Experthearing om barn med uppgivenhets syndrom, Socialstyrelsen den 21 juni 2005. De apatiska flyktingbarnen/barn med uppgivenhetssyndrom

PRS, PTSD och ”depressive withdrawal”

Det finns idag ett mycket stort antal rapporter om barns reaktioner på krig och katastrofer. ”Depression” och ”withdrawal”, ibland i förening, är här beskrivna som vanliga reaktionsmönster hos barn i skolåldern (se t ex Ehrenreich 2001 och Zenere & Lazarus 1999).
Det har ibland förts en diskussion om denna depression ska ses som en del av PTSD-bilden eller som något helt fristående. Några menar att depressionen kan ses som en förlängning av den ”numbing” (känsla av overklighet) som är ett kardinalsymtom vid PTSD. Om denna numbing inte släpper kan den övergå i en mer tydligt depressiv bild, en känsla av att stå utanför allt levande, att allt saknar mening och sammanhang. Andra menar att depressionen har annan genes.
Det finns också ett ökat intresse för olika former av ”complicated grief” som långtidseffekter av svåra psykiska trauman (se t ex Shear & Smith-Caroff 2002). Känsla av meningslöshet och tendens att fullständigt isolera sig från omvärlden ingår här i bilden. Egentligen är detta inte något nytt. Den omfattande forskning som bedrivits på överlevare från koncentrationslägren har visat att många fått leva med en depressiv grundton som ständig följeslagare genom livet, något som ibland blivit ett hinder i nära relationer.
Barn i skolåldern ses som särskilt sårbara när det gäller att utveckla sådana depressiva symtombilder. En viktig orsak till det är de abstrakta förluster, eller tillitsförluster, som ofta blir en följd av allvarliga psykiska trauman och som får särskild tyngd i denna ålder: förlusten av tron på föräldrarnas förmåga att skydda mot det onda, på tillvarons inneboende godhet, på livets förutsägbarhet och pålitlighet, på framtiden. Betydelsen av dessa förluster, också kallade existentiella förluster av Gustafsson et al (1987), har av många författare senare understrukits (se t ex Zenere & Lazarus 1999).
Att just barn i åldrarna 6-14 år (jämför åldern för insjuknande i PRS) är särskilt känsliga är ganska naturligt med tanke på erfarenheter från modern utvecklingspsykologisk forskning. Det är under denna tid den del av självet utvecklas där barnet ska lära sig handskas med universums oändlighet, jordens bräcklighet, människors opålitlighet, ondskans närvaro och föräldrarnas relativa tillkortakommanden (Gustafsson 1997). Om barnet under denna period utsätts för traumatiska händelser som allvarligt underminerar barnets eget arbete med dessa frågor kan konsekvenserna bli mycket allvarliga.
”Depressive withdrawal” kan ses som en form av passiv coping-strategi i resignationens tecken. Genom att dra sig tillbaka i ett sådant depressivt tillstånd överlämnar barnet allt ansvar för vad som ska hända till de vuxna. Vi vet att individuella personlighetsdrag styr barnets val av coping-strategi. Men rent allmänt kan också sägas att passiva strategier av detta slag står långt ner på barnets egen rankinglista, om det har en möjlighet att välja. ”Depressive withdrawal” hör till de strategier barnet tvingas välja när inga bättre alternativ står till buds.
Om en sådan coping-strategi ändå ska ”lyckas” krävs att den omgivande vuxenvärlden inser allvaret och förmår ta ansvar för att finna konstruktiva och hållbara lösningar. Vuxenvärlden står då inför den inte så lätta uppgiften att övertyga barnet om att en sådan lösning faktiskt finns inom räckhåll.

Om ett barn ska kunna handskas med svåra abstrakta förluster av detta slag och om ett barn ska kunna lyckas med en coping-strategi av typ ”depressive withdrawal”, krävs i båda fallen tillräcklig grad av positiv ”reassurement”.

Om detta tröst- och trygghetssystem kollapsar ökar risken dramatiskt för att en nödtorftigt fungerande coping i form av ”depressive withdrawal” övergår till ett totalt uppgivenhetssyndrom i form av PRS. Avgörande för denna utveckling är barnets upplevelse av total hjälplöshet och hopplöshet (Nunn & Thompson 1996) innebärande total kollaps av barnets alla copingstrategier.
Det blir därför viktigt att analysera på vilket sätt reassurement-systemet kan bryta samman. Tre olika men sammanhängande mekanismer kan urskiljas: