer försiktiga grenen av rörelsen utan stödde namninsamlingen mot bomningarna och ingick i Dansk Bertrand Russel Råd som bildats i januari 1967 för att ordna en internationell Vietnamtribunal i Danmark. Tillsammans med Giro 1616 och andra startade man också månadstidningen Vietnam Solidaritet i september som fortsatta att ges ut fram till 1976.
Till pingstmarschen där DSVK och andra lokala kommittéer på Nordsjälland var huvudparollen USA ut ur Vietnam. I form togs Atomkampagnens gamla tradition upp på nytt, men politiskt lämnade man helt Atomkampagnens ständigt neutrala opartiska förhållningssätt. Istället hävdade pingsmarschen att kriget i Vietnam handlade om att det fanns en angripare som hette USA och att stöd måste ges till FNL. Tillslutningen blev inte alls lika stor som man tänkt sig, Man hade hoppats på 20 000 deltagare men det kom 1 500 till starten och 3 000 till det avslutande mötet. Bland deltagarna var rätt stora grupper från Sverige, Norge, Västberlin, Nederländerna, Finland och Frankrike. Men likafullt var det den största Vietnamdemonstrationen dittills i Danmark och en framgång. Radikaliseringen fortsatte. Kravet USA ut ur Vietnam sågs som otillräckligt. Nu ställdes krav på att paroller mot den amerikanska imperialismen måste tas upp. Intresse väcktes för teorier om kapitalism och imperialism och för kampen för socialismen.
22 augusti riktade USA ett luftangrepp mot Hanois centrum. Den ”koordinering” av flera vänster och en liberal organisation som ordnat demonstrationer i Köpenhamn tidigare kallade snabbt samman en demonstration på samma dag framför USA:s ambassad med 200-300 deltagare som polisen försökte hindra. Det gjorde att ”koordineringen” sammankallade till en ny i förväg planerad demonstration den 23 augusti. Den samlade 2-3 000 deltagare. Efteråt blev det bråk med polisen. Därmed hade Vietnamrörelsen visat att den med kort varsel kunde kalla samman demonstrationer och även att den var beredd att motsätta sig ordningsmakten.
21 oktober kunde rörelsen visa mer av sin styrka. Då hade den amerikanska proteströrelsen mot kriget uppmanat till en internationell demonstrationsdag som genomfördes i många länder. DSVK och ”koordineringen” sammankallade därför till en gemensam demonstration med parollerna ”USA ud av Vietnam”, Solidaritet med det vietnamesiske folk”, ”Solidaritet med det andet USA” och ”Bekæmp den amerikanske imperialisme”. Uppslutningen slog alla rekord med 15 000 deltagare i demonstrationståget och förlöpte utan problem. Höjdpunkten var när två amerikanska desertörer brände sina inkallelseorder framför amerikanska ambassaden.
Men splittring uppstår också, särskilt kring parollen om att bekämpa USA imperialismen och hur mycket man ska hjälpa amerikanska desertörer. En allmän radikalisering pågår i samhället. I november genomför DSVK en aktion mot den danska firman Jørgen Høyers våbenfabrik som producerade och exporterade vapen och ammunition till den amerikanska armén. I slutet av november kan Russelltribunalen hållas med mycket stort genomslag i medierna och med uppbackning från hela Vietnamrörelsen. I december splittras Socialistisk Folkeparti och Venstresocialisterna bildas med fyra platser i folketinget och nära kontakt med de nya rörelserna.

Finland

Med sedvanlig finsk skärpa och humor beskrevs polariseringen i finsk freds- och solidaritetsrörelse som att De hundras kommitté arrangerade seminarier utan publik och Fredskämparna fredscirkus för massorna utan innehåll. En konfliktlinje bildas kring denna skillnad i arbetsformen, en annan kring den politiska inriktningen.
De hundras kommitté hade en avgörande svaghet. Den kom till utryck när den första interna konflikten uppstår i samband med att protesterna mot Vietnamkriget uppstår mellan så kallade ”forskare” och ”marscherare”⁵⁶¹. Den mer ensidigt kunskapsinriktade synen vann och organiserandet av massdeltagande på gatorna överläts främst till den kommunistdominerade men i Finland också brett sammansatta organisationen Fredskämparna men även studentförbundet SOL. Genom sitt val av inriktning fick De hundras kommitté mycket stort genomslag inom en intellektuell elit och blev en plantskola för många ledande politiker, forskare och journalister i Finland men organiserandet av folkligt deltagande i politiken valde man att sätta i motsättning till kunskapssökandet.
De nya folkrörelserna i Finland kom efter polariseringen nästan helt i skymundan och utvecklingen under 1970-talet tog en helt annan riktning än i hela övriga Europa, både i väst och öst. En minoritetsfraktion inom kommunistpartiet som knöt an till klasskampsideologi och av motståndare kallades stalinister hade starkt inflytande. De hade 1966 lidit nederlag inom kommunistpartiet i frågan om man skulle gå en finsk väg mot socialism och söka större självständighet gentemot Sovjetunionen. Nu flyttade de över en del av sin starka organiseringsvana till Fredskämparna och lyckades mycket väl. De hade samtidigt med sin radikala revolutionära ideologi en förmåga att skapa breda politiska allianser i en tid när den finska utrikespolitiken utformades med stor hänsyn till Sovjetunionen med den centerpartiske president Kekkonen som central person.
Ett politiskt borgerligt maktskifte 1967 bidrog också till polariseringen. Det ledde till att finsk TV rensades från flera av dem som sedan TV:s första början varit positiva till De hundras kommitté och nya folkrörelser. Det blev svårare att få genomslag. En av dem som rensas ut är Johan von Bonsdorff, från dagstidningen Nya Pressen av sin egen far. Han blir tillsammans med kulturarbetaren Viveka Hedengren pådrivande kraft när De hundras kommitté i Finland också blir en förnyande kraft i solidaritetsarbetet i Finland och inte bara i försvarspolitiken. Kommittén genomför de första seminarierna som i tidens anda kallas teach-in om både Vietnam och Mellersta Östern. Med ökade svårigheter att nå ut i etablerade media och en mer fientlig regering ökade skillnaderna. På den ena sidan klassbaserade massorganisationer där systemkritiken hade lättast att få stöd hos organisationer som Fredskämparna med kommunistinflytande. På den andra hårt specialiserade kunskaps- och påtryckarorganisationer.
Svagheten i den finska freds- och solidaritetsrörelsen låg också i en rädsla för att yttra allt för radikala ståndpunkter och oförmåga att bygga upp nämnvärd ny organisering kring nya arbetsformer. Betecknande är att den enda gången en atomvapenmarsch som i övriga nordiska länder var avgörande för framväxten av nya folkrörelser genomförs i Finland 1967 (?) så består den av rikssvenska (som svenskar benämns i Finland till skillnad från finlandsvenskar) fredsaktivister. De marscherar mellan färjeläget i Åbo hamn och de lokaler i centrum där ett nordiskt fredsmöte ska hållas.⁵⁶² De får hjälp med att översätta sitt budskap på plakat till finska. Krav om avrustning och uppmaningen att vägra värnplikt förvandlas utan att svenskarna förstår det till något annat mer ofarligt. (kontrolleras med Arne Stråby och fotots plakattext på finska) Det säger något både om rikssvenskarnas oförmåga att ta reda på vad finska ord betyder och om finskt sätt att undvika konfrontation.

Norge

I Norge skedde en splittring i Vietnamrörelsen 1967. Protesterna fick allt större uppslutning. Arbejderpartiets ledare Gerhardsen gick 1 maj ut och kritiserade USA och på en antikrigsdemonstration efter den fackliga manifestationen samlades 7.000 i protest med tal av AUF:s ordförande Rune Gerhardsen och andra ledande socialdemokrater starkare kritiska till USA än partiet som helhet.⁵⁶³
På landsmötet 1967 kom det till en uppgörelse i Vietnamfrågan. Partiordföranden Tryggve Bratteli öppnade inte för någon omvärdering av partiets politik. En rad talare krävde i den följande debatten att partiet tog klar ståndpunkt mot USA och för befrielserörelsen. Till slut ställdes två förslag till uttalande mot varandra, det ena från partistyrelsen som inte uttryckte någon öppen kritik av USA och inget öppet stöd till FNL och ett motförslag som krävde det som partistyrelsen inte ville ha med. Till slut enades landsmötet om ett kompromissförslag. ”Arbeiderpartiet tar avstand fra den amerikanske regjeringens politkk i Vietnam” beslutade man och gav FNL stöd för att erkä’nd förhandlingspartner och för dess kamp för självständighet. Partienigheten var tryggad men problemen fortsatte. Halvard Lange som varit utrikesminister i 20 år gick ut med kraftig kritik av Vietnamuttalandet:
”… [E]rklæringen ser bort fra det faktum at frigjøringsfronten er en terroristisk bevegelse som det er unaturlig for et demokratisk parti som DNA å solidarisere seg med uten reservasjoner.”⁵⁶⁴
Det enda riksdagsparti som tog helt avstånd från Vietnamkriget var Sosialistisk Folkeparti vars ungdomsförbund fick en mycket snabb tillströmning av nya medlemmar. Kulturrevolutionen som börjat i Kina 1966 påverkade starkt det antiauktoritära upproret bland ungdomar i Norge. På skolor i östkanten av Oslo där arbetarklassen dominerade växte det fram en elevdemokratisk rörelse som krävde yttrandefrihet i skolan, gjorde skoltidningar där politik diskuterades, gjorde att vänsteraktiva valdes in i elevråden och förde diskussioner på lektionerna och på skolgården om politiska frågor. De ledande bland de politiska engagerade kom från intellektuella familjer.⁵⁶⁵ Ofta med kommunistisk bakgrund. Det fanns också arbetarklassungdomar med i den nya politiskt intresserade rörelsen. Men bland de ungdomar som mer satsade på individuellt uppror och att bli utflippade och göra narr av det etablerade samhället var arbetarungdomarna i övervikt.
Det började med små isolerade utbrott där snart aktivisterna från olika skolor började hitta varandra på politiska möten och när förorternas ungdomar drog till centrum för att delta i demonstrationer eller man träffades på möten med deltagare från hela landet..⁵⁶⁶ De norska konflikterna kring Vietnamkriget, det antiauktoritära uppsvinget och problemen med den snabba tillväxten av utbildningssytemet smälte samman med en konflikt i den kommunistiska världsrörelsen. I början av 1960-talet gjorde Kinas kommunistparti upp med Sovjets kommunistparti som anklagades för modern revisionism. Byråkratisering av samhället skulle motverkas med hjälp av kulturrevolutionen. De norska konflikterna skapade ett ideologiskt tomrum som konflikterna i den världskommunistiska rörelsen presenterade en lösning på.
I Bryn/Hellerup lokalavdelning inom SUF fanns en grupp ungdomar som var särskilt aktiva för att skapa en ideologi för att fylla tomrummet. I sin tidning ”Bulletin” blandades utan texter om arbetarklassen eller analys av samhällsförhållanden i det egna landet under 1967 artiklar om EEC, Kina, u-länderna, socialdemokraterna och organisationsfrågor med utrop som ”Leve revolusjonen. Leve den eneste rigtige ideologi, marismen-leninismen Mao Tsetungs tenking.”⁵⁶⁷ Samtidigt for en grupp från Sosialistisk Studentforbund till Kina. Resan gjorde ett starkt intryck på deltagarna som deltog begeistrade efter hemkomsten på möten i SUF-avdelningar med rapporter om ungdom i uppror, kamp mot byråkrater och reaktionära och viftande med fanor och kollektiva ansträngningar i en levande utopi.
Sommaren 1967 hölls det första landsomfattande sommarlägret för SUF på Tromøya i Arendal. Huvudteman var ”Reform eller revolusjon?”, Kinafrågan, solidaritetsarbete för tredje världen och uppgörelse med pacifismen. Lokalgrupen från Bryn/Hellerup var mycket aktiv på lägret och lyckades vinna över inte minst studenter för den ”maoistiske linja”. Maoisterna hade bedrivit ett organiserat förarbete och bjudit in representanter för ”reformister” och pacifister till väl genomtänkta debatter innehållsmässigt och dekormässigt som man hoppades skulle leda till ideologiska ”opgjør” och ”avsløringer”. På talarstolen med ett överdimenisonerat porträtt av Mao ovanför sig hade Berge Furre från partiledningen en omöjlig uppgift att inleda en diskussion som genom upplägget maoisterna hade vunnit på förhand. På lägret hade stämningen byggts upp genom visningen av en film från kinesiska ambassaden som visade den första kinesiska atombombssprängningen. Den mottogs med stor begeistring av publiken. Någon saklig diskussion fördes inte efter filmen om Kinas försök att bryta de båda supermakternas atomvapenmonopol. Det var känslan av att det gick att göra uppror mot det mäktiga USA och Sovjet som väckte entusiasm. ””Filmen var først og fremst det umuliges bekræftelse, stadfesten av en oprørsånd. Det nytter å gjöre oprør mot overmakta, mot USA og Sovjet, mot foreldregenerasjonen, mot skolemyndighetene.”⁵⁶⁸ Fritz Nilsen som efter detta skulle försvara pacifismen fick en lika omöjlig uppgift som Furre. Den överväldigande majoriteten på sommarlägret gick in för väpnad befrielsekamp i tredje världen och väpnat uppror i Norge.
Aktivisterna kunde entusiastiska fortsätta på den inslagna vägen. Under 1967 började grupper inom SUF överallt med projektet att ”bygge Kina i Norge”. I Bryn/Hellerup SUF-avdelning fanns kärnan för en ledning med Tron Ögrim och Pål Steigan som började koncentrera sig på frågan hur man skulle steg för steg bygga vidare på sitt ledarskap för en maoistisk rörelse. Ett mindre kollektiv utvecklade sig inom det stora kollektivet som organiserades runt problemet att leda de andra. De hade olika personligheter och åsikter men utåt höll de samman. Med hjälp av att ta kontakter både på det personliga planet och formella i både styrda och spontana platser med personer och grupper som förökte de tillföra en medvetenhet de själva redan hade.⁵⁶⁹ Arbetet i FNL-gruppen och rätten att gå ut från skolgården i kamp mot betygsprov kopplades samman med revolutionen.
På SUF-landsmötet hösten 1967 stärkte maoisterna sin position. Men fortfarande hade man inte tagit över helt och diskussionen fortsatte för fullt. I kampen mot partiledningen för SF stod uppgörelsen med ”sofaradikalismen” centralt. I det aktivistiska ungdomsmiljön lades stor vikt vid att göra något. Marxismen-leninismen Mao Tsetungs tänkande propagerades som en viktig förutsättning för att få något gjort. En stor tonvikt lades på den ideologiska skolningen. I det första numret av Ungsosialisten som maoisterna redigerade 1967 fördes in ett längre utdrag av en artikel av Mao med rubriken ”Mot liberalismen”. Den kritiserade en slapp, småborgerlig arbetsstil. De följande åren alternerade två Mao-citat på sista sidan i tidningen:
”ideologiske fostringa er nøkkelleddet når det gjelder å få sveiset hele vårt parti sammen til partiets veldige politiske kamp”.
Det andra lydde:
”Vi har marxismen-leninismens våpen med kritikk og sjølkritikk. Vi kan kvitte os med dårlige vaner og beholde de gode.”⁵⁷⁰
En metod för att stärka den ideologiska och moraliska sammanhållningen håller på att växa fram. En uppfattning om att det finns ett direkt samband mellan ”den rette linja” och politisk praksis stärks. Rörelsens samhällsteori befrias från kritisk mening och reduceras till en beskrivning av ett visst uppförande hävdar Sverre Knutsen i en självkritisk analys 20 år senare.⁵⁷¹ Bekräftelsen på att man var en ”ærlig kommunist” och hade fått insikt om den rätta linjen blev superaktivism.
Vietnamaktivisterna radikaliserades och hösten 1967 ändrades den politiska plattformen för Solkom till ensidigt stöd för befrielserörelsen och fördömande av USA. Samtidigt ville SUF aktivister ha NATO-motstånd in i plattformen. Det gjorde frågan till en inrikespolitisk strid i Norge som var så känslig att även om förslaget inte gick igenom så skedde en splittring. Under Vietnamveckan samma år syntes resultatet av att man gått skilda vägar när bara 2 000 slöt upp bakom parollerna ”Stans terrorbombingen”, Full støtte til FNL”, ”USA ut ur Vietnam” och Bekjemp USA-imperialismen” i demonstrationen 21 oktober.⁵⁷² Tidigare än i övriga Norden fick man i Norge en plattform för rörelsen där man tog avstånd från USA-imperialismen men fick mindre uppslutning i demonstrationstågen. Uppslutningen 1967 blev i Norge under flera år vad Vietnamrörelsen lyckades samla i sina demonstrationer till skillnad från i Sverige och Danmark.
Samtidigt med den politiska striden om innehållet i politiken växte det fram en strid om formerna. Solkom beslutade 1967 om att en ”aktivistlinje” skulle gälla som innebar att de som var aktiva skulle bestämma över den politiska riktningen på arbetet.⁵⁷³

Sverige

(ofärdigt stycke som omarbetas med kapitel om kampen för demokrati i Sverige)
Inom Vietnamrörelsen i Sverige innebär 1967 att de politiska skiljelinjerna blir tydligare. På demonstrationen i de skandinaviska huvudstäderna 9 april samlar man 2.000 deltagare i Stockholm. Svenska Vietnamkommittén som i praktiken har slutat bedriva någon verksamhet slås samman med värdkommittén för den internationella Vietnamkonferensen.
Stockholms FNL-grupp hade redan hösten 1966 utarbetat ett förslag till program för FNL-rörelsen som nu skickades ut för diskussion inför DFFG rikskonferens i januari 1997. Det krävde ”USA måste lämna Vietnam”, ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor” och ”Bekämpa den amerikanska imperialismen.” Men av taktiska skäl sköt man på beslutet i oro över att en tydlig majortet inte stödde förslaget elelr av vilja att diskutera och studera saken mer ingående. Samtidigt hade den antiimperialistiska inriktningen fått ökat stöd i andra organisationer. Maoismen fick majoritet i Clarté redan 1966. 1967 bröt sig en kinavänlig falang bröt ur VPK och bildade Kommunistiska Förbundet Marxist-Leninisterna KFML. Det skedde i samband med SKP:s förnyelse med strykning av hänvisning till marxism-leninismen och namnändring till VPK.
Bland aktivisterna sker en gradvis svängning. Världsmedborgaren Yvonne Hoogendorn beskriver hur det gick till efter att hon och andra brände amerikanska flaggan utanför amerikanska ambassaden 1:a maj 1966:
”Efter det mognade jag politiskt, började vara med i FNL-gruppen. Jag var kvar i Världsmedborgarna. Det var ett jävla dilemma. Jag var med på FNLmötena, men jag kunde inte hålla med om allt.

Men jag minns en gång i början av 1967 när jag satt och diskuterade med en tjej. Hon frågade vad jag tyckte, skulle hon gå med i Arbetsgruppen eller i Världsmedborgarna. Gå du med i Arbetsgruppen, sa jag, jag kommer snart efter.”⁵⁷⁴
Hoogendorn svängde över till Arbetsgruppen där man studerade imperialismen.

Hon blev känd som en av de mest orädda FNL-arna och den som förmodligen blev gripen av polisen mest gånger.
På DFFG:s tredje rikskonferens i augusti där 17 lokalgrupper deltog nåddes enighet om flera politiska punkter och framförallt att stärka organisering och omvandla föreningen från paraplyorganisation till förbund. Därmed blev ombildades lokalgrupperna från att ha varit sjlvständiga föreningar med ett gemensamt kontaktoprgan till att bli sektioner i en enhetlig organisation. Den toppstyring som man vänt sig emot när det gällde 50-taslkommunisternas arbetsstil och i kampanjer styrda av organisationsrepresentanter från riksorganisationer höll på att komma tillbaka. De taktiska marxist-leninisterna anser det dock fortfarande vara klokt med att avvakta med att få DFFG att fullt ut anta parollerna om att bekämpa USA-imperialismen.
Kampen lyckades man bra med till skillnad från i Norge. På den nordiska aktionsdagen 21 oktober genomfördes demonstrationer på ett 30-tal platser i Sverige som samlade ca 12 000 deltagare.
I slutet av året sattes Yvonne Hoogendorn 22 dagar på Hinseberg dömd för uppvigling. Det var böterna för hennes demonstration 1963 för kravet vägra värnplikt som hon inte betalt och nu fick sitta av. När hon skulle in i fängelse var uppslutningen stor:
”Det var en massa folk på centralen som hade plakat med Vägra döda, vägra värnplikt, när jag skulle åka. Men då var det ingen som blev gripen.

Jag var hemskt nervös. Rökte två paket första kvällen. Men tiden där gick fort. Jag fick mycket uppskattning av de andra och jag fick så mycket post och blommor så jag skämdes. En del fick aldrig post, jag fick en hel packe varje dag.”
Tillbaks till Stockholm blev Hoogendorn gripen som så ofta igen vid Nybroplan när hon direkt hamnade i en Vietnamdemonstration. På frågan varför hon jämt åkte fast svarar hon: ”Jag vet inte. Jag tror poliserna har ett gott öga till mig. De känner igen mig. Och så är det väl det att jag aldrig är rädd, jag är inte ett dugg rädd för dem.”⁵⁷⁵