29. Kampen för demokratiska rättigheter i Danmark 1967 – 69
I Danmark var det polisen som valde att gå till konfrontation med demonstranterna och inskränka demonstrationsrätten, inte som i Sverige demonstranterna som gick till konfrontation för att försvara den. Den danska demonstrationsrätten gällde bara så att demonstranterna kunde ta sig till demonstrationen men inte hem igen. Tusentals och åter tusentals hade samlats framför amerikanska ambassaden i protest mot Vietnamkriget, den 27 april 1968 organiserad av Vietnamkommittéerna i Köpenhamn.620 Kort efter att den siste talaren sagt sitt och tiotusentals människor fortfarande var sammanpressade framför ambassaden och inte hunnit därifrån trängde sex polisavdelningar fram i en kil för att splittra demonstrationen och dela den i två delar.621 De mötte inget motstånd och fick inga föremål kastade på sig från demonstranterna622 men några av polisavdelningarna började slå med batongerna, andra använde dem inte. Det började utbryta panik bland några av demonstranterna. När polisen nått andra sidan av platsen och började driva den splittrade folkmassan därifrån mot norr och söder hamnade en grupp kvar i mitten mellan poliskedjorna. Denna grupp med några hundra personer ville undvika våldsupptrappning och satte sig avvaktande ned på gatan. Två polisavdelningar sändes fram som omringade sit-inaktionen som inte ville gå därifrån då det i alla riktningarna pågick kamp mellan polis och demonstranter som drevs bort. Polisen började sparka och slå med batongerna på de sittandes ben, armar och ryggar. När misshandeln hade pågått en stund både mot de sittande och de som polisen fått att stå upp började några av demonstranterna att sparka tillbaka. Samtidigt förekom flera andra enskilda händelser mellan den splittrade folkmassan och polisen på olika håll. Allt fler blev gripna, kedjades fast i ambassadens staket eller skickades till polisstationer. Den största gruppen gick mot norr där polisens inhyrda bussar körde in i demonstrationsleden vilket ytterligare ökade kaoset. Efter en halvtimme när hela området framför ambassaden var röjt fortsatte polisen att jaga demonstranter in på sidogator och i en närliggande park. Det förekom fortfarande våldsamma episoder och gripanden med civilklädd polis, alla med Vietnammärke på rockuppslaget i en avgörande roll. Polisen fortsatte även långt efteråt att trakassera personer i olika delar av staden. Även personer som inte varit med i demonstrationen överfölls av poliser som slog dem med batongerna även vid 9-tiden. Först framåt midnatt hade polisoperationen avslutats. Motivet för ingripandet mot demonstranterna hävdade insatschefen Dahl-Jensen som ledde operationen inne på polishuset i en intervju 29 april var att ”Der var ingen fredelige mennesker i demonstrationen. Fredelige og ordentlige mennesker går hjem, når mødet er ferdigt.”623 I rätten uppgav ett polisvittne att folk hade börjat lämna demonstrationen efter att demonstrationen avslutats men tumult uppstod vid ambassaden vilket stannade upp upplösningen där. Polisen hade alltså själva lyckats skapa en konfrontation vilket skapade förvirring och hindrande den upplösning man påstod sig vara intresserad av. Polisens agerande var påtagligt kontraproduktivt. Redaktionschefen för nyhetsbyrån AP hävdade som flera andra vittnen att ”,…Såvel, da kilen rykkede frem, som da kæderne her efter trængte mengden tilbake, var der ikke mulighed for alle til at komme væk hurtig nok. Det drejede sig blandt andet om kvinder og personer med barnevogne…”624 Många skadades i det våldsamma angreppet från polisen av batonger, sparkar i skrevet och på andra delar av kroppen och knytnävsslag. En student vittnade: ”foran sig så han en ung kvinde med barnevogn. Hun blev presset over mod husmuren og kunne ikke komme videre på grund av cykler langs husmuren. Vidnet så to politibetjenter nærme seg og tildele flere egentlige knippelslag overfor skulderpartiet. Begge betjente slog. Hun bæjede sig in over barnevognen. Barnevognen væltede, og et barn faldt ut. Kvinden græd vildt og hysterisk. Vidnet sagde, at hun skulle løbe med barnevognen. Han samlede barnet op. Det havde en skramme i ansigtet. Han løb efter hende. To betjenter nærmede sig ham fra siden. Han fik to slag på højre skulder. Han vænte sig om, viste betjenerne, at han havde et barn og råbte også dette. Barnet klynkede. En av betjentene, som ikke kunne undgå at se, at han bar et lille barn, gav ham et slag foran over venstre skulder. Vidnet afleverede barnet til dets moder i nærheden av Østre Anlæg. Det var mange mennesker omkring barnevogne, da kvinden blev slået og barnevognen væltede…”625 Polisen stormade fram i något som närmast kan beskrivas som en våldsorgie enligt ett överväldigande antal vittnen både bland demonstranter och åskådare, däribland en nämndeman vid tingsrätten. Flera barnvagnar välte under polisens framfart och de som sökte avvärja att barnen råkade illa ut slogs ner av polisen. ”En trækvogn med to børn blev væltet omkuld, og børnene faldt ud. Vidnet og en del andre forsøgte at beskytte børnene. En kvinde henvendte sig til en betjent, der imidlertid gav hænde en knæspark i hoften.”626 Två synligt gravida kvinnor attackerades, den ena för att hon blev förskräckt över att polisen slog ner hennes amerikanske man när de väntade på vänner utan att ha med demonstrationen att göra, den andra en journalist som sökte undvika tumultet men tvingades med uppvriden arm på ryggen och knuff bort från sin skyddade plats med beskedet att polisen ”ville skide på presskortet”.627 En annan kvinna släpades ut ur sin bil och fick flera gånger huvudet intryckt av bildörren med en polismans högra hand medan han med den andra höll fast hennes huvud. Flyende demonstranter slogs ner bakifrån, de släpades fram ur buskage, trycktes mot marken och fick motta batongslag och knytnävsslag. Ingen kunde vara säker på att gå fri. Även en polis kunde intyga att polisen var våldsam, han fick två batongslag i huvudet bakifrån när han var förklädd i demonstrationen, började blöda och fick tas in till sjukhuset. Den stora polisoperationen var väl förberedd med 624 poliser utkommenderade i uniform.628 Försvarsadvokat Carl Madsen såg den som en övning i gatukamp och undantagstillstånd gentemot danska medborgarna i USA och högerns tjänst. Demonstrationen hade börjat på Christianborgs slottsplats klockan 15.00 i lugn och ro med ungefär 10.000 deltagare till Blågårds plads. Utanför programmet fick här den tyska studenten Sibylle Plogstedt ordet som kom från Berlin där studentledaren Rudi Dutsche just blivit skjuten med men för livet. Detta i en stad där Springerpressen hetsade mot Vietnamdemonstranter och uppmanade medborgare att ta lagen i egna händer. Hon uppmanade till att ”ramme det imperialistiske fundament” och vidare ”I kan opnå dette … hvis I idag stormer og belejrer den amerikanske ambassade”.629 Talet väckte begeistring hos en del men demonstrationsledningen tog omedelbart skarpt avstånd. Därefter när det blivit lugnt tågade demonstrationen vidare. Många fler slöt upp när demonstrationen och marscherade upp framför ambassaden utan problem klockan 17.00. Här väntade 48 poliser i en kedja för att skydda byggnaden. Polisledningen hade resten av polisen beredda på olika förläggningar i närheten som avvaktade order från insatschefen Dahl-Jensen. Nytt för dagen var 30 civilklädda poliser som beblandat sig med demonstranterna och som hade direkt order, inte bara att ”se og melde”, utan också att delta aktivt i demonstrationen. Det sista gjorde de med viss iver, skrikandes okvädingsord mot sina poliskollegor som ”Dumme strissere” eller bara ett hånfullt ”Øv-Øv”.630 Med FNL-märke på rockuppslaget och tjänstepistol och batong under knapphålet hade de dragit ut i strid. Däremot hade de slutat se och anmäla, åtminstone sådan information som kan föra till att både lag och ordning upprätthålls. Åtminstone om man ska tro polisen. Tre poliskommissarier uppger oberoende av varandra att de inte fått någon upplysning om att demonstrationsledningen tagit avstånd från uppmaningen om att storma ambassaden. Istället har information gått ut till avdelningschefer om ”att man ville storme ambassaden.”631 Insatschefen Dahl-Jensen uppger att han fått den riktiga informationen men avger sedan tre olika förklaringar i rätten av hur han hanterat denna information. I sin första redogörelse för händelsen i rätten hävdar Dahl-Jensen att det inkom upplysningar om demonstrationsledningens avståndstagande från provokationer mot ambassaden till kommandeocentralen 10-15 minuter efter att den tyska kvinnan uppmanat till stormning. I sin andra vittnesförklaring har Dahl-Jensen kommit på andra tankar när det står klart att bevis som visar att meddelandet inte gått vidare kommer att avkrävas. Nu säger Dahl-Jensen att han först 29 april får veta att demonstrationsledningen tagit avstånd från tyskans provokation genom en lapp på sitt skrivbord skrivet av en okänd. Lappen hade Dahl-Jensen klippt itu och införde sen i sin rapport till polisdirektören. I nästa version hade informationen kommit muntligt, fortfarande från en källa han inte kunde uppge. Nästa gång saken kommer upp i rätten har polischefen ändrat sig ytterligare en gång. Åklagaren måste meddela rätten att rapporten från 29 april till polisdirektören inte kunde hittas och till slut att rapporten aldrig existerat. Om den hade funnits som Dahl-Jensen ingående beskrivet den i rätten hade det blivit en skandal för justitieministern som informerat folketinget utifrån de upplysningar han fått från polisen där han bara talat om tyskans provokativa utalanden men in demonstrationsledningens avståndstagande som Dahl-Jensen påstår att han informerade polisdirektören om 29 april. I sin tredje förklaring inför rätten om händelsen säger Dahl-Jensen att någon rapport aldrig gjordes den 29 april men ett utkast till den skrivelse som polisdirektören sänder till justitieministern dagen därpå, en skrivelse som dock inte innehöll det som Dahl-Jensen tidigare påstått den skulle innehålla om demonstrationsledningens avståndstagande. Nu var justitieministern räddad och hade inte fört folketinget bakom ljuset. Justitieministern refererar i sitt brev till Madsen polisdirektörens syn på saken. att ”Selv om sådan melding var indløbet til politiledelsen, er det ikke sikkert, at man ville have tillagt den en sådan betydning, at den burde videregives til den stedlige leder ved ambassaden, og selv om sådan videregivelse virkelig havde fundet sted ville det været uden nogen som helst betydning for det videre hændelseforløb, eftersom udviklingen på stedet klart viste, at demonstrationsledelsen hverken havde vilje eller evne til at styre de aggressive demonstranter, ..”632 Polisattacken som skedde efter att det blivit lugnt framför ambassaden av polis som fått den stympade upplysningen att stormning skulle ske ses av justitieministern som ointressant att motverka genom korrekt information om demonstrationsledningens avståndstagande. Hos varken polisen eller regeringen tycks någon finnas som längre söker upprätthålla ordningen grundad på saklig information om vad som sker utan istället väljs ett skevt urval som maximalt skadar möjligheten att hålla ordning och stödjer maximal provokation. Framför ambassaden får detta farliga följder. Strax innan klockan 18 rullar en trehjulig lastcykel upp framför demonstrationen. Snart kommer polisen att hävda att det var ”ingen fredelige mennesker i demonstrationen” och tycks tro på sina egna hemliga uppgifter om en påstådd planerad stormning av ambassaden hade inletts.633 Lådan på cykeln var fylld med äpplen som en grupp ungdomar börjar kasta mot ambassaden. En del demonstranter följer efter och kastar äpplen, konservburkar och liknande mot ambassaden. Sex polisavdelningar marscherar upp framför ambassaden vilket skapar viss oro. Vilka som kastar föremålen har aldrig blivit klarlagt. Ett krav på klargörande om de civilklädda poliserna var inblandade avvisas i den påföljande rättegången. När demonstrationen avslutas har kastandet upphört. Strax därefter startar poliskravallerna när batongslagen börjar vina urskiljningslöst mot människor och polisavdelningarna beordras skära in och splittra folkmassan. Ett övervåld som fortsätter under lång tid, även mot spridda rester och tillfälliga åskådare under minst tre timmar. Bråk hade förekommit flera gånger tidigare under Vietnamprotester vid amerikanska ambassaden men aldrig i så stor skala. 50 personer blev gripna. Det skulle dröja tills det att det blev rättegångar mot de 10 demonstranter som påstods ha gjort våldsamt motstånd när de greps av polisen. Om slaget vid ambassaden skulle kunna leda till en demokratisering av samhället som skett i Sverige var ännu inte klart. Utvecklingen låg före i Danmark när det gäller att ge ungdomar mer makt i samhället. En demokratisering drevs fram av samtidiga protester som både var politiska och inriktade på livsstil. En av de mäktigaste var lärlingsrörelsen som startade massmobiliseringar 1966. I Köpenhamn demonstrerar i början av december 5.000 och i Århus 4.000 lärlingar en vecka senare för bättre villkor. Snart hade protesterna spridit sig också bland andra ungdomar i utbildning och fackföreningsrörelsen, bland skolelever, studenter och unga arbetare. Under åren 1966 till 1970 utvecklas en rörelse som demokratiserar Danmarks utbildningsväsende och de ungas inflytande i arbetslivet. I Faglig Ungdom knuten till LO leder radikaliseringen av lärlingarna till att en kommunist blir ordförande 1967 och villkoren för arbetarklassens ungdomar förbättras snabbt uppbackad av målmedvetna aktioner. 1967 avskaffas agan i skolan och möjligheten att censurera skoltidningar. 1968 demonstrerar 5.000 skolelever för fortsatt rätt till gratis semesterbiljet på DSB och senare för lördagsledigt från skolan, något som genomförs 1970. Unga pedagoger ställer sig på elevernas sida och vill demokratisera skolan. 1969 blir deras handbok Den lille røde bog for skoleelver årets stora säljsuccé. I pressen har falska förhandsrykten påstått att boken förordar att eleven ska förföra läraren om man inte är nöjd med undervisningen. De anti-auktoritära strömningarna var mycket starka bland danska ungdomar. På universiteten får protesterna särskilt stor styrka. …. När det gäller mer vidare demokratiska frågor som demonstrationsrätt, yttrandefrihet och repression mot nya folkrörelser stöter man på större problem som eskalerar och förblir olösta. Det fanns en tradition i Danmark av att staten anlitade högersinnade privata grupperingar för att genomföra underättelseuppdrag som de själva inte hade laglig rätt att genomföra eller att statliga myndighetspersoner själva startade dessa privata initiativ, ofta i hemlighet för ansvariga ministrar och under många decennier okänt eller förnekat för allmänheten. Frågorna om politisk övervakning av oppositionella var en känslig fråga i Danmark efter erfarenheterna under andra världskriget. Redan några dagar efter nazisternas maktövertagande i Tyskland 1933 erbjuder Köpenhamns polischef tysk polis samarbete om förföljelse av kommunister.634 En avdelning inom danska polisen ägnade sig sedan åt att registrera vad som avdelningschefen kallade ett ”giftigt Fremmedelegeme” i brev till landets alla polisstationer.635 Kommunister vare sig de var inhemska eller tyska politiska flyktingar skulle hållas under kontroll. Det kostade många av dem livet eftersom danska säkerhetspolisen lämnade över registren på obekväma medborgare till Gestapo redan under ockupationens första sommar 1940. Polisen jagade med få undantag villigt tyska politiska flyktingar, samlade ihop dem i ett läger och övergav dem till tysk tortyr och avrättning. Istället för att destruera de politiska kartoteken som polisen i Frankrike gjorde efter den tyska ockupationen utvidgade danska polisens registeringen under hösten 1940 innan DKP blir förbjudet. Redan fanns upplysningar om alla abbonenter på kommunistiska och nazistiska tidningar, nu krävde rikspolischefen också upplysningar från alla polisdistrikt om, ”hvem der i sidste 20 Aar har været paa kommunistiska Opstillingslister till Folketings-, Landstings- og Kommunevalg.”636 Danska staten gör sig redo för att kunna levrera sina medborgare till den tyska ockupationsmakten. Ett fåtal polismästare vägrar genomföra ordern. När Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 satte med något enstaka undantag polischefer i hela landet igång gripanden av inhemska kommunister och andra obekväma element inklusive tre folketingsledamöter i DKP mot gällande lagstiftning. De sattes i interneringsläger så att de kunde hållas under kontroll och inte rädda sig från vad ockupationsmakten önskade göra med dem. Statsministern uppmanade till angiveri mot motståndskämpar som med sabotage börjat söka hindra den tyska ockupationen. I augusti 1943 överlämnade danska regeringen 150 av fångarna till tyska koncentrationsläger där de mördades eller fick skador för livet. Efter kriget hade säkerhetspolisen agerande väckt så mycket kritik att den hade svårt att snabbt återuppta sin verksamhet riktad mot kommunister. Lättare var det för den militära underättelsetjänsten som under denna tid var uppdelad i varsin för armén och marinen. För militären var det nationella det viktigaste och man hade inte som säkerhetspolisen svårighet att se vem som var fienden vid Tyskland angrepp. Stora delar av arméns underrättelsearkiv förstördes och marinen sprängde på eget initiativ utan godkännande av regeringen flottan för att den inte skulle falla i tyskarnas händer. Det blev Nordentoft och Mørch som var ledare för militärens underrättelseverksamhet som på eget initiativ upprättade ett avtal med USA. De hade flytt Danmark under kriget och med Stockholm som bas upprättat den effektiva underrättelsefirman ”Nielsen & Möller” i samverkan med det borgerligt nationella motståndet inne Danmark och goda kontakter med de allierade. Med färska erfarenheter från kriget då det var nödvändigt att ta egna initiativ mot regeringen som samarbetade med tyskarna förekom detta som nödvändigt eftersom man varken var säker på ekonomiskt eller politiskt stöd från regeringen. Särskilt örlogskaptenen Mørch värderar snabbt den officiella danska politiken som felaktig efter kriget och tror inte på någon brobyggande roll för Danmark eller Norden mellan väst och öst. Han satsar på konfrontation och att Danmark ska tillhöra väst, och vill varken vänta på regeringen, folketinget eller befolkningens syn på saken. De två militära underrättelsecheferna startar i januari förhandlingar med OSS, föregångaren till CIA och i november samma år sköts de av Mørch ensam i Washington. I avtalet bakom ryggen på regeringen fastslås att amerikarna levererar avlyssningsutrustning och att OSS får stöd att upprätta en underrättelseverksamhet i Danmark. Det fastslås också att de två ländernas underrättelseväsen ska samarbeta och att materialet som insamlas genom radioavlyssning ska överlämnas till amerikanarna för det gemensammas bästa samt att USAska få upplysningar rörande atomfysik och ”angående russisk og kommunistisk aktivitet og personel”. Avtalet leder till en del tolkningstvister när amerikanarna går längre än vad deras danska kollegor tänkt sig, startar sin hemliga verksamhet i Danmark utan att informera danskarna och hävdar att de uppfattat det som att det hela skedde med regeringens stöd. Men då har saken redan gått för långt och inget går att ändra längre. När väl verksamheten byggts upp och pågick med amerikansk hjälp meddelades hösten 1947 den nytillträde socialdemokratiska försvarsministern. Året därpå i samband med påsken blir finanisieringsfrågan akut och förmodligen också legitimeringsproblemet. Mørch uppvaktar försvarsministern igen mitt under en säkerhetspolitisk kris utlöst av förtroliga upplysningar från amerikanska myndigheter om en snar förestående sovjetisk invasion av Danmark.637 Detta i ett läge där socialdemokraterna och andra som varit inställda på en nordisk försvarsunion ska övertygas om att ansluta sig till NATO. I denna situation passade det med en begäran om medel för en radioavlyssingscentral i en i hemlighet för regeringen redaan igångsatt underrättelseverksamhet. Oro fanns i Danmark mot bakgrund av erfarenheterna under ockupationen både bland kommunister men också andra motståndsfolk. Det ledde till debatt i pressen1947 där polisen först förnekade påståenden om att det fortfarande fördes register över kommunister och andra oppositionella. I folketinget deklarerade justitieministern att det i fortsättningen inte ska registeras enbart på grund av laglig politisk verksamhet. 1948 återupptas polisens befogenheter att utöva underrättelseverksamhet mot den egna befolkningen och PET, Politiets Efterretningstejneste, upprättas. Det blir konkurrens med militärens underrättelsetjänster som 1950 slås samman till FET, Forsvarets Efterretningstjeneste som ska ägna sig åt militära upplysningar men också godkänna militär personal säkerhetsmässigt vilket leder till fortsatta gränsdragningsproblem. I en hemlig instruktion från 1950 till de reorganiserade underrättelsetjänsterna tar man avstånd från 1947 års instruktioner från justitieministern genom att hävda att dessa ”stive regler … har været hæmmende for et effektivt efterretningsarbejde.” och vidare att politisk registrering är ”absolut nødvendig til bekæmpelse af 5. kolonnevirksomhed og yderliggående politisk infiltration i officielle instituioner m.v.” 1952 återuppstår debatten i folketinget och den nye justitieministern förnekar att det företas registrering av personer blott på grund av deras politiska övertygelse och hänvisar till sin föregångares uttalande 1947. I den efterföljande debatten blir det mer oklart, också senare när en medlem i Kvindernes Internationale Liga for Fred og Frihet kräver svar om varför polisen undersöker tryckeriet där föreningens tidning trycks och avlyssnar deras möten. Medan justitieministrarna utfärdar löften och instruktioner fortsätter politisk registrering av närmare 400.000 danska medborgare. Dessutom verkar en hemlig privat underrättelseorganisation kallad ”Firmaet” som genomför den avlyssning och annan verksamhet som den officiella underrättelsetjänsten inte kan genomföra på egen hand utan överlåter åt den privata firman som man samarbetar med. ”Firmaet” har som grund samma avtal som Försvarets avlyssingscentral FCR bygger på mellan militära underrättelsetjänsten och amerikanska underrättelseväsendet. Ledaren är Arne Sejr som i en rapport meddelar sina framgångar under 1950-talet: ”Det var en Firma-Operation, de for et Par Aaar tilbage fik KFUM til at fjerna sin meget neutralistiske Sekretæer, Pastor Orla Møller.” Man påstod sig upprätthålla ”en stærk kontrollerende indflydelse” över föreningar som den kristna organisationen Unge Hjem med 120.000 medlemmar, konservative Studenter, Liberale Studenter och närstående organisationer som var ”frontavsnit” innanför den stora ”Hovedfront”. Verksamheten var uppdelad i tre grenar, Firmaet som genomförde underrättelseverksamhet och infiltration, fasaden utåt som bestod av foreningen Frihed og Folkestyre och en mindre belyst ”vilande” organisation som först skulle träda i funktion vid en sovjetisk invasion. Frihed og Folkestyre fick stöd av ledande danska företrädare för näringslivet som Arbejdsgiverforeningen, Industrirådet, Carlsberg, Tuborg och Danfoss. Dess uppgift var psykologisk krigföring genom distribution av antikommunsitsik propaganda, antikommunistisk skolning av ledare i viktiga organisationer och utträngning av kommunister från ledande poster. CIA är involverade i avtalet med danska underrättelsetjänsten om upprättande av Firmaet och CIA chefen Colby uppger senare att han reser runt i Norden under 1950-talet för att upprätta vapendepåer och hemliga stay-behind grupper som skulle stå emot en sovjetisk invasion ”bak om ryggen på, men ändå i samförstånd med den officiella underrättelsetjänsten.” Men det är Firmaets så kallade svarta operationer och personregistrering som är till störst omedelbar nytta för underrättelsetjänsten och statsbärande grupper i det danska samhället. Enligt Sejrs rapporter har man en ”biografisk avdeling” som kartlägger ”hvem der er vore betydende Modstandere, hvor de bor og arbejder, hvilke Organisationer de er medlem av, hvilke partimæssige Opgaver de har, og hvordan deres inbyrdes Relationer er.” Den konservative Wilhelm Christmas-Møller som en gång arbetade för firman skriver i en bok om saken att: ”Så længe Firmaet eksistererede i den officielle E-organisations tjeneste, kunne de ansvarlige ministre uden at komme i strid med deres samvittighed udstede højtidlige erklæringer om, at landets E-tjenester ikke foretog registrering af lovlige politisk virksomhjed. Den slags tog Arne Sjers organisation sig nemlig af.” Firmaet drog sig inte för att avlyssna folketingsmedlemmar i deras privata bostäder. Tillsammans med den ledande socialdemokraten Kjeld Olesen genomför Firmaet en operation riktad mot två DKP folketingsledamöter 1958. Avskrifterna används effektivt enligt Sejr: ”Gennem de sorte Operationer har vi skabt Splid og Uenighed i det danske Kommunistparti og derigennem været en af de viktigiste Aarsager til, at det danske Kommunistparti er sprængt i to Dele.” Materialet spreds till pressen som använde det flitigt, särskilt tidningen Information. När saken blev känd för FET:s chef 1962 uppstod en stor intern strid som slutade med en hemlig uppgörelse med den socialdemokratiska regeringen. Mörch fick ta på sig hela ansvaret för operationen och att den varit laglig. Han hade inte känt till operationen från början som ingick i vad som kallades ”det samlede psykologiske forsvar” men skulle ha fått kunskap om avlyssningen efter en period och då inte avbrutit den vilket nu påstods göra honom ansvarig. Enligt uppgörelsen fastställdes nu i efterhand att Arne Sejrs informationstjänst var ”legaliseret, aftalt med og godkendt af ledende politikere”.638 Detta ser Christmas-Møller som ett tecken på socialdemokratins medansvar. Avtalet som gjorts utan den borgerliga regeringens godkännande påstås nu vara gjort med ledande politikers godkännande som alltså stod utanför regeringen och knappast kan vara andra än socialdemokrater. Dessa hade samtidigt som militären byggt upp en egen underrättelsetjänst riktad mot kommunister direkt efter andra världskriget. I samband med avspänningen mot mitten av 1960-talet av det kalla kriget och en tilltagande liberalisering fick tidskriften Politisk revy igång en omfattande debatt om politisk åsiktsregistrering av hundratusentals medborgare. I folketinget uppstod debatter men saken lugnades ner genom att tillsätta ett kontrollorgan bestående av fyra personer. PET hade enligt justitieministern full parlamentarisk täckning för vad man gjorde och hävdade att ”det understrekes i instruksen, at registreringen skal indskrænkes till det absolut påkrævede.” Det framstod som märkligt eftersom justitieministern också uppgav att det rörde sig om ett sex-siffrigt antal registrerade personer i underrättelsetjänstens kartotek. Inför demonstrationen framför amerikanska ambassaden 27 april 1968 fanns alltså anledning att oroa sig för den danska statens handlande. Visserligen skulle det dröja många år innan samarbetet mellan privata firmor och underrättelsetjänsten avslöjades men tillräckligt många tecken fanns för att man skulle förstå att något inte var rätt. Strax efter att justitieministern försäkrar folketinget om, at ingen registrering sker enbart på grundval av medlemskap i t.ex. Kampagnen Mod Atomvåpen utsätts kampanjnes kontor för ett inbrott och stöld av medlemsregister och liknande. Misstankarna riktas mot Henning jensen och hans organisation Demokratisk Alliance som är misstänkt för samröre med PET och misstänks också de följande åren i samband med inbrott och stöld av medlemslistor hos fredsorganisationer och organisationer på vänsterkanten. Jensen fförhörs om inbrottet men inget åtal väcks. ”Og det forstår man så godt. Den politimand, der afhörte, var en av hans kontaktfolk i PET.” avslöjar Wilhelm Christmas-Møller 30 år senare. Justitieministern Knud Thestrup hänvisade i ett brev till försvarsadvokaten Carl Madsén till att Köpenhamns polis ”gennem massmediernes, herunder navnlig pressens, reportage var bekendt med de voldsomme uroligheder i forbindleser med aktivistgruppers demonstrationer, som i månderne januar, februar og marts 1968 hade fundet sted, navnlig i Tyskland og England, blandt andet i forbindelse med Vietnam-demonstrationer. Politidirektøren hade envidere udtalt, at almindeligr erfarenher tilsiger, at sådane begivenheder ’smitter af’ på nabolande”. På så sätt försvarades det stora polisuppbådet som sedan använts för att angripa demonstranter urskiljningslöst. Det intressanta med justiteministerns brev är både urvalet av länder som man vill jämföra sig med och vems våld man intresserar sig för. Sverige vars politiska kultur betydligt mer liknar Danmarks än Tyskland hade också haft våldsamma Vietnamdemonstrationer men under våren kommit till en nedtrappning av våldet i.st.f. den tyska upptrappningen. Men det var stormakterna som Danmark ville jämföra sig med, inte grannlandet Sverige. Polischefens påstående att demonstrationsförlopp ”smittar av” på grannländer finns anledning att kritiskt granska. Det svenska förloppet visar snarare på motsatsen att det mycket väl går att gå emot en internationell trend och verka för våldsnedtrappning. Danmark valde en annan linje byggd på en märklig asymmetri. Våldsupptrappning tillskrivs ensidigt den ena parten, ”aktivistgrupper”, som dessutom förutsätts smitta av sina metoder på varandra internationellt. Vilken överföring av metoder som sker från polisens och den etablerade politiska kulturens sida internationellt osynliggörs däremot helt och hållet. Staten gör sig på så sätt helt ansvarslös utan någon annan möjlighet att påverka förloppet än att försvara sig mot ett våld som aktivistgrupper utövar. Den svenska metoden att det politiska systemet öppnar sig för aktivistgruppernas politiska budskap, vänder sig mot våldsamma former för protester och samtidigt påpekar vikten av att polisen inte uppträder våldseskalerande samt att högerextremismens våld är det allvarligaste hotet blir i Danmark en icke-existerande möjlighet för en stat som gör sig demokratiskt ansvarslös. Istället är det Tyskland som blir föredömet. Här är den politiska kulturen rakt motsatt den nordiska på viktiga punkter. Politisk opposition har kriminaliserats genom förbud mot kommunistpartiet åtföljt av att ungkommunister dödats i Västtyskland när de protesterat mot återupprustningen. Medan opinionen radikaliserades i sluet av 1960-talet gick socialdemokraterna åt höger och något parlamentariskt alternativ till vänster om dem fanns inte. Det politiska systemet byggde på omfattande repression istället för att ge en röst åt systemkritisk opposition. När protesterna ökade på universiteten utvidgades repressionen. Studenter som deltog i aktioner för yttrandefriheten avstängdes. Rikspressen stod starkt på repressionens sida och var till 60 procent i händerna på den konservative Springer, i Västberlin hela 80 procent. Möjligheterna att nå ut med ett budskap var hårt begränsade. När shahen kom på statsbesök till Västberlin 2 juni 1967 öppnade detta för en våldsam polistaktik. Shahen var nära allierad med USA som hade fört honom till makten genom en USA-stödd statskupp mot den nationalistiskt sinnande Mossadeq 1953. Iran var ansvarig för en av världens värsta tortyrregimer. För att undvika protester hade Shahen under statsbesöket inte bara polisen till hjälp utan också inhyrda iranska provokatörer. Den polistaktik som nu kom att användas kallades för att skära i ”leverpastej” för att sedan följas av ”rävjakten”. En demonstration behandlas som leverpastej genom att polisen tränger med våld in genom folkmassan och splittrar den itu som en kniv lätt skär genom leverpastejen. Folkmassan är så stor att den inte kan hinna undan eller blir som i Västberlin hindrad från att ta sig därifrån av polisen som omringat den från alla håll. I Västberlin användes dessutom de av den iranska regimen inhyrda provokatörerna som första anfallsvåg mot demonstranterna som med våld banade väg för polisens kil. När paniken utbryter i demonstrationsleden och alla försöker fly på bästa sätt följer nästa steg i polistaktiken som kallas rävjakten. Nu jagas alla demonstranter man kan komma åt och ges prygel med batong eller vad värre är. Än av de som drabbas under rävjakten i Västberlin är Benny Ohnesorge som bli skjuten till döds av polisen. Först påstås att orsaken är att han varit aggressiv men när det visar sig att han blivit skjuten i ryggen är det inte längre möjligt att framställa offret som orsak till händelsen även om polisen frikänns i en rättegång som kallar skottet i ryggen för nödvärn. Händelsen leder till ökad hets i Springerpressen mot alla demonstranter och desperation bland demonstranterna med ökad våldsupptrappning som följd. Strax före demonstrationen i Köpenhamn skjuts studentledaren Rudi Dutsche ner på öppen gata i Västberlin av en högerextremist och kravaller utbryter i hela Västtyskland. England som justitieministern också hänvisar till valde en helt annan väg. Här gick man inte som i Tyskland till attack mot hela demonstrationer med leverpastej och rävjaktstaktik utan valde att selektivt ingripa mot vad som uppfattades som den mest farliga delen av en massdemonstration som avvikit från de officiella rutten, och dessutom ingripa utan särskilt mycket övervåld. I Tyskland utvecklades efter skotten mot Ohnesorge och Dutsche terrorismen, i England trappades våldet ner. Danmark valde den tyska vägen och inte den svenska eller engelska. Det kan knappast i första hand påstås bero på demonstranterna. Kasta äpplen på USA-ambassader är knappast något som förekom i andra länder och om det förekom har man inte ansett det vara värt att rapportera om. I Danmark är äppelkastandet för myndigheterna en inledning till stormning av amerikanska ambassaden och skäl till att följa den tyska repressionstaktiken. Det finns anledning att mer se det statliga agerandet som en överföring av våldsbefrämjande metoder från andra länder, dessutom i förstorad skala, än påstå att demonstranterna smittats.639 Att många demonstranter påverkades av utvecklingen internationellt och började förlora sin tro på myndigheterna kan inte förmekas. Torben Hviid Nielsen beskriver tidsandan våren 1968 (under hans utveckling i provinsen på familjens försenade väg till huvudstaden): ”Mordet på Luther King blev afslutningen på min pacifisme og på én variant af min idealisme: tiltroen til en vis type hederlighed i det etablerade samfund: Det var mig totalt ligegyldigt, hvem der havde holdt pistolen; det afgørende var, at det var muligt blot at skyde ham om natten, på altanen, i Memphis – og så slippe væk. Hvis Luhter King kunne stoppes på den måden, så var pacifismen for smuk, for blåøjet for denne verden. … Med mordet på Luther King slap jeg osse de sidste loyalitetsbindinger over for det ’etablerede’, jeg gav min skepsis frit løb. Hidtil havde jeg nægtet at tro på de værste afsløringer. Men et system, der ikke gav sine negre borgerrettigheder og som lod sine pacifister skyde, det måtte være bundråddent, umoralsk og skrupelløst. Når idealer kunne trædes på fode på den måde, hva havde det etablerede så egentligen selv af idealer? Så passede det sgu nok osse, at den Vietnam-krig, som Tet-offensiven nu trængte in i medierne, var begyndt allerede under Kennedy. Og at de havde invaderet Cuba og forsøgt at myrde Castro.”640 Men det är svårt att påstå att det finns någon avgörande skillnad i utvecklingen bland unga aktivister i gemen i Sverige och Danmark. Även i Sverige finns samma känsla som hos Hviid Nielsen dessa år när man inte längre upplever det etablerade samhällets understödjande av USA som legitimt och våldet mot de som protesterar som ett bevis för pacifismens omöjlighet. Det är inte så mycket de enskilda människorna som är annorlunda, det är den politiska kulturen hos organisationer inom staten och folkrörelserna. På samma sätt som Vietnamdemonstrationen i december 1967 blir en vattendelare i Sverige blir Vietnamdemonstrationen i april en vattendelare i Danmark där Sverige väljer våldsnedtrappning och demokratisering och Danmark våldsupptrappning och splittring. Det som oroade danska demonstranterna och oppositionella folkrörelser var samröret mellan polis och högersinnade grupper inom den egna och den amerikanska staten och det civila samhället. Påverkan från Tyskland var också något man var starkt oroad för i form av kvarvarande antidemokratiska metoder för att krossa politisk opposition från den tiden dansk polis samarbetade med nazisterna. Insatschefen Dahl-Jensen var med sin bakgrund som karriärklättrare under nazi-ockupationen genom att slå ned demonstrationer ett framstående exempel. Men det fanns också oro för att myndigheterna byggde upp poliskompanier i hemvärnet som leddes av poliser som Dahl-Jensen. En annan ledande polis på plats framför ammbassaden som chef för den civilklädda enheten var Aabye. Han stod som inbjudare till värvning till poliskompaniet. I inbjudan står bl.a. ”Under en kritisk situation, … vil det blive pålagt politiet at varetage en række særlige opgaver, som f.eks. … bekæmpelse av 5’ kolonne-enheder ... og andre opgaver, der kræver en feltmessig uddannet , udrustet og organiseret styrke … i henhold til aftaler forsvarsministeriet og justieministeriet imellem er der derfor overalt i landet oprettet hjemmevärnsk´politikompagnier .. der yder politiets assistanse i kritiske situationer.” Mot bakgrund av att begreppet 5´kolonn tidigare använts för att motivera politisk registrering av lagligt verksamma personer till vänster och i fredsrörelsen mot offentliga löften om att så inte skulle ske var denna inbjudan oroväckande. Att det också skedde övningar i hur personer skulle anhållas stärkte oron även om poliskompoanierna sades enbart vara till för ett beredskapsläge och inte för fredstida bruk. Andra tecken var den högerkupp i Grekland som genomfördes med USA-stöd 1967 och förde en militärjunta till makten. Att USA hade täta kontakter med militären och ordningsmakten i olika länder och försökte utnyttja den för sina syften var många övertygade om i en tid när amerikanarna både på hemmaplan och utomlands genomförde våldsaktioner mot intressen som ansågs vara motståndare till USA. Hur mycket USA hade inflytande i Danmark visste man inte så mycket om men misstankar som senare visade sig mer än berättigade fanns om nära förbindelser särtskilt med politisk underrättelsetjänst. Det tydligaste tecknet på en upptrappning av polisens agerande gentemot demonstranter var att civilklädda poliser skulle användas i demonstrationen, fullt beväpnade och som tryckt i facsimil i en tidning utgiven av Socialistisk Folkeparti Den fragmenterade staten är en av dessa faktorer. (Ofärdigt stycke) De danska vietnamdemonstranterna hade alltså en mer sammansatt inhemsk fiende än de svenska. En fiende som var beredd att bekämpa dem med övervåld om den fick chansen, ett övervåld som sedan kunde bortförklaras som en tillfällighet som inte alls hade att göra med den goda danska staten utan enbart berodde på tillfälliga omständigheter och våldsamma demonstranter. Den ena sidan av problemet låg i en stat som styrdes av motstridande intressen vilket resulterade i det godtycke som poliskravallerna framför USA-ambassaden 27 april 1968 var ett uttryck för. Delar av statsapparaten styrdes av privata intressen i allians med USA på ett landsförrädiskt sätt. Den amerikanska modellen för att krossa folkrörelser genom grovt våld från en allians av polisen och privata detektivbolag kombinerat med danska statens ointresse av att göra upp med dess samröre med den nazistiska ockupationsmakten för att krossa demonstrationer och opposition mot tyskarna blandades till en antidemokratisk kultur där de ansvariga ljög och skyllde på varandra. Betydligt värre var att denna statliga antidemokratiska våldskultur fick stöd av många etablerade folkrörelser och konkurrerande krafter inom Vietnamröelsen. Vietnamkommittérnas massmobiliseringar mot ockupation av Vietnam utgjorde ett politiskt hot mot andra delar av krigsmotståndet som såg det som farligt att göra upp med imperialismen. En linje som ser konfrontation med ockupanter som farlig, inte minst om den innebär en uppgörelse med den egna statens delaktighet i imperialismens vinster. Likt så många under den tyska ockupationen väljer en passiv humanistiskt linje där den egna passiviteten ses som berömvärd eller realpolitiskt det enda möjliga…. Det var inte bara den danska staten som effektivt understödde vålseskalering genom att alla sköt ansvaret från sig och olika delar av statsapparaten ända upp i regeringen kunde fritt utan offentlig granskning och med hjälp av falska intygelser om att ändringar skett från andra delar av samma statsapparat fortsätta sin våldsbefrämjande och antidemokratiska verksamhet. Den polischef Dahl-Jensen som gjort karriär under tyska ockupation när han krossade anti-nazistiska demonstrationer i den danska regeringens landsförrädiska inbördeskrig mot motståndarna till ockupationen kunde tillsammans med likasinnade fortsätta inbördeskriget, den här gången i nära allians med USA. Även bland folkrörelserna understöddes våldseskaleringen effektivt genom splittring. De delar av Vietnamrörelsen som är emot den antiimperialistiska inriktningen utnyttjar situationen för att angripa demonstranter och demonstrationsledning och varnar allmänheten från att delta i framtida demonstrationer. Detta betraktas av många Vietnamkommitteer som att polisens uppgifter tas för givna och en splittring av rörelsen för att försvaga motståndet mot USA-imperialismen och kriget i Vietnam. Pingstmarschen från Holbæk 1968 fick några tusen deltagare vilket var lite för danska förhållanden och förväntat efter kravallerna 27 april. Istället för att gå till gemensam offensiv mot statens övervåld och ljugandet på folketinget och i regeringen som skyddade den privatiserade högersinnade underrättelseverksamheten och det polisiära våldet riktad mot människor i Danmark valde flera att svika sitt demokratiska ansvar. Man valde att förbli okunniga och acceptera statens offensiv mot folkligt engagemang och istället rikta uppmärksamheten och kritiken mot demonstrationsarrangörerna och demonstranterna. Den våldseskalering som staten och folkrörelser som var etablerade eller försökte bli det snarare underblåste och avpolitiserade än motverkade skulle några hundratal medlemmar i Vietnamkommittérna klara av. Utan att ta sitt ansvar och tillsammans med andra folkrörelser och ta fram fakta om vad som hänt för att på så sätt kunna främja en demokratisk utveckling valde etablerade organisationer publikfrieriet som metod. Rättsligt försvarades polisoperationen med att demonstrationen hade förvandlats till ett upplopp i och med att polisen beordrat skingring i megafon. Visserligen erkänner rätten att få eller knappast någon alls hört uppmaningen, ingen av demonstranterna som förhördes i rätten och ingen av flera förhörda underlydande poliser heller utan bara två polischefer på plats hade uppfattat att en poliskollega gjort den uppmaning grundlagen kräver. Men i och med poliskollegornas vittnesmål ansåg rätten att det var rätt att ingripa mot demonstranterna. Försvarsadvokaten Carl Madsén gjorde en enastående insats i rätten som samtidigt fullt ut anklagade ansvariga myndigheter för deltagande i en politiskt motiverad repression och samtidigt juridiskt fick åklagarna och domaren på defensiven. Han fick rätt att föra fram inte mindre än 136 vittnen men domaren blev utmattad efter 76 och förbjöd förhör av de sista 60. Ingen var anklagad för att ha kastat föremål på ambassaden utan alla för vad som hänt efter polisens angrepp på folkmassan. Två friades och de straff som till slut utdömdes för de övriga åtta blev mycket låga dagsböter eller hæftesstraff (?).641 Men kommunisten Madséns skickliga försvar och politiska offensiv mot repressionen blev i hög grad till en enmansföreställning i ett Danmark där folkrörelserna mer intresserade sig för egna poänger och att angripa varandra än gemensamt försvar för demokratiska rättigheter. De tecken på demokratisering i repressionsfrågor som fanns kom snart av sig. 30 september 1968 utfärdade den nytillträdda statsministern en regeringsförklaring: ”Regeringen har idag besluttet, at registrering af danske statsborgere ikke længere må finde sted alene på grundlag af lovlig politisk virksomhed. ... Principielt må det erkendes , at en virkosomhed, der holder sig inden for de grænser, der er avstukket av lovgivningen, ikke bør give anledning til registrering av politiet.” Justitieminstern Thestrup tillfogade at ”hvad der måtte være av registrerte oplysninger av den omtalte art, nu vil blive tilintetgjort.” I pressen och folketinget uttrycks en del skepticism mot att åsiktsregistreringen verkligen upphör och att kartoteken förstörs. Statsminisern bekräftar därför på en förfrågan i folketinget att ”Det kan herefter ikke finde registrering sted på grund af nogen form av legal politisk virksomhed.” Oron för att militären skulle överta polisens åsiktsregistrering tillbakavisades också av försvarsministern Erik Ninn-Hansen: ”Dette er selvfölgelig ikke tilfældet. Forsvaret vil heller ikke i framtiden foretage politisk registrering.” Intrycket gavs att åsiktsregistreringen helt upphört och det enda parti på folketinget, Venstresocialisterne, som fortsatte fråga efter hur underrättelseväsendet skulle följa det nya beslutet hånades av övriga partier. I själva verket fortsatte både PET och FET åsiktsregistreringen. Redan i december 1968 utfärdade PET en intern instruktion där registrering av centrala styrelser och Köpenhamnsledningen för DKP, DKU, VS och SUF skulle fortsätta även ”hvis de alene er kendt som medlemmer.”642 Dessutom förstörde inte PET sina kartotek utan ansåg dem vara arbetskartotek som inte omfattades av den nya regeringsförklaringen och därför kunde behållas. Det centrala registret som skulle förstöras lät PET chefen mikrofilma och överföra till danska ambassaden i Washington. Det militära FET kunde också undgå beslutet och utvidga sin verksamhet. FET fortsätter som PET med att registrera personer i arbetskartotek. Men man går också längre. En FET agent upprättar i början av 1969 med godkännande av sina överordnade nära samarbete med vad som senare kom att kallas Hetler-banden. Tillsammans utformar ledaren Hans Hetler och FET agenten instruktioner för en organisation vars namn är ”Komitéen Til Forfatningens Beskyttelse” som ska vara en ”lukket organisation, der har til opgave at infiltrere ekstreme og aktivistiske foreninger m.v.” I instruktionerna ingår bl.a. allmänna regler för under-cover verksamhet, riktlinjer för rapportering och kodade meddelanden för nödsituationer. I ett förord förklarar Hetler syftet med organisationen: ”Da det i 1968 stod klart, at der ville finde en yderst kraftig radikalisering sted til venstre i dansk politik, og da politikerne under pres fra disse smågruppers side endog gennem lovgivningen gjorde det umuligt for de ansvarlige myndigheder at trænge til bunds i og holde øje med dette begyndende uvæsen, besluttede en kreds af ansvarlige borgere, på basis av privat initiativ, at søge dette uvæsen klarlagt i tide, for på denne måde at advare virksomheder og personer, der ville blive udsat for vold og terror.
Endvidere skulle opplysningene tilgå myndighederne, hvis man fandt dette relevant.”643 Vad myndigheterna inte längre kunde göra skulle detta privata initiativ göra åt dem. FET gav Hetler lön och betalade ersättning åt hans agenter som han värvasde genom sina goda kontakter med Demokratisk Alliance och andra högerorganisationer. Hetlerbanden infilterade mängder av lagliga politiska organisationer, avlyssnade Militärnægterforeningens generalforsamling, registrerade 4-5.000 personer i ett eget arkiv som också FET leverade upplysningar till och använde sig av, erbjöd och levererade en personundersökning om den tillträdande försvarsministern till hans formellt underlydande militära underrättelsetjänst och utförde ytterligare 20-30 särskilda beställningsuppdrag åt FET samt genomförde en stöld från DKP:s kontor av en internrapport om de ekonomiska konsekvenserna av ett ja eller nej vid folkomröstningen om EG 1972.644 För att kringgå förbudet mot registrering enbart p.g.a. deras politiska åsikter upprättades ett särskilt formulär om politiska organisationer. I detta formulär infördes vilka de ledande personerna var och på så sätt kunde förbudet ignoreras, det var organisationen som registrerades och inte personerna individuellt även om de fanns med på dessa blanketter utan att vara misstänkta för något brott överhuvudtaget. En jurist förklarade senare att förbudet gällde enbart registrering av personer, inte organisationer. Effekterna av en fragmenterad statsmakt som godtyckligt kunde starta våldseskalering i stor skala och de publikfriande attackerna från den humanistiska delen och mer etablerade av Vietnamrörelsen mot antiimperialisterna var förödande. Danmark blev aldrig en nation som ställde sig på befrielsekampens sida i tredje världen vilket skedde i övriga nordiska länder. Polisens våldseskalering kunde också vidareutvecklas för att nå en kulmen när över 100 pistolskott sköts mot anti-EU demonstranter efter en folkomröstning 1993 och ren tur gjorde att ingen av det tiotal sårade bland åskådare och demonstranter avled av skotten. Politiskt ledde attacken på antiimperialisterna för det våld som polisens startat till en bestående spricka som har bidragit till att göra Danmark till det land där befolkningen mer än i något annat NATO-land sluter upp bakom bombkrig i Jugoslavien och Irak. På ett liknande våldsbefrämjande sätt löstes frågan om hur de ökade konflikterna i samhället allmänt skulle lösas polisiärt och politiskt. Även här fullföljdes en tradition av egoism och klassförräderi bland de danska folkrörelserna. Självförståelsen bland danska folkrörelser är att de bidragit till en sällsynt fredlig utveckling av vad som kallas folkestyre. Inte minst berömmer man sig av en stark självständighet gentemot staten och ser på sig själv som centrala för ett självständigt civilt samhälle uppbyggt av gräsrötter. Denna självbild är i långa stycken riktig men samma utveckling som lett till den fredliga utvecklingen har också bestått av kompromisser som fört allvarliga problem med sig som man inte erkänner. Klassförräderiet har varit ett sådant pris som danska folkrörelser gärna betalat för att uppnå fördelar för den egna gruppen. Den vittomtalade folkhögskoletraditionen med Grundtvig i spetsen lyckades inte bara med den lovvärda uppgiften att bygga upp en folkbildning på landsbygden i strid med statens lärdomskola, den gjorde det också på storböndernas premisser och höll andra samhällsklasser i det längsta utanför den frigörelse som folkhögskolorna kunde ha inneburit för alla lägre samhällsklasser. Arbetarrörelsen grundade sin kompromissväg till makten på att överge lantarbetarna. Det gällde att uppnå reformistiska vinster i allians med böndernas parti Venstre på den fredliga vägen till makten och då var det ett billigt pris att avstå från att organisera lantarbetare ansåg man även om de var många i jordbrukarlandet Danmark och förtryckta av de storbönder som socialdemokraterna ville kompromissa med. Nu återkom den danska modellen för lösning av samhällsproblem genom att de priviligierade samhällsklassernas ungdomar gavs omfattande stöd för sina protester som studenter och makt över sin undervisning medan andra samhällsklassers ungdomar bemöttes med desto mer våld när de tog strid i bostads- eller andra bredare politiska frågor. Bemötandet av protesterna tudelades. När studenterna demonstrerade för universitetsreformer eller mot underrättelsetjänsten hemliga avslyssningscentral i universitets källare skyndade universitets rektor ut till beskydd. Universitetsreformer genomfördes i rasande takt så Danmark blev världsledande när det gäller att ge studenterna inflytande över undervisningen. Andra ungdomar som saknade bostad och kände sig tvingade att ockupera hus fick ett helt annat bemötande tillsammans med de som valde att gå ut ur studentrollen och protestera mot USA. Demokratiseringen i Danmark blev klassmässigt haltande, byggde i repressionsfrågor på falskspel eller publikfrieri från politiker och ämbetsmän som ljög för varandra och var uppfylld av oförlösta konfikter. Det skulle leda till flera kommande våldsamma decennier och att Danmark valde stormakternas imperialistiska sida i världspolitiken med ett kortvarigt undantag under 1980-talet. Inför 1970-talet stod man inte väl rustad demokratiskt.