Plenum den 9 januari 2009, kl. 09. 30

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Inledningsvis vill jag säga att jag inte är motståndare mot knarkhundar utan jag är för narkotikahundar. De gör ett väldigt effektivt arbete och jag har själv haft egna hundar i fyra år så jag vet deras tillgångar och begränsningar. De har en fantastisk förmåga att leta upp narkotika. Det är inte fråga om det. Det är vissa sorter de inte tar som används mycket här. Andra preparat är de experter på, t.ex. hasch. Vi har ett relativt litet haschmissbruk här på Åland. Annars så stoppar man upp knark i kroppen. Då tar man dyra preparat som är väldigt skadliga på kort sikt. De tar man med för att man skall tjäna så mycket pengar som möjligt när man gör sig besväret. De har sina begränsningar. Satsar man pengar borde man satsa där det slår bra. Jag begärde replik beträffande missbrukarvården. Jag tycker att det är fel att vi använder den som tillhygge och säger att folk kritiserar och ifrågasätter de som arbetar där. Det är det ingen som gör här i salen.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag tycker att det är bra att vi är överens angående knarkhundarna. Jag har inte fått den uppfattningen från ltl Åke Mattsson tidigare, jag har förstått att han har varit ljummet intresserad av dem. Idag vet jag att det finns en hund och när den hundföraren är på ledigt då finns det 0 hundar. Det är ingen bra situation. Jag ber verkligen ledamot Åke Mattsson som har en annan stämma inom landskapsregeringen än vad jag har, att se till att den här situationen förbättras.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Jag vet att man från tullens sida vill ha minst två kanske tre narkotikahundar. Man har jobbat länge med narkotikahundar i Finland och tullen anser också att man kan få mera ut av personalen om man jobbar på en annan nivå också, att man jobbar mycket på bred front. Vi skall lyssna på till dem. Vi skall ge mandat och vägledning och resurser som politiker det tycker jag absolut men man bör lyssna på dem som jobbar. Så också vid missbrukarvården. Det är ingen här i salen, annars kan de personerna begära replik ganska snabbt och meddela att de har en annan åsikt, som ifrågasätter arbetet vid missbrukarvården. Det är däremot samarbetet och helheten som inte fungerar. Man vet inte politiskt vem som skall påverka dem, förändra eller hur man skall samarbeta. Kommunen anser att det är landskapet som skall göra saker och ting och missbrukarvården anser att det är kommunen. Därför är det oklart. Missbrukarvården gör ett bra arbete. Man säger gång på gång i anföranden här i salen att missbrukarvården kritiseras och folk tycker att det gör ett dåligt arbete. Man slår på fel personer.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Regeringen har fått information av studerandevården att det handlar om att man skall samla de olika kompetenserna som finns inom området och föra dem tillsammans. Målsättningen är att man skall ha mer tid och en jämlikare studerandevård. Centraliseringen av studenthälsan får på inget sätt utesluta att man skulle komma bort från den uppsökande verksamheten och närvaron på skolan. Den kommer att finnas fortsättningsvis men det skall också finnas på ett ställe tillgång till en mer anonym plats att söka sig till under hela skoldagen för alla på gymnasialstadiet och i högskolan.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag har hört alla de här argumenten att det blir mer jämlikt och det kan jag hålla med om. Jag kan också hålla med om att man samlar kompetensen på ett ställe men min fråga var har man sett det från ett annat perspektiv? Har man sett på möjligheten vad man har idag och att det är en tillgänglighet på ett helt annat sätt? Man har det ofta i samma hus man kan slinka in och ta samtalet som man i annat fall måste förflytta sig fysiskt till en annan plats för att göra. Ofta blir yrkesgrupper väldigt förblindade av hur man vill att det skall vara. Men har man sett det från ett annat perspektiv? Det var min frågeställning.

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Landskapsregeringen har i samtliga fall, från det att utredningen har gjorts, till det att den nu är ute på remiss, betona närvaron och vikten av den uppsökande verksamheten och att det på samtliga skolor skall finnas tillgång till hälsovård också på skolan. Det här ärendet har varit på en remissrunda nu och remissvaren håller på att sammanställas och de är mycket positiva. Man ser att man får en vinst av det här. Jag håller helt och hållet med och landskapsregeringen har betonat tydligt och ÅHS-styrelse har också en viktig roll i det här arbetet att se till att det skall finnas resurser för både människor på den centraliserade enheten men också ute i skolorna. Det kommer vi att tillse.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Jag hör vad vicelantrådet säger och vi får se vad remissrundan ger vid handen. Åtminstone för mig är det väldigt viktigt att man har den här kontinuerliga kontakten med någon man känner och har förtroende för och att det finns en närvaro och en närhet och en lättillgänglighet. Kan man garantera det i det nya då kanske också jag sväljer det. Vi får vänta och se vad remissvaren ger vid handen.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Jag vill också fortsätta på biten med elevvårdshuset där fokus för landskapsregeringen hela tiden har varit eleverna och ungdomarna. Det är sant som vicetalman Gun-Mari Lindholm säger att det har varit otroligt ojämlikt. Vissa skolor har haft en egen skolhälsovårdare medan skolhälsovårdens besök i andra skolor har varit ytterst sporadisk. Jag tror ändå att ett elevvårdshus har så många otroligt positiva verkningar eftersom du kan söka dig dit om du har ont i foten, om du behöver preventivmedel, om du känner dig deprimerad eller om du faktiskt har drogproblematik. Att samla kompetensen på ett ställe och ingen vet varför du söker. Det tror jag skulle vara ett otroligt lyft för ungdomarna att få kompetensen samlad och att man vet att det finns ett ställe som alltid är öppet.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Detta är en detalj i det stora hela. Jag tycker att det är fel att vi bara fokuserar på elevvårdshuset. Vi vet inte hur det kommer att bli. Det finns mycket annat som jag hoppades på att s-miljöminister Katrin Sjögren skulle ha anfört i sin replik. Vi får se vad det här ger vid handen angående elevvårdshuset. Jag har den uppfattningen att de som arbetar med elevvård idag har, trots att man jobbar väldigt ensamt, en bred kompetens och man kan ändå sköta detta på den rådgivning man har på respektive skola fastän man inte har en samordnad resurs utan man sköter det här väldigt bra enskilt också.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Tyvärr kan jag inte uppfylla vicetalman Lindholms önskningar. Jag har en minut på mig att replikera. Men jag skall göra mitt bästa. När det gäller den parlamentariska gruppen så gör jag ett nytt försök när det gäller den. Där tycker jag som vicetalmannen att det också är viktigt att oppositionen får information och insikt i det arbetet som görs i landskapsregeringen, kommunerna och skolorna. Därför kommer jag att göra ett nytt försök beträffande den frågan. När det gäller anhörigstödet finns det nu en rapport. Vi har jobbat hela året med den här frågan. I rapporten finns det konkreta förslag och faktum är att en anhöriggrupp som man glömmer bort i sammanhanget är barnen och ungdomarna. Där skall vi sätta fokus på barn och ungdomar som har syskon som är missbrukare, som har föräldrar som är missbrukare och det finns ett tiotal olika förslag hur vi kan stärka anhörigstödet.

Vtm Gun-Mari Lindholm, replik:

Herr talman! Vad beträffar barn till missbrukare så hade det projektet redan påbörjats 2004 eller 2005 så det är kanske dags att utvärdera det och påbörja i stället det här projektet med en anhörigrådgivare till dem som har ungdomar som knarkar. Jag skulle också önskat höra någonting om samordningen. Vi hör ofta hur spretigt det här arbetet är. Att få en samordning och ett samarbete och en samsyn framförallt skulle vara viktigt. Jag skulle också ha önskat höra vad man anser om den här endörrs-principen. Obundna var den första gruppen från lagtinget som gav förslag på en person till den parlamentariska gruppen så vi är redo när vi får en ny kallelse, då kommer vi.

Ltl Camilla Gunell, replik:

Herr talman! Jag vill också kort beröra detta med skolhälsan eftersom jag var en av initiativtagarna till att samla kompetens till ett och samma ställe. När ledamoten Lindholm säger att det är så lätt att slinka in till sin egen hälsovårdare, är det en drömsituation om det vore så. I dagsläge är det ett par skolor som har tillgång till dessa resurser på sin egen skola. Men de flesta av skolorna har hälsovårdare på plats bara några timmar i veckan . Det är det som är grundtanken, en rättvisetanke bakom detta förslag. Alla skall ha samma tillgång till den kapacitet som finns inom hälsovårdsklustret inom skolan. Vi vet idag att det finns drogproblematik på alla skolor. Därför behöver alla få samma tillgång till de resurserna.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Carina Aaltonen:

Herr talman! När vi idag fortsätter att diskutera landskapets drogpolitik är nog alla klara över att denna debatt inte kommer att resultera i något konkret beslut här i lagtinget. Positivt är i alla fall att när vi senast debatterade det här temat före jul, så lovade minister Katrin Sjögren att tillsätta en parlamentarisk grupp för att följa upp landskapets drogpolitik. Vi väntar nu på att denna grupp skall utses och komma samman och börja arbeta. Vad vi kan göra här idag är att ge denna kommitté lite färdkost på vägen.

När väl den parlamentariska kommittén inleder sitt arbete efterlyser socialdemokraterna en större samsyn och ett ökat samarbete för alla berörda myndigheter och organisationer. Utgångspunkten bör vara att alla; a-kliniken, polisen, tullen, fältarna, akuten, skolpersonal, kuratorer och skolornas hälsovårdare, sociala myndigheter och föräldrar gör sitt yttersta för att förhindra att drogmissbruket sprider sig. Vi anser också att de som arbetar med vård och behandling skall mötas med respekt. Vi inte bara tror utan vi vet att det finns stor sakkunskap bland många som arbetar med drogrelaterade frågor och drogberoende människor ute på fältet. Drogdebatten och drogproblematiken gynnas inte av att man misstror och skuldbelägger varandra.

Det är många som engagerar sig i kampen mot knarket. Alla dessa krafter bör samverka för att vi skall nå bästa tänkbara resultat. Det har sagts tidigare här idag och det tål att sägas igen. Landskapsregeringen bör uppmuntra till samverkan på olika plan. Det går att samverka om viljan och tilliten finns.

Jag vill nämna Emmaus byggretur som ett gott exempel på hur man kan skapa ett bra samarbete. I detta fall var det missbrukarvården som insåg behovet av en kontinuerlig arbetsplats med meningsfull sysselsättning för sina klienter. Arbetsförmedlingen hade också svårt att få ut denna målgrupp på den öppna arbetsmarknaden och inom Emmaus såg vi en möjlighet att kunna ge människor en social gemenskap genom att arbeta tillsammans genom att återvinna byggmaterial. Idag är projektet väl etablerat och en uppskattad arbetsplats tack vare att landskapets myndighet AMS; Mariehamns stads missbrukarvård och den privaträttsliga organisationen Ålands fredsförening-Emmaus gick samman och skapade Byggreturen för kategorin långtidsarbetslösa missbrukare.

Om vi skulle göra ett socioekonomiskt bokslut över Emmaus byggretur är jag övertygad om att vinsten skulle vara mycket stor för de enskilda individerna, för myndigheterna och för samhället i stort. Jag är helt säker på att man kunde skapa något liknande samverkansprojekt för att stöda de personer som har brutit sitt drogberoende men som behöver stöd en tid för att komma ut i livet igen på stadiga fötter. Ett projekt för dem som kommer tillbaka till Åland från behandlingshem i omkringliggande regioner eller för de som har brutit sitt drogberoende på hemmaplan och för deras anhöriga.

Det som var bra när vi senast debatterade drogpolitiken ett par veckor innan jul var att vi för första gången på länge stannade upp kring alkoholen och dess skadeverkningar. Ledamot Danne Sundman lyckades verkligen få igång en rejäl diskussion i media, på arbetsplatser och vid middagsbord huruvida man kan tänka sig att avstå från alkohol under ett helt år, under en månad eller kanske inte alls. I och för sig kan vi kvinnor kanske tycka att Dannes kampanj fick lite väl stora proportioner. För den som har väntat barn och ammat bebisar så har ett par tre kanske ännu fler alkoholfria år inte varit någon större uppoffring. Men det är väl så att en karl som avstår från alkohol då väcker mer uppmärksamhet. Hoppas att inte bara Ålands motorburna ungdomar utan också alla andra ålänningar låter sig inspireras av Danne under året som kommer. Jag har i alla fall antagit utmaningen.
Det är dags att få igång djupa och konstruktiva diskussioner på olika plan i vårt samhälle om alkoholen och de risker, skador och kostnader de för med sig för de enskilda, för barnen, för vården, för rättsväsendet och så vidare.

Idag vet vi att alkoholkonsumtionen är hög och att alkoholen numera är den vanligaste dödsorsaken bland finländska män och kvinnor. Häromveckan kunde vi läsa i Hufvudstadsbladet att nästan 1800 personer i arbetsför ålder och 370 pensionärer dog av alkohol under 2007. Ökning var 9 % från året innan. Det innebär också att sjukvården får mycket högre kostnader p.g.a. bland annat fler leverskador, magsår och andra sjukdomar som orsakas av för höga intag av alkohol.

Värst är det förstås för de barn som växer upp med föräldrar som har riskfyllt drickande. Men alla barn drabbas negativt av alkoholkonsumtionen i samhället och vi borde ha fler ”alkoholfria” zoner i vårt samhälle, i synnerhet i de sammanhang då barn och vuxna umgås tillsammans. Jag föreslår att de organisationer som stöds med PAF-medel och som ordnar evenemang för allmänheten kunde få ett större anslag om tillställningarna är alkoholfria. För rätt många år sedan tog min förening beslut om att Emmaus gårdsfest under Kulturnatten skulle vara alkoholfri. Det innebär betydligt mindre intäkter för vår förening, men eftersom i princip alla tillställningar idag har öl- eller vinförsäljning, uppskattas vårt initiativ av många barnfamiljer och jag tycker att Emmaus gårdsfest är ett bra exempel på att man kan ha riktigt roligt utan alkohol.

Det behövs också mer förebyggande insatser för barn och ungdomar och även för vuxna. Metoden Stegvis som har införts i vissa skolor och dagis på Åland men den borde absolut fortsätta föras ut till alla barn och unga på Åland. PRIME For Life är en utbildning för vuxna och lite äldre tonåringar som syftar till att reducera risken för alla typer av alkohol- och drogproblem i livets alla skeden. Utbildningens främsta fokus är alkohol men den innehåller också ett avsnitt om narkotika. Dessa två metoder, Stegvis och Prime for Life har redan använts en del på Åland, man borde hålla fast vid dessa nu och göra upp en långsiktig plan och ha en målsättning att så många ålänningar som möjligt skall genomgå kursprogrammen. Håll fast vid dessa metoder. Långsiktigt arbete och uthålligt förebyggande arbete är otroligt viktigt.

Herr talman! I var och varannan tidning kan vi läsa notiser om att personer har åkt fast för rattfylla. Det är inte små promillemängder som redovisas. Det kan handla om över 2 promille, ibland mer. Jag motionerade i våras om att landskapsregeringen måste ändra trafiklagstiftningen så att promillegränsen sänks från 0,5 till 0,2. Socialdemokraterna kommer att stöda ett sådant lagförslag, och jag är övertygad om att alla andra lagtingsledamöter som deltog i promillemiddagen i våras kommer att göra detsamma. Att dricka sig till 0,5 promille och sedan sätta sig i bilen och köra är helt otänkbart och oförsvarbart för de allra flesta av oss som inte har rejäla och regelbundna alkoholvanor. Minister Runar Karlsson, vi väntar på att du skall agera i denna angelägna fråga. Tack, herr talman.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Jag delar ltl Carina Aaltonens uppfattning om att samordning är en av de viktigaste sakerna. Under året har det funnits en operativ referensgrupp som är en samordningsgrupp och som består av psykiatrin, polisen, special- och primärvården, skolhälsovården, fäljarna, skolkuratorerna, socialförvaltningen, missbrukarvården och det har varit oerhört konstruktivt arbete. En del i det har också varit att ha gemensamma fortbildningstillfällen. Det är också en viktig del i samordningen att alla har samma kunskapsnivå. Under året har vi haft fortbildning i dubbeldiagnos, anhörigstöd och motiverande samtal. Jag delar den uppfattningen att samordningen är viktig.

Ltl Åke Mattsson:

Herr talman! Jag skall fatta mig kort. Jag vill ge en eloge till ltl Carina Aaltonen för det var ett mycket bra anförande. Det fanns ingenting att anmärka mot det. Däremot så tycker jag att det var bra att man lyfte fram byggreturen Emmaus. Det är ett bra engagemang som ltl Carina Aaltonen har där.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Gun Carlson:

Herr talman! Under den här debattens gång har väldigt mycket klokt och bra redan sagts. Jag tror inte att vi med alla olika tänkbara retoriska knep kommer att förändra drogsituationen på Åland. Jag håller med de talare som har varit inne på det. Men ändå kommer jag att använda några minuter, inte för att säga någonting nytt och revolutionerande, men jag vill ändå också jag visa att jag tycker att den här frågan är viktig och att det är bra att vi diskuterar den.

Sedan vi senast diskuterade den här alkohol- och drogproblematiken har vi haft en lång jul- och nyårsledighet. Till glädje och avkoppling och med möjlighet till mången god samvaro med släkt och vänner men också många festkvällar. Det finns tyvärr ungdomar som hade sin drogdebut i samband med olika jul- och nyårsfester. Det är ofrånkomligt i och för sig. Vi torde vara överens om att användningen av tobak, alkohol, narkotika och beroendeframkallande läkemedel utgör grunden för många människors ohälsa och leder till akuta och kroniska vårdbehov. Kemiskt beroende kostar på olika sätt, för individen, för familjen, för företaget, för samhället. Många ungdomar har en stark önskan att söka nya upplevelser och testa gränser. Inspiration till det och medföljande goda råd hittar de hur lätt som helst på nätet idag. De kan också använda sig av de goda råden. Däremot har väldigt många ungdomar svårigheter att hantera sin vardag, skolan. De söker tröst, uppiggande tillstånd via droger och sedan slutar det med ohälsa och dålig utbildning.

I landskapsregeringens PM från den 10 december visar man på ett relativt bra heltäckande grepp om drogpolitiken. Jag tycker att man på ett sakligt sätt redogör för vad som är gjort och vad som kan göras. Jag hoppades ändå att man skulle ha visat på ett ökat fokus på sambandet mellan tobak, alkohol och narkotika. Jag tycker att man glömmer det. Det har också framförts idag här. Såväl samhället som föräldrar har ofta en tendens att bagatellisera användandet av tobak och några öl. Det är ganska ofarligt tycker man. Man vill inte se kopplingarna och sanningarna som alltför många har fått lov att ta till sig. Det vill säga tobak är första inkörsporten. Man fortsätter med alkohol och sedan när man inte får tillräckliga kickar av alkoholen går man till narkotikan. Detta är allmänt känt men man får inte glömma bort hur skadlig alkoholen är. Detta har också sagts många gånger. Naturligtvis finns det undantag. Nog finns det personer som har börjat med narkotika utan att först ha rökt eller tagit några öl eller druckit starkt men de allra flesta börjar med tobak och alkohol.

För föräldrar till tonåringar skall tobak och öl alltid ses som ett första varningstecken. Då är det dags att börja hålla reda på barnet och ställa frågor. Hela tiden skall man fråga. Var är ni? Var har ni varit? Med vem har ni varit? Jag tycker att det är den åländska frågan som vi så gärna ställer, vems barn är du då? Det borde föräldrar ställa mycket oftare till sina barns vänner. Det är en fråga som kan ge bra svar. Då bryr man sig och är intresserad och engagerad. En annan viktig fråga är, finns det någon vuxen med på festerna i hemmen som ni far till. Alla föräldrar till tonåringar tar en jättestor risk när de låter sina barn gå på föräldrafria fester. Det är många drogdebuter som startar där. Det finns det undersökningar som har visat. En ny företeelse när det gäller föräldrafria fester har uppstått i England åtminstone. Där har man via Facebook kontrollerar var man har föräldrafria fester och så åker gängen dit och förstår både hem och festen.

Det är föräldrarna som måste sätta gränser som skyddar barnen. Föräldrar skall sätta trygghetsgränser om hemkomsttider. Man får inte sova borta. Jag vet att många ungdomar tycker att det är skönt att ha någon att skylla på när man inte får göra allt det som kompisarna vill att man skall göra. Det har också visat sig att alltför frikostiga veckopengar är en stor risk att starta droganvändandet. Barn behöver ett kontinuerligt och konsekvent stöd av sina föräldrar. Skolornas kuratorer, hälsovårdare, psykologer hur duktiga eller professionella de än är kan aldrig ersätta föräldrarna. Jag vill påstå att den bästa vaccinationen mot droger är en stabil, kärleksfull trygghet hemma.

För många är sedan när jag jobbade som hälsovårdare läste jag några tänkvärda ord av Dorothy Loholt som engagerade sig i tonårsarbete mot droger. Jag skall ta mig friheten att läsa upp det: "Ett barn som får mycket kritik, lär sig att fördöma. Ett barn som får möta fientlighet lär sig att slåss. Ett barn som görs till åtlöje utvecklar osäkerhet. Ett barn som ständigt får uppleva skam utvecklar skuldkänslor. Ett barn som behandlas med tolerans lär sig generositet. Ett barn som bemöts med vänskap lär sig känna förtroende. Ett barn som får uppleva rent spel lär sig rättvisa. Ett barn som accepteras och respekteras känner trygghet." Dessa ord var tänkta som föräldrastöd i drogarbetet men kan naturligtvis appliceras på både små och stora barn.

Vad skall göras då? Vem skall göra vad? Vi har redan hört väldigt många klocka ord i den här frågan. Vi har diskuterat på många sätt hur man skall förebygga. Vi har diskuterat åtgärder för att upptäcka missbruk tidigt. Det kan aldrig nog betonas och jag föreslår härmed att man borde införa obligatoriska och oanmälda drogtester i skolorna. Börjande på högstadiet. Det behöver inte vara mer dramatiskt eller integritetskränkande än vad alla blåstester är. Vi talar om beteenden som är lagstridiga och kriminella. Varför skulle vi inte få ha tillsyn över det? Jag tror att det skulle ha en förebyggande effekt. Åtgärderna för att samordna alla aktörer inom samhället och inom frivilliga skall fortsätta med stöd av landskapsregeringen. Det är inte försvarbart att vi har så många aktörer att ingen tar det fulla ansvaret. Ingen berörd vet egentligen vad som gäller. Vi skall ha en bra vård. Tydligt vårdansvar. föräldrautbildning pågår och startas nu i första hand för gymnasieskolorna där kuratorer och psykologer jobbar. Det är viktigt att föräldrarna får lära sig så mycket fakta som möjligt om narkotika, lär sig varningstecken som visar på missbruk, t.ex. beteendeförändringar, bortlämnande av fritidsintressen, byte av vänner. Det är jättefarligt när en tonåring helt plötsligt börjar umgås i nya kretsar. Då skall varningsklockan ringa högt och ljudligt. Flera knarkhundar i skolorna och på posten. Jag tycker också att man skall ta exempel utifrån t.ex. Gotlands kommun. De har ett tiopunktsprogram som enligt en broschyr har gett ett tryggare och trivsammare sommar-Visby. I samband med arbetet med tiopunktsprogrammet skapar man också en informationskampanj varannan vatten. Man påstår att budskapet i den informationen inte består av pekpinnar utan i stället framför kampanjen de positiva effekterna av att inte dricka för mycket. Man säger att man blir attraktivare, har mera koll, orkar mer, har roligare och mår bättre både samma dag och under morgondagen om man inte dricker.

Till sist herr talman, vill jag också säga som de andra att vi skall ändå aldrig ge upp målsättningen om ett drogfritt Åland även om det känns tungt och vi skall jobba tillsammans. Tack!