Jorden runt

Brev 17. Över världens största ocean till Marquesas.

(2006.05.23 - 2006.07.09)

Nu ligger nästa halva Stilla havet framför oss, 3000 sjömil till Marquesas arkipelagen, där vi har kursen ställd mot ön Fatu Hiva. Under eftermiddagen följer vi Isla Isabelas sydöstra kust och vi ser massor av Tonfisk som hoppar i ytan. Vi har vinden från sidan och gör god fart. Då vi passerar ca 10 nm utanför sydspetsen, dunkar det till i botten på båten så att riggen står och skakar. Der känns som om vi skulle ha seglat på en sandbank. Sjökortet visar dock på att det skall vara över 1000 m djupt. Vi ställer oss upp för att se vad vi seglat på och upptäcker då en mycket kraftig vattenvirvel akter om båten, som om vattnet pressades upp underifrån. Vi är helt säkra på att det är en Val som vi seglat på. Femton minuter senare inträffar det igen, men den här gången är det en rejäl smäll. Jag sitter nere vid navigationsbordet då båten lyfts upp ett par decimeter ur vattnet och åker tillbaka med fören nästan ner under vattnet. Riggen rister och skakar ljudligt. Jag ramlar framlänges på kojen men kommer snabbt på fötter och rusar upp i sittbrunnen. "Det var en Val", säger Stina, "jag såg stjärtfenan över vattenytan". Jag tittar mig omkring och upptäcker en stor vit buk snett akter om båten. Valen dyker mot botten och vi ser den inte mer. Vi tror oss veta att det var en Knölval, som blir ca 10-13 m lång och kan väga upp emot 30 ton. Jag inspekterar botten runt kölen invändigt i båten men kan inte se några tecken på skador, inte ens några sprickor i gelcoaten (ytbeläggningen). Det var en omskakande upplevelse och vi hoppas att vi nu fått vår beskärda del av Valkollisioner. Kontakt med Valar är alltid trevligt men de får gärna hålla sig på lite avstånd.

Mot kvällningen kommer vi in i starka motströmmar som skapar en hög krabb sjö. Det blir mycket obekvämt och en hel del vatten stänker upp i sittbrunnen. Strömmarna är nog näringsrika för vi möter ett stort stim Delfiner på över 100 individer som jagar fisk och passerar strax för om oss.

De två första dygnen har vi svaga vindar och vi gör ganska så blygsamma dygnsdistanser. Därefter börjar sydost passaden att bygga upp. De första 10-12 dagarna har vi perfekta passadvindar från sydostlig riktning och vi njuter av den fantastiska seglingen. De sista 8-10 dagarna vrider vinden över mot ost och ökar så att vi har mellan 20-35 knop. Seglingen blir då lite obekväm och det blir lite blötare ombord. Alla däcksluckor måste stängas och det blir varmt som i en bakugn under däck. För att inte tala om när Stina måste baka, då blir det hett som i en bastu. Bakar gör vi var 3e dag, då bakar Stina 2 bröd och ibland även en banankaka, så länge vi har bananer. Det är en pärs när det går hög sjö och däcksluckorna måste hållas stängda. Ibland förenklar hon det hela lite granna och bakar bröd på stekjärnet. Det blir lika goda bröd, men det går åt mera mjöl, som vi har begränsat med ombord, men mindre gasol. Frukten som vi handlade i Villamil räcker i ca 14 dagar. Papayan får vi äta upp först och därefter mognar de gröna bananerna snabbt och samtidigt. Då äter vi bananer morgon, middag och kväll. Bananer i yoghurten, stekta Bananer till middagen och som sagt, bananer i brödet. Passionsfrukten varar längst, även om vi får kasta en del emot slutet. Varje morgon gör vi juice på dessa goda frukter.

Vad sysslar vi då med under en så pass lång översegling och hur får vi tiden att gå? Att få tiden att gå är inga problem, det är värre att få den att räcka till. Helt generellt kan man säga att alla vardagliga sysslor som måste utföras tar 2-3 gånger så lång tid ombord som det gör i land. Orsaken är naturligtvis att båten rullar ganska mycket i den grova sjön och att man då måste avdela en hand till att hålla fast sig med. Saker som man ställer ifrån sig blir heller inte stående där man ställt dem om man inte förankrar dem på något sätt.

Eftersom vi bara är 2 personer ombord, går nästan 16 av dygnets timmar åt till att sova eller att hålla vakt. De resterande 8 timmarna sköter vi hygien, lagar och äter mat och sköter båtunderhåll.

Ett toalettbesök skulle man kunna skriva en hel bok om. Tänk dig att du går in i en ordinarie dubbelgarderob som rör sig 3 m upp och ner samtidigt som den rullar 30 grader åt vardera sidan. Det är 35-40 grader varmt där inne, fönstret kan du inte öppna då det stänker in. I garderoben finns en toalett samt ett litet skåp med en vask. På den resterande golvytan skall du få plats med alla de rörelser som krävs för att du skall kunna uträtta dina behov. Toa pappret får du inte slänga i toaletten, då de riskerar att sätta igen de smala rören och slangarna. Alla som rensat en båttoalett, förstår vad jag menar. Pappret måste förpassas direkt ut i havet. I början, har man ett litet helsike men eftersom alternativen på sikt är sämre så lär man sig ett och annat knep och man vänjer sig, Duscha gör vi i sittbrunnen, vi använder saltvatten för hårtvätt och tvagning och sköljer bort saltvattnet med vår 1,5 l duschflaska.

På så här långa seglingar, märker vi också hur kroppens muskulatur avtar eftersom vi har begränsade rörelsemöjligheter. För att motverka detta, försöker vi att köra ett eller ett par gympapass varje natt. Vi gör tåhävningar, bukmuskelövningar och muskelträningar med ett träningsgummiband. Det hjälper oss att behålla en del av våra muskler men vi tappar trots allt en del av dem.

Det blir naturligtvis även tid till läsning och korsordslösning och andra förströelser. Vi har även lite fester, fjärdedels och halvvägs fester och liknande.

Fiskar gör vi också emellanåt, det blir inte så ofta som vi skulle vilja, för vi måste ta upp aqua generatorns släp propeller medan vi har fiskelinan i, annars riskerar vi att de trasslar in sig i varandra. Vi fick fisk vid två tillfällen på vägen mot Marquesas. Vid första tillfället var det en Mahi Mahi (Guldmakrill) som nappade. Dessa är väldigt vackra fiskar och oerhört goda. Tyvärr mister de den vackra färgen strax efter att de dött. Vid andra tillfället var det en Tonfisk som högg. Det finns många olika arter Tonfisk och denna gång var det en Skipjack Tuna. När det hugger så rullar vi in förseglet för att sänka farten på båten, därefter börjar kampen med att få in fisken till båten. Mahimahi:n är relativt enkel att få in om den inte är för stor. Den lägger sig efter en stund på sidan och låter sig relativt enkelt vevas in. Tonfisken däremot kämpar in i det sista. När fisken uttröttad lyfts ombord brukar vi ge den en sup som tack för att de kämpat så tappert. Supen skall hällas i gälarna, där den gör snabbast nytta. Då spaknar fiskarna och man kan lätt ta hand om dem. Detta gäller dock inte Tonfisken, som får dåligt sprit-sinne och går bärserkagång i sittbrunnen innan den stupfull tuppar av med en kniv i huvudet (om nu inte bödeln sätter kniven i handen). Efter denna holmgång ser det ut som "Stockholms blodbad" i sittbrunnen, med storstädning som nödvändig följd. I grov sjö är denna kamp förenad med mycket möda och bidrar säkert också till att begränsa fisketillfällena. När väl sen fisken serveras på tallriken, så är alla mödorna som bortblåsta. Både Mahi-mahi och Tonfisk betraktas ombord som delikatesser, vilka utgör festtillfällen och ett härligt avbräck från den vardagliga burkmats menyn.

Stående högtidsstunder på dagordningen är då vi har radiokontakt med andra båtar och då vi tankar ner e-mejl. Radiokontakt med andra båtar, på samma rutt, sker varje morgon på "the bananarun net". Här rapporterar vi till en net controller, vår position, väder och sjöförhållanden samt om vi vill ha samtal med någon annan båt. Vi kan också ställa frågor och utbyta information med de andra båtarna som är på väg. Vi är ett 15-tal båtar som checkar in varje morgon. På kvällen finns ett motsvarande nät som kallas för "the coffee net". Vi pratar även på denna sträcka med Karsten i Panama och får vår dagliga väderprognos.

Tanka ner e-majl gör vi då radioförbindelserna är som bäst, vilket för det mesta inträffar under ett par timmar i samband med solens upp- och nedgång. Det är alltid lika roligt att få mejl hemifrån från familj, släkt och vänner. Vi försöker att svara så många som möjligt, även om det ofta är besvärligt att skriva under de förhållanden som råder i en het gungande båt. Vi får många mejl (i snitt ett per dag), vilket vi är mycket glada för, så skriv gärna även om vi kanske inte svarar med vändande post.

Vi håller vakt dygnet om, mot vad kan man undra. Vi ser endast 2 båtar de 20 dagar vi seglar, en japansk fiskebåt på 2 sjömils avstånd och en Finsk segelbåt "Merita" som vi har kontakt med på radio.

Att driva båten framåt så effektiv som möjligt är den primära vaktuppgiften. Det innebär att storseglet skall revas med ett eller två rev samt att genuan (förseglet) rullas ut eller in beroende på den rådande vindstyrkan. Vi försöker att inte driva båten så hårt och har upptäckt att 6,5 knop är en idealisk fart. I lättare vind med lite vågor kan vi segla lite fortare (7 knop) och i hård vind med hög och besvärlig sjö måste vi hålla igen och sänka farten (6 knop). Det är i själva verket vindrodret som bestämmer, blir styrningen för tung i hård sjögång, så släpper styrlinorna från sina fästanordningar (clamcleats) och ger oss en massa besvär med ny intrimning. Reducerad fart ger också bekvämare segling, vilket uppskattas av frivakten under däck, och betydligt mindre slitage på segel och skot.

Ja så läggs dagarna till varandra och den tjugonde morgon, då det ljusnar, så ser vi Fatu Hivas höga och gröna sluttningar på horisonten..

Marquesas

Vi rundar ön och fäller vårt ankare i en bukt som heter Hanavave bay. Bukten är omgiven av fantastiska bergformationer som tycks hänga ut över vattnet. Det är en helt otrolig grönska som nästan förblindar en efter alla dagar med endast blå himmel och blått vatten. Omgivningarna är fantastiska och låter sig inte beskrivas i text. Vi sitter en lång stund och bara njuter av alla nya intryck och summerar seglingen. Vi behövde 20 dagar och 20 timmar mot beräknade 24 dagar, vilket ger oss en medelfart av 6,2 knop. Vi kan inte vara annat än nöjda med seglingen och det sätt som vi genomfört den på. Inga allvarligare skador, endast smärre reparationer på det gamla storseglet som ju sjunger på sista versen.

Det ligger sex andra båtar uppankrade i den lilla bukten och vi har ankrat vid sidan om en stor, 18 m lång, Brasiliansk båt som heter Diva. Medan vi håller på att göra i ordning båten efter överfarten så kommer Mark från Diva över och inviterar oss på lunch. Vi blir naturligtvis glada och får en trevlig pratstund med Mark, Corinna och deras 3 pojkar, Patric och tvillingarna Philippe och Alexander. Med som besättning ombord är också Marks vän Juan som är från Argentina. Vi blir visade runt i den fantastiska båten som är ritad och byggd för snabb och bekväm långfärdssegling. Båten är byggd på Scandi varvet i Finland, vilket borgar för god kvalitet. Med Familjen på Diva gör vi också en lång vandring upp till ett högt vattenfall där vi badar i polen nedanför fallet. Vattenfallet är närmre 100 m högt men det är inte så mycket vatten i det då det varit ganska så torrt de senaste dagarna. Vägen fram och tillbaka går genom både Bananplantager och djungel på delvis smala och branta stigar. Väl tillbaka i byn träffar vi på en familj som gärna vill göra lite byteshandel. Här vill man inte ha betalt i pengar, men gärna lite attraktiva varor som det är brist på. Nagellack, läppstift och perfume är populärt liksom fiskekrokar, strumpor och andra kläder. I utbyte får man massor av frukt, Pumplemous (grapefrukt), Bananer Citroner, Apelsiner och Papaya. Christina lyckas även byta till sig 2 st Tappas, vilket är en slags målningar med maori motiv gjorda med svarta växtfärger på dukar av Cocos fiber. Samhället i den lilla viken är väldigt vackert med vackra trädgårdar och det är mycket rent överallt. Människorna är väldigt trevliga och hälsar alltid.

På ankarplatsen är det ganska blåsigt och ilskna, kortvariga, vindbyar på uppemot 40 knop kastar sig ned från bergen. En kväll med ovanligt starka vindbyar så förtöjer vi dingen med linan under badplattformen bara för att den inte skall kunna resa sig och tippa över. På morgonen då vi vaknar ligger dingen ändå upp och ned med motorn under vattnet. Den har vridit sig runt sin egen axel. Nu har väl ändå den gamla utombordaren fått nådastöten? Vi plockar upp motorn och klär av den alla kåpor. Därefter dränker vi den i sötvatten, plockar ner och rengör förgasaren samt sprayar alla el-komponenter med fuktdrivande 5-56. Efter återmontage drar vi i start snöret och till vår förvåning startar den nästan på första rycket. Den motorn måste ha nio liv. På kvällen försöker vi hissa upp dingen i ett fall och hänga den längs med utsidan av båten. Inte heller de fungerar, vindbyarna hotar att kasta upp hela ekipaget på däck. Det är bara att plocka av motorn och sjöstuva dingen på fördäck som inför en översegling. De följande dagarna bedarrar vinden tack och lov något.

Efter några dagar kommer våra vänner i Njord också in, även de väldigt nöjda med att vara framme. Med besättningen på Njord, tar vi ännu en tur upp till vattenfallet. Den här gången är det rejält med vatten som kastar sig utför den lodräta klippan, eftersom det har regnat ganska mycket senaste dygnet.

En av de dagar vi ligger där anländer ett fartyg, som gör regelbundna turer från Tahiti. Aranui, som fartyget heter, har med sig allehanda varor och även ett 100 tal turister. Ett par familjer på ön arrangerar en dans uppvisning med musik för turisterna. Männen spelar gitarr, ukulele och rytm trummor. Kvinnorna och barnen utför lokala danser i traditionella dräkter. Vi långseglare blir bjudna med på uppvisningen som de besökande turisterna betalar för. Senare då vi står nere vid kajen kommer en äldre dam fram till mig eftersom hon tycker sig ha hört svenska. Det visar sig vara en dam som är född och uppvuxen i Landskrona men numera är bosatt i New York. Världen är inte så stor trots allt. En av turisterna, en äldre amerikans dam, går lite långt ner på slipen där hon halkar och slår i huvudet i betongen och svimmar av. Syster Stina rycker till undsättning och konstaterar en fraktur i handleden. När den bleka damen kvicknar till får hon underarm och hand spjälade med hjälp av petflasko r och kan transporteras tillbaka till Aranui där en läkare väntar. Efter nästan en vecka, och sedan storseglet blivit lagat, tar vi upp vårt ankare och sätter segel för att dagsegla upp till den största ön i Marquesas, Hiva Oa.

Vi kommer fram till huvudorten, Atuona, i skymningen, och ankrar upp bland andra segelbåtar i skydd bakom en vågbrytare. I viken är det vindstilla bakom de höga bergen, men dyningen letar sig in och medför att båten rullar ganska besvärande, då den emellanåt hamnat tvärs vågorna. Dagen efter tar vi våra båtpapper och beger oss i riktning mot byn, som ligger en timmes promenad bort i nästa bukt. Vi har bara gått ett par hundra meter då en dam stannar och erbjuder oss lift. Vi tackar ja, och blir körda ända fram till Gendarmen, som precis skulle stänga för lunch. Därefter blir det en tur till banken för att plocka ut Polynesiska franc, som är valutan här i Franska Polynesien. Ett besök i affären hinns också med. På väg tillbaka till båten har vi sällskap med Jane från den Amerikanska båten Mantra. Strax utanför byn får vi en regnskur över oss och vi tar skydd under ett träd. Genast stannar en bil och ger oss skjuts tillbaka till vår ankarvik. Sådan är gestfriheten här, tänk om vi kunde vara lika hjälpsamma hemma.

Nästa dag promenerar vi in till byn igen. Även denna gång blir vi erbjudna skjuts, men tackar vänligt nej då vi behöver röra på oss lite grann. Vi besöker Posten för att kontrollera våra finanser på Internet. Då det är kö, sätter vi oss ner för att vänta. Det finns en TV på väggen som visar fotboll och jag blir lite förvånad då jag får se Henke Larsson i närbild. Det visar sig vara match mellan Sverige och England och Sverige ligger under med 0-1. Vi får se Sverige kvittera och England åter ta ledningen innan Sverige åter kan kvittera strax före slutet. Efteråt får vi veta att det är byns enda officiella TV med mottagning av den kanal som visar VM. Efter besöket på Posten går vi åter till affären och handlar frusna Danska kyckling lår för ca 40 kr, samt ett vitkålshuvud som kostar 900 PF eller ca 75 kr. Kostnadsläget på dessa avsides öar är väldigt dyrt för importerade varor. Däremot är inhemsk frukt ganska billig och många gånger så får man den gratis. På vägen tillbaka, besöker vi en kyrkogård där vissångaren Jacques Brel och konstnären Poul Gauguin ligger begravda.

Dagen efter går vi en lång promenad upp i dalen för att titta på ett område med arkeologiska Petroglyfer, det vill säga tecken och bilder som är inhuggna i sten för många hundra år sedan. Stigen som vi följer är kantad av bananplantor, papaya, citronträd och massor av Cocospalmer. Det har regnat ganska mycket så luften känns som om vi var i ett växthus. Stigen är dessutom ganska lerig och vi får gyttja långt upp på benen. Sandalerna och fötterna blir oigenkännliga. På ett ställe får vi vada över en bäck och fötter och sandaler blir tillfälligt rena. Efter en timmes promenad, så når vi fram till det arkeologiska området, som består av en stor sten fullklottrad med tecken. Vi hade nog förväntat oss lite mer, men en härlig promenad blev det. På vägen tillbaka, pallade vi en liten klase bananer. Strax innan det mörknar kommer Njord indragande på en stor Kanadensisk segelbåt som har fått bekymmer med sin motor. Vi åker över till dem och säger både välkomna och tar farväl, för vi skall seg la vidare under natten. Efter middag lyfter vi upp dingen på däck och sjöstuvar båten.

Vi avseglar i mörker kl. 19.15 och får navigera med hjälp av GPS-navigator och radar för att hitta ut mellan öarna "Hiva Oa" och "Tahuata". På läsidan av "Hiva Oa" dör vinden helt och vi får ta hjälp av motorn en timma innan vinde åter ger oss god fart mot "Ua Pou". Vi får en fin segling hela natten och en liten månskära lyser upp natthimlen. Då det ljusna kan vi se siluetten av "Ua Pou" och vi ankrar upp bakom en vågbrytare i "Hakahau bay" kl. 09.30. Vid sidan av oss ligger den Svenskflaggade båten Hilda, med Lasse och Lisbeth ombord. Det rullar in lite dyningar i bukten, så vi lägger ut ett akterankare för att, liksom de andra, hålla upp fören mot dyningen. Detta medför visserligen att båten inte rullar, men i gengäld rycker det ganska kraftigt i akterlinan och detta får konsekvenser några dagar senare. Vi äter pannkakor och papaya till frukost, då Lasse och Lisbeth kommer över och hälsar oss välkomna. Efter en tupplur mitt på dagen ger vi oss tillsammans in för att inspektera byn.

Bukten där vi ligger har en härlig sandstrand och där håller kanotklubben till, så det är liv och rörelse. Lite längre bort spelar man Boule och grillar och det doftar ljuvligt från grillad mat blandat med exotiska blomsterdofter. På kvällen firar vi att det är ett år sedan vi gav oss iväg. Tiden har verkligen gått fort, men oj vad många upplevelser vi fått vara med om under denna tid.
Dagen efter är det Midsommarafton och vi ger oss av in till byn redan före frukost. Vi skall gå på öns skolavslutning där det skall bli dansuppträdanden med musik och dans samt med servering av olika lokala maträtter. Elever från olika skolor på ön uppträder i traditionella dräkter och utför traditionella danser till ackompanjemang av trummor. Vid ett stånd säljer man blomsterkransar så Lisbeth och Stina köper varsin för att ha i håret. Man blir nästan bedövad av dess starka doft. Vi passar på att testa de olika matanrättningarna som man kan köpa i stånden. Grillade spett, ris, pommes bananpiroger allt smakar gott. Det är verkligen fest stämning. Senare på eftermiddagen, kommer Lasse och Lisbeth över och vi firar midsommar tillsammans ombord på Christina. Det blir ett traditionellt firande där de flesta ingredienserna finns med. Sill och potatis, Jansons frestelse, Wasabröd mm, kall öl och snaps samt nubbevisor ingår naturligtvis. Lisbeth har till och med fått tag på jordgubbar som avnjuts på en läcker tårta. Senare på kvällen åker vi åter in till byn där det är festligheter med dansuppträdanden till levande musik. Lite senare blir det även allmän "kasedans" och vi får oss en svängom innan dagen är till ända. Dagen efter tar vi det lugnt och utför lite pyssel på båten, reparation av soltältet som fått en lång reva under nattens hårda vindbyar. På söndagen klär vi oss i långa byxor respektive kjol och tar oss iland tidigt. Vi skall göra ett kyrkobesök och mässan börjar kl. 08.00. Den vackra kyrkan är nästan helt full och alla stämmer in i sångerna med 2 och ibland även 3 stämmor. Sången är väldigt vacker men predikningen är väl som vanligt lite monoton, särskilt då man inte förstår språket. En av dagarna går vi en lång promenad upp i bergen. Vi passerar utmed fruktodlingar och det känns som att gå i ett växthus där bananer, papaya, citroner, apelsiner och Cocospalmer kantar vår väg. Efter ett par timmar, träffar vi på en familj som håller på att plocka Cocosnöt ter. Jag ber dem öppna en nöt åt mig och det gör de gärna. Det är härligt att släcka törsten med lite Cocosmjölk.

En morgon då vi vaknar, efter en ovanligt orolig natt, kan vi konstatera att vårt akterankare är borta. I de kraftiga dyningarna, har linan ryckts mitt av vid infästningen till kättingen. Vi provar att dyka efter det men sikten på botten är endast en halv meter så vi måste ge upp efter en halvtimma. Förmodligen har både ankaret och kättingen grävt ner sig under sanden. Vi ligger kvar under dagen och fyller våra tankar med vatten från en sinande kran iland. Vi fyller alla våra dunkar och tar ut de till båten med vår dinge för att därefter fylla den fasta tanken ombord. Varefter vi åter åker iland för att fylla dunkarna för att därefter stuva undan dessa ombord. Orsaken till allt detta arbete är att vattnet på Ua Pou är mycket fint dricksvatten vilket är svårare att finna på Nuku Hiva.

Dagen efter seglar vi över sundet, till Nuku Hiva som är en av de nordligaste av Marquesas öarna. Vi angör Taiohae som är huvudort på ön. Vi söker oss för motor så långt in som möjligt i den stilla bukten, för att få kort väg in till dingebryggan. Den svenska Vegan "Sally Blue" ligger ankrade ett kort stycke från oss och på kvällen samlas vi i Christinas sittbrunn för en kopp cappucino. De berättar om sin segling till Marquesas som tagit dem 30 dagar och att de skall gå vidare mot Tahiti på kvällen dagen efter. De har det lite bråttom, då de skall vara hemma i Sverige i slutet av nästa sommar. Själva stannar vi kvar i Taiohae ytterligare ett par dagar för att bland annat fylla på gasol och diesel. Jag hinner även se en fotbolls match mellan Brasilien och Frankrike, tillsammans med besättningen på Diva. Mark förser oss alla med Brasilianska tröjor, men det hjälper inte, Brasilien förlorar matchen ändå. Vi hinner också vara med om invigningen av juli festligheterna med dansuppvisning och god mat. Under hela juli månad pågår festligheter i Franska Polynesien med kulmen den 14 juli. Någon gasol får vi inte tag på då den är slut på ön. Längre fram i veckan skall det komma ett fartyg med gasol och för att slippa ligga och vänta på den, så passar vi på att sätta segel för att segla upp till Anaho Bay, på nordost sidan. Vi får en bråkig och lite blöt segling upp längs med Nuku Hivas östra kust med kryss till att börja med. Halvvägs upp längs kusten nappar det och vi kan landa en stor fin Yellowfin Tuna på ca 5 kilo. Väl framme seglar vi in i en djup vik och ankrar bakom en udde i absolut stilla vatten. Det ligger endast en båt här före oss. Bukten är omgiven av höga berg på nästan alla sidor och i land ser vi ett fåtal hus mellan palmerna. Vi får en härlig kväll med en måne som är på tilltagande och natten blir lugn. Morgonen efter, tar vi dingen in genom en ränna i revet och går på en promenad längs med stranden. Vi passerar ett litet vackert kapell och något som ser ut som en liten skola eller ett barndaghem. Vi letar efter en stig som skall ta oss över bergskammen till en lite större by i nästa vik. När vi inte hittar den så får vi hjälp av en dam i ett närliggande hus. Stigen slingrar sig upp i serpentiner utmed bergssidan och genom den täta vegetationen. När vi når bergskammen har vi en bedårande utsikt över vår ankarvik och havet utmed kusten. Vi fortsätter ner på andra sidan och kommer till en liten by som heter Hatieheu. Här är det vackra välordnade trädgårdar och rent och snyggt över allt. Det finns en liten restaurang som är inrymd under ett palmbladstäckt tak. Vi nöjer oss dock med varsin glass i den lilla affären. Vid byns samlingslokal sitter ett antal kvinnor och flätar palmblad, för utsmyckning av lokalen inför julifestligheterna. Efter en liten rundvandring i byn går vi åter tillbaka över bergskammen till vår egen ankarvik. När vi kommit ut på båten får vi se några stora fenor som sticker upp ur vattnet. Vi tror först att det är haj, men då de kommer närmre ser vi att det är stor "djävulsrockor" eller som de egentligen heter "Manta Ray". De är ca 1,5 m mellan sidofenorna och med vidöppen mun simmar de runt i ytan och försöker få i sig så mycket småfisk och plankton som möjligt. De är helt ofarliga för människor och vid tillfälle skall jag försöka att simma med dem för att försöka att fotografera. Eftersom jag inte känner mig helt frisk, avstår jag den här gången.

Vi njuter av stillheten under ett par dagar och passar på att fylla upp våra vattentankar med det fina dricksvattnet som vi finner vid kapellet. Enda smolket i bägaren, är en halsinfektion som börjar göra sig påmind hos mig. Efter ett par lugna dagar seglar vi tillbaka till Taohae där vi ankrar på samma plats som tidigare. Gasolflaskan lämnas åter in för fyllning och kan avhämtas dagen efter. Då är den så proppfull med gas att säkerhetsventilen släpper ut en del då flaskan värms upp av solen då jag bär den på ryggen. Jag gör vad jag kan för att undvika att möta rökare på vägen hem. I Sverige får gasolflaskorna endast fyllas med 6 kilo och då finns det en gasficka kvar i toppen av flaskan för eventuell expansion. Utanför Europa har de fyllt dem ända upp så att det inte finns något expansionsutrymme. Fördelen är att de varar desto längre då de innehåller klart mer än 7 kg.

Vi träffar även Njord som kommit in medan vi varit borta.

En av dagarna åker Stina med ett gäng seglare på sightseeing på ön. Jag stannar kvar ombord för att bota min halsinfektion och för att inte smitta de andra. Det är seglare från Danmark, Australien och Tjeckoslovakien samt med en fransyska som guide och chaufför. De får se och lära sig en hel del av den natur som ön har att erbjuda och även mycket av dess historia och kultur. De besöker bland annat en gammal ceremoniplats, där man gjorde människooffer till gudarna och visa utvalda i stammen åt också av köttet. Man förvarade sina fångar om fem till sex stycken stående i ett hål i marken. När det var dags för att offra, valde man ut en av dem och stoppa den i ett eget hål tills offerceremonin började. Alla verktyg som användes, stoppades i ett eget hål efter ceremonin för att aldrig användas igen. Man bakade också bröd på brödfrukt och kokosmjölk, detta förvarades i ett särskilt hål och övertäcktes med palmblad och sten så att djuren inte skulle komma åt det. Man hade speciella stenbord där man lade sig för att få gjort nya tatueringar eller för att omskära de unga pojkarna. Urgröpningar i stenarna visade var man tillverkade färgen till tatueringarna. Tatueringarna fylldes på efter hand och beskrev hela deras levnads öde, även kvinnorna tatuerades. Idag har man tagit upp de gamla ritualerna med tatuering, för att lära de unga deras historia. Man fostrade och klädde en son som kvinna för att vara säkra på stammens överlevnad. Anledningen var att man inte skulle förlora alla män vid krig, eftersom krigsbytena alltid var män. På så vis var man säker på att ha barnproduktionen på den säkra sidan. Den pojke som blev fostrad till kvinna skulle skaffa barn så de var inte homosexuella, men idag gömmer sig homosexuella män ofta bakom traditionen.

Näst sista dagen på Marquesas används till förberedelser och underhåll på båten inför seglingen till Tuamotus öarna. På kvällen äter vi middag i den stora festbyggnaden och får samtidigt uppleva en skönhetstävling där vackra kvinnor visar upp sig i olika vackra kläder och visar lite olika danser. På söndagen är det avsegling men innan dess tar jag dingen in och går till festhallen där VM finalen i fotboll visas på storbild. Det blir, enligt mitt tycke, en orättvis seger till Italien över Frankrike. Men vem har påstått att fotboll skulle vara rättvist. Efter matchen, sjöstuvar vi båten och ger oss av mot Tuamotu arkipelagen och nya äventyr.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på

S/Y Christina