Experthearing om barn med uppgivenhets syndrom, Socialstyrelsen den 21 juni 2005. De apatiska flyktingbarnen/barn med uppgivenhetssyndrom

2. Omsorgssvikt – föräldrar som ger upp

I de flesta av de fall som beskrivits av PRS i Sverige finns ett inslag av omsorgssvikt. I föräldrarnas tidigare historia finns ofta psykiatrisk sjuklighet (särskilt hos mammorna) och också föräldrarna visar på tecken av uppgivenhet och hopplöshet, även om den tar sig andra uttryck än hos barnen. Föräldrarnas oftast mycket svåra traumatiska upplevelser i hemlandet har stor betydelse i detta sammanhang. Fadern kan ha blivit misshandlad, modern blivit utsatt för gruppvåldtäkt inte sällan inför barnens ögon. Bodegård (2004) har påpekat att det ofta finns ett avvikande anknytningsmönster mellan mor och barn.

Den hårdnande asylpolitiken påverkar förstås också föräldrarna men är inte hela förklaringen.
Det tycks finnas skillnader mellan familjer från olika håll i världen. Enligt Ahmadis enkätstudie (2005) finns det en överrepresentation av apatiska barn i familjer från forna Jugoslavien och de centralasiatiska länderna i forna Sovjetunionen. Finns det en också en överrepresentation av omsorgssvikt hos föräldrar från dessa länder? Om så är fallet är orsakerna till det oklara men flera hypoteser kan diskuteras.

Gemensamt för flyktingar från dessa länder är att de, föräldrar och barn, oftast utsatts för djupt kränkande och brutala övergrepp exempelvis massvåldtäckt med barnen som påtvingade vittnen, övergrepp som får djupgående hedersrelaterade konsekvenser ( se ovan). Kränkningarnas art kan sålunda vara av betydelse. En annan faktor av betydelse kan vara den asylsökande familjens kännedom om de svenska asylmyndigheternas landrelaterade bedömningar influerande möjligheterna till uppehållstillstånd eller avvisning beroende på varifrån man kommer.

Även kulturspecifika faktorer kan spela roll. De levnadsförhållanden som präglat dessa familjers liv har påverkat hela familjens sätt att förhålla sig till krishändelser av olika slag. Många av de föräldrar som kommer från dessa länder är från första början uppväxta i en miljö som präglats av subtil men effektiv repression med hjälp av säkerhetstjänst och angivare. De har fått lära sig att aldrig lita på någon och att aldrig vänta sig något gott av stat och andra myndigheter. De har redan från början haft passiv withdrawal som sin copingstrategi, eftersom den varit den enda som kunnat ge ett visst mått av säkerhet – inte hoppas, inte tro, inte visa sig, inte sticka ut och framför allt inte göra något aktivt.
Vi vill understryka att det ovan framförda är endast hypoteser till orsakerna av omsorgssvikt och uppgivenhet hos dessa asylsökande familjer. Det är uppenbart att här finns ett stort behov av forskning för att klargöra orsakerna till denna ökade förekomsten av uppgivenhetssyndrom hos barn från dessa regioner.