En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

35. Kvinnorörelsen

37. Solidaritetsrörelsen 1968-1970

Danmark

I februari kom oenigheten i den danska Vietnamrörelsen åter i öppen dager. Då startade Röda korset en humanitär insamling till hjälp för krigens oiffer i både Sydvietnam och Nordvietnam. Det förde till ny debatt om humanitärt gentemot politiskt insamlingsmål. Giro 1616 och DSVK avvisade Röda korsets insamling och gick istället in för en förnyad offensiv för sin egen insamling under mottot ”Ikke Allmisse – men Solidaritet”. Danska aktivister deltar också på flera internationella Vietnamdemonstrationer och lär sig i februari i Berlin 1968 gå kedjade arm i arm och ropa Ho-Ho-Ho-Chi-Minh med rusningar. Demonstranterna stannar upp i tåget för att sedan storma fram längs gatorna vilket rapporteras skapa en festlig och kraftfull stämning.
20-30 april genomförs sedan den återkommande Vietnamveckan som ordnas varje vår och höst. Höjdpunkten är den 27 april 1968 med den dittills största demonstrationen framför USA:s ambassad med 20-25.000 deltagare. Den slutar med våldsamma sammandrabbningar med polisen, flera skadas och 50 personer grips. Polisen anklagas för att ha haft provokatörer ute och uppträda mycket brutalt vilket bekräftas av uppgifter i delar av pressen och senare i en påföljande rättegång. Men de delar av Vietnamrörelsen som är emot den antiimperialistiska inriktningen utnyttjar situationen för att angripa demonstranter och demonstrationsledning och varnar allmänheten från att delta i framtida demonstrationer. Detta betraktas av många Vietnamkommitteer som att polisens uppgifter tas för givna och en splittring av rörelsen för att försvaga motståndet mot USA imperialismen och kriget i Vietnam. Konflikten mellan rörelsens två grenar fördjupades på ett avhörande sätt.
Pingstmarschen från Holbæk fick några tusen deltagare vilket var lite för danska förhållanden men förväntat efter kravallerna 27 april men också det nya internationella läget efter USA utspel med fredsförhandlingar. Aldrig mere krig, DSU, SF och SFU hade dragit sig ur planeringen av marschen efter konflikterna kring demonstrationen 27 april. De menade att några personer i förberedelsegruppen snarare önskade konfrontation med polisen än att protest mot USA:s krig i Vietnam.
Inga åtgärder var längre nog för de som ville hitta fel inom rörelsen. DSVK hade beslutat att upprätta demonstrationsvakter mot provokationer från polisens sida och för att få disciplin bland demonstranterna efter konflikterna kring 27 april demonstrationen. Detta sågs som ett hot både av de mer moderata och radikala grenarna. De moderata ville inte delta i demonstationer där våld eventuellt kunde uppstå medan de radikala var rädda för att demonstrationsvakterna främst var riktade mot demonstranterna själva. Rörelsen lyckades på så sätt slå sönder sina möjligheter att skapa ordning på egna villkor och lät polis och yttre krafter bestämma att splittring och oordning på maktens villkor skulle råda. Under hösten blev uppslutningen återigen liten kring de få arrangemang som ordnades. Demonstrationen i samband med hösten Vietnamvecka samlade denna gång 1 500 som tågade till tingshuset där rättegången mot de som åtalats efter 27 aprildemonstrationen stod åtalade. Försvarsadvokaten och kommunisten Carl Madsen höll huvudtalet.
De Storkøbenhavnske Vietnamkomiteer sammankallade till en landskonferens i december 1968 för att samla rörelsen bakom en gemensam politisk plattform med utgångspunkt i förslaget om kamp mot imperialismen. Splittringen är djup också inom danska kommunistpartiet. Många i ledningen för DKP är oroade och tror att Vietnamrörelsens ledande krafter önskade ombilda rörelsen till ett nytt parti. På konferensen blev det en slutlig uppgörelse mellan de som önskade föra kamp mot imperialismen och de som ville begränsa plattformen. Resultatet blev att vänstern i rörelsen inklusive många DKP-aktivister vann majoriteten, med en politisk plattform där huvudvikten låg på kampen mot den amerikanska imperialismen och NATO. USA:s inflytande i Danmark och Vietnamsolidariteten var underordnad dessa frågor. De Danske Vietnamkomiteer, DDV hade bildats. En uppgörelse inom DKP följde när partiledningen som var emot den antagna plattformen uteslöt många i Vietnamkommittéerna. Den danska Vietnamrörelsen hade till slut splittrats för gott.
Den mer moderata grenen i Vietnamrörelsen hade också börjat ta kontakter för att organisera i en mer toppstyrd anda. Personer aktiva med Russeltribunalen och namninsamlingen för att stoppa bombningarna började ta kontakt med ett litet urval kulturpersonligheter, politiker och fackföreningsaktiva hösten 1968. Det ledde till bildandet av Gruppe 7 den 6 januari 1969 som bestod av Erik Knudsen, Carl Scharnberg och fem andra personer. I slutet av januari startades sedan Vietnam 69 på ett möte inkallat av 11 lokalkommittéer, fackföreningsaktiva, DKU, DSU, SFU, Clarte, Frit Forum och Studentersamfundet. Insamlingen med enbart humanitära mål fick mycket bred uppslutning från DKP, Socialdemokraterna, SF, De Radikale, fackföreningsrörelsen och fredsrörelsen.⁶⁷⁹) Syftet var att samla in 1 miljon kronor så snabbat som möjligt till ett sjukhus i Nordvietnam och kirurgisk utrustning till FNL-kontrollerade områden i Sydvietnam. Vid samma tid tog minoriteten av deltagarna på vietnamkommittéernas landsmöte initiativ till bildande av Frit Vietnam. Därmed hade Vietnamrörelsens splittring fått ett tydlig organisatorisk uttryck. Två riksorganisationer Danske Vietnamkomiteer och Frit Vietnam och insamlingarna Giro 1616 och Vietnam 69.
Splittringen försvagade rörelsen men utomparlamentariska rörelsers allmänna uppsving gjorde att problemen inte blev så stora. Det var DDV:s aktioner och demonstrationer som drog mest folk och man mest lade märke till trots att det var en mycket liten organisation och hade stöd från en mycket liten bråkdel av det som den mer etablerade delen av Vietnamrörelsen hade med sina många partier, fackföreningar och andra organisationer i sina led.
Det kom till tydligt uttryck när Vietnamrörelsen i november 1969 för första gången skulle demonstrera i större skala efter splittringen. DDV med sammanlagt drygt 200 aktiva medlemmar i lokalkommittéerna samlade 15-20 000 på en demonstration, Vietnam 69 med mer än en miljon personer som medlemmar i stödjande organisationer samlade 3-5 000 dagen innan.
Organiseringen gick till en början trögt för de nybildade organisationerna. Fredsförhandlingarna inleddes mellan FNL, Nordvietnam och USA i Paris i januari och senare beslöt USA att dra tillbaka en del amerikanska trupper vilket gjorde att det var svårt att mobilisera. Vietnam 69 fick därför en trög start. Först fick även denna insamling inte tillstånd. Men efter påtryckningar från bl.a. folketingsmedlemmar ur Radikale Venstre vars parti ingick i regeringen kunde insamlingen komma igång. Den fick särskilt genomslag i fackföreningsrörelsen med Anker Jørgensen som pådrivande kraft. DDV fullfölja sin linje om en anti-imperialistisk front. Ett seminarium ordnades därför i april där DDV, SUF, KFml, VS, Revolutionære socialister, Zenits danska redaktion och Politisk Revy deltog. DDV tog också över förlaget DEMOS för att ge ut antiimperialistisk litteratur. Det hade startat 1968 på privat initiativ och ombildades i mitten av 1969 av DDV till aktiebolag. Det fanns också forskargrupper startade tidigare men nu knutna till DDV som undersökte imperialismen och Danmarks roll.
Mer militanta aktioner genomfördes också, främst av aktivister utanför den organiserade Vietnamrörelsen. När filmen De grønne djevler om den amerikanska elitstyrkan gröna baskrarna i Vietnam visades på biografen Saga uppstod våldsamma protester. I tre dagar slogs vänsteraktivister och motorcykelklubben De vilde engle vilket avslutades med ett nederlag i omfattande slagsmål på Rådhusplatsen där änglarna besegrades. Fjärde dagen fortsatte bräket, denna gång mellan demonstranter och polis framför biografen. Filmen togs bort från repertoaren och en häftig debatt om yttrandefrihet användandet av politiskt våld i pressen och inom vänster. 4 juli deltog traditionsenligt ungefär 200 aktivister på Dansk-amerikanska Rebildfesten för att störa den och några greps. DDV ordna maratonuppläsning av 33 000 namn på fallna amerikanska soldater i Vietnamkriget framför USA:s ambassad samtidigt som det skedde på många andra håll i världen.
Intresset ökade bland studenter. Det ledde till bildande av De Studerandes Vietnam-aktion hösten 1969. Studenter i hade samlat in material till universitet i Hanoi och i Århus och Köpenhamn ordnades en särskild Hanoivecka i september. Över hela landet ordnades debatter och olika möten om Vietnam, inte bar på universiteten utan också gymnasier och andra högre läroanstalter. I Århus lade 1 500 studenter ned undervisning 15 oktober för att delta i en 8 timmars Vietnamdebatt.
Studenter kom också i centrum när de i slutet av oktober avslöjade att underrättelsetjänsten använde sig av lokaler på Østasiatisk Institut på Kejsergade som radio- och avlyssningscentral. Underättelseagenterna fick fly med utrustningen. Avslöjandet väckte stort uppseende då det verkade oklart både om de lagliga grunderna för avlyssningen, inte minst av främmande ambassader, och om universitetsledningen överhuvudtaget visste om vad som pågick i deras egna lokaler. Efteråt försökte också polisen tidningen Vietnam Solidaritet och en sida i Politisk Revy med påståendet att de innehöll militära hemligheter. Skriverier om avlyssningen sökte på detta sätt tystas ner.
Denna pågående strid med säkerhetspolisen gör att det finns ett uppsving för de mer radikala Vietnamkraven när det drar ihop sig internationell demonstrationsdag mot kriget 15 november. DDV kallade till demonstration med parollerna Bekæmp den amerikanske imperialisem, NATO ud av Danmark och USA ud av Vietnam. Vietnam 69 ordnade 14 novmeber sin egen demonstration med motiveringen att det saknades samarbetsvilja från DDV. Från bägge håll framfördes skäl till att inte samarbeta. Erik Knudsen menade att DDV var en medveten förtrupp medan Vietnam 69 vände sig till fackförenignsrörelsen vilket gjorde at organisationerna hade olika arbetsfält och därför behövde ordna skilda demo9nstrationer, från personer i DDV ko kritik mot att det fanns de som stödde USA imperialismen i Vietnam 69 representantskap. Splittringen i Köpenhamn gick dock inte att upprätthålla i århus. Här organiserade DDV, Vietnam 69, Arbejdernes Fællesorganisation och Studenterrådet ett gemensamt möte 15 november. Den danska Vietnamrörelsen kunde avsluta 1960-talet med storartade manifestationer, men splittrad organisering. En gren betonade det humanitära och att vara taktiskt bred i sitt arbetssätt med bilder på vietnamesiska offer som sin främsta illustration för sitt budskap. En annan gren som alltmer betonade allmän antiimperialism där dagspolitisk kamp mot Vietnamkriget tenderade att komma i skymundan, att vara militant genom massaktioner eller lösligt organiserade provokationer mot motståndare och med bilder av vietnameser med vapen, företrädesvis kvinnor, som sin främste illustration för sitt budskap.
Utöver Vietnam och allmän antiimperialism är det svårt at organisera något omfattande solidaritetsarbete i Danmark. Grethe Lauritzen lyckas ta initiativ till fler internationella Emmausläger i Danmark 1969 där hundratals unga danskar deltar.⁶⁸⁰ Men något liknande den mobilisering som pågår i Sverige, Finland och Norge till stöd för befrielsekampen i Södra Afrika finns inte.

Finland

I Finland 1968 utökas den polarisering som redan tidigare varit påtaglig mellan vad som kallades forskare och marscherare i freds- och solidaritetsrörelsen. Viveca Hedengren och Johan von Bonsdorff aktiva i De Hundras kommitté startar Tricont, Trikontinentala solidaritetsrörelsen som fram till 1974 bidrar till medvetenheten om tredje världen i Finland.⁶⁸¹
”Den höll till på Dagmarsgatan hos fredsvännerna, men växte sedan ur boet som gökungar brukar och flyttade till eget, det blivande Demo-källarkollektivet på Kyrkogatan 2. Där frodades verksamheten, ultrademokratiskt lät vi alla blommor blomma, nyfikenheten och ivern var enorm, friviliga strömmade till, nätverket och produktionen växte. Stencilapparaten och offesetmaskinen rullade dag och natt för att få fram allt det material som lika idoga arbetsgrupper av forskare, journalister och korrespondenter framställde, lika frivilligt och utan annan ersättning än glädjen av en nymornad världstillvänd upplysningsgeist och ett solidariskt sinnelag. Där räknades inte arbetstimmar, alla ställde upp i kampen mot den avgrundsdjupa okunskapen om världen utanför vår egen trånga krets. Det var tuta och köra med historiska örfilar, raka rör och direkt respons i jämförelse med nutidens intrikata globaliseringsproblematik och IT-boomtime. Och makalöst roligt fastän på fullaste allvar.”⁶⁸²
Den politiska romantiken går inte att ta miste på i Viveca Hedengrens beskrivning långt senare. Hon är inte ensam att till starka ord om Tricont och en arbetsglädje som fanns där. Ilkaa Taipale som var med och grundade de Hundras kommitté, Novemberrörelsen och flera andra initiativ betecknar Tricont ”med sina dupliktat och och tidningar” som 60-talets ”guldålder”.⁶⁸³
Inspirationen kom inte minst från Häften för kritiska studier och Kommentar i Sverige. Tricont var ett mycket aktivt lekmannabaserat informations- och studiecenter som organiserade seminarier och kampanjer, gav ut böcker och andra publikationer, mottog utländska gäster och hade ett brett nätverk av specialister och kontakter inom landet och internationellt.
Många centrala skrifter om befrielserörelser och kolonialism initierades av Tricont. Men även bredare teman än så. I serien Huutomerkki (Utropstecknet) som startade hösten 1968 var den första boken Vaatteet pois ja aatateet (”Klä av dig kläderna och idealen”), en återpublicering av en bok skriven av mentalsjukhuspatienter på Novemberrörelsen initiativ, den andra var Mikko Valtaris verk om kinesiska kulurrevolutionen och det tredje Eduardo Mondlanes bok om Mocambiques kamp som fick sådant gensvar i hela Norden. Intellektuellt utmanande teorier om utveckling och underutveckling fördes in i debatten med namn som Franz Fanon och André Gunder Frank. En stimulerande miljö uppstod där nya tankar väcktes till liv.
Nu framträder en annan politisk skiljelinje i rörelsen. Medan De hundras kommitté intar en mer försiktig hållning som knappast går utöver reformer av försvars och biståndspolitiken ökar medvetenheten bland aktivisterna om de ekonomiska maktförhållandenas betydelse för Vietnamkriget. På samma sätt som i övriga nordiska länder väcker denna medvetenhet viljan att gå längre i sina krav och sökande efter kunskap där Tricont blir ett viktigt centrum. Det starka intresset för kunskap i De hundras kommitté förenas med mer klassmedvetna massrörelsers antiimperialistiska synsätt. Samma politiska budskap som i andra länder behöver nya folkrörelser för att bäras fram kan i Finland åtminstone på utrikespolitikens område få en massbas utan att bygga upp nya stora organisationer. De organisationer som är nya som det mer reformistiska De hundras kommitté eller maoistiska grupper blir elitistiska till sin karaktär och lockar inte som vägar för att förändra politiken när andra vägar står till buds. Maoismen som fick sådant stort genomslag i övriga nordiska länder blir i Finland marginaliserad mycket snabbt och får knappast mer än 300 anhängare när den är som störst. De startar FNL-grupper och senare det stora Finsk-kinesiska vänskapsförbundet men Fredskämparna övertar snart många av de aktiva och får en dominerande roll bland unga aktivister.
Svängningen blir också påtaglig i Studenternas FN-förening. Under 1967 och 1968 radikaliserades föreningen och börjad delta i demonstrationer mot Vietnamkriget. I oktober 1968 organiserad föreningen en marsch till riksdagen under parollen ”Stöd befrielserörelserna i Södra Afrika”. Under Nils Torvalds och Liisa Manninens ledarskap tog föreningen steget från stöd till befrielserörelserna till en mer allmän antiimperialistisk hållning. 1969 blev Börje Mattsson ordförande och Lohikoski vice ordförande vilket ledde till ytterligare radikalisering. På ett seminarium i november 1969 ordnat av FN:s studentförening antogs ett uttalande om att ”FN representerar inte världens folk och det finns ingen anledning att tro på den.” De ledande hade börjat få direkta egna erfarenheter av hur världsordningn såg ut och drabbade förtryckta länder och uttalanden som gjorde namnet på organisationen meningslöst antogs. Organisationen som var välfinansierad genom statligt stöd och landsomfattande började tyna bort och hade redan förlorat hälften av sina 2 000 medlemmar 1969.⁶⁸⁴ Men Mattsson och Lohikoski kunde i kraft av sina roller i FN:s studentförening göra avgörande bestående insatser för att närma befrielserörelserna i Södra Afrika med Finland och bidra till ett nytt politiskt klimat och starkare engagemang i solidaritetsfrågor.
Medan FN:s studentförening blir bas för radikal aktivism blir Finska studentförbundet SYL bas för att utnyttja solidaritetsengagemanget till effektivt bistånd och lobbying. 1969 antogs nya riktlinjer som frångick de gamla där inga politiska mål fick förekomma och inga strukturreformer fick krävas. Nu antog SYL ett nytt program för utveckling som främjade en mer aktiv politik mot kolonialism och kamp för självständighet. Samma år tog SYL också initiativ till ett system för att samla in frivilla bidrag från sina givare. Denna ”Frivilliga utvecklingssamarbetesavgiften” bildade basen för verksamheten. Påtryckningar, insamling och materiellt bistånd var huvudinslaget i detta utvecklingssamarbete.⁶⁸⁵
En väg till professionalisering öppnas genom akademiska initiativ. Triconts verksamhet hade stimulerat ökat intresse för utvecklingsstudier. Geografistudenter startar Intercont som startade studiecirklar. Institutet för utvecklingsstudier vid Helsingfors universitet kunde startas 1969. Personer som hade teoretiska studier i utlandet och praktisk erfarenhet av biståndsarbete i tredje världen anslöt sig. Snart kunde en professionell miljö utvecklas där många radikaler från 1960-talet fann sin plats.
Sydafrikakommittén tynade bort. Till Solidaritetskontot för befrielserörelserna hade det kommit 1 250 finska mark vilka sändes till SWAPO. Bojkottkommittén fortsatte inte efter att dess grundare sjömannen Niilo Wälläri avlidit. Situationen beskrivs av bedömare av finska ny folkrörelser på ett sätt som kännetecknar mycket av situationen i Finland:
”Från dess början hade kommittén lidit av det faktum att alla aktivister var representanter från andra aktiva organisationer, som inte helt kunde koncentrera sig på kommitténs verksamhet. Kommittén var medveten om detta och uppmanade upprepade gånger sina medlemsorganisationer att lösa situationen, som var ett uttryck för den fortfarande smala basen för denna form av aktivism i Finland. Våren 1968 försökte kommittén att organisera ett särskilt möte för att ändra sina stadgar. Men som en sista signal för förlorat intresse och ändrade prioriteringar hos medlemsorganisationerna, blev detta särskilda möte aldrig av. Kommitténs verksamhet dog en naturlig död.”⁶⁸⁶
Att aktivisterna var få jämfört med i övriga Norden var inte bara en svaghet i form av svårighet att starta nya organisationer eller samla in pengar. Det fanns också möjligheter att få inflytande i etablerade organisationer med många medlemmar eller ekonomiska resurser och snabba vägar in till makten.
Kännetecknande för denna aktivistmiljö i Finland var att personer kunde samtidigt göra viktiga insatser i flera organisationer. Börje Mattson låg inte bara bakom radikaliseringen av FN:s studentförening som ledde till att organisationen tynade bort men att omfattande solidaritetsarbete för Afrika istället uppstod bland Fredskämparna och andra nya organisationer med många nya vänsteraktivister, han var också pådrivande kraft bakom Finska studentförbundets nya radikala politik som fick stor uppslutning och ledde till att akademiker fick utrymme för utvecklingsstudier på universiteten och diplomatiska karriärer.⁶⁸⁷
De nya folkrörelserna i Finland kom efter polariseringen nästan helt i skymundan och utvecklingen under 1970-talet tog en helt annan riktning än i hela övriga Europa, både i väst och öst. En minoritetsfraktion taistoiterna inom kommunistpartiet som knöt an till klasskampsideologi och av motståndare kallades stalinister hade starkt inflytande. Att Världsfredsrådet fick sitt huvudsäte i Helsingfors 1968 bidrog också till att stärka denna inriktning inom fredsrörelsen. Fredskämparna fick ett mycket dominerande inflytande över både freds- och solidaritetsarbete med anslutning av många fackföreningar och ungdomsorganisationer. Det enda lite mer eurovänstersinnade andningshållet i Finland under de två följande decennierna blir finlandssvenska veckotidningen Ny Tid vars chefredaktör under 1970-talet blir Johan von Bonsdorff.⁶⁸⁸
Styrkan i den finska freds- och solidaritetsrörelsen under denna tid låg i en betydligt bredare folklig förankring hos arbetarklassen och bland landsbygdens bondebefolkning än på kanske något annat håll i Europa. Men fredsrörelsen blev permanent splittrad. Den skillnad som från början uttrycks i form av val av metod, De hundras kommittés seminarier eller Fredskämparnas marscher, blir efter Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien 1968 till en i första hand ideologisk skiljelinje. Fredskämparna stödjer Sovjets invasion medan de hundras kommitté protesterar. En från Moskva oberoende eurovänster i de hundras kommitté med en mycket tynande medlemsbas uppstår och en Sovjetvänlig gren med Fredskämparna som främsta organisation bland flera andraorganisationer med många aktivister.⁶⁸⁹

Norge

I januari 1968 bildades Vietnambevegelsen som alternativ till Solkom i form av en organisationskartell med bl.a. AUF, Unge Venstre, Norsk kvinneforbund och fackföreninar representerade av medlemmar ur Arbeiderpartiet och NKP. I Vietnambevegelsen bestämde organisationerna och inte aktivisterna över inriktningen på arbetet. Den politiska plattformen var ”Full støtte til Den nasjonale Frigjøringsfront”, ”Tilbaketrekking av alle fremmede tropper fra Vietnam”, och ”Fredsforhandlinger på grundlag av Geneveavtalen av 1954”.⁶⁹⁰
Splittringen i solidaritetsarbetet hade formulerats både när det gällde innehåll och form. Å ena sidan kamp mot USA-imperialismen, å andra sidan krav på att alla utländska trupper måste bort och undvikande av frågor om huvudansvar för kriget. Parollen om att alla utländska trupper skulle bort tolkades av kritiker som att det indirekt påstods att fler än USA var angripare. USA omnämndes inte ens i Vietnambevegelsens plattform.
Organisatoriskt var skillnaderna minst lika stora. Solidaritetskomiteen byggde sitt arbete på aktivism med studiecirklar, tidningsutgivning och försäljning, insamlingar och aktioner som de aktiva gemensamt beslutat om. Vietnambevegelsen blev aldrig någon aktiv folkrörelse. Man lyckades inte heller påverka Arbeiderpartiet nämnvärt. På landsmötet fortsatte partiordföranden att undvika att kritisera USA och avstå från att ge positivt stöd till FNL. När kritik fördes fram mot detta svarade Bratteli med att det är ”intet annet land i verden som satset så mye i den fattige verden som USA har gjort til denne dag.” De misstag USA hade gjort i Vietnam hade visserligen gjort enorm skada men grunden stod fast, USA skulle inte kritiseras vilket heller inte skedde i det utrikespolitiska uttalandet från landsmötet vilket var ett steg tillbaka jämfört med landsmötet två år tidigare. Partiet gick in för att erkänna Nordvietnam vilket redan hade skett internationellt genom att landet representerades i fredsförhandlingarna i Paris. Under en tid av ökad kritik mot USA minskade socialdemokraterna i Norge snarare sin kritik och blev en släpvagn efter andra länders agerande och i förhållande till den egna folkopinionen.
Motsättningarna skärptes. De som vände sig mot USA krig blev alltmer kritiska också mot Norges delaktighet till stöd för det världssystem som USA var ledare för. Konfrontationerna ledde till att aktivister i SUF och på andra håll utvecklades politiskt i en revolutionär riktning. Socialdemokraterna ansågs stå i ledband med USA-imperialismen. Revolutionen är möjlig eftersom även ett litet fattigt land i tredje världen kan frigöra sig från imperialismen genom att lita på egna krafter. Dessutom ledde erfarenheterna till att man ansåg att parlamentariska politiker och organisationer inte gick att lita på i kampen mot imperialismen och att dessa är emot massornas aktivistiska engagemang.⁶⁹¹ Franska majrevolten stärkte de radikalas ställning. SUF:s ordförande Sigurd Allern fick motta batongslag under striderna och kunde sedan vinnas över till maoisternas sida. På landsmötet 1968 kunde maoisterna ta kontroll över SUF.⁶⁹² Våren 1969 sker brytningen med moderpartiet SF och på landsmötet 1969 ändras namnet till SUF(m-l). Organisationen förklarades nu vara maoistisk och antog demokratisk centralism som arbetsmodell i sina stadgar. Organisationens ledning ändrade namn till Sentralkomiteen.
1969 tar Solkom med Norge ut av NATO i sin plattform. Maoisterna driver också linjen att ta avstånd från vad de såg som Sovjets roll i konflikten, socialism i ord, imperialism i handling. Motsättningarna i solidaritetsarbetet skärptes ytterligare eftersom varken NKP eller SF kunde acceptera en sådan gränsdragning.⁶⁹³
Men organiseringen fortsätter ändå betydligt starkare än i Danmark om än svagare än i Sverige. Under Vietnamveckan i april 1969 ordnar Solkom aktiviteter på 70 platser. Uppslutningen i demonstrationer ökar igen. 1969 är det 2000 i Oslo, 500 i Bergen och 250 i Trondheim. 1970 1200 i Oslo, 1000 i Bergen och 300 i Trondheim, 1971 3000 i Oslo ett samarrangemang med Vietnambevegelsen och 800 i Trondheim och 1973 7500 i Oslo där Solkom sluter upp bakom ett LO samorganisation, 1500 i Bergen, 900 i Trondheim, 600 i Ålesund, 600 i Odda, 200 i Sauda och 100 i Bodø.⁶⁹⁴
På samma sätt som i Danmark och Sverige uppstod konflikt kring insamling av medel till Vietnam. Solkom samlade in till Frigjøringsfondet där pengarna gick oavkortat till FNL utan krav på vad de skulle användas till. Vietnambevegelsen startade en egen insamling som kritiserades av Solkom för att den ställde humanitära betingelser för stödet. ”Den insamling som ”Vietnam 70” arrangerre er ingen politisk støtte, men bidrar derimot til å tåkelegge det virkelige motsetningsforholdet i Vietnam ved at man ikke fullt ut stiller seg solidarisk med FNL. Vietnambevegelsen har også hele tiden unnlatt å forklare årsaken til krigen, USA-imperisalismen, og forsøger å bortforklare dette med å snakke om at krigen er en tragedie og resultat av en feilslått politikk som videreføres av prestisjegrunner.”⁶⁹⁵
---
I Norge fortsatte Operasjon Dugnad 1968 till skillnad från i övriga Norden och samlade återigen in 500.000 till Norsk Godtemplarforbunds stöd till byggande av hälsostation, en skola, ett båtvarv och en fiskeanläggning på Sri Lanka. 1969 samlades in 550.000 kronor och 1970 750.000 kronor, bägge gångerna till UNICEF projekt för yrkesutbildning och undervisning i att läsa och skriva för bönder, byggnadsarbetare och gruvarbetare i Zambia. Operasjon Dugnad har sedan dess fortsatt med insamlingar och informationskampanjer varje år med resultat som sedan 1980-talet når två-siffriga miljontal kronor. Både i insamlade medel och att aktionen genomförs regelbundet varje år är man överlägset mest framgångsrik i Norden.
Norsk råd for Sør-Afrika fortsatte också sin verksamhet medan Sydafrikaengagemanget i övriga Norden minskade. Visserligen fick man lägga ned tidskriften Afrika dialog 1968 men samtidigt som man bibehöll ett engagemang mot apartheid i Sydafrika utökas stödet alltmer till fler delar av Afrika. 1969 startar rådet bankkonton för befrielserörelserna MPLA i Angola, FRELIMO i Mocambique och PAIGC i Guniea-Bissau samtidigt som man uppmanar riksdagsmän, institutioner och organisationer att bidra till fonderna.⁶⁹⁶ Kontakterna ökar också med IDAF när ordförande för Norsk råd for Sør-Afrika blir vice ordförande för organisationen 1969.
Kyrkan hade haft svårt att hitta former för sitt antipartheidengagemang förutom kraftiga fördömanden i ord, internationellt samarbete med andra kyrkor och humanitärt stöd till offer för rasförtrycket. Men 1968 förberedde lekmannen Per Voksø ett uttalande som antogs av norska biskopsrådet i samband med 20-årsjubiléet för FN:s mänskliga rätigheter. Pådrivna av Världskyrkorådets allt tydligare kampanjer mot rasism och vilja attt engagera sig i sociala frågor som kom till uttryck på mötet i Uppsala i sommaren 1968 önskade nu biskoparna att den norska kyrkan engagerade sig mer. Uttalandet knöt an till den norska missionstraditionen som varit den starkaste i världen sett i andel missionärer av befolkningen som sänds ut till fjärran länder:
”Genom hela historien har kvinnor och män visat lydnad mot guds röst och åkt från sina egna länder för att leva och arbeta bland andra folk. De har spridit kunskap om Gud för vilken det varken finns jude eller grek, de har minskat människors lidande och de har genom sina totala uppoffringar skapat förutsättningarna både för ökad levnadsstandard och för befrielsen av folk som vi har fått erfara på så många platser.”⁶⁹⁷
Det politiska motståndet som finns i Norge leder både till att det är svårare att få både ett ekonomiskt och politiskt stöd till befrielserörelserna och lättare att bibehålla aktivismen. Medan det i Sverige råder en bred enighet bakom att ge stöd för befrielsekampen i Södra Afrika, ofta med mittenpartierna som pådrivande leder NATO-medlemskapet till hinder för att få till stånd samma tidiga uppslutning i Norge. In på början av 1970-talet tas representanter för befrielserörelserna enbart emot av utrikesdepartementets FN-kontor som kan göra det i kraft av att FN gett befrielseorganisationerna en möjlighet att göra sin röst hörd internationellt. Dock ger Norge 1969 sitt första direkta humanitära stöd till en befrielserörelse när Mozambique Institutet 4 år efter att Sverige gav sitt första stöd får 200 000 NOK genom Specialkommittén for …⁶⁹⁸ Men både frågan om Portugals kolonier och Sydafrika är känsliga. NATO önskar ha Sydafrika som en strategisk militär partner. Lika starkt var intresset från Sydafrikas sida. Apartheid framställdes inte bara av Sydafrika utan flera andra västmakter som en bastion mot kommunismen. Gentemot Portugal var problemen minst lika stora eftersom både Norge och Portugal var medlemmar i NATO. Det gjorde det svårt att ta emot representanter för organisationer i krig med denna andra NATO-medlem. Även de flesta fackföreningar var länge tveksamma till att ta emot befrielserörelsernas företrädare. Det gjorde att engagemanget I Norge för befrielsen för både Sydafrika och Portugals kolonier kunde hållas inom samma organisation och dessutom bibehålla en roll som oppositionell kraft mot ett etablissemang som mycket tveksamt började ändra på sig.

Sverige

Solidaritetsrörelsen i Sverige påverkas starkt av två militära offensiver i början av 1968. Den ena med störst effekt är FNL:s Tetoffensiv i Vietnam, den andra är FRELIMO:s start av en militär front i Teteprovinsen i Mocambique. Samtidigt som gerillan gick till strid i Tete lämnade tre konsortier in sina offerter på Cabora Bassadammen som portugiserna planerade bygga i provinsen. Cabora Bassadammen var ett drömprojekt i Norra Mocambique som inte bra skulle innebära produktion av stora mängder elström. Kolonialmakten drömde också om utvinning av rika malmfyndigheter och konstbevattning av land som skulle göra det möjligt för 1 miljon portugisiska kolonister att bosätta sig i området. Företrädare för den vita minoritetsregimen i grannlandet och dess näringsliv drömde om ett Ruhr i Södra Afrika och om ”rika skördar som nu oundvikligen kommer att följa.” Men starkare krafter än så var i rörelse. FRELIMO:s ledare Eduardo Mondlane förklarade på en presskonferens i Dar es Salam 25 mars att:
”betydelsen av … denna beväpnade kampfront är inte begränsad till vårt land. Den är också viktig i det allmänna sammanhanget för kampen i Södra Afrika. Det är tillräckligt att påminna sig att Tete delar gräns med Zimbabwe, där våra ... bröder i detta ögonblick också eftersträvar sin befrielse … mot den rasistiska minoritetsregimen [för vilken] Portugal är huvudallierade. Vår kamp i Tete är därför ett konkret uttryck för vår solidaritet med folket i Zimbabwe och ett direkt bidrag till deras seger. Samma gäller [för] Sydafrika … [vars] intresse i [Cabora Bassa] projektet är så stort att [de redan har] sänt trupper för att försvara byggplatsen för dammen.”⁶⁹⁹
Vid denna tidpunkt följde nästan ingen FRELIMO:s befrielsekamp inne i Mocambique och deras kommunikéer mottogs med skepsis med ett undantag. DN:s utsände Anders Johansson var på plats i Dar es Salama. Han hade redan en månad tidigare följt med Eduardo Mondlane på hans första besök som ordförande för FRELIMO inne i de områden som kontrollerades av gerillan. I april kunde han som första oberoende utsänd rapportera vad han sett i artiklar i Dagens Nyheter och till resten av världen:
”Jag noterade bara Portugals närvaro i form av vapen erövrade av befrielsefronten, två spaningsplan och några förstörda byar som [hade] skjutits till ruiner av det portugisiska artilleriet. … Jag [fick] tillräckligt med bevis för att säga att FRELIMO har startat ett framgångsrikt befrielsekrig mot den portugisiska kolonialmakten. Redan kontrollerar gerillan större områden än de som innehas av många självständiga afro-asiatiska stater. FRELIMO är effektiv trots en ganska lätt organisation (grader och uniformer existerar inte) och har fler utbildade män än många väpnade arméer i Afrika. Den stöds av civila och kämpar på ’hemmaplan’ i en terräng väl anpassad för gerillakrig.”⁷⁰⁰

Samtidigt som Johansson kunde rapportera inifrån gerillakontrollerade områden inne i Mocambique uppstod en större kris på skolan i Dar es Salam som sköttes av den till FELIMO knutna Mozambique Institute med omfattande stöd bl.a. från Sverige. Fram till konflikten 1968 gav Sverige institutet 1,7 miljoner kronor vilket motsvarade 15% av allt humanitärt stöd till Södra Afrika. Ingen annan befrielserörelse hade en motsvarande stor skola för att utbilda elever på gymnasienivå. I januari hade en strejk brutit ut vid skolan bland eleverna.⁷⁰¹ Den omedelbara orsaken var vägran att delta i obligatorisk tjänst i befriade områden inne i Mocambique innan man kunde få möjlighet till vidare studier i USA eller Europa. Uppeldade av en präst och lärare anklagades Janet Mondlane för att ha CIA-förbindelser man vände sig mot vita mocambikaner och européer som var lärare vid skolan. När hundra elever tågade ut från skolan tvingades den stänga i mars 1968. Krisen förvärrades av att den tanzaniska regeringen tycktes stödja kritiken mot institutet och utvisade i maj tre vita mocambikanska lärare vid skolan och Birgitta Karlström, en svensk volontär engagerad vid Mozambique Institute. En av FRELIMO:s främst baser för stöd hade dragits undan. Men svenska studenter och universitetsanställda ökade sitt stöd. I april skänkte studenterna vid Stockholms universitet 100 000 kronor till institutets verksamhet inne i Mozambique och i maj meddelade femhunda lärare och administrativ personal på Göteborgsuniversitet avsatt 1% av sin lön till utvecklingsprojekt varav 45 000 avsattes till samma ändamål. Även om tanzaniska regeringen snart skulle klargöra att den önskade ett återupprättande av skolan och stödde institutet skulle det dröja flera år innan Sverige återupptog sitt statliga stöd. Skolan startades på nytt som underställd Tanzanias regering och Mozambique Institute gjordes till en formell del av FRELIMO under centralkommittén i mitten av 1968.
I maj 1968 blev det allmänt känt att det svenska bolaget ASEA tillhörigt Wallenbergsfären var bland intressenterna inom ZAMCO konsortiet som satsade på Cabora Bassaprojektet.⁷⁰² Det kom att bli inledningen till en avgörande strid. En omfattande och långvarig svensk investering mitt i det av vita minoritetsregimer styrda Södra Afrika hade allvarligt påverkat möjligheterna att stödja befrielsekampen och satt Sverige mellan två stolar. Det fanns invändningar mot att ha med ett företag från ett land så kritiskt till både Sydafrika och Rhodesia som Sverige. Men Marcus Wallenberg hade lyckats övertyga sin nära bekant den portugisiske utrikesministern Franco Noguiera att den politiska oppositionen inte var något problem. Det hade lett till att utrikesdepartementet i Lissabon till slut accepterat ASEA. Avgörande var att projektet innefattade överföring av elektricitet till Sydafrika över 200 mil. ASEA var världsledande när det gällde att omforma och överföra högvolts direktström och hade därför en nyckelroll. Om konsortiet vann budgivningen väntade en order till ASEA på mer än 100 miljoner kronor vilket skulle vara bland de största företaget någonsin haft.
Reaktionerna blev kraftiga. FRELIMO:s representation som just öppnat i Sverige tog till hårda ord: ”Svenskar engagerade i Cabora Bassaprojektet måste räkna med möjligheten av att få en kula genom hjärtat.”⁷⁰³ SSU krävde att regeringen stoppade ASEA:s engagemang i projektet. Många reagerade i en tid när konflikterna om Södra Afrika stod på sin höjdpunkt. En vecka tidigare hade ungdomar stormat tennisplanen i Båstad och stoppat matchen mellan Rhodesia och Sverige. Bakom fanns en massiv opinion med stöd från samtliga ungdomsförbund utom moderaternas. Metoderna att gå till direkt aktion väckte mycket kritik men stödet för Zimbabwe ökade påtagligt. SSU skänkte ZAPU 5 000 kronor direkt efter den inställda matchen och FPU startade en ny Rhodesiakampanj för att stödja samma organisation. I motiveringen för insamlingen kritiserades ”marxisterna på Södra Afrika Bulletinen” som ”nöjde sig med strategiska råd och klapp på axeln åt de förtryckta. … tvärtom, svensk liberalism måste praktiskt stödja befrielsen av Zimbabwe. … Varje succé för ZAPU är ett nederlag för vit fascism i Södra Afrika.”⁷⁰⁴ Mer diskret ökade den svenska regeringen samtidigt det humanitära stödet till Zimbabwe. I maj beslutade UD att ge 50 000 US dollar till den nyligen etablerade Zimbabwe Christian Care via Världskyrkorådet till offer för rasdiskriminering i landet. På så sätt stod Sverige för närmare hälften av biståndet för familjer till 475 politiska fångar. I tillägg beslutade SIDA om 7 000 brittiska pund till stöd för ett fängelseutbildningsprojekt vilket var två tredjedelar av summan för att bistå 368 fångar. Trots svåra villkor i fånglägren lyckades många ta akademiska examen på distans genom korrespondenskurser med brittiska universitet.⁷⁰⁵
I både fallet med Cabora Bassa och Båstad sågs Wallenberg som central. Indirekt i fallet med tennisen genom finansiering av Svenska tennisförbundet rörande Davis Cup matchen och direkt i fallet med dammbygget i Mocambique genom sitt ägarskap av ASEA. Många Wallenbergföretag var dessutom engagerade i Sydafrika vilket redan bojkottdebatten i början av 1960-talket gjort tydligt. ASEA-direktören Åke Vrethem hade in en TV-debatt 1963 karakteriserat Sydafrika som ”den mest framstående utposten och stöttepelaren för civilisation i Afrika.”
När kampen för solidaritet med Södra Afrika gick in i ett avgörande stadium kom de mest känsliga delarna av bristerna på sammanhang i den statliga politiken upp till ytan. Inrikespolitiskt fanns sammanhangen och vilka frågor som var viktigast att ta itu med första klart formulerad. Det hade skett tydligt i striden om tilläggspensioner med den klassiska socialdemokratiska parollen ”Gärna en medalj men först en rejäl pension” illustrerat av en stolt pensionerad arbetare med medalj på en affisch inför folkomröstningen 1957. I den utrikespolitiska frågan om utformningen av solidaritet med Södra Afrika hade regeringen vänt på resonemanget och hävdade gärna en rejäl ekonomisk sanktion någon gång i framtiden när alla andra också vill införa den men först en rejäl medalj som hyllning till er kamp på våra 1:a maj demonstrationer och humanitär hjälp. Nu ifrågasattes denna särskiljning av ekonomi och politik från både liberaler, vänsterpartister och i växande grad från socialdemokrater. En stor klyfta växte fram inom socialdemokratin.
ASEA gick till motangrepp. Oroade över den påverkan av opinionen som var på gång informerade ledningen fackföreningen på Ludvikafabriken att leveranser till projektet skulle garantera 300 man arbete under tre år. Det ledde till att fackföreningen förklarade att de inte kunde visa solidaritet med svarta på bekostnad av egna jobb, ett ställningstagande som stöddes av Metallarbetarförbundet och LO:s ordförande Arne Geijer. Handelsminister Gunnar Lange gav sitt tillstånd till ASEA:s deltagande i konsortiet med hänvisning till att det rörde sig om försäljning av en produkt och inte en investering. Han angreps hårt av Ahlmark. Samtidigt var Mondlane och FRELIMO mycket ansedda röster i den svenska politiska debatten inför valet som också hölls. Både socialdemokrater och liberaler stred om att bästa företräda Mocambiques nationella befrielse. För socialdemokraterna i behov av ett allmänt gott rykte som goda företrädare för fattiga i världen i ett samhällsklimat där u-länderna och frigörelse från förtryck sågs som viktigt var situationen allt känsligare. På ena sidan stod regeringen, partiet, Metall och LO, på den andra SSU och Aftonbladet.
10 juli kungjorde den portugisiska regeringen att kontraktet för Cabora Bassa provisoriskt tillfallit ZAMCO. Därmed var det inte längre en hypotetisk fråga om Sverige var indraget och diskussionen fick en mer konkret karaktär. Anders Johansson i DN fokuserade på en ny aspekt. Sydafrika var inte längre en lika het fråga i Sverige trots att dammprojektet skulle förse Sydafrika med ström. Handelsminister Lange kunde avfärda det faktum att ASEA skulle bygga en mottagarstation för strömöverföringen i Johannesburg med att det inte fanns några sanktioner riktade mot Sydafrika utan större protester. Annat var det med den möjliga förbindelse till Rhodesia som Anders Johansson nu pekade på eftersom FN utfärdat obligatoriska sanktioner mot detta land i december 1966. Johansson kunde peka på att Rhodesiaregeringen var intresserad av köp av elektricitet från Cabora Bassa. Samtidigt som Johansson tog upp denna koppling gick han hårt åt den socialdemokratiska politiken som ”förstärkte och förlängde Salazarregimen kolonialmakt” och han menade att man ”i konsekvensens namn måste avstå från att tala om solidaritet med världens förtryckta på första maj och vid andra tillfällen.”⁷⁰⁶
I mars 1968 hade en av regeringen tillsatt kommission presenterat ett förslag till lag enligt vilken alla import och export till Rhodesia skulle förbjudas. Alla var överens om att sanktioner skulle införas mot Rhodesia så debatten kom att gälla om ASEA:s medverkan i konsortiet skulle innebära ett brott mot FN:s sanktioner och den tilltänka lagen. Att företag från Rhodesia deltog i projektet som leverantörer av byggmaterial stod alltmer klart, likaså intresset från Rhodesias sida att köp elkraft därifrån. Likafullt ignorerade både regeringen och ASEA frågan.
En radikalisering av opinionen fortsatte. I oktober krävde Folkpartiets ungdomsförbund att svenska sanktioner skulle utsträckas till hela Södra Afrika. Två veckor senare meddelade socialdemokratiska studenter i Lund att skulle stoppa ASEA:s medverkan i Cabora Bassa projektet ”med alla medel”. Man betonade att uttalandet skulle ses som ett hot –”Om regeringen fortsätter med sin undvikande handlingar och passivitet .. kan vi inte se någon annan utväg än att påbörja direkta aktioner mot ASEA.”⁷⁰⁷ Socialdemokratiska studenterna verkställde dock inte hotet men andra gick till direkt aktion. I slutet av november organiserade Studenter för ett demokratiskt samhälle i Göteborg en sit-in vid ASEA:s kontor i Göteborg. Det ledde till en massiv polisinsats och 42 demonstranter greps. Fyra dagar senare ockuperades ett kontor tillhörande den Wallenbergägda Handelsbanken. I mitten av december genomfördes samordnade demonstrationer mot ASEA i Göteborg, Lund, Malmö, Stockholm, Umeå, Uppsala och andra platser. I Västerås där ASEA hade sitt huvudkontor möttes de 300 till 400 demonstranterna av 130 poliser, det största polisuppbådet som dittills förekommit i Västmanlands län.
Demonstrationerna riktade sig inte bara mot ASEA utan också mot den socialdemokratiska regeringen som anklagades för att tala med dubbla tungor. I FN röstade Sverige för en resolution som vände sig både mot Portugals politik i sina afrikanska områden som finansiella intressen som verkade där. Självmotsägelsen mellan regeringens internationella ståndpunkt och dess hållning till Cabora Bassa affären kritiserades skarpt av U-aktionen och andra i solidaritetsrörelsen.
Men det var samtidigt med att denna debatt nådde sin höjdpunkt som socialdemokraterna tog de första konkreta stegen för att ge officiellt stöd till PAIGC och andra befrielserörelser i Södra Afrika. När Pierre Schori i partiets tidskrift Tiden hösten 1968 skrev den inflytelserika artikeln Befrielserörelserna och vi bereddes marken. Schori menade att socialdemokratern partiprogram redan 1960
”inte satte några hinder i vägen för kämpande, eller ens revolutionära, befrielserörelser. [Programmet] understryker solidaritet med målet för internationella rörelser, inte metoderna för de använder kampen: ’I sin strävan att förverkliga socialistisk social förändring hemmavid, känner svensk socialdemokrati släktskap med alla krafter i världen som kämpar för idealen om demokratisk socialism.’ Samma grundsyn återkommer i grunderna för partiets internationella solidaritetsfond. Praktiken visar också att [det socialdemokratiska partiet] har gemensamma intressen med social frigörelserörelser som inte bekänner sig till socialism, även om de flesta gör det … Erfarenheten från vårt samarbete med befrielserörelser i hela världen visar att vi knappast kan anta en föreskrivande doktrin som [kan] tjäna som en generell regel för vår politik. Vi måste utan fördomar pragmatiskt finna vår väg och vara öppna för nya kontakter .. när vi lägger grunden för vår framtida politik rörande dessa vitala frågor. Vitala, därför att i folken frigörelse ligger hoppet om en bättre värld.”
Socialdemokratin följde snabbt FN-resolutionen som uppmanade till materiellt stöd åt folk för att de skulle kunna frigöra sig från Portugals dominans. 9 december förklarade utrikesminister Torsten Nilsson att den svenska regeringen var ”i kontakt med ett flertal ledare för afrikanska befrielserörelser ” och ”förberedde hjälp [med] humanitärt stöd .. som sätter medlemmarna i dessa rörelser i en bättre situation för att fortsätta deras kamp för frihet åt sitt folk.”⁷⁰⁸ Det var ett historiskt genombrott. Antiapartheidrörelsens veteraner som Per Wästberg välkomnade beslutet.⁷⁰⁹ 1969 gav riksdagen 1 miljon kronor till PAIGC:s humanitära verksamhet och 50 00 kronor till Zimbabwe Welfare trust som var en formellt fristående organisation men knuten till ZANU på sliknande sätt som Mozambique tidigare varit till FRELIMO.⁷¹⁰ Senare skulle det bli sammanlagt en miljard till befrielserörelsernas humanitära verksamhet. Direkt i samband med ministerns tal i december 1968 gav socialdemokratiska partiet 10 000 och SSU 5 000 kronor till FRELIMO.
Men FRELIMO var inte nöjda med enbart humanitärt stöd. När Miguel Murupa utsänd från FRELIMO:s utrikessekretariat kom till Sverige och besökte handelsminister Lange i början av december fortsatte konflikten. Lange menade att det inte fanns belägg för att dammprojektet samband med Rhodesia inte var belagda och att projektet på sikt skulle vara till nytta för folket i Mocambique i alla fall. Regeringens hållning kunde inte ändras. Inte bara SSU reagerade utan också Claude Zhokwenda från ZANU skrev artiklar i den socialdemokratiska pressen och vände sig mot påståendet att projektet inte vara viktigt för Zimbabwe, en typ av kritik som var extremt ovanlig eftersom befrielserörelsernas studenter i Sverige brukade enbart föra fram ståndpunkter när det gällde situationen i sitt eget land. Än mer ovanligt var att besökande representanter för befrielserörelser vände sig mot den svenska regeringen offentligt. När Murupa inte uppnått något resultat hos handelsministern anslöt han sig till demonstrationen i Västerås mot ASEA och den svenska regeringen. Eduardo Mondlane repeterade sin utsändes hot mot svenskar från början av året i sin sista intervju med svensk press före han mördades av en brevbomb i februari 1969. Han sa att ”vi kommer att gör allt vi kan för att skjuta de svenska tekniker som deltar i … konstruktionen av Cabora Bassa.”⁷¹¹
Lönnmordet på Eduardo Mondlane väckte starka känslor i Sverige. Folkpartisten Ahlmark skrev att det finns inget bättre sätt att hedra Mondlanes minne än att följa hans råd och göra allt för att isolera Portugal ekonomiskt. SFS skänkte 80 000 kronor till Mozambique institutuet. Men ledningen för socialdemokraterna ändrade inte hållning. Konflikten ökade inom socialdemokratin och inte bara SSU och Aftonbladet kom i allt starkare konbflikt med ledningen. På ett socialdemokratiskt möte i Stockholm med statminister Tage Erlander som talare antogs enhälligt av mötet ett uttalande mot partistyrelsens ståndpunkt, med krav på stopp för ASEA:s deltagande och anklagelser mot regeringen för hyckleri. På ett möte med socialdemokratiska partidistriktet i Stockholm med utrikesminister Torsten Nilsson som ordförande blev utslaget efter 4 timmars debatt om Cabora Bassa 178 röster för regeringen och 145 röster för oppositionen.
28 maj 1969 antogs Rhodesialagen i riksdagen och därmed löstes konflikten och regeringen slapp att direkt ingripa. Debatten i frågan sammanföll med debatten om stöd till befrielserörelser. Socialdemokraten Birgitta Dahl hävdade att det regerande partiet måste integrera utrikes, handels- och biståndspolitik för att främja internationell solidaritet. Socialdemokrater, vänsterpartisten CH Hermansson och folkpartister som Per Ahlmark och Ola Ullsten tävlade med varandra med argument för ökad kontroll av svenska privata investeringar utomlands och ökad kontakt med befrielserörelser.
I Rhodesialagen togs uttryckligen med elektricitet. Mot den bakgrunden drog ASEA 3 september 1969 tillbaks sitt deltagande i projektet, samma dag som det Sydafrikanskt ledda konsortiet fick kontraktet av Portugal. Det var en stor seger för svensk solidaritetsrörelse som fick internationell uppmärksamhet. På socialdemokratiska partikongressen kunde Olof Palme på hösten ta över ledarskapet efter Tage Erlander utan konfliktfyllda motsägelser i den socialdemokratiska utrikespolitiken. Partiet och landet var enat med få udda undantag till häger bakom en internationellt unik stöd till befrielserörelserna.
FRELIMO skulle fortsätta få inre problem vilket gjorde att det officiella stödet fortsatte att utebli till Mocambique institutet. Men Portugal reagerade på den svenska politiken efter riksdagsbesluten och att socialdemokraterna bjöd in ledarna Amílcar Cabral för PAIGC och Marcelino dos Santos för FRELIMO till sin partikongress 1969. De kommunala myndigheterna i Lissabon, Luanda och Lourenço Marques beslöt bojkotta svenska produkter. Fartyget Sunnaren som spelat en så tragisk roll i början av konflikten kring Södra Afrika 1963 när den svenske kaptenen överlämnade en politisk flykting till säkerhetspolisens tortyr fick återigen en roll i konflikten. Tillsammans med Bullaren och Skälderviken vägrade hamnarbetarna att lossa skeppet i Mocambique uppretade av den svenska politiken mot Portugals intressen. I Sydafrika och Brasilien väcktes också protester mot Sverige men även på närmare håll. De Norske Klippfiskexportørers Landsforeningen blev oroade av den svenska hållningen gentemot Portugal och dess kolonier i Afrika. Viktigare var det stöd som kom från många håll som motsatte sig den fascistiska portugisiska regimen inklusive från den socialdemokratiske oppositionspolitikern och framtida statsministern Mário Soares i Portugal.
Svenskar fortsatte att engagera sig för befrielsen av Portugals kolonier. Inte bara den socialdemokratiska regeringen utan också Folkpartiet utformade en politik formulerade i riktlinjer kallade Stöd till befrielserörelserna. Den presenterades i maj 1969 och var på flera punkter lik den socialdemokratiska. Den gjorde klart att stödet enbart kunde gälla humanitära insatser och samtidigt lika klart att stödet kunde ges till befrielserörelser med alla dess konsekvenser:
”Humanitär-civilt stöd av detta slag kan utan restriktioner utsträckas till ett parti, eller partier, i en beväpnad konflikt |trots att det] naturligtvis kunde betyda att befrielserörelsen [därmed] skulle kunna [komma i en ställning] som frigjorde resurser för den väpnade konflikten.”⁷¹²
Här betonades att det ideologiska synsättet och metoden för hur man arbetade var av mindre betydelse för att en befrielserörelse skulle få stöd. Eftersom Centerpartiet samordnade sin politik på detta område med Folkpartiet och Vänsterpartiet kommunisterna sedan 1967 krävt stöd till befrielserörelserna fanns en bred samstämmighet i synen hos partier som företrädde 85% av befolkningen.
Allt oftare reste svenskar på besök till befriade områden, dock ofta under betydligt mindre riskabla omständigheter än vad finska aktivister strax därefter skulle göra i Angola. Göran Palm skickades av SIDA till det av PAIGC sedan 1964 kontrollerade områden i Guinea-Bissau. Han kunde rapportera att gerillaledaren Cabral betonade vikten av att stöd utsträcktes också till inte bara hans eget PAIGC och till FRELIMO i Mocambique utan också till MPLA i Angola. Cabral betraktade Angola som den mest avgörande fronten i kampen för frigörelsen av Portugals kolonier. När det gällde vem man skulle stödja i Angola skulle åsikterna dock fortsätta att gå isär i Sverige. I juli-augusti genomförde folkpartisten Olle Wästberg en rundtur i FNLA-gerillans områden i Norra Angola och dess baser i Kongo som en av de första internationella besökare någonsin hos befrielserörelserna inne i landet. De delar av Angola han besökte beskrev han som närmast avfolkade efter den portugisiska arméns framfart för att stoppa befrielseuppror. Wästberg kom så nära som till 25 mil från huvudstaden Luanda. Här rapporterade han att FNLA etablerat sin egen myndighet med sitt eget försvar, sjukhus, skolor och kyrkor. Att MPLA fångar torterades och avrättades på FNLA-basen Kinkuzu i Kongo som Wästberg besökte rapporterade han inte.⁷¹³ Kontroverserna i Sverige om man skulle stödja MPLA ler FNLA skulle fortsätta som den mer eller mindre enda punkten där det rådde motsättningarna bland den stora majoriteten partier som stödde befrielserörelserna i Afrika. Under tiden fick ingen av befrielserörelserna i Angola något officiellt stöd.
Men på andra sätt var solidariteten med Södra Afrika ifrågasatt och aktiviteten tycktes avtagande. Sydafrikafrågan som engagemanget börjat med hade kommit så långt i bakgrunden att Konsum slutade med sin bojkott av sydafrikanska varor 1969. Uppsala Sydafrikakommitté menade i mitten av 1969 att
”Socialdemokratiska partiet är ett borgerligt reformistiskt parti som stöds av .. goda relationer med storkapitalet. De bedriver en politik av klassamarbete vilket leder till en social form karakteristisk för högt utvecklade kapitalistiska länder, nämligen strukturfascism. I ett sådant samhälle kan kapitalisterna tvinga en grupp arbetare att överge den proletära internationalismen och – som i fallet med Ludvika – anta en snäv nationalistisk hållning.”⁷¹⁴
FRELIMO-gruppen som startat i Uppsala 1966 gick i upplösning april 1970. Grundaren förklara upplösningen med en ideologisk analys: ”Stormcentret i kampen mot USA-imperialismen ligger idag i Sydostasien. … Därför är det korrekt att delta i kampen … genom den anti-imperialistiska fronten FNL-grupperna … Att ge högre prioritet åt FRELIMO skulle vara likvärdigt med att begå ett strategiskt misstag. De [antiimperialistiska] krafterna skulle splittras upp och kampen ledas in på ett sidospår.” ⁷¹⁵
Dick Urban Vestbro som kritiserade FRELIMO för att inte vara socialistiska i en artikel i tidningen Tidssignal 1969 beskrev långt senare situationen som att:
”Vi i Sydafrikakommittéerna … var snabba med att förminska FRELIMO:s betydelse i jämförelse med FNL i Vitenam. .. Jag begränsades inte av någon blygsamhet när jag kritiserade FRELIMO för att inte vara socialister, vad nu det kan betyda i samband med Mocambique. … Lite senare fick vi som hade sett oss som sanna revolutionärer [och] hade kritiserat FRELIMO för att officiellt representeras av en ’amerikansk medelklasskvinna’ .. föreläsningar om FRELIMO:s revolutionära riktlinjer av Janet Mondlane själv.”⁷¹⁶
När Svenska FRELIMO-gruppen i Uppsala upplöste sig själv till förmån för att delta i Vietnamrörelsen hade en reorganisering av Afrikasolidariteten redan påbörjats utifrån den bredare syn som Lunds Sydafrikakommitté uttryckt i januari 1967. I November 1968 bildades FRELIMO-gruppen i Stockholm. Mer lokalt och tätt organiserad som en insamlings- och politiskt verksam grupp på en stor arbetsplats i Stockholm blev den en brygga för Afrikasolidariteten under åren när Sydafrikarörelsen kom alltmer bort ur fokus och innan en ny organisering kunde ta fart på 1970-talet. ⁷¹⁷
Den helt dominerande solidaritetsrörelsen var FNL-grupperna. Oberoende av dagspolitiska framgångar och med ett stöd bland riksdagens partier och i den allmänna opinionen som låg från början kring 1 procent istället för som för Södra Afrika kring 85 procent var det FNL-grupperna som drev fram det stora skiftet i synen på världen och ändrade på mångas syn även på det svenska samhället.⁷¹⁸
Under våren 1968 arrangerar SKfV en internationell Vietnamkonferens med 140 deltagare och fortsätter stödet till amerikanska desertörer som i allt större antal kommer till Sverige. Den 1 maj organiseras Röd front tåg på flera platser där FNL-grupperna deltog. Det var den första utbrytningen ur socialdemokratiska demonstrationer sedan början av 1950-talet. Initiativet togs av KFML och utöver DFFG deltog också Clarté.⁷¹⁹
1968 hade Clartéisterna fått fullt genomslag för sin politik i DFFG. Parollerna man enades om var USA ut ur Vietnam, Bekämpa USA-imperialismen och stöd till Vietnam på dess egna villkor. Skolning av medlemmar infördes och FNL-grupperna spreds över hela landet medan antalet medlemmar ökade.
Hösten 1968 upprättas ett informationskontor för FNL i Stockholm på initiativ av SKfV. 9 december uttalar regeringen stöd till befrielserörelsernas kamp med hänvisning till Afrika och Vietnam. Med det medicinska stödet till FNL som redan startat säger man nu att befrielserörelser ska kunna ges humanitärt stöd. Den 10 januari 1969 blir Sverige första landet i väst att upprätta diplomatiska förbindelser med Nordvietnam medan kriget pågår för fullt. Sverige väljer sida.
Solidaritetsrörelsen utvecklades också starkt i övrigt. Alternativrörelsens U-aktionen som fått god start på sin kampanj för 1% bistånd redan under 1967 kunde lätt få nya samarbetspartners och bidra till ett ökat solidaritetsengagemang under 1968. U-aktionens kårparti på Stockholms universitet fick ingen avläggare på andra håll men Engel var med och startade NU-grupper runtom i landet från ett kontor hos Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen på Jungfrugatan. Ett fåtal NU grupper ställde upp i lokalval.
I den växande miljön kring olika solidaritetsverksamheter väcker 1% kampanjen för ökat bistånd stort intresse. Den får god uppslutning och snabbt gensvar med riksdagsbeslut om ökning av biståndet i riksdagen. Utanför riksdagen tiggde människor i jutesäckar pengar av riksdagsmännen vid riksdagens högtidliga öppnande återigen och i Kungsträdgården hungerstrejkade olika u-grupper och kristna för ökat bistånd.⁷²⁰ Höjdpunkten på tredje världen engagemanget i Sverige nåddes i Lund 1968 när det fanns tusen aktiva i olika u-grupper och 4.000 deltog på ett opinionsmöte 17 maj 1968 för ändrad inriktning och ökad omfattning på bistånd till u-länderna.⁷²¹ Engagemanget har spridning i hela Sverige. Biståndet som legat kring någon promille av BNP 1965 mångdubblades på några år.
Äldre organisationer påverkades. I slutet av 1960-talet hade de flesta lokalavdelningarna i världens äldsta fortfarande verkande fredsorganisation, Svenska freds- och skiljedomsföreningen (SFSF) ändrat namn. De hade bytt till u-lands och fredsföreningar med omfattande solidaritetsarbete för tredje världen, Tyresö-TUFF, Saltsjöbaden-Nacka-SNUFF, Norrort-NUFF och andra såg dagens ljus.⁷²² Omfattande stödverksamhet satte igång politiskt och praktiskt för u-länderna.
Nya organisationer uppstår också. Lars Norberg som studerat socialantropologi tar 1968 initiativ till en ny rörelse för att skaffa sig bildning genom volontärverksamhet i tredje världen.⁷²³ Tanken var att bedriva en långsiktigt hållbar volontärverksamhet som börjar med en förkurs. Fortsätter med arbete i u-länder på samma villkor som lokalbefolkningen och slutar med uppföljande verksamhet i Sverige för att sprida kunskap om tredje världen och värva nya volontärer. Tillsammans med Gudrun Hubendick, en TUG medlem, bygger Norberg upp verksamheten. Även Bill Robertshawe engagerar sig och hjälper till med studiematerial och Christer och Kersti von Malmborg blir några av de första volontärerna som åker iväg.
Särskilt betydelsefull skulle den massmobilisering som startades bland elever i Sverige och Finland bli för det kommande solidaritetsarbetet. I en tid när FRELIMO var i en långvarig allvarlig kris och inte längre fick statligt stöd till Mozambique-institutet samtidigt som det inte fanns ett riksdagsbeslut varken i Sverige och än mindre Finland om stöd till befrielserörelser gjorde tiotusentals elever på skolorna i Sverige och Finland slag i saken. Det blev eleverna som blev första i Norden med att ge miljontals kronor i stöd till en befrielseorganisations verksamhet. Svenska staten hade tidigare gett stöd till samma verksamhet men inte alls lika mycket och under en tid när Mozambique-institutet formellt var fristående från gerillan. Efter att gerillan centralkommitté tagit över hela makten över Mozambique-institutet sommaren 1968 hade svenska staten redan upphört att ge bidrag. Det blev eleverna som samlade in 2 miljoner kronor till gerillans humanitära verksamhet och därmed gjorde en både materiellt viktig insats och en lika viktig politiskt insats för att öka medvetenheten hos den bred allmänheten om läget i Södra Afrika.
Operation dagsverke började möta kritik i ett alltmer radikalt politiskt klimat. Kritik mot att medlen missbrukades kunde tillbakavisas. Men i Sverige anklagade Vänsterns ungdomsförbund Operation dagsverke för att bedriva imperialistisk välgörenhet som stödde diktaturregimen i Peru. Det var bara i Norge som Operation dagsverke fortsatte årligen efter 1967 och har gjort sedan dess.
Snart kom dock ett nytt uppsving. Med Sverige och Finland som initiativtagare 1969 och Norge som efterföljare gick elever på gymnasier och grundskolor i bräschen för masstöd till väpnade befrielserörelser i en omfattning som inte skett tidigare varken bland studenter på universiteten, fackföreningar och andra folkrörelser dominerade av vuxna eller från statens sida. Från folkrörelsers sida hade mindre summor samlats in till befrielserörelsers humanitära verksamhet eller valdeltagande följt av visst statligt stöd. 1969 gick Taksvärkki i Finland och Operation dagsverke i Sverige in för stöd till Mozambique-institutet som 1968 underställdes befrielserörelsen FRELIMO och bedrev arbete bland flyktingar och i befriade områden.
Det ledde till kritik i Sverige, nu från högern och än större motsättningar i Finland. Beslutet om stöd kom under en mycket svår tid för FRELIMO med allvarliga motsättningar inom organisationen som lett till att svenska staten slutat att ge bidrag till Mocambique-institutet. Den växande opinion mot Portugals kolonialvälde och svenska företags delaktighet underblåste . Studentkåren i Stockholm beslöt att skänka 100.000 kronor till FRELIMOs utbildningsverksamhet i befriade områden i april och året därpå skänkte efter politiska diskussioner till samma ändamål Studenternas utvecklingsfond 80.000 kronor som finansierades den tia som svenska studenter skänker till humanitära ändamål i sin kåravgift. I frågan stod strid särskilt i Göteborg mellan att skänka till mindre radikala projekt eller till FRELIMO som avgjordes till Mozambique-institutets fördel. Studentkåren i Umeå samlade dessutom in ytterligare 15 000 som ett obundet stöd till FRELIMO. Men dessa studentinsatser skulle snart förminska i förhållande till vad elever kunde åstadkomma.
Strax efter att FRELIMOs ledare Eduardo Mondlanes blivit dödad beslutade elevorganisationen SECO enhälligt att ha Mocambique-institutet som insamlingsmål för Operation dagsverke. Det enhälliga beslutet om stöd till en befrielserörelses humanitära verksamhet togs innan riksdagen mot moderaterna tog samma principiella ställning. Samma år strax före Mondlanes död hade redan en gemensam församling för Suomen Teiniliitto, STL, och dess systerorganisation Finlands svenska skolungdomsförbund, FSS med 121 röster för och 108 röster emot beslutat samma sak. Taksvärkki insamlingen i Finland 1969 skulle gå till FRELIMO:s Mozambique Institute och inte till ett enbart humanitärt projekt stött av UNESCO. 60 delegater lämnade omedelbart salen i protest efter beslutet.
75.000 elever på 478 skolor deltog i Taksvärkki 1969 och samlade in sammanlagt 450.000 finska mark. Pengarna gick till en tryckpress som började trycka skolböcker och annat material för de befriade områdena i Mocambique. I Sverige samlades 2 miljoner kronor in, en större summa än det samlade statliga stödet mellan 1965-68 till institutet som sedan upphört. Norge valde 1969 att stödja UNESCO istället för mer radikala institut som leddes av gerillan men valde senare att också gå samma väg som i Sverige och Finland.
Kampanjen hade inte bara en ekonomisk verkan av stor betydelse för gerillan. Den innebar också en omfattande medvetandegörande och folkbildning. Inför Operation dagsverke studerades Eduardo Mondalens bok Kampen för Mocambique. I TV, radio och tidningar bevakades kampanjen. Kampanjen spelade en avgörande roll för relationerna mellan Mocambique och Sverige. Janet Mondlane skrev om saken:
”Det är inte möjligt att uttrycka omfattningen av vår känsla av beundran för de svenska elever som outtröttligt arbetade för att hjälpa de unga studenter som kom från Mocambique. Effekterna av våra svenska vänners ansträngningar kommer att kännas efter deras egen generation, för det är denna generation av studenter som kommer att fortsätta lägga grunden för ett nytt land.”⁷²⁴
Närmare trettio år efteråt uttrycker hon i en intervju fortfarande samma vikt som Operation dagsverke hade:
”Det är så en form av massmedvetande om vad som hände i Mocambique verkligen började … det var inte bara pengarna som var viktiga, men medvetandegörandet av en hel befolkning. Dessa unga människor gick hem och talade om vad de gjorde. D et var en stor händelse.”
På så sätt bidrog eleverna till ett folkligt stöd som gjorde att de nordiska ländernas regeringar kunde stödja den av USA och andra terroriststämplade befrielsekampen i Södra Afrika. Sammanlagt beräknas bara det svenska stödet från 1964 och framåt till hela Södra Afrika hade befriats och Mandela kom till makten ha uppgått till 4 miljarder kronor. Av dessa gick en miljard till befrielserörelser, främst till ANC, fram till avskaffandet av apartheid i Sydafrika 1994. Ett stöd som fick stor omfattning först på 1970-talet och framåt.