Den hjälplöshet och hopplöshet de aktuella barnen hamnat i kan alltså, inom ramen för ett ekologiskt tänkande, förklaras med en kombination av traumatiska upplevelser och deras direkta effekter (PTSD och ett depressivt withdrawalsyndrom) och en kollaps av tröst- och trygghetssystemet (en svåruthärdlig asylprocess tillsammans med föräldrars omsorgssvikt och det professionella systemets resignation). Frågan är: Vad kan det annars vara?
Bryan Lask gör i sin artikel processen kort med ett antal alternativa diagnoser (Lask 2004). Men analysen måste fördjupas när det gäller åtminstone två differentialdiagnoser: föräldrainducerade syndrom (Münchausen Syndrome by Proxy) och konversionssyndrom (dvs hysteri i olika former). Orsaken till det är att man i debatten uttalat, eller underförstått menat, att depressiv devitalisering har med något av dessa tillstånd att göra. Både påståendet om att generella uppehållstillstånd för de aktuella barnen skulle leda till ”en epidemi av nya fall” och påståendet att sjukhusvård av dessa fall skulle göra barnen sjukare (se ett flertal uttalanden av bl a Marie Hessle och Barbro Holmberg) kan bara förenas med en sådan underförstådd diagnos av barnen.
