En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser
Bemötandet av de nya folkrörelserna i Norden
Yüklə 1,89 Mb.
|
43. Bemötandet av de nya folkrörelserna i NordenPionjärepoken avslutas i de tre skandinaviska länderna med en relativt likartad alternativrörelse som dock mottas på olika sätt av det etablerade samhället. I Sverige omvandlas snabbt de nya rörelsernas frågor till statlig politik och statligt närstående sektorsforskning. Denna uppsugning i etablerade former av kunskapsintresset blir ett återkommande problem för svensk alternativrörelse men det gör också att erfarenheter, särskilt av dessa uppsugningsförsök blir outforskade och fortsätter pocka på en bearbetning. I Danmark får de nya rörelserna mer spelrum och kan knyta praktik och teori närmare varandra genom demokratisering av pedagogiken och forskningen. I Norge är från början de nya rörelsernas utveckling tätt knuten till delar av den etablerade vetenskapen och kan därför bygga kunskapsinstitutioner som blir en kärna som bär en nationell motelit. Samtidigt är praktiken, som kunskapssökandet kan utgå från, mindre omfattande jämfört med den svenska solidaritetsrörelsen och den danska rörelsen för förändring av vardagslivet och byggandet av lokala alternativ. I Finland får fredsrörelsen oväntat stort genomslag i massmedia, forskning och det etablerade politiska systemet och öppnar för en ny medvetenhet om internationella förhållanden och solidaritet med tredje världen. Men det är en öppning som sker till priset av specialisering och professionalisering. Uppsvinget övergår nästan helt i yrkeskarriärer och auktoritär vänster men med god förankring i redan existerande rikstäckande arbetar- och bondeorganisationer, kanske mer än någon annanstans i Norden. På Island blir den nya fredsrörelsen bestående och är fortfarande på 2000-talet samlande kraft i mobilisering mot krig med 1960-talet symboler i täten.780 Underlaget för en alternativrörelse och eget kunskapssökande är dock mycket litet och istället för en rörelse blir det ibland hela befolkningen på en ort som är alternativ och ställer det etablerade samhället maktlöst åt sidan. Nordiska jämförelser Agøy (se nedan) s297 ”Under 1960- och 1970-talet attraherade apartheidfrågan ett fåtal ’särskilt intresserade människor’, för det mesta de som arbetade med internationella organisationer och radikaler som var särskilt intresserade av befrielserörelser i Afrika eller allmänt. I Norge ändrades detta enormt i mitten av 1980-talet.” Vad kan hon grunda detta på? Berit Hagen Agøy i The Freedom Struggle in Southern Africa: The Role of the Norwegian Church 1948-1994, S266: ”17 maj gick Agøy till Norska Sjömansmissionen i Durban för att fira nationaldagen. Hon såg fram emot att träffa flera kristna som sin värd, en norsk missionär vars kristna tro inspirerade honom att helhjärtat stödja kampen mot apartheid. Nu såg hon fram emot att träffa flera likasinnade. ”Efter ett tag kom en äldre dam fram till mig med ett flygblad med texten ”låt oss bedja att Mandela får sitta kvar i fängelset till dess han blir frälst.”. Jag blev överraskad, och frågad vad det betydde. Hennes svar var ”Vet du inte att Mandela är en kommunist och terrorist och att ANC krigar mot alla kristna?”. När jag försiktigt försökte ifrågasätta detta, blev jag för första gången i mitt höra att jag inte var en äkta kristen.” samt mer om sex år senare 17 maj i Oslo när Mandela talade i Oslo katedral och tackade för alla böner som hållit honom vid liv. --------------------------- Litteratur: Andersson, John, Rebell i klassamhälle och välfärdsstat, Federativs, 1961. En fri tidning, Arbetaren – syndikalistisk pressröst 60 år, Federativs, 1981. FNL-rörelsen i Sverige, Hammarström, Tommy, red., 1975. Fogelström, P A, Kampen för fred, Svenska freds- och skiljedomsföreningen, 1983. Gröndahl, Britta, Äventyrens år, Federativs, 1992. Lund, Arwid, Albert Jensen och revolutionen, Federativs, 2001. Lätt, Nisse, En svensk anarkist berättar, Nisse Lätts minnesfond, 1993. Oskarsson, Inge, Anarkisten, Spartacus, 1990. Oskarsson, Inge, Världen mitt fosterland, Spartacus, 1991. Sjöö, Ingemar, Fackliga fribrytare, 2004. Komplettering: Inarbeta FNL i Sverige, Salomon m.fl. TUG intervjuerna + artikel Freden Russeltribunalen i S och DK Anarkisterna i Milano Situationisterna mfl Thörn Lumpkriget Norge demokrati fångkamp Emmaus Björkå alternativ Warzawapakten och NATO Ungdomsupproret, Mosskin, …DK Social kamp ”Häften” Nordisk alternativrörelse 1917 – 2007 Solidaritetsrörelsen Sydafrikarörelsen Vietnamrörelsen Världsungdomsfestivalerna Miljörörelsen framväxt i Norden på 1960-talet Fredsrörelsen i Norden 1940 – 1970. Kampen för demokrati och nya folkrörelser 1960 – 1970. Ungdomsupproret på 1960-talet Nordiska folkrörelser Danmark Finland Island Norge Sverige 1 Santi, 1992, s34ff. 2 Oskarsson, 1990, s141. 3 Fogelström, 1983, s 242. 4 I Oskarsson 1991 anges att Margareta var närmast lärjunge till Gandhi, vid intervju 17.8 2004 anger Oskarsson också att han själv ofta använde Gandhi i sina tal på turnén 1949 och att han fortsatt varit intresserad av Gandhi. 2004 hade han varit flera månader i Indien och då frågat och därefter skrivit om Gandhi. Han hänvisade under intervjun först spontant på egen hand till Gandhicitat och sedan på förfrågan till flera av Gandhis citat och böcker, en person som han betraktade som mycket central. En sida av Gandhi som Oskarsson väl kände till var Gandhis avståndstagande till de som var för fega för att använda det våld som kunde vara nödvändigt för att avväpna en mördare. Oskarsson 1990 tar också upp det Gandhianska inflytandet hos de två fredsresenärerna s131f. 5 Oskarsson 1990 s145 6 Samma s147 7 Arbetaren 3/6 1949. Den följande berättelsen grundar sig på Oskarsson 1990 s150ff samt pressen, se fotnoter nedan. 8 AT 27/5 anger flera tusen, BLT 27/5 bortåt 1,000-talet personer, Oskarsson 1990 omkring 1000 personer. 9 BLT 27/5 1949. 10 Aftonbladet 27/5 1949 anger 500 deltagare under rubriken ”Fredsmöte i Karlskrona slutade i vilt upplopp”. Expressen anger att tusentalet människor församlats under rubriken ”Upprorslagen lästes för värnpliktiga: Hot att storma polishuset”, BLT anger 500, SSD och TT 300. Oskarsson 1990 anger 800. 11 Aftonbladet och AT 27/5 1949. 12 Oskarsson 1990 s 13 AT 27/5 1949, de flesta tidningar är mindre intresserade av en exaktare beskrivning hur polismästaren bemöts när han läser lagen utan betonar istället värdigheten. SSD berättar hur polismästarens och en överkonstapels ”behärskade och trygga uppträdande verkade sordinerande på den uppjagade stämningen.” 14 Oskarsson 1990 och intervju med Oskarsson 17.8 2004. 15 SSD rapporterar inifrån polisstationen att där rådde ”idel frid och fröjd”. 16 Rosa pressklipp med rubriken ”Kravall om fredsprofet, upprorslag lästes högt” i Inge Oskarssons privata arkiv. 17 TT 27/5 1949 18 Detta och följande citat BLT 28/5 1949. 19 Expressen 28/5 1949 20 Signaturen Åström, Expressen 28/5 1949. 21 Intervju med Inge Oskarsson 20/8 2004. 22 Oskarsson, 1990, s 23 Oskarsson, 1991, s22. 24 Intervju med Inge Oskarsson, 20/8 2004. 25 Oskarsson, 1991, s23 26 Samma s23ff, Gröndahl, s40ff. 27 citerat av Gröndahl, s41. 28 En fri tidning, 1981, s44. 29 Oskarsson, 1991, s24. 30 En fri tidning, 1981, s27. 31 Oskarsson uppger i intervju 20/8 2004 att generalsekreteraren John Andersson samlade på en utförlig dokumentation om Rüdigers CIA kontakter som hade översatts till svenska. Han gjorde dock inget av materialet av okända skäl. Kontakter togs mellan Oskarsson och Andersson på 1960-talet men innan de möttes hade Andersson avlidit. Även Anderssons sekreterare Verner Stålberg uppges av Oskarsson (1991, s25) och enligt Ingemar Sjöö i ett efterord till Nisse Lätts självbiografi (s252) ha haft allvarliga misstankar mot Rüdiger. Spanienkämpen och politiske flyktingen Helmut Kirshey anges av Sjöö (i efterordet, Lätt, 1993, s252) ha hävdat att Rüdiger samarbetade med brittisk och amerikansk underrättelsetjänst under kriget och fortsatt hade kontakt med amerikanarna efteråt. Men det går inte längre att bekräfta vad som är sant. Att påståendena ändå tas med här beror på flera orsaker. Oskarsson har visat sig vara trovärdig i sina uppgifter kring händelser som Karlskronakravallerna och annat jag hunnit undersöka grundligare. Han har en central ställning inom den ungsyndikalistiska rörelsen och för alternativrörelsen som förtjänar respekt. Syndikalister och anarkister har också en tendens till att tro att andra inom vänstern har kopplingar till motståndarintressen men inte de själva. Men framförallt är nedtystandet och behandlingen av oppositionen inom SAC under 1950-talet klandervärd och inger ingen respekt. Behandlingen av mångårige generalsekreteraren John Andersson som Gröndahl (1992)vittnar om i samband med hans begravning gör att inte oppositionens röster för alltid bör tystas även om innehållet i anklagelserna kan sättas ifråga. Att Nisse Lätts och andras personkritik gick för långt med omdömen om personliga egenskaper gentemot Rüdiger betonas av fler. Helmut Kirshey menar att det är den ideologiska kritiken som måste vara avgörande. Betecknande är att varken nyorienterarna eller dogmatikerna lyckades utveckla en ideologi för sina ståndpunkter. Sjöö (2004) tar upp striden ur ett fackligt perspektiv i kapitlet Rüdiger och MBL. 32 Arbetaren 29-30/5 1949. 33 Oskarssons (1991, s23) kommentar om Jensen har en udd mot de professionella nyorienterarna som enligt hans synsätt övergett syndikalismen: ”Rüdigersmittan tillhörde tydligen jobbet, så fort Jensen blev pensionerad gick han över till syndikalismen igen.” 34 Lund, 2001, s182f. 35 En fri tidning, s47. 36 En både väldokumenterad och teoretiskt klarsynt genomgång av den ideologiska förändringen inom SAC görs av Lund 2001. Den stöder till viss del jubileumsskriftens påståenden men visar också att det fanns starka motsägelser, ofta omedvetna, i både ideologin och praktiken. Inte minst gjorde spanska inbördeskriget att den revolutionära syndikalismen fick ett uppsving. Lund påvisar att det är anarkistiskt tankegods om frivillighet och pluralism som leder till högervridningen och statsanpassningen inom SAC. Det som här framförs är att anarkismens antistatlighet och antimilitarism samtidigt finns på dogmatikernas sida i striden och inspirerar framväxten av en spirande global freds- och rättviserörelse i Sverige. 37 En fri tidning, 1981 och Gröndahl, 1992. Oskarsson 1991 betonar istället antimilitarismen som avgörande för många men berör också de fackliga frågorna. Det är nyorienterarna som är ensidiga i sin beskrivning av vad som är centralt i konflikten medan de radikala ser mer allsidigt på frågan. Ointresset att ta upp svängningen i militarismfrågan är intressant inte bara för att det var en central fråga för oppositionen. Jensen som var den som nyorienterarna främst lyfte fram som ett länge välkänt föredöme skrev enligt Lund 2001 (s7) ”kanske mest om antimilitarism” under hela sin livstid. I den märkligt devota skildringen av konflikten i Arbetarens jubileumsskrift utgiven 1981 bevärdigas frågan inte ens med en antydan om att det handlade inte bara om olika synsätt på fackliga frågor utan också inställningen till militarismen. 38 Gröndahl tar upp händelsen, Lätt (s212f) gör det mer ingående med sina kraftuttryck: SAC ”arbetade frenetiskt på att man skulle ändra internationalens stadgar till ett intetsägande reformistiskt hopkok.” Majoriteten gick till skillnad från i Sverige emot nyorienteringen varpå SAC:s representant ”reagerade med ett raseriutbrott.” och hot om indragna avgifter till IAA. Andersson (s213) skriver inget mer om händelsen än att han deltog som representant för IAA:s norska avdelning, Sverige kan han tydligen inte längre representera. 39 I sina memoarer är Anderssons tystnad om konflikterna talande. I ett citat av sitt eget tal när han avgick som generalsekreterare för IAA 1953 efter att de evolutionära reformisterna tagit över SAC finns en antydan om att han står på en annan linje. ”Jag ska sluta kampen som jag började densamma, som en enkel kämpe i ledet, och envist hålla fast vid de idéer jag vigt mitt liv för, den revolutionära syndikalismen.” (s211) Han som mer än någon annan skrev syndikalistiska böcker ofta riktade mot militarismen under den tid konflikten pågick har sedan inget att säga. Det han berör av sin verksamhet i Sverige är tiden fram till 1930-talet men mycket lite efter han blev vald till sekreterare. Istället så tar han därefter upp den internationella verksamheten. Sin avgång förklarar han helt skild från några politiska orsaker som ett resultat av pensionering. Gröndahl skriver om Andersson att svårigheter rann av honom och att han bara tycktes ha framgångar här i livet. Av memoarerna framgår att när han inte hade det höll han tyst om det och ansträngde sig istället för att betona att ”gemensamt fortsätta ansträngningarna för syndikalismen och dess grundläggande principer” och avsluta sina memoarer med ”Framtiden är utan tvivel vår.” Förordet var skrivet av en av de ledande nyorienterarna G A Kronheffer som mest ägnade sig åt att motivera varför det ur vetenskaplig synvinkel enbart var intressant med material från syndikalismens tidiga år i Sverige och i övrigt att det internationella arbetet var dramatiskt. 40 ”På grund av tre artiklar i Arbetaren hösten 1949 verkade det som syndikalister tänkt om i försvarsfrågan och stödde inte längre VMB” (VMB, Världsmedborgarrörelsen). Oskarsson, 1991, s21. 41 Oskarsson, 1991, s19 42 Oskarsson 1991, s19; Fogelström, 1983, s 241;. 43 Beppe Wolgers intervjuar Cornelis, www.cornelis.se/beppe.html, 4/9 2004 44 FNL-rörelsen i Sverige, 1975 45 Intervju med Oskarsson 20/8 2004. 46 En fri tidning, 1981, s16 och s137ff. 47 Samma, s127ff 48 Fogelström, 1983, s232f. 49 Paxleksikon, Demonstrasjon, 1979, s81. 50 Andersson, 1961, s176. 51 Andersson, 1961 s178. 52 Andersson, 1961, s187ff 53 Andersson, 1961, s203ff 54 Samma, s240 56 Henning Sørensen, 202, s122 57 Fogelström, 1983, s240, Hein Rasmussen, 1997, s 58 Fogelström, 1983, s249. 59 Wilhjelm, 1999, s100. I Norge behandlade man underrättelser mer behärskat. När tre kartor dök upp i början av det känsliga året 1948 där känsliga punkter på viktiga orter var markerade med ryska anteckningar gjordes en noggrann analys om vem som kunde ha gjort det och vilken fara som kunde finnas bakom. De påstods komma från en norsk kommunist som enligt uppgift hjälpte det sovjetiska underrättelseväsendet. Norska myndigheter ökade beredskapen på misstänkta orter. Inför stortingets specialkommitté redovisade justitieminister Gundersen misstankarna om förberedelser för sabotage och drog slutsatsen att ”det er ingen grund til og overdimensionere det.” återgivet i Lundkommissionen s169. 60 Citerat av Lundkommissionen, s159. 61 Lundkommissionen s159 med hänvisning till Bo Huldt s43. 62 Esteva, 1991, s8f. 63 Fogelström, 1983, s242. 64 PaxLeksikon, Internasjonal Kvinnliga for Fred og Frihet, s217 65 Fogelström, 1983, s250- 66 Hein Rasmussen, s20. 67 Henning Sørensen, 2002, s 119, 124f. 68 Hening Sørensen, 2002, s 126. 69 Smillie, (1995), s40. 70 Radikalpacifisterna mötte stort motstånd. I Finland var förhållandena än värre. Ilkka Taipale påpekar om vad som hände i interneringslägren i Finland kort: ”Only a few of the pacifists or conscious objectors are known to have been killed”. (Finnish Peace Making, s19). Grundaren av den radikalpacifistiska och antimilitaristiska norska organisationen Folkereisning mot Krig mötte också döden i koncentrationsläger men med tyskar som ansvariga och inte landsmän. (PaxLeksikon, FMK). Talen i Norden kan jämföras med antalet avrättade franska vapenvägrare under Första världskriget som låg på 70 000. Vapenvägrarnas villkor har varit hårda. 71 Svenson, 2000, s11. 72 Fogelström, 1983, s230f 73 Tretton fredsfrivilliga, 1944. 74 Bjørke, 2000, s9. 75 Fogelström s238. Bjørke (2000a) s27ff, Sundberg, s31f, 76 Bjørke, (2000b), s64. 77 Författare s15. Boken beskriver Aldrig mere krigs verksamhet under andra världskriget. 78 Samma s59. 79 ”Hjelpearbejdet udføres saa vidt muligt ved Udsendelse af og underhold for Arbejdshold af Fredsvenner i Lighed med International Civil Service”, samma s59. 80 Citerat av Henning Sørensen s 81 www.fredsakademiet.dk, 82 www.internasjonaldugnad.no 83 Finnish Peace Making 84 Sellström, 1999, s81. 85 Sellström, 1999, s130ff. 86 Sellström, 1999, s130ff 87 Sellström, 1999, s127ff 88 Eriksson s67f, Claesson, s75ff 89 Eriksson, s70f. 90 Clod, red. 1984, s48 91 Hein Rasmussen, s24. 92 Lundkommissionen s176, från utrikeskommitténs möte 28/7 1950. Gerhardsen försökte själv lansera en fredsappell sommaren 1950 på ett SSU-läger i Skarpnäck. Olika fredsappeller startades av socialdemokraterna i Norden och pacifistiska fredsorganisationer. P A Fogelströms dom är hård. ”Onekligen var situationen grotesk, fredsorganisationer i full aktion för att slå varandra i huvudet med sina fredsappeller.” s244. 93 Hein Rasmussen, s27. 94 Fogelström, s230f; Hein Rasmussen (1997), s20-21 95 Santi, 1991, s41. 96 Lundkommissionen, s367. 97 Hein Rasmussen, 98 Henning Sørensen, 2002, s130. Sørensen spårar sista mötet för Dansk Fredskonference till 1967 få Malernes fagfoerning inkallade reprsentantskapet. Men det blev det sista synliga spåret. 99 PaxLeksikon, Bind 2, Demonstrasjon, s81 100 Finnish Peace Making, s29ff 101 Olof Palme, 1996, s12f, beskriver samma typ av händelse: ”Jag minns speciellt våra första sammanstötningar med kommunisterna. Det var mitt under kalla kriget. Sveriges förenade studentkårer var då , som så många andra, anslutna till Internationella studentförbundet, som på grund av kommunisternas manövrer blivit en förgrening av Kominform. Där fanns många studenter från tredje världen, som det var svårt att träffa någon annanstans, men som det blev i det närmaste omöjligt att tala fritt med. De ledande i det Internationella studentförbundet upphörde aldrig med sitt pratande, de lade beslag på talarstolen och gjorde anspråk på att företräda alla medlemmarna. Som av en händelse överensstämde deras motioner alltid med de stora linjerna i den sovjetiska utrikespolitiken. Vi beslöt oss då för att lämna IUS och skapa en sammanslutning för icke-kommunistiska studenter.” 102 Palme, 1996, s12. 103 Palme, 1996, s15. Palme fortsätter beskriva upplevelserna i Singapore: ”En kväll drog mina kamrater iväg med mig ända till träskområdet i utkanten av staden. Det var misärens kvarter, befolkat av tusentals familjer som bodde i små hyddor på ,pålar mitt i sumpmarken, bland moskiter och malariamyggor. // ’Här ser du den asiatiska verkligheten’, sa en av mina följeslagare. ’Det är främst för dem vi vill bygga ett nytt samhälle. Ingen skulle kunna göra det i vårt ställe. Och då de vita talar med oss om demokrati, om vilket hot Moskva och Peking utgör, om nödvändigheten av att upprätthålla lugn och stabilitet, kan vi inte förstå vad de pratar om. Vi är inte kommunister, vi försvarar den fria demokratin, men vi förkastar den ’stabilitet’, som de påtvingar oss, eftersom den kväver oss. Nej de vita förstår verkligen inte mycket…” 104 Palme, 1996, s15 skriver om saken: ”det är min övertygelse att detta COSEC länge hade en funktion att fylla. Senare upphörde dess verksamhet, då det infiltrerats av CIA, men det förekom veterligen inte något sådant under min tid.” 105 Pentti Wuorinen gm Esa Wuorinen, FiB/K 106 www.dpb.de 107 Myrdal, Jan, FiB/K 108 Intervju med Ulla Dalin, 20/8 2004. 109 Lundkommissionen, s373. Overvåkningspolitiet anger att en stor majoritet var medlemmar av NKP eller dess ungdomsförbund NKU, att ett ansenligt antal var kommunistsympatisörer och av de resterande var några nyfikna på vad som fanns bakom järnridån och andra idealistiska ungdomar som trodde på möjligheterna för samarbete med och förståelse för folkdemokratierna. Under 1950-talet drog sig de flesta ungdosorganisationerna förutom NKU ur festivalerna. På 1960-talet vidgades deltagandet igen. Deltog gjorde då också medlemmar från Arbeidernes Ungdomsfylking, Sosialistisk Ungdomsforbund, senare SFs Ungdom, Unge Venstre och Norges Godtemplar Ungdomsforbund på festivalerna. (s371) 110 Intervju med Oskarsson 17.8 2004. 111 Oskarsson (1991) s 112 En första världsungdomsfestivalsarrangemang hade dock redan hållits i Norden. 1959 ordnades ett sommarläger i Kirkenes för deltagare från Norge, Finland och Sovjetunionen som ersättning för världsungdomsfestivalen i Wien eftersom det blev för dyrt för ungdomar norrut att åka till Österrike. Lundkommissionen, s372. 113 www.pugwash.org 114 Intervju med Peter Eller, 7/9 2004. 115 Santi, 1991, s43. 116 Oskarsson, s47 117 Swartmore College Peace Collection, Committee For Nonviolent Action; Records, 1957 -, Peacenews nr 2391. 118 Oskarsson s49 119 Rasmussen, s46 120 Lund 1991. 121 Paxleksikon, NBSL 122 Hellblom, 1985, s189. 123 Hellblom, 1985, s192. 124 Hellblom, 1985, s193. 125 LO-mannen Albin Lind redaktör för Fackföreningsrörelsen 1936-1961 citerad av Hellblom, 1985, s230. 126 Hellblom, 1985, s196. 127 Man räknade med att aktviteterna var kända av polisen. Senare infiltrerade högerextremister RS och avslöjade 1969 den illegala vapensmugglingen till FNL. Högern utgjorde ett allvarligt hot. Den fransk-nationalistiska organisationen Den röda handen avrättade personer runt om i Europa som ägnade sig åt solidaritetsarbete för det algeriska FNL. Revolutionäre Socialister, www.leksikon.org 128 Lundkommissionen, s442. 129 Henning Sørensen, 2002, s 131ff. 130 www.fridur.is, Sagan 131 Liversage, s14-15 132 Östberg, s43 133 Pax leksikon: Atomprotestbevegelsen 134 Finnish Peacemaking, s24f 136 www.fridur.is, Sagan 137 Pax Leksikon, Atomprotestkampanjen 139 Henning Sørensen, 2002, s139. 140 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s14. 141 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s10. 142 Information 1 april 1961. 143 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s25. 144 Fogelsström, s 262f; Intervju med Roland von Malmborg 145 Terp, www.fredsakademiet.dk/library/dkpeace/dkpeace15.htm 146 Henning Sørensen, 2002 s143. 147 Dreams of Solidarity 148 Hjellum, s30. 149 Pax Leksikon Atomprotestkampanjen 150 Rasmussen, s67ff 151 Grasrothåndbok, 1974, s71. 152 Grasrothåndbok, 1974, s72. 153 Säkerhetstjänstkommissionen 154 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s76f. 155 Muntligt, Nappe Holmström, kristen TUG-aktivist. 156 Politiet ”satte dem ud”. Ung i 60erne 157 Ibid 158 Citerat av ur SF-bladet av Nordentoft och Rasmussen, 1991, s29. 159 Dreams of Solidarity, s 160 Oscarsson, s35; Säkerhetstjänstekommssionen, s 161 Fogelström, s253. 162 SOU 163 Ibid. 164 Fogelström, s255-266 165 Ibid, s259. 166 SOU? 167 Oscarsson, s42-47. 168 Hoogendorn intervjuad av Nyström, 1975, s111f. 169 Intervju med Roland von Malmborg, W Agrell tar upp en sådan aktion 18 0ktober 1961 vid sovjetiska ambassaden, Övrig illegal verksamhet, 1999 170 SOU 171 Oscarsson, s51 172 SOU 173 Oscarsson, s52 174 Swartmore College Peace Collection, Committee For Nonviolent Action; Records, 1957 -, Peacenews nr 2391. 175 Salomon (1996), s86, s79 176 Ibid., s53 177 SOU 178 Oscarsson s56 179 I Peace News historieskrivning ”den första ’okontrollerade’ demonstrationen på Röda torget, Peace News nr 2391 180 Fogelström s265 181 Östberg s43. 182 Fogelström s265-266. 183 Ibid, s269. 184 Ibid, s270. 185 Hoogendorn intervjuad av Nyström, 1975, s112. 186 SOU 187 Anno 1963 188 SOU 189 Anno 1963 190 Östberg, s39. 191 Ibid., s40. 192 Ibid., s40 193 Anno 1963 194 Gröndahl, s51 195 Ibid s76-78. 196 Fogelström, s269 197 SOU 198 Hein Rasmussen, s199, Fogelström, s271. 199 Fogelström, s271 200 Sellström, 1999, s65 201 Soiri och Peltola, 1999, s21. 202 Sellström, 1999, s66ff. 203 Diagram, s153, Frivilligt arbete för fred, 2000. 204 Sellström, 1999, s63. 205 En diskussion som betecknats som den första offentliga debatten i Sverige om biståndet, Sellström, 1999, s101 206 Wesseloh, 2000, s83 207 Wesseloh, 2000. s82f 208 Säkerhetstjänstkommissionen. 209 Ekström, s5 1970 210 Ekström 1970, s6. 211 Det följande bygger på intervjuer med Roland von Malmborg, Christer von Malmborg, Kersti von Malmborg, Margit von Malmborg och Jan Fjellander samt TUG programmet 1960-70, (stencil). 212 Se t.ex. Bendix Andersen och Olsen, 2004, s16f: De studerende reagerade ved at sætte sig rundt om politibilen og foranstaltade dermed den første sitdownstrejke på et vestligt universitet. 213 Operation dagsverke hade också flera rötter. Redan i september 1961 ordnade elever i Sundsvall ett dagsverke och samlade in 14 000 kronor till studiestipendier åt en afrikansk student i Sverige. På skolor i Stockholm organiserades året därpå En Dag för Dag för att hylla FN:s generalsekreterare Dag Hammarsköld som dött i en flygplanskrasch under oklara omständigheter under sitt uppdrag som fredsmedlare i Kongo. 400 000 kronor samlades in till Dag Hammarskjöldsstiftelsens arbete i Sverige. Se Sellström, 1999, s187, fotnot 1. Aktionen för 100 000 barn i Algeriet skilde sig på så sätt att den var landsomfattande och gick till projekt i tredje världen vilket kom att bli kännetecknande för Operation dagsverke. Det var också det kontaktnät som TUG-aktivisterna byggt upp som sedan SECO tog över och 1963 fortsatte insamlingen som fortsatte gå till Algeriet. 214 Jensen s64-68. 215 Hemsida, www.amnesty.no 216 Föräldrarna till syskonen Fjellander Ingrid Nyborg-Fjellander och Sigfrid Fjellander hade som ledande krafter i Liberalkatolska kyrkan och den teosofiska rörelsen vida internationella kontakter, inte minst till Indien. 1957 - 1975 var Ingrid Nybiorg-Fjellander värdlssekrtetarer åt Rukmini Devi Arundale, en indiska som förnyat danskonsten i Indien och en av ledarna i den teosofiska rörelsen som ofta kom på besök i det ehm på Lidingö där TUG startade år 1955. Se Nyborg-Fjellander, 1975, Syskonen von Malmborg hade växt upp på Svenska kyrkans missionstation i Mnene i södra Zimbabwe där mamma läkaren Margit von Malmborg ensam fick ansvara för distriktets läkarvård med sjukhus och flera vårdcentraler på det största svenska missionsfältet i Södra Afrika efter makens död. Där lärde sig barnen uppskatta afrikansk kultur och att hantera alla praktiska bekymmer på landsbygden som uppstod i vardagen långt från all västerländsk urban bekvämlighet. Per Wästberg skriver om Mnene i sin bok Förbjudet område efter ett besök på missionstationen fyra år efter att von Malmborgs åkt hem att ”På Mnene var allt raslig harmoni.” men han var också kritisk, även mot den afrikanska föreståndaren för skolan – ””Mnene kunde bli något mer än den framstående [plats] det redan är. Det kunde symbolisera att samarbete mellan raserna är möjligt inom Rhodesia gränser. Men det skulle kräva mindre undergivenhet gentemot staten och mer kunskap om, och förståelse av, den ’andra världen’ av fackföreningar och nationalism, dammbyggen, strejker, gruvor och slum.” citerat av Sellström, 1999, s310. 217 Biehl och Staudenmeier, s51-58. 218 Ivarsson och Kågesson, s14-16, Miljöstudieboken s195. 219 Enligt RvM 220 Stencilerad sångbok producerad av Roland von Malmborg, Saltsjöbaden. 221 Peace News 2391 222 Sellström, 1999, s86. Olof Palme deltog aktivt i kampanjen och beskrev det senare som sin ”första politiska handling”. 223 Linné Eriksen, 2000, s13f 224 Sellström, 1999, Linné Eriksen, 2000, s11 225 Sellström, 1999, s130, fotnot 4. 226 Sellström, 1999, s133, fotnot 5. 227 Sellström, 1999, s98. Det sker långt före det tal av Olof Palme 1965 om Vietnam som brukar ses som det stora skiftet i svensk utrikespolitik men som Sellström menar skedde redan i Algerietfrågan. 228 Munthe Morgenstierne, 2003, s19 229 Linné Eriksen, 2000, s14ff 230 Sellström, 1999, s135. 231 Återgivet från Svesnka Kyrkans Missionstyrelses Årsbok: 1959 av Sellström, 1999, s317. 232 Ur förordet till Bo Giertz, Afrikanska överraskningar, Daikonistyrelsens Bokförlag, 1962, citerat av sellström, s317. 233 Ge oss vårt Afrika, 1960, Gummesson. 234 Agøy, 2000, s281, även det följande bygger på Agøy, s276ff 235 Samma synsätt om två riken styrde svenska kyrkans förhållningssätt i Zimbabwe, Sellström, 1999, s315, se också Sellström, 1999, s136. 236 Citerat från NMS arkivet av Agøy, 2000, s279 237 Citerat från NMS arkivet av Agøy, 2000, s281f 238 Sellström, 1999, s89. 239 Sellström, 1999, s113f samt s139. 240 Linné Eriksen, 1999, s16. 241 Munthe Morgenstierne, 2003, s19. 242 Munthe Morgenstierne, 2003, s20f., Linné Eriksen, 1999, s23f, Sellström, 1999, s141ff, 243 Bojkotten utlystes i 30 länder av fackföreningar men följdes framförallt i de skandinaviska länderna, USA, Strobritannien och Västtyskland. Sellström, 1999, s142. 244 Samma bedömning görs i Danmark. Munthe Morgenstierne, 2003, s20f. 245 Sellström, 2002, s23. I Sverige antog alla partier utom moderaterna avkolonialisering, rätten till självbestämmande och utvecklingsbistånd i sina partiprogram vid denna tid, Centerpartiet 1959, Socialdemokraterna 1960, Vänsterpartiet 1961 och Folkpartiet 1962. Sellström, 1999, s62. För socialdemokraterna sköts klassfrågan och öst-väst konflikten i bakgrunden till förmån för en global konflikt mellan Nord och Syd från och med 1960. Socialdemokraterna lade stor tonvikt på att hälsa med tillfredsställelse och sympati den pågående frigörelsen från en liten minoritet av industrinationers världsdominans. 246 Sellström, 1999, s52. 247 Sellström, 1999, s59 248 Munthe Morgenstierne, 2003, s20f 249 Linné Eriksen, 2000, s24 250 Sellström, 1999, s146ff 251 Angett av Pierre Schori i Sellström, 1999, s149 252 Munthe Morgenstierne, 2003, s21. 253 Munthe Morgenstierne, 2003, s24. 254 Ibid., s40 255 citerat från DN 2 maj 1961 av Sellström, 1999, s 256 Sellström, 1999, s266. 257 Hein Rasmussen?? 258 Sellström, 1999, s167f 259 Sellström, 1999, s90. 261 Sellström, 1999, s104. 262 Sellström, 1999, s152ff. 263 Soiri och Peltola, 1999, s96 264 Sellström, 1999, s81 fotnot 2. 265 Soiiri och Peltonen, 1999, s55ff 266 Sellström, 1999, s257f 267 Soiiri och Peltonen, 1999, s191. 268 Soiiri och Peltonen, 1999, s57ff. 269 Agøy, 2000. S283 270 Olof Palme hade redan tagit upp Centralafrikanska federationen i ett tal i november 1953 om Nationella självständighetsrörelser i Asien och Afrika där han bekräftade att ”länderna tillhör de infödda [folken]”. Citerat av Sellström, 1999, s294. 271 Sellström, 2002, s24. Massakern i Mueda omgavs av vad Per Wästberg kallade Tystnadens diktatur och rapporterades inte i internationell press. Sellström, 1999, s441f. 272 Sellström, 1999, s380. 273 Galvão hade täta band med Angola som han företrätt i portugisiska parlamentet. Efter att ha lett en undersökningskommission till Angola 1947 hade hans upptäckter lett till att han helt ändrat politisk uppfattning. Från att ha varit en av diktatorn Salazars starkaste anhängare blev han en av de mest aktiva motståndarna och satt ofta i fängelse. Sellström, 1999, s392. 274 Sellström, 2002, s44ff. 275 Sellström, fotnot 5, Sellström, 2002, s108. 276 Roberto anklagade MPLA för att vara intellektuella och mulatter som önskade bilda en regering i samarbete med portugisiska plantageägare. Sellström, 1999, s389. 277 Sellström, 1999, s384. 278 Sellström, 1999, s381ff. 279 Sellström, 1999, s393. 280 Sellström, 1999, s442f 281 Sellström citerar en artikel i DN, 22 oktober 1961, 1999, s164. 282 Expressen 7 april 1961, citerat av Sellström, 1999, s166. 283 Linné Eriksen, 2000, s17, Sellström, 1999, s176ff. 284 Sellström, 1999, s172f. 285 Sellström, 1999, s181. 286 Sellström, 1999, s 188, citerar Expressen 30 januari 1962. 287 Sellström anger att det fanns lobbygrupper för Katanga i flera länder och att Portugal och Storbritannien backade upp det vita Zimbabwes politik för att stödja Tshombe i katanga. Även i Sverige bildades 1962 en Katangakommitté med många moderater och ungmoderater som medlemmar. Moderater stödde också Katanga i riksdagen. Sellström, 1999, s297 och not5, s300. 288 Sellström, 1999, s302. 289 Sven Öste i DN 24 maj 1963 citerat av Sellström, 1999, s302. 290 Sellström, 1999, s104 och s182f. 291 Sellström, 1999, s104ff, Linné Eriksen, 2000, s20ff, Munthe Morgenstierne, 2003, s23. 292 Sellström, 199, s106 293 Konservativa studenter från Bergen, Oslo, Köpenhamn, Sverige ochTrondheim avstod från att delta i diskussionen tillsammans med liberala studenter från Åbo, Kristlig folkepartis ungdom och Unge Höyre från Norge samt Nationella ungdomen från Island och senare 6 delegater från Danmarks studenter och studentorganisationerna i Sverige, Finland och Island. Sellström, 199, s107. 294 Linné Eriksen, 2000, s23. 295 Sellström, 1999, s300f. 296 Sellström, 1999, s198 297 Eriksen, 2000, s29 298 Eriksen, 2000, s31 299 Magnusson, 1974, s28f. 300 Sellström, 1999, s81f. 301 Linné Eriksen, 2000, s33. 302 Soiri och Peltola, 1999, s23. 303 Skovmand, s10. 304 Linné Eriksen, 2000, s25. 305 Soiiri och Peltonen, 1999, s27. 306 Sellström, 1999, s191. 307 Byggt på citat från Jönköpingsposten och Stockholmstidningen, Sellström, 1999, s192. 308 Sellström, 1999, s203. 309 Anno 1963 310 Munthe Morgenstierne, 2003, s25. 311 Sellström, 1999. s195f. 312 Agøy, 2000, s284. 313 Soiiri och Peltonen, 1999, s59f. 314 Sellström, 1999, s265. 315 Eriksen, 2000, s33f, det skulle dröja till april 1967 innan norska staten gav 1 500 pund vid en tidpunkt när Sverige redan gett 17 859 pund och Danmark 5 174 pund. 316 Sellström, 1999, s171. 317 Dreams of Solidarity 318 Jamison s20-21, han anger att gensvaret på Carsons bok på vissa områden var större än i USA. 319 Hein Rasmussen, s54 320 Ibid, s52 321 Ibid, s52, citat från Dialog nr11 1961 s3. Carl Scharnberg: ”Kampagnen mod atomvåpen” 322 Ibid, s52, citat från Bente Hansen, red.: ”Den gang i tresserne”, 1978, s36-39. 323 Ibid, s51-53. 324 Fogelström, s266, SOU 325 Björk, 1997 326 McCormick, s41 327 Intervju med Roland von Malmborg 328 Hemsida, www.amnesty.no 329 Dreams of Solidarity, s56. 330 Hemsida www.amnesty.no 1.7 2004 331 Sellström, 1999, s149f. 332 Soiri och Peltola, 1999, s18. 333 Hein Rasmussen s55, Liversage, Politisk revy i 20 år, 1983. 334 Gröndahl s40, Östberg s62 335 Hein Rasmussen s15f 336 Östberg s29ff 337 Læssøe s68f 338 www. 339 Hein Rasmussen, s199 340 Salomon. s89f 341 PaxLeksikon, FMK. 342 Hjellum, s30. 343 Soiri och Peltola, 1999, s23ff 344 Denna uppgift sprids också av Nordentoft och Rasmussen, 1991, s 345 346 Rasmussen 347 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s48. 348 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s62. 349 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s55. 350 Jørgensen, 1983, s9ff. 351 Gröndahl, s70 352 En fri tidning s127ff 353 Gröndahl s148. Oscarsson s19. 354 Gröndahl s72. 355 Gundelach 1988. 357 358 Rasmussen 359 Eyerman et al, 360 Rasmussen 361 Ibid 362 Ibid. 363 Nordentotft och Rasmussen, 1991, s46. 364 Jensen, s64 365 Jamison, s17 366 Hansson, s7 citerar SNF:s målsättning. 367 Jamison, 1980, s113 368 Miljöstudieboken, s194 369 I boken Den leende biskopen om Sigfrid Fjellander, ledare för den Liberalkatolska kyrkan i Sverige, en gren inom teosofin, berättar hustrun Ingeborg Nyborg Fjellander om de internationella kontakter som fanns i det hem där TUG ofta möttes och syskonen Fjellander växte upp. Biskopen hade goda kontakter med den internationella teosofiska rörelsen. Ingeborg Nyborg Fjellander var personlig sekreterare år Rikmundi, en ledare inom Teosofiska samfundet, indisk parlamentariker, främjare av indisk dans och ordförande för Vegetariska Världskongressen. 370 Miljöstudieboken, s195. 371 Læssøe s73-74 citerar Jensen 1960. 372 Læssøe, s75 373 Lässøe s75 citerar Jensen 1961. 374 Læssøe 375 376 Rasmussen 377 Utvecklingen i Jönköping och Sverige beskrivs utförligt av Sellström, 1999, s215ff. 378 Sellström, 1999, s219, fotnot 2. 379 Sellström, 1999, s267f. 380 Sellström, 1999, s90f. 381 Sellström, 1999, s205ff 382 Intervju med Gerald Giose, Kapstaden 6 december 1965, i Sellström, 1999, s209. 383 Under intervjun med Sellström 1995 berättade Giose att han övervägde att sätta upp en Sydafrika-Sverige vänskapsförbund. På frågan hur han mänskligen kunde komma på en sådan tanke efter allt han fått utstå sa han att ”de skandinaviska länderna står fram som föredömen för socio-ekonomsik utveckling. De är också länder som ständigt stödde oss, medan länder som USA, Storbritannien, Frankrike, Västtyskland och Italien röstade mot FN-resulotuiner [om Sydafrika].” Sellström, 1999 s212, fotnot 4. 384 Memorandum av Carl Johan Rappe, Stockholm, 18 november 1970 återgivet av Sellström, 1999, s214. 385 Sellström, 1999, s448ff 386 Interview with Minister Nickey Iyambo, 20.8.1996, Windhoek, Namibia, Peltola och Soiri, 1999, s206. 387 Pekka Peltola och Iina Soiri går så långt att de hävdar att Nickey Iyambos roll för den finska hållningen till befrielserörelser och särskilt SWAPO inte kan överskattas. 1999, s31. 388 Drolsum, 2000, s211, som också refererar Aftenpostens bevakning av händelsen. 389 Grasrothåndbok, 1974, s73. (anger fel årtal för händelsen). 390 Intervju med nn, Grästorp 7/8 2004 391 Intervju med Ole Kopreitan, 13/9 2004. 392 Sellström, 1999, s348 393 Sellström, 1999, s70f. 394 Sellström, 1999, s72. 395 Sellström, 1999, s85. 396 Utvalget for hjelp til flyktinger fra Sørlige Afrika, Beredningen för studiestöd till afrikanska flyktingungdom, Sellström, 1999, s71 397 Hemsida operasjon dugnad 398 Samtal med J.P. Roos, Solovetsk, juli 2004. 399 Soiri och Peltola, 1999, s23. 400 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s34ff. 401 Tvivl 402 Intervju med Sköld Peter Matthis 17.8 2004. 403 Örbrink, 1975, s13. 404 Sköld Peter Matthis intervjuad av Örbrink, 1975, s13f. Vidare menade Matthis att ”Ledningen för Clartéförbundet lät oss hållas, eftersom dom mest var intresserade av att förvandla Clarté till det socialistiska folkparti som Hermansson ville bygga efter dansk modell.” 405 Hagen, s70 406 Intervju med Jan Fjellander 407 skreiflig källa saknas httills… 408 Muntligt, Peter Modesta 409 410 Oskarsson 411 Salomon, 1996, s95. 412 Intervju, Roland von Malmborg, Hoogendorn berättar också om dess aktioner, intervjuad av Nyström, 1975, s112. 413 Sköld Peter Matthis intervjuad av Mats Örbrink, 1975, s11f. 414 Ibid 415 416 417 SOU som uppger att det är hemligt medan Anno 1965 skriver utförligt om mötet så särskilt hemligt kan det inte ha varit. 418 419 Sköld Peter Matthis intervjuad av örbrink, 1975, s16. 420 Sköld Peter Matthis intervjuad av Örbrink, 1975, s17. 421 Salomon, 1996, s97 och …. 422 Örbrink, 1975, s14f. 423 Sköld Peter Matthis intervjuad av Örbrink, 1975, s14. 424 Dokumentärfilmen Kårhusockupationen, intervju med Åsa Hallström och bilder av tidningsartiklar. 425 Hammarström, 1975, s51ff. 426 Palme, 1996, s35f. 427 Salomon, 1996, s96. 428 429 430 431 432 433 Claes Sundberg intervjuad av Carsten Palmaer, 1975, s35f. 434 435 Claes Sundberg intervjuad av Carsten Palmaer, 1975, s35. 436 Skandevall, 1975, s21. 437 Skandevall, 1975, s19. 438 Intervju med Synnöve Lagerqvist 439 Salomon, 1996, s98. 440 Myrdal, 1975, s177f. 441 Hammarström, 1975, s27f. 442 Hoogendorn intervjuad av Nyström 1975, s112f. 443 Lundkvist, 1975, s30. 444 Sundberg, 1975, s37ff. 445 446 Salomon 447 Pax Leksikon 448 Tvedt, s96. 449 Hagen, s34 450 Hagen, s35. 451 452 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s82. 453 Ibid 454 Ibid 455 Henning Sørensen, 2002, s144f 456 457 Rasmussen 458 Ur Willy G. Sørensen från Studnetersamfundets tal på demonstratione återgivet av Nordentoft og Rasmussen, 1991, s85. 459 460 461 Ung i 60erne? 462 Nordentoft og Rasmussen, 1991, s89. 463 Nordentoft og Rasmussen, 1991, s90ff. 464 Dreams of Solidarity 465 Soiri och Peltola, 1999, s20. 466 Citerat av Martinov, 2000, s64. 467 Aftenbladet 6 augusti 1958, citerat av Martinov, 2000, s69f. 468 Mods, 1998, s13ff. 469 Nilmander och Ahlborn, 1998, s5. 470 Nilmander och Ahlborn, 1998, s15. 471 Garde i boken protest 1967 citerat av Nilmander och Alborn. 472 Nilmander och Ahlborn, 1998, s45. 473 Intervju med Jan Fjellander 474 Intervju med Roland von Malmborg 475 Intervju med Christer, Kersti, Roland von Malmborg och Jan Fjellander. 476 Nilmander och Ahlborn, 1998, s20 samt intervju med Roland von Malmborg. 477 Nilmander och Ahlborn, 1998, s19. 478 479 480 481 482 483 484 485 486 487 I Fantasien til magten? S26-27 och s34 tas ungdomsupprorets klädmode upp vilket också beskrivs med foton och texter i Ung i 60erne. 488 Tvedt och Hjellum, s 489 Muntligt, Jan Danielsson 2003 490 Intervju med Kersti, Christer och Roland von Malmborg. 491 Här kunde kontakt återknytas med Bayard Reines som Roland von Malmborg träffat Aldermastonmarschen i London 1961. Reines var ledande kraft i att stödja en gandhiinpirerade civil olydnadslinje i kampen för svartas rättigheter i USA, tillika homosexuella och kommunist. RvM, 12 juli 2005. 492 Intervju med Ulla, intervju med RvM 493 Ekström 1970, s8. 494 495 496 497 SOU 498 Rasmussen 499 500 Skovmand, s11. 501 Eriksen, 2000, s41ff 502 Soiri och Peltola, 1999. s25f. 503 Det är oklart om kommittén ändrade sin stadgar eller inte, men någon effekt hade dock inte myndigheternas invändningar på kommitténs inriktning i praktiken. Soiri och Peltola, 1999. s26. 504 Soiri och Peltola, 1999. s27f. 505 Soiri och Peltola, 1999. s65. 506 Soiri och Peltonen, 2000, s192. 507 Solidarity eller Peace making? 508 Soiri och Peltonen, 1999, s24. 509 Citerat av Sellström, 1999, s230 från Frihet nr 11-12, 1965. 510 Sellström, 1999, s230 citerar Tiden nr 6, juni 1965. 511 Sellström, 1999, s231. 512 Sellström, 1999, s268ff. 513 Sellström, 1999, s473. 514 Sellström, 1999, s462. 515 Sellström, 1999, s332. 516 Sellström, 1999, s318f. 517 Befrielserörelserna i Zimbabwe var splittrade på två större organisationer, ZANU och ZAPU som bägge hade blivit förbjudna 1964 och fått sina ledare satta i fängelse. I Sverige fanns flera studenter från bägge organisationerna och de samarbetade till en början bra. Från svensk sida samarbetade man också med bägge organisationerna även om man beklagade splittringen. Det var ett undantag eftersom Sverige i övrigt valde att stödja enbart en befrielseorganisation i varje land, samma som också Sovjetunionen valt som den främsta samarbetspartnern. I Zimbabwe var ZAPU närmare allierad med Sovjetunionen medan Kina betraktades som mer närstående Kina. Särskilt aktiva var studenterna från ZANU vilket påverkade den svenska opinionen. Sellström, 1999, s320ff. 518 Sellström, 1999, s324f. 519 Sellström, 1999, s335. 520 Sellström, 1999, s273ff. 521 Sellström, 1999, 340. 522 I slutet av 1965 och odaterat brev men före september 1966, Sellström, 1999, s341. 523 Ur brev till FRELIMO från Svenska FRELIMO-gruppens grundare Per G. Johansson 7 maj 1966 citerat av Sellström 1999, s464. 524 Sammanlagt fick gruppen in 11 000 svenska kronor innan den upplöstes 1970, Sellström, 1999, s465. 525 Aftonbladet 20 juli 1966 citerat av Sellström, 1999, s279. 526 Enda undantaget var som vanligt moderaterna och Svenska Dagbladet som i augusti försvarade Haagdomstolen när Palme kritiserade den för att vara inkompetent. Sellström, 1999, s279, fotnot 3. 527 Sellström, 1999, s280f. 528 Sellström, 1999, s282ff. 529 Sellström, 1999, s344f. 530 Sellsatröm, 1999, s401. 531 Sellström, 1999, s343. 532 533 534 535 536 537 Lindfelt, s125. 538 Frängsmyr, 1977, s7. 539 Anshelm, s14-16, Edberg, 1966 540 Læssøe, s 75, översatt från engelskan av förf. 541 citerat av Læssøe, s74, översatt från engelskan av förf. 542 Madsen 543 Nordentoft och Rasmussen, 1991, 97. 544 Intervju med Jan Fjellander 545 FNL-rörelsen i Sverige 546 Intervju med Jan Fjellander 547 Intervju med Synnöve Lagerqvist 548 549 550 Intervju med Synnöve Lagerqvist 551 552 Hemsida www.amnesty.no 553 Henning Sørensen, 2002, s146ff. 554 555 Lennartsson, 1975, s124. 556 Intervju med Synnöve Lagerqvist 557 SOU??, Pax leksikon, Bind 3. Sellström, 1999 s93 558 Östberg?? 559 Intervju med Jan Fjellander 560 Nordentoft och Rasmussen, 1991, s92ff. 561 Beskrivet av en aktivist i De hundras kommitté, Taipale, s25 562 Arne Stråbys privata arkiv, fotalbum samt intervju med Arne Stråby. 563 Pax Leksikon 564 Hjellum, s37. 565 Knutsen är starkt kritisk till en övervärdering av maosimens arbetarklassbakgrund i Norge. ”Forestillingen om att den norske maoismens vugge stod i en arbeiderbydel, må først og fremst forstås som en proeltarisk legitmeringsmyte for en bevegelse som aldri fik nemneverdig opslutning blant norske arbeidere. s142. Se också Hagen s62ff. 566 Hagen, s56. 567 Knutsen, s142. 568 Knutsen, s144 569 Hagen, s70. 570 Tvedt, s119. 571 Knutsen, s145. 572 Hagen, s34. 573 Eriksen skriver om effekterna av m-l linjen: ””the fact that the Norwegian Council for Southern Africa was mainly based on member organisations instead of individual members, also served to kepp it itact as a a borad, non-sectarian movment at a time when other progressive organisations in the early 1970s were more or less taken over by activists associated with a ”marxist-lenioinist.maoist” line.” 2000, s41 574 Hoogendorn intervjuad av Nyström, 1975, s113. 575 Hoogendorn intervjuad av Nyström, 1975, s111. 576 Kehitysmaat ja kehitysapu/Sadankomite puheenvuoro, citerat i Soiiri oc Peltonen, 1999, s20. 578 Aktivisterna i Namibia hade ofta finska namn p.g.a. den finska missionens starka ställning i landet, Sellström, 1999, s259, fotnot 3. 579 Soiiri och Peltonen, 1999, s28. 580 Anno 1967 581 Anno 1967 582 Anno 1968, 21.4, s21 583 Hemsida www.amnesty.no 1.7 2004 584 Återgivet av Sellström, 1999 s49. 585 Sellström, 1999, s466. 586 Sellström, 1999, s372 med Pressens bild och DN 17 mars 1967 som källa. 587 Kommunistpartiets motion lades i januari och behandlades av utrikesutskottet som avslog den samma dag som Ahlmark gick i intensiv debatt med handelsministern i samma fråga, 30 mars 1967. Sellström, 1999, s481ff. 588 Sellström, 1999, s467. 589 Sellström, 1999, s406ff. Det mest spektakulära stödet kom från socialdemokraterna Schori och Lars-Gunnar Eriksson som genom IUEF hjälpte Savimbi att fly tillbaks in i Angola från Egypten via Tanzania och med SWAPO:s hjälp. Sellström, 1999, s404ff. Sydafrikakommittén i Uppsala och Stockholm samlade också in mindre summor till UNITA en kort tid tillsammans med insamling till flera andra befrielseorganisationer. Sellström, 1999, s408. 590 Sellström, 199, s422. 591 Flygblad från Lunds Sydafrikakommitté och Clartésektionen i Lund citerat av Sellström, 1999, s346. 592 Sellström, 1999, s 593 Sellström, 1999, s347, fotnot 1. 594 Sellström, 1999, s241. 595 Myrdal, 1975, s180f. 596 597 Oredsson, 2003. s73 598 FNL i Sverige, s58f. 599 Salomon, 1996, s175. 600 Salomon, 1996, s179. 601 Oredsson, 2003, s74f 602 Sellström, 1999, s348ff 603 Sellström, 199, s349f., fotnot 7. Vid det här laget hade befrielserörelsernas studenter i Sverige lärt sig en hel del om det svenska samhället. Bland alla ZANU aktivisterna i Lund som deltog var inställningen klar: ”Vad som än händer ska vi undvika konfrontation med svensk polis. … Sverige var extremt lugnt. Varje form av våldsam aktion, eller t.o.m. uttalande skulle inte tas emot väl så vi skulle handla inom dessa riktlinjer.” Intervju med minister Sydney Sekeramayi i Harare 27 juli 1995. 604 Sydsvenska Dagbladet 4 maj 1968 cierat av Sellström, 1999, s351. 605 Brev från socialdemokratiska organisationen Laboremus i Uppsala till utbildningsminister Olof Palme, 18 maj 198, citerat av Sellström, 1999, s351. 606 607 Nyborg-Fjellander, 1975, s142f. 608 Anno 1968, text och foton s198-201. 609 Ikke-voldsaksjon, intervju med Stig Broqvist 610 SOU 611 612 613 614 615 616 Erlander, s210 1960-talet 617 618 619 620 Arrangörerna och pressen anger 20-25.000 deltagare, polisen 4-6.000 deltagare. Uro (1995), s15. 621 Demonstranterna anger genomgående tider inom fem minuter i rätten medan polischeferna anger betydligt längre tidsrymd. Det väsentliga är att det rådde lugn enligt samstämmiga vittnesmål efter tidigare oro, och att oberoende källor som nyhetsbyrån AP:s redaktionschef Ole Henning Dich och många demonstranter samstämmigt anger att det var praktiskt omöjligt för folkmassan att ge sig därifrån innan polisen ingrep. Citat av Madsen s132ff. 622 Enligt en polischef Elkjær Knudsen som på plats genomförde operationen citerad av Madsen ur rättegångsprotokollet, Madsen s124. Det framgår också enligt Madsen av en film och ett flertal samstämmiga uppgifter. Madsen drar av detta slutsatsen i sitt tal i domstolen att ”De voldsomme begivender, som jeg skal gennemgå, har altså taget deres begyndelse med et uprovokeret , meningsløst brutalt udfald mod fredelige demonstranter, det stod sammenpresset i titusindvis foran ambassaden.” Madsen s126. Det följande bygger på de vittnen som Madsen citerar från rättegången och polisens egna uppgifter kompletterat med den efterforskning som gjordes i boken Uro (1995). 623 Citerad i Uro s20 624 Citerad av Madsen s135 625 Citerad av Madsén, s204 626 Citerad av Madsen s206. 627 Citerad av Madsen s205. 628 Uro s19 629 Citerad i Uro s17 630 Citerade i Uro s19 631 Citerat i Uro s19 och Madsen s255 632 Madsen s359. 633 I Politiken uppger en anonym poliskälla att ”Forud for den store Vietnamdemonstration i København lördag 27. april lå efterretningstjenesten inde med oplysninger om, hvad der kunne minde on en Viet-Cong aktion mod den amerikanske ambassade i Dag Hammarskjølds Allé. Politiet tror, at der var udarbejdet planer om at afbrænde ambassaden.” Efteråt menar samma anonyma poliskälla att stormningen kanske inte blev av därför att det var mycket unga personer som stod bakom planen, och att man inte hunnit planlägga angreppet samt att det efter danska förhållanden enorma polisuppbådet hade verkat avskräckande. Uro s18. 634 Wilhjelm, (1999), s73 635 Wilhjelm, (1999), s74 636 Wilhjelm, (1999), s76 637 Wilhjelm s100 som bygger på Wilhelm Christmas-Møller. 638 Citerat av Wilhjelm s148 639 Någon känd undersökning har aldrig gjorts om dansk polis följt polisens agerande i Tyskland och lärt sig av dem. Det är knappast heller nödvändigt att så skett även om polisen mellan likasinnade länder brukar lära av varandra. Leverpastej och rävjakttaktiken är så pass grundläggande för en regim som vill sätta skräck i politisk oppisition att den inte alltid behöver överföras genom medveten inlärning. Det som främst behöver förklaras är att förutsättningarna fanns i Danmark för denna användning i masskala av det som förut i Tyskland använts mot mindre demonstrationer. 640 Nielsen, s11. 641 Uro s22 642 Att det gäller uttryckligen också enbart, Yüklə 1,89 Mb. Dostları ilə paylaş:
|