”…om man vill komma ifrån denna utsugning, får man förändra äganderätten till produktionsmedlen”

3.2 Möllers ”spänningsproblem”

Möller försökte förde många gånger upp frågorna om byråkratin, och hade också, som Bo Rothstein visat, ett konkret handlingsprogram för hur denna skulle försvagas. Per Nyström har påpekat hur denna insikt om faran att lita till borgerliga ämbetsmän för genomförandet av den socialistiska politiken saknades hos Möllers efterträdare. Genom sina stora kontaktytor med de lokala arbetarrörelseföreträdare som hade till uppgift att genomföra stora delar av reformverket ute i kommunerna och genom sitt arbete med Tidens Förlag visade han även på en stor tillit till Rörelsen som politisk kraft – med ett citat från Richard Sandler tror jag att man kan sammanfatta också Möllers ståndpunkt med:
”Man må icke inbilla sig själv - ännu mindre andra - att ‘den sociala frågan’ löses bara genom en riksdagsvotering, att socialismen kommer bara man röstar in tillräckligt många partivänner i riksdagen. En votering kan möjligen bli slutstenen på byggnaden eller kanske fanan som hissas som tecken på att huset är färdigt. Men vid husets byggande måste vi alla medverka. Det vore en ödesdiger villfarelse att fatta parlamentarismen som en metod att överföra allt arbete för socialismen på ett fåtal befullmäktigade ombud”
En annan betydelsefull sak är den vikt Möller lade vid Marx’ värdelära, i centrala skrifter som Socialiseringsproblemen 1920 och Kapitalismens kris 1932, och i sitt anförande i programdebatten 1942. Förutom det att mervärdet skapar oförtjänta rikedomar, pekade Möller på att det skapar de kriser kapitalismen med jämna mellanrum genomgår. 1932, efter kosackvalet och efter lanseringen av folkhemsbegreppet, skrev Möller att ”En förening av demokrati och privatkapitalism är en olöslig paradox.”²³⁵
Det är märkligt i vilken utsträckning segrarna fått skriva historien över det socialdemokratiska arbetarepartiet. Men mycket är märkligt i svensk efterkrigshistoria – samtidigt som detta skrivs visar TV 2 ett program om hur en socialdemokratisk fackföreningsman som åker till Östtyskland för att skaffa sig argument mot en kommunist på arbetsplatsen hindras från att få en riksdagsplats – av IB! Bengt Schüllerqvist kan hjälpa oss med delar av förklaringen genom sina teorier om lösa och hårda organisationer:
”I det senare fallet [mer monolitiska organisationer] måste alla som ska nå toppen anpassa sig. Oppositionella ledare skolas in i en enhetlig ledningskultur, ’koopteras’. Kontrollen över organisationen koncentreras. Kvar kan finnas tendenser, men inga organiserade grupper som står mot varandra. […] Uppgörelsen 11 november 1931 medförde en snabb utveckling av SAP mot den mer monolitiska organisationsmodellen. Kraven på anpassning till en gemensam partilinje skärptes drastiskt.”²³⁶
Vad är viktigare för en organisation som lägger så stor vikt vid den interna disciplineringen än att skapa sig ett selektivt minne – som omsorgsfullt ser ut vad som ska accepteras i den officiella historieskrivningen och inte? Det som inte passar in i den socialdemokratiska framgångsmytologin göms undan. Och det allra farligaste är det som visar på hur det inom den svenska socialdemokratin funnits andra idériktningar, som en gång i världen till och med stod starkare än de konkurrerande riktningar som dominerat i senare tid. Och denna hållning bland dem som skildrat partiets historia passar väl in i historikernas tendens att, som Nyström skrev, projicera sin tids uppfattningar på den tidens samhälle. Eftervärlden får därmed agera domare i frågan om vad den andra generationens män egentligen ville.
Tage Erlander, som enligt sitt tal vid Möllers begravning såg att vara dennes närmaste medarbetare under många år som ”en nästan otrolig upplevelse”²³⁷, skrev i sina memoarer om ett möte med Möller i Lund i början av 1920-talet;
”När vi hörde Möller fick vi ett starkt intryck av hans intensiva vilja att omdana det svenska samhället. Hans tankar kretsade framför allt kring de sociala trygghetsproblemen. […] Men hos Möller skymtade också längre siktande tankegångar. Han skrev många artiklar i tidskriften Tiden om författningsproblem, om socialiseringsfrågor osv. Här mötte vi något som vi uppfattade som ett spänningsproblem. Möller krävde att partiet skulle bli det stora sociala reformpartiet men samtidigt antydde han att samhällsproblemens lösning krävde mera djupgående lösningar. Det är den här nämnda spänningen mellan dagspolitiken och det i framtiden liggande målet som är den egentliga orsaken till det sönderfall av ideologien, varom Tingsten talade.”²³⁸
Detta ”spänningsproblem” mellan de kortsiktiga medlen och det långsiktiga målet är i själva verket socialdemokratins dubbla agenda – det politiska programmet och de allmänna grundsatserna; de reformistiska medlen och det socialrevolutionära målet (även om Möller skulle rygga för ett sådant ordval). Och Erlander tycks blunda för att det var hans egna generationskamrater – hans förkämpar i partiledarvalet 1946 – som skapade detta sönderfall. Rickard Lindström, om vilken Erlander själv skrev att ”om Rickard Lindström var en exponent för socialdemokratisk uppfattning, så fanns det inga socialdemokrater i Lunds studentkår och komme väl knappast att bli några heller”, kom med sina ideal ”öka produktionen, stärk försvaret, rensa ut alla dogmer”²³⁹ i stor utsträckning att prägla efterkrigstidens uppfattning hos många ledande socialdemokrater.
Problemet i förståelsen av svensk socialdemokrati ligger i det Per Nyström pekar på i sin uppsats om historieskrivningens dilemma (se denna uppsats sidan 4) – att historien skrivits baklänges, i en teleologisk historietradition. Leif Dahlberg menar att den ”regeringstrogna” historieskrivningen är skapad på ett sätt som ”utgår från den maktägande socialdemokratin och tycker sig kunna urskilja uppmuntrande nickningar från pionjärerna för dagens politik”²⁴⁰, medan han också pekar ut två andra traditioner, en ”rättrogen” och en ”antisocialistisk”. Men samtliga dessa tre traditioner – den socialdemokratiska bekräftelsen på hur bra man varit och vilka kloka vägval man gjort, den kommunistiska anklagelseakten mot en socialdemokrati som vänt socialismen ryggen och den borgerliga uppskattningen för att socialdemokratin närmat sig borgerlighetens egen samhällsuppfattning – missar den centrala frågan Erlander benämnt som Möllers ”spänningsproblem”. Att göra den dagspolitiska taktiken till språkrör för ett partis ideologi är helt enkelt otillräckligt. Reformismen hade som bekant redan hos Branting två betydelser – en borgerlig socialreformistisk politik inriktad på att lappa och laga på det rådande systemet, och en socialistisk reformism som genom reformerna lägger grunden till det nya socialistiska samhället.