En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

38. NATO och Warzawapakten

Här kommer ett ofärdigt kapitel om folkrörelserna och förhållandet till de olika säkerhetspakterna.
I slutet av 1960-talet började förhållandet till kalla krigets motsatta block bränna till på nytt med stor inverkan på folkrörelserna i de olika länderna. På den ena sidan började nya folkrörelser föra fram en systemkritik och komma så långt att den egna statens medlemskap i NATO alltmer öppet ifrågasattes. På den andra sidan blev Warzawapaktens inmarsch i Tjeckoslovakien en vändpunkt för hur folkrörelserna skulle förhålla sig till globala frågor.
Det var i de två länder som upplevt inbördeskrigsliknande former som splittringen blev som mest tydlig. I Finland med sitt inbördeskrig 1918 och i Danmark med sin väpnade motståndsrörelse mot Tyskland som samtidigt tvingades vara motståndare till den egna regeringen som samarbetade med tyskarna under ockupationen från 1940 till 1943 var klyftorna i samhället fortfarande mycket starka. I Finland blev effekterna av invasionen av Tjeckoslovakien att stora delar av de radikala folkrörelserna med arbetarklassbakgrund stödde Sovjet och 1950-talets finska låsningar av den politiska kulturen kunde återupprättas. En tudelat samhälle organiserat som två separata samhällen med en radikala arbetarklasskärna på ena sidan starkt förankrad i ett alternativsamhälle med egna banker, kooperativ och rganisationer med aktiva medlemmar stod i harnesk mot ett högerinriktat borgerligt samhälle. Denna radikala arbetarklassminoritet hade dock visst manöverutymme i kraft av en center-vänsterallians för att främja global avspänning utifrån Finlands geopolitiska situation och dess avtal med Sovjetunionen. På det utrikespolitiska området rådde en bred uppslutning bakom realismen i en politik som tog hänsyn till avtalet med Sovjetunionen men i övrigt gällde ideologiskt krig med kommunister och radikal arbetarrörelse.
Fram till invasionen av Tjeckoslovakien hade en ny vänster vuxit fram i Finland och ått en hel del särskilt intelektuellt genomslag genom de Hundras kommitté oc h det växande internationella solidaritetsarbetet. Det var en vänster lika skeptisk kalla krigets blocktänkande och kritisk till både Sovjetunionen, Kina och USA. Atte Blom arbetade på Hufvudstadsbladet som också kallades Husis eller Hbl där han inte var så välsedd och betraktad som alltför vänsterradikal. Han skrev om rock och jazz när han inte startade USA-gruppen i tricont för att uppmärksamma ”det andra Amerika” som gjorde motstånd mot Vietnamkriget. Blom beskriver hur klimatet var:
”Efter Prag 68 reagerade jag som de flesta andra. Vi var först utanför ambassaden på Fabriksgatan. Snart efter oss kom högerfolkets massor med förvridet hat i ansiktet. Jag drog mig snabbt bort. På Husis hade man observerat min närvao i protestvågen. Jag blev väl mottagen på kontoret. Över en natt hade jag förvandlats från bolsjevik till patriot. Jag lämnade Hbl frivilligt.”⁷²⁵
Liisa Liimatainen lämnade inte bara sitt jobb utan landet efter effekterna av Sovjets invasion i Finland. När hon lämnade Finland och valde Italien istället hade hon sju år av politisk aktivitet bakom sig, främst som socialdemokratisk studentaktivist.”För mänskor som jag, av min generation, berodde det egna livet helt på revolutionen – hui, vilket tungt och skrämmande ord! – som skulle komma att verkställas under vår livstid.” Så skriver Liimataien långt senare. Sovjets inmarsch i Tjeckoslovakien och senare röda brigadernas terrorism i Italien var sådant hon tog avstånd från. När Sovjet ockuperade berättar Liimataien:
”Tillsammans med några styrelsemedlemmar för Helsinfors Socialdemokratiska förening ordnade vi en demonstration på Fabriksgatan framför sovjetiska ambassaden. Där slutade den finländska studentaktivismens oskyldiga lek på den soliga gräsmattan. Ockupationen av Tjeckoslovakien var som ett knivhugg i ryggen på alla dem som hade förskt lösgöra sig frrån den offcielal finländska VSB-selen. … Det blev början till den socialdemokratiska studentvänsterns regression. ... Jag och några andra andra representanter för SDP:s studentorganisation i helsingfors gick till den sovjetiska ambassaden för att be om en förklaring. Vi blev mottagna av ambassadens tredje sekreterare aom angav den stigande västtyska imperialismen som orsak. Medan vi var inne på ambassaden hade demonstrationen vuxit till sig. När vi kom ut igen efter audiesnen gich det lös. … På kvällen hade jag föraningar om att jag senare skulle få sota för det ansvar och initativ jag tagit. Under vintern mognade mitt beslut att slutföra studierna för att kunna lömna Finland. Jag såg att människor som jag inte mer hade plats i landet. För var dag som gick blev rädslan som förorsakats av ockupationen allt synligare inom politiken.”⁷²⁶
De stor organisationerna med många politiskt aktiva medlemmar som Fredskämparna stödde invasionen. Utrymmet för den nyvänster som valt eller inte lyckats komma utanför en fokus på intellektuell verksamhet och som lite nedsättande kallat mer aktivistiska rörelser för marscherare hade knappast något utrymme längre. De som hade satsat på aktivism och marscher valde en unik väg i både öst- och västeuropa. De stödde de radikala arbetarklassorganisationerna i Finland som stödde Sovjetunionen. Medan hela övriga Europa sökte frigöra sig från kalla krigets svart-vita världsbild gick utvecklingen i Finland åt ett helt annat håll. (Detta bör skivas om efter att jag vet mer)
I Danmark var utvecklingen delvis likartad. Här stödde också Dansk kommunistpartiet med dess förhållandevis starka ställning i fackföreningsrörelsen och en del fredsorganisationer Sovjetunionen. De hade inte lika dominerande inflytande över systemkritisk folkrörelser som sina motsvarigheter i Finland men utgjorde ändå en väsentlig kraft. Resultatet blev mer splittring….
NATO kritik i Danmark…
Antimilitaristernas aktion i Östeuropa mot invasionen ….
I Norge ….:
På det efterföljande extraordinära landsmötet för ungdomsförbundet 1969 kom krisen för den socialdemokratiska rörelsen i full blom. Gästlistan var full av Arbeiderpartiets ledande personer. Partiordföranden Tryggva Bratteli inledde med ett föredrag och talade om bostadspolitik och vilket bra land socialdemokraterna gjort Norge till samt huvuduppgiften, det kommande stortingsvalet men inte med ett ord det extra-ordinära landsmötet huvudfråga, Norges medlemskap i NATO. Den efterföljande debatten avslöjade en djup spricka mellan två generationer som stod mot varandra. Förslaget om att bryta med NATO antogs av en stor majoritet. Men sönderfallet gick inte att hejda trots det tydliga utfallet som klargjorde var majoriteten stod politiskt. Förhållandet till moderpartiet stod olöst. Flera ledande AUF-medlemmar lämnade organisationen. Flera lokalavdelningar i AUF gick över till maoismen.
Nedanstående bör på annan plats:
Rød Front gick framåt bland studenterna. Till namnet var det en sammanslutning av radikala och revolutionära studenter men dess inriktning bestämdes av maoisterna. I Det Norske Studentersamfund i Oslo gjorde Rød Front sitt genombrott i valet hösten 1969. Med 593 röster mot 478 för en gruppering med personer från alla borgerliga partier tog man över ledningen under många år med ständigt ökade röstetal när motståndarna från olika läger sökte återvinna makten.⁷²⁷ Hösten 1970 segrade man i valen vid alla universiteten i landet, i både Bergen, Oslo och Trondheim. I Oslo fick Rød Front 1277 röster mot ett moderat alternativ som 1160 ställde sig bakom. Hösten fick populisterna i ”Grønt Gras” 588 röster, och de konservativa 1500 i Oslo. Rød front slog alla sammanlagt i första valomgången med 3245 röster.
Riktlinjen för marxist-leninisternas mångåriga maktinnehav i studentkåren drogs upp efter segern 1969:
”Vi vill bruke DNS til aktiv støtte for studenternes og arbeiderklassens kamp. Sjølsagt kan DNS aldri innta noen ledende rolle i det revolusjonære arbeiedet. Men DNS kan tjene som et redskap til i ord og handling å sette studentenes kamp inn i et større perpektiv. Arbeiderklassens kamp mot kapitalistdiktaturet.”
Studentkåren intäkter ville Rød Front använda till politisk kamp och inte studentikosa upptåg. 10.000 till Solidarietskomiteen for Vietnam, 10.000 til faglig Studentfront och 10.000 till Kampanjen Norge ut av NATO. Den konservativa motkandidaterna ville också satsa medlen på viktiga samhällsproblem, som ”krisa i bygdesamfunnet” och ”den nasjonale kulturkrisa og tilhøva i vår eigen andedam universitetet”. Man ville hindra att medlen gick till politiska ändamål. Men det skulle dröja många år innan man fick någon chans till det.