Personal med en bakgrund i kliniskt behandlingsarbete förespråkar inte sällan en högrisk strategi i förebyggande arbete. En strategi som inte sällan är baserad på screening, en screening som i dessa sammanhang vanligen baseras på intervjuer. Det är ett individcentrerat arbetssätt som ligger nära det kliniska arbetet. Men man glömmer lätt att detta sätt att arbeta förebyggande är mycket resurskrävande.
Inom barnhälsovården finns många års erfarenhet av att arbeta med screening som högriskstrategi och Hall(1996) har utifrån denna satt upp fyra kriterier för ett hälsoproblem för att det ska vara lämpligt för screening:
Problemet ska vara av stor betydelse för individens livskvalitet under lång tid
Det måste finnas metoder som på ett effektivt sätt kan skilja ut högriskgruppen från resten av befolkningen.
Det ska finnas en behandling som visat sig vara effektiv vid rigorös utvärdering
Det är ingen tvekan om att det första kriteriet är uppfyllt när det gäller barn som lider av depressiv devitalisering. När det gäller det andra kriteriet så är det i allmänhet identifikation av barn med särskilt svårartade traumatiska upplevelser och/ eller svåra barnpsykiatriska symptom genom föräldra- eller barnintervjuer som brukar nämnas i detta sammanhang när det gäller asylsökande barn. De studier av nyanlända flyktingbarn som har beskrivits ovan visar en stor andel av barnen som haft potentiellt traumatiserande upplevelser i hemlandet innan flykten och att många har liknande barnpsykiatriska symptom av inåtvänd karaktär. Det finns således mycket som talar för att en stor andel av de nyanlända flyktingbarnen skulle falla ut vid en screening för barnpsykiatriska symptom och/eller trauma och att det därför är tveksamt om resurserna skulle räcka till för en individuell behandling för alla.
När det gäller det tredje kriteriet om evidensbaserad behandling så har Cochrane-institutet pekat på avsaknaden av dokumenterade positiva effekter av bearbetande samtal efter svåra livsupplevelser, sk ”debriefing”( Wessley S,et al 1998) hos vuxna och även pekat på de risker för negativa konsekvenser som sådana samtal kan medföra. När det gäller denna typ av förebyggande insatser så saknas i hög grad systematiska utvärderingar av effekter för barn. Pfennenbaum (1997) har i en översikt pekat på avsaknaden av evidens även för effekter av psykoterapeutisk behandling i kurativt syfte för barn med post-traumatiskt stress syndrom. I arbete med asylsökande familjer tillkommer svårigheter att handskas med denna typ av insats över kulturgränser (Hjern 2001) Det finns således åtskilligt som talar emot att tidig identifikation av riskbarn är en framkomlig väg i arbetet att förebygga psykisk ohälsa hos asylsökande barn.