| 1. Vapenvilasyndromet – allt kan fortfarande hända när som helst
Gustafsson et al (1987) beskrev en viktig iakttagelse från krigets Beirut: Barnen mådde relativt bra när kriget pågick, men under vapenvilorna (som var många och oftast korta) bröt symtomen fram i form av rädsla, oro, koncentrationssvårigheter, förtvivlan och psykosomatiska symtom av olika slag. När beskjutningen pågick som värst kunde barnen ändå orientera sig i helvetet – de kunde se och höra varifrån man sköt, vilken kaliber som användes, om de projektiler som hördes i den omedelbara närheten var ”incoming” eller ”outgoing” etc etc. Barnen kände krigets geografi.
Men när allt blev tyst kom oron. Detta bedrägliga lugn, där ingen verklig ”reassurement” var möjlig, blev för barnen ett nästan outhärdligt tillstånd för utmärkande var vissheten om att kriget var på väg tillbaka. Det fanns inget hopp om något annat. Men när och hur och vad som då skulle hända gick inte att veta och denna ovisshet var svår att uthärda.
Den svenska asylsökningsprocessen kan, ur barnens synpunkt, liknas vid en sådan kortvarig vapenvila. Ovissheten om när beslutet kommer är total, men vissheten om att det blir att avslag är så stor att inget hopp egentligen finns. Därmed blir själva väntan outhärdlig. Det spelar i det läget nästa ingen roll vad föräldrar och andra vuxna säger – barnet vet att de ändå inte kan påverka det hela.
Här har den alltmer snäva bedömningen av humanitära skäl blivit ödesdiger. Idag är utrymmet för hopp så litet att det inte längre spelar någon egentlig roll. De familjer som nu hotas med avvisning tror inte längre på Sverige som ett land där humanitära principer till slut fäller avgörandet. Och denna hopplöshet noteras av barnen. Själva beslutet om uppehållstillstånd uppfattar många barn som ett beslut om liv eller död.
Dostları ilə paylaş: |
