Första kapitlet ♫ Hvem, hvad och hvarför?

HiFi-anläggningens uppgift

Jag tror och hoppas att de flesta är skapligt överens om att syftet med en hifi-anläggning är att man skall kunna avlyssna musik­­inspelningar (eller andra ljudinspelningar) via den – inte att mäta på den (ehuru lämplig mät­utrustning förstås är värdefull för konstruktören, som vill kunna identifiera hörbara fel).

Men, alla tycks inte vara överens om orsaken till varför man vill lyssna på sin hifi-anläggning.

Det finns helt enkelt olika uppfattningar om vad det är, som är så kul med hifi-anläggningar – alltså olika drivkrafter att vilja ha en apparatur därhemma, som möjliggör musikspelning (eller spelning av andra ljud) – filosofiska skillnader. Dessa olikheter i inställning gör också att inte alla efterfrågar hifi-apparater som är så sanna återgivare som möjligt. Mig förvånar det mycket, men människor är ju olika. Det har vi redan konstaterat.

Jag delar ju inte gärna in folk i olika kategorier, men jag respekterar självklart de kategorier de själv väljer att dela in sig i. 

Om någon annonserar “jag är subjektivist!”, så accepterar jag förstås det, men oftast frågar jag vad personen menar med det.

Jag har fått svar på den frågan många gånger, så nu vet jag vad de flesta av dem menar att det betyder, nämligen att de struntar i om det de hör där hemma överens­stämmer med hur musiken lät då den spelades live.

De är bara ute efter en “upplevelse”, närmare bestämt att maximera upplevelsen.
Andra säger sig vara objektivister, och då undrar jag förstås vad det betyder också, i deras vokabulär. Så jag har förstås frågat dem också!

De brukar då berätta att de, till skillnad från subjekt­ivisterna, mer eller mindre struntar i upplevelsen, utan inriktar sig på allt det man kan “bevisa” vara rätt. De brukar vara väldigt inriktade på tekniska data, men är inte alltid bra på att värdera dem rimligt, eller att förstå hur snävt några få tekniska data beskriver en apparats totala beteendespektrum.

Så idag tror jag mig ha en rätt klar uppfattning om vad det är de vill ha sagt subjektivister respektive objekti­vister, med sin annonsering av grupptillhärighet.
Så man kan fråga sig, vilket är det ”rätta” synsättet?
Vad är Subjektivism?

Subjektivistens perspektiv: En HiFi-anläggning är en ljudgenerator!

Många av dem som själv kallar sig subjektivister anser att en god återgivning är en sådan utopi, att man helt kan strunta i möjligheten att lyckas. Allt färgar, och eftersom ingen återgivning är rätt är inte heller någon fel! (Logiken svindlar med sin oväntade frånvaro, och varför det är lämpligt att göra låtsas-axiomet att allt färgar hörbart, det framgår aldrig…

Så subjektivisten säger: Man bör koncentrera sig på ”upplevelsen”, eftersom allt färgar hörbart.

Att så är fallet behöver inte bevisas, det har nämligen någon subjektivistguru bestämt en gång för alla, så det är numera ett axiom i subjektivistkretsar. Dessutom dikteras, att frågor av dessa slag är oöverstigligt svåra (för subjektivisten?) att greppa, så redan det är skäl nog att inte bekymra sig om att ”undersöka” saker.

Det är svårt nog att hinna byta utrustning hela tiden varje gång man tror att man hittat något som är revolutionerande bättre! (Sista meningen = ironi. )
Subjektivister tycks se hifi-anläggningar som ”ljud­gene­ratorer”. Dessutom är många av dem nästan militanta i att de anser att man (inte bara de själv, utan alla andra också) skall välja anläggningen med den ”enligt den egna smaken bästa ljudet”. Vare sig man vill eller inte! Rena kommunismen alltså. 

Vad ”bästa ljudet” egentligen betyder kan man undra. Själva anläggningen har ju inga andra ljud än brus och brum.

Så, vad är då ”en anläggning med ett bra ljud”?
För mig (som inte är subjektivist, i varje fall inte i ordets hifi-mässiga betydelse) är uttrycket ”bra ljud” så märkligt valt i detta sammanhang, att det helt omöjligt att begripa vad som menas med det.

Det är bara begripligt för den som missförstått hela syftet med ljudåtergivningsutrustning, och alltså blundar för allt vad ursprungstrohet heter och överhuvudtaget inte funderat på vad ordet ÅTERGIVNING betyder. Alla borde läsa ordet och fundera en stund på vad det kan betyda: Återgivning – ge åter. Jag brukar inkludera ”som den var” i förmodandet.

Men vad är nu ”bra ljud”? För mig är bra ljud sådana ljud som jag tycker om, eller sådana som är användbara. Tutan på en bil kan ge ifrån sig ett bra ljud om det gör att jag slipper bli påkörd.

Om samma tuta trakteras mitt i natten av en okynnestutare emeller­tid, skulle jag byta epitetet till ”dåligt ljud”.

Jag tycker även att skränet, bullret och slamret i en skolmatsal är mycket långt ifrån bra ljud. Det är tvärtom exempel på dåliga ljud, jag vill inte vara där.

Men – om jag spelar in skolmatsalsljudet och lyssnar på det i min musikanläggning och det låter lika otrevligt som det gjorde från början är återgivningen bra - då jag tycker jag inte att ”anläggningen har ett dåligt ljud”, bara för att den återger det dåliga skolmatsalsljudet bra. Låter det lika dåligt som det gjorde i skolmatsalen så är det nog en rätt bra anläggning. Men ”bra ljud” har anläggningen inte heller, däremot uppenbart en bra ljudåtergivning, det vill säga inga egenljud!

Att prata om att musikanläggningar har ”bra ljud” tycks alltså vara meningslöst. I varje fall om det är anläggningens återgivningsförmåga man vill beskriva.
”Lyssna och tyck”-metoden

Nåväl, enligt subjektivisterna skall man avgöra vilken apparat som erbjuder ”det bästa ljudet”, genom att spela några skivor man har i skivhyllan. Metoden brukar kallas ”lyssna och tyck-metoden”. I förstone kan principen ”lyssna och tyck” kanske verka vettig - men icke!

Metoden missar ju totalt att beskriva det jag är intresserad av, nämligen ”själva anläggningens egenskaper”. Den berättar bara, i bästa fall, om kombinationen inspelning/anläggning. Men bara subjektivt. Även om man tycker att det låter bra vet man inte om det kanske kunde låtit bättre ändå.

Metoden kan inte ge några bra svar på hur väl anläggningen återger en inspelning. Den säger därför nästan ingenting om hur anläggningen kommer att spela andra inspelningar än just dem man provat – till exempel ohörda inspelningar från för länge sedan, nutida inspelningar man inte stött på ännu. För att inte tala om alla de inspelningar som inte finns än – de som kommer att göras i framtiden!

Idag används ”lyssna och tyck-metoden” av alla Skandi­naviens kommersiella hifi-tidskrifter och av de allra flesta övriga hifi-tidskrifter i världen också! Jag tycker det är tragiskt.
Man kan enkelt testa hur dålig ”lyssna och tyck-metoden” är, genom att till exempel testa några apparater i fyra omgångar med inspelningar från 50-talet, 60-talet, 70-talet, 80-talet och 90-talet. Man kommer i regel fram till, att olika apparat är bäst, beroende på vilken tidsperiods musikinspelningar man använt! Detta trots att ”återgivning” har inte har bytt definition genom åren. High Fidelity betyder hög trohet, och inte ”trevligt ljud”. Eller hur?

”Lyssna och tyck-metoden” undersöker uppenbart inte återgivningskvalitet. Tvärtom faktiskt – använder man ”lyssna och tyck-metoden” så kan man luras att byta anläggning stup i kvarten (vilket ju är precis vad hela branschen vill – ju manipulerbarare subjektivister köparna är, desto gladare blir branschen!).

Genom att branschen säger att subjektivisterna är ”öppna i sinnet” när de låter dig luras, fostras de till duktiga soldater som med glädje beskyller mera svårlurade konsumenter för att INTE vara öppna i sinnet, eller rent av för att inte höra riktigt bra. Märkligt nog (ironi) märks det inte att de som säger sig ha öppet sinne hör bättre än andra, när det testas blint. Ofta är det till och med tvärtom. Ibland tänker jag att ”öppet sinne” borde översättas till ”hål i huvudet, så förnuftet kan rinna ut”…

Metoderna har inte ändrats väsentligt sedan ormoljeförsäljarna härjade i vilda västern.

”Ljudexpert”, utan basal kunskap i vare sig fysik, psykoakustik eller musik, finns sådant?

Det är intressant att se att man bland subjektivisterna hittar otroligt många självutnämnda ljudexperter helt utan ens basala kunskaper i något enda av de för musikåtergivningen relevanta ämnena. Men man hittar knappt några musiker.

Fast musiker är förstås en väldigt inhomogen grupp. Och titeln ”musiker” är ingalunda någon garanti för återgivningsomdöme – det kan låta nästan hur illa som helst hemma hos vissa musiker. 

Men, nästan alla musiker, omdömesgilla ljudbedömare eller ej, relaterar liksom vanliga musiklyssnare till “musi­ken och musicerandet” när de spelar ett phono­gram. De kan ha synpunkter på ljudkvaliteten också, med de talar nästan aldrig i termer av att maximera “ljudupplevelser”. Den sjukan tycks reserverad åt de själv­utnämnda ljud­experterna/subjektivisterna.

Slutsats: Subjektivism verkar vara dåligt, eller rättare sagt, subjektivister verkar kunna beslås med vissa brister som kan drabba både dem själva och andra. Hur är det med objektivism då?

…å vad är Objektivism?

Objektivistens perspektiv: Anläggningen skall prestera ”goda tekniska data” !

Många av dem som ser sig som objektivister när övertygelsen, att det som är intressant är ”hur en apparat mäter”. De stirrar sig blinda på vissa (synnerligen begränsande) metoder att beskriva återgivningsapparaterna. Metoderna är entydiga och lätta att jämföra med varandra, vilket lätt förblindar objektivisten att tro att de också per automatik är relevanta.

Man kan likna det vid att tappa sina bilnycklar i diket, men leta under gatlampan, ”eftersom det är ljusast där”. Det är det lätt att jämföra några få mätningar med varandra, precis som att det är lättast att se under gatlampan, men lika lite som det är troligt att nycklarna ligger just i ljuset, är det troligt att några få enkla mätningar representerar apparaternas egenskaper på ett relevant sätt.

Objektivistens överdrivna tilltro till några få mätningars förmåga att beskriva återgivningskvaliteterna hos musikanläggningen behöver förstås inte implicera ointresse av hur apparaterna låter, men det visar att objektivister ofta har en övertro på summariska mätdata.