Plenum den 9 januari 2009, kl. 09. 30

Vicelantrådet Britt Lundberg, replik:

Herr talman! Jag håller helt med ltl Gun Carlson inledning här om mycket värdefullt har sagts i den här debatten och jag tycker att ltl Gun Carlson kompletterade med mycket värdefullt ytterligare. Jag stöder också det som sades om att bilden av alkoholens och tobakens roll bagatelliseras när det gäller hela drogproblematiken. Just i mina diskussioner med elevvårdspersonal så har man också tagit upp att man ser en oroande utveckling där föräldrar i allt högre grad ser väldigt oproblematiskt på öl och cider t.ex. och till och med införskaffar öl och cider åt sina minderåriga ungdomar och har en myt om att då vet man i varje fall vad de dricker. Det som elevvårdspersonalen vill säga är att det man vet att de åtminstone dricker det. Man vad det gör efter det vet man inte som förälder.

Ltl Gun Carlson:

Herr talman! Det bra att man vågar lyfta det här med öl och ciderdrickandet. Många dricker säkert cider och de olika alkoläskedryckerna som bara smakar gott och ingen förstår vad de dricker. Som jag sade tycker jag att det enda jag saknar i landskapsregeringens och i den här diskussionen är att man måste våga börja där som problemen börjar. Det är sorgligt att föräldrarna inte vill bli vuxna och ta sitt vuxenansvar för sina barn. De vågar helt enkelt inte säga ifrån och det måste man lära föräldrarna att det är bra att säga ifrån till sina barn annars kommer man aldrig någonstans.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Föräldrarna är den bästa instansen för påverkan, information och attityder till hälsa, alkohol och droger. Det är otvetydligt på det viset. Samtidigt har vi också här lite oroande tendenser. I undersökningen Hälsa i skola som genomförs vartannat år på Åland, visar om man jämför Åland med Finland, riksgenomsnittet att åländska ungdomar upplever i högre grad att föräldrarna inte har koll på vad man gör och vem man är med. Det kanske beror på den lite falska tryggheten att vi bor i ett litet samhälle och man tror inte att farorna finns på samma vis på Åland. Också upplever åländska ungdomar att man är mera ensam än riksgenomsnittsungdomen tycker. Man har ingen nära vän, man har inte riktigt bra kontakt med sina föräldrar.

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Det kan vara som social-och miljöminister Katrin Sjögren säger och då är det ännu mer sorgligt om föräldrarna tappar så mycket. Det är där igen som åtgärderna måste in. Därför gladde jag mig åt att man nu försöker stöda ett arbete med att i gymnasieskolorna ge föräldrautbildning. Det är viktigt att man faktiskt lyfter de här svåra frågorna. Jag tror att det är så att föräldrar idag och jag har sagt det många gånger, föräldrarna blir aldrig vuxna utan de lever hela sitt liv som tonåringar och barnen får egentligen aldrig vara barn. Man glömmer att 12-16 åringar är barn. Man tror att tonåringar är någonting annat men de är fortfarande barn. Jag upprepar gärna det här att bästa vaccinationen för att förhindra droganvändning är ett tryggt hem där man får stöd.

Landskapsregeringsledamoten Katrin Sjögren, replik:

Herr talman! Det måste också påpekas i det här sammanhanget att i den här undersökningen Hälsa i skolan så var det i de allra flesta fälten bättre på Åland än rikssnittet men det här var två saker som fastnade som utbildningsansvariga och jag har diskuterat ganska mycket och som tog tag på något sätt. Man måste också komma ihåg när man diskuterar den här frågan att visst är det bra att ha ett tryggt och bra hem men det är inte en fullständig vaccination. Det finns ungdomar som av pur nyfikenhet, man blir tillsammans med en äldre partner och att man av nyfikenheten hamnar i drogberoende. Ungdomar och barn som mår dåligt, de s.k. dubbeldiagnoserna, man har mått dåligt sen man var sju, åtta år och man har alla förutsättningar men man förstår inte vad det beror på så börjar man själv medicinera med alkohol och droger som tonåring och helt plötsligt mår man bra. Det finns flera komponenter.

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Jag vill bara säga det till social- och miljöminister Katrin Sjögren och utbildningsansvariga Britt Lundberg fortsätt, ta tag, håll taget i dessa frågor. Släpp inte taget!

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Ledamot Gun Carlson har ett långt förflutet inom sjukvården och känner väl till det arbete som utförs där. Jag antar att hon jobbade inom vården när man beslöt att den öppna missbrukarvården inte mera skulle ligga under hälso- och sjukvården. Nu föreslår regeringen A-klinken skall föras tillbaka under ÅHS. Tycker ltl Gun Carlson att det här är helt problemfritt? Att det kommer att leda till automatisk förbättring för missbrukarna?

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Sist och slutligen beror det alltid på de enskilda personerna som kommer att hålla i det men jag tror precis som jag har sagt och flera talare med mig att det måste finnas en som har ansvaret, en organisation som har huvudansvaret. Det är bra för alla berörda parter. Nu har vi väldigt många olika fina grupper, både frivilliga grupper och Mariehamns stads missbrukarvård A-kliniken som gör jättegott jobb och så har vi ÅHS men det är ändå inte bra så länge man inte har en som håller i det. Det tror jag att vi måste komma till. På den tiden jag jobbade aktivt inom vården så var jag inte på någon beslutandepost så jag har inget minne av när man flyttade bort den från ÅHS. Jag har inget bra svar på det idag.

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Ja, nu är A-klinken en öppenvårdsinrättning och man sysslar mycket med att också integrera missbrukare igen i samhället. Tycker ledamot Gun Carlsson att förutsättningarna för det arbetet också förbättras om man flyttar tillbaka A-kliniken under ÅHS?

Ltl Gun Carlson, replik:

Herr talman! Det är jag inte alls säker på. Det kan jag inte säga. Som jag sade tycker jag att A-klinken gör ett väldigt bra arbete och det fungerar bra. Det behöver inte betyda att den skall försvinna även om ÅHS på något sätt skulle ha huvudansvaret för vården. Förmodligen är den så uppbyggd att det skulle vara synd att ändra det. Jag vill ända säga att sist och slutligen beror många av dessa saker på vem som är ansvarig, alltså vilken person som sitter och jobbar. Det får vi lov att erkänna. Där finns många goda krafter idag.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det var ett alldeles utomordentligt anförande från ltl Gun Carlsons sida. Särskilt när det gäller hemmet och familjens roll. Det är så att samhället aldrig kan ersätta det även om vi i någon mån tror att det är missbrukarvårdens fel eller skolornas fel eller dagis fel eller någon annan samhällsinstans fel när det går på tok, så är det ofta i hemmet det kan undvikas. Detta är en del av välfärdsförgiftning som jag brukar prata om. Vi jobbar gärna och betalar över hälften av vår inkomst i skatt bara någon annan reder upp det här som vi enkelt kan göra hemma om vi följer den klokskap som ltl Gun Carlson här tog fram. Att fråga vems barn är du, det kanske man borde göra för sig själv tyst när man ser sina egna barn?

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Det är säkert sant och det kan jag hålla med om. Det är så att hemmet är den viktigaste delen i ett barns uppväxt. Problemet vi har idag tror jag mycket handlar om att föräldrar idag inte vågar säga nej. Det finns ett projekt som pågår i Sverige. Det var en föreläsare här för några år sedan, kanske när jag var ansvarig för dessa frågor, som berättade att man hade startat ett projekt i dagis, där man redan i dagis lärde föräldrar till barnen att man måste kunna säga nej till sina barn. Detta var på tal om narkotikafrågor. De ansåg att detta var det allra viktigaste. De ansåg att detta var det allra viktigaste för det är detta föräldrar inte klarar av idag. Man tar inte konflikterna utan man gör någonting annat i stället, köper en ny grej eller någonting sådant.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det är precis som ltl Gun Carlson säger att det är svårt för föräldrar att sätta gränser. Det är det svåraste i föräldraskapet att sätta gränser som man sedan kan stå för och som håller. Det lärde man sig förr när generationerna umgicks mycket mera. Man bodde två, kanske tre generationer tillsammans. Då lärde man sig det här sättet. Idag är föräldrar ganska utlämnade eftersom generationerna skiljs tidigare ifrån varandra och det är inte så lätt att få den här kunskapen som förälder. Detta har med det nya samhällets struktur att göra. Det är frågan om man borde kompensera detta genom att ha något slag av föräldrautbildning. Personligen tycker jag att det är någonting som individen själv skall ansvara för. Föräldrarna skall ha ansvar. Det är först när man får barnbarn som man har lyckats och kan föra kunskapen vidare. Det här är kanske ett bekymmer som vi kanske får se mer och mer i och med den nya typ av samhälle vi har.

Gun Carlson, replik:

Herr talman! Som jag sade inleds ett arbete med föräldrautbildning. Vi får hoppas på det och att det leder till att man kan utveckla föräldrautbildningen. Det jag säger nu skall inte tas så att man vill skuldbelägga föräldrarna. Det får man inte säga det anses mycket fult men nog måste man ändå våga säga att föräldrar måste ta mera ansvar för sina barn än vad man faktiskt gör idag.

TALMANNEN: Replikväxlingarna är därmed avslutade.

Ltl Mika Nordberg:

Herr talman! Drogdebatten vill jag inleda med orden: Den fria individens egna beslut. Man kan fråga sig, vad menar jag med det? Jo, det är nämligen så, jag vet inte om jag skall säga att jag hade förmånen men i det här sammanhanget kan man säga att jag hade förmånen, att jag hade förmånen att växa upp i ett hem där min far engagerade sig väldigt mycket inom missbrukarvården. Det började så att i källarvåningen på det hus där jag bodde under mina fem första år, skedde missbrukarvården i samma hus där jag bodde. Sedan flyttade den vidare till ett eget hem men i och med att min far var grundare till det har jag levt med missbrukare hela livet och sett vad som gäller beträffande missbruk.

Den fria individens egna beslut. Det är så när det gäller missbruk att det alltid är första gången man dricker sprit, första gången du börjar använda narkotika,

Jag har kategoriserat in missbrukarna i tre grupper. Det är förstagångsanvändaren, det är partyanvändaren och det är missbrukaren. Jag skulle vilja påstå att det är de två första kategorierna, förstagångsanvändarna är fortfarande fria individer. Även den som jag kallar för partyanvändaren som använder droger, alkohol eller narkotika den är på gränsen att inte längre vara fri. Men den som är fast i ett missbruk är inte längre fri.

Det betyder att när man skall ha åtgärder för att komma åt de olika kategorierna av användare så är det helt olika sorts åtgärder som behövs. Jag tror att ett avskräckande straff kan vara en effektiv åtgärd för förstagångsanvändaren. Även när det gäller partyanvändarna kan ett straff vara en åtgärd. När det gäller den som har fallit i ett missbruk och inte längre kan kallas för en fri individ, då är inte straffet rätt åtgärd. Den här debatten tycker jag har blivit otroligt bred, som jag var inne på i ett replikskifte, så tycker jag att man på ett sätt är det sant att alla droger kan radas upp som tobak, alkohol och narkotika men vi måste tillika se att det är lite dubbelmoral att göra det. Tittar vi på de fester som ordnas på Åland i vårt samhälle idag så sade jag själv att på över 80 procent av de fester som ordnas ingår alkoholen som en självklar ingrediens i festen. Det var en jag talade med som sade att alkohol förekommer på närmare 95 procent av festerna. Men det ordnas barnkalas och där hoppas jag att det verkligen inte finns. Men för de vuxna är det mera regel än undantag. Då kan man fråga sig om Dannes utmaning som han kom med angående 2009 kunde verka lite kontroversiell men faktum är, att som nykterist som jag själv är, får jag förklara mig varför man är nykterist i stället för att vara alkoholkonsument.

Jag skulle vilja göra en uppföljare på Dannes utmaning och utmana mina kolleger i lagtinget att precis som i Finland, som jag läste på Hufvudstadsbladet har de gjort januari till en vit månad. Jag skulle uppmana lagtingsledamöterna att om man verkligen anser att vi har problem i det åländska samhället så skulle man kunna anta en light utmaning. Den går ut på, att i stället för att man skall lova att vara alkoholfri under hela 2009 så skulle man åtminstone kunna vara det fram till den sista mars, alltså ett kvartal. Det har gått några dagar och dem kan vi inte göra någonting åt. En fråga ställer jag även till lantrådet som bjuder på en fest den 7 mars, kommer det att vara en drogfri tillställning i och med att liberalerna många gånger har blandat ihop hela segmentet alltifrån tobak, alkohol och narkotika och kallat det för droger? Kommer det att vara en drogfri tillställning? Nu är inte lantrådet här men kanske någon annan från regeringen kan svara på den frågan.

Sedan skall vi komma ihåg en helt viktig sak i det hela. Efter vården som har satts in för en missbrukare är miljöombytet väldigt viktigt. För en alkoholist som har blivit vårdad för sitt alkoholmissbruk faller över 90 procent tillbaka av dem som återvänder till samma miljö som de kom ifrån med samma kompisar som fortfarande är alkoholmissbrukare. Därför är även vården och miljöombytet efter en vård av otroligt stor vikt.

Jag tycker att debatten har varit väldigt bred när man diskuterar allt ifrån, som jag sade tidigare, tobak till narkotika. Jag tror att om vi skall nå resultat så gäller det att fokusera in oss lite. Jag är helt övertygad om, att skulle vi här i Ålands lagting gemensamt komma med en lagmotion till Finlands riksdag om att t.ex. skärpa strafflagstiftningen när det gäller narkotikainnehav eller öka hjälpinsatserna för sådana som har hamnat i missbruket, så är jag övertygad om att vi skulle få gehör i Finlands riksdag för att göra Åland till ett försöksområde.

TALMANNEN: Med Danne avses troligen ledamoten Danne Sundman. Vi brukar benämna kolleger vid både förnamn och efternamn.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Det var ett bra anförande med mycket ny input även om jag inte kan hålla med om allt som sades. Att benämna dessa tre nivåer är viktigt att man beaktar. Hur man skall hantera detta med straff kan jag säga som har jobbat i den här branschen ganska länge. Informationen kommer från vänner, bekanta, anhöriga och familj. Är det så att målsättning är att man skall nita ungdomarna så mycket som möjligt stryps informationsflödet och vi vet inte vad vi skall göra. Att spana genom att ligga och köra efter en bil ger inget. De kan dela ut amfetamin med skopa utan att man vet vad de gör om man inte har förhandsinformation. Man måste ha en balans där. Man borde se om straffen är konstruktiva och bra. Man borde se på olika typer av straff innan man går vidare med dem. Att ta pengar av folk som föräldrarna betalar bort fungerar inte. Att spärra in dem i fängelse är för dem att gå i brottshögskola. Idén med vitt kvartal är ett synnerligen bra initiativ och det är någonting som jag köper helt och hållet. De vita perioderna borde vi lyfta fram mera.

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman! Ordet straff kan många gånger tolkas på olika sätt och vis. Jag är inte alls övertygad om att bötesstraff är det bästa. Det skulle kunna vara någon form av samhällstjänst som den som prövar på narkotika första gången vet att den utsätts för. Jag tror att huvudsaken är att de ungdomar, om vi koncentrerar oss främst på dem, vet att ta den där första pillret narkotika får konkreta påföljder om jag blir fast. Då kan det väcka till eftertanke innan. Jag talar inte om att man skall ha ett straff där föräldrarna skall betala pengar för det tror jag inte hjälper.

Ltl Åke Mattsson, replik:

Herr talman! Det viktigaste och det mest centrala om vi skall komma åt det här är upptäckarrisken. Den erfarenheten jag har ifrån det här är att man kanske inte straffar folk utan bara när man går förbi dem på Sittkoffs och tittar på dem från narkotikapolisens sida i ett tidigt skede kan göra att de blir vettskrämda och slutar använda det. Det att man har informationen och att de känner att vad de än gör så vet polisen om det och anhöriga får reda på det. Det att man får igång informationsflödet gör att det är jobbigt att använda narkotika. Har man inte insyn i grupperna har man väldigt dålig kontroll. Det är viktigt att vi har en helhet. Det är viktigt att vi pratar om alla former som tobak, alkohol och narkotika för de ingår i ett sammanhang. Det ena eller det andra kan inte uteslutas. Jag skulle gärna ha brott med också för ungdomskriminalitet sammanfaller mycket med narkotika och alkoholanvändningen. Jag skulle hellre se en lag om tobak, att man skulle förbjuda innehav av cigaretter under år 18 för forskningen är endtydig.

TALMANNEN: Tiden är ute.

Ltl Mika Nordberg, replik:

Herr talman! Att förbjuda tobak är någonting som jag kan ställa upp på för jag tror att tobak överhuvudtaget är absolut mera skadlig än nyttigt och det är förmodligen inte tänkt från början att man skall röka.

Ltl Torbjörn Eliasson:

Herr talman! Samhället översvämmas av droger. Tillgången är obegränsad av tobak, alkohol och knark i alla former. Allt fler blir beroende och det värsta av allt är att fler ungdomar faller in i ett missbruk som ödelägger deras framtid. Mycket görs redan av myndigheter, organisationer och frivilliga, men det räcker inte, vi behöver en total mobilisering för att ta kontrollen.

Det är därför bra att vi här i lagtinget fokuserar på ett av våra största problem. Vi har ansvaret och jag tycker att vi ska dra största möjliga nytta av den enighet som finns. Det känns rätt att sluta leden och jobba ihop. Trots att läget är bekymmersamt så inger en sådan gemensam kraftansträngning hopp inför framtiden.

Herr talman! Drogproblemen bör enligt min uppfattning lösas på två huvudspår, den mjuka vägen där insikt, medmänsklighet och resurser leder till hjälp åt de drabbade och deras familjer, och den hårda vägen där samhället med full kraft lagsöker dem som tillverkar och distribuerar olagliga droger och profiterar på andras lidanden.

Jag ska läsa de två sista styckena ur en insändare från lokaltidningarna nyligen: ”Man säger sig vilja hjälpa missbrukarna. Men finns det något grymmare än att sparka på den som redan ligger? Här finns det ålänningar som mått dåligt så länge de kan minnas, som hamnat utanför samhället, som föraktas av sin omgivning och så kommer man och ska "göra det obekvämt att knarka". Att ni inte skäms!”och den anonyme skribenten fortsätter: ”Jag vet att det inte är lätt att acceptera att det finns brister i vårt åländska samhälle. Det är lättare att peka på hot utifrån än att rannsaka sig själv. Men drogerna kommer alltid att finnas där för den som mår så dåligt att det blir sista vägen ut. Det är farligt men man gör det ändå. Innan vi accepterar detta faktum kan vi inte fundera på hur en vettig narkotikapolitik ska se ut.” Där slutar citatet.

Det ligger mycket bakom orden, insikter, erfarenheter och en flodvåg av känslor. Huvudbudskapet, som jag läser det, är att den som verkligen vill göra en insats först bör ta reda på de bakomliggande orsakerna, alltså varför använder vi droger överhuvudtaget och varför använder den enskilde, som vi vill hjälpa, droger?

De flesta av oss använder eller har använt tobak eller alkohol, kanske både och. Det vill säga lagliga droger som orsakar stora problem och dödar tusentals människor varje år bara i vårt land. Jag anser att den här debatten inte ska begränsas till enbart knark utan omfatta bruk och missbruk av alla typer av droger. Det ena ger det andra, det som oskyldigt börjar med en cigarett kan senare sluta med amfetamin.

Herr talman! Den som vill uttala sig om andras bruk och missbruk bör först ställa sig vid spegeln, titta djupt in i sina ögon och fråga: Varför röker jag fast jag vet att det är farligt? Eller varför snusar jag fast jag vet att det är farligt? Eller varför dricker jag alkohol fast jag vet att det är farligt? Det finns inga lätta svar att komma med. Man kan inte ljuga för sig själv, men det är svårt att vara riktigt uppriktig, det är lätt att ta till bortförklaringar och förtränga sina tillkortakommanden. Men det är en bra erfarenhet! Spegelövningen gör en ödmjukare och insikten om det komplicerade förhållandet mellan människa och droger fördjupas.

Beträffande det ökande knarkmissbruket är följande fråga viktig: Varför prövar och använder ungdomar droger fast de vet att det är farligt? Det finns inget generellt svar, det är i högsta grad individuellt. Vad jag kan förstå så bygger därför förebyggande åtgärder och effektiv hjälp när det har gått snett på individuella åtgärder och behandlingsprogram. För drogmissbruket är väl nästan alltid ett symptom på ett bakomliggande problem, som måste lösas parallellt för att undsättningen ska lyckas. Vi kan alltså inte dra alla över en kam. För att bättre förstå varför ungdomar utsätter sig för risken att bli knarkmissbrukare gick jag in på svenska socialdepartementets Internetprojekt ”Drugsmart”, ett forum som syftar till att ge ungdomar och engagerade vuxna kunskap. Bakom webbplatsen www.drugsmart.com står CAN, Centralförbundet för alkohol och narkotikaupplysning.

Grundbudskapet är att ”drugsmart” är att vara smart med droger, det vill säga att låta bli. Man förklarar varför, hur man säger nej och ger de vanligaste svaren om man frågar unga själva, varför de testat eller varför de skulle vilja testa någon drog. De här orsakerna nämns på den här sidan: Av nyfikenhet. Man har kompisar som har testat och säger att det är bra eller man har hört något på TV och vill testa själv. På grund av grupptryck. Alla andra tar något och man hänger på själv. Att man inte bestämt i förväg att man ska tacka nej den dagen man blir bjuden. Att man är berusad. För att det är förbjudet. Det är spännande att göra sådant man inte får. Att man är uttråkad och vill testa något nytt. Att det blir lättare och lättare att få tag på. För att orka med alla krav. För att man mår dåligt eller känner sig deprimerad. Att man vill veta vad man talar om. Om man inte har testat själv och säger att droger inte är bra får man alltid höra att man inte vet vad man talar om.

Herr talman! Huvudansvaret för att våra barn och ungdomar är trygga och lyckliga har föräldrarna. Det är föräldrarna som ska sätta gränser, ge ansvar och berömma. Men samhället har också ett stort ansvar, ett ansvar för att dagis och skolor stimulerar och utbildar våra barn och ungdomar, ett ansvar för att det finns möjligheter till bra fritidssysselsättning, idrottsutövning med mera, ett ansvar för att samhället byggs och fungerar så att ungdomarna vill delta och bygga vidare, ett ansvar för att demokratin fungerar och känns meningsfull för alla, ett ansvar för att ordning och säkerhet upprätthålls, ett ansvar för att förebygga och upptäcka problem och ett ansvar för att resurser finns att sätta in när något trots allt går snett.

Allt detta kan vi politiker påverka med våra beslut. Ibland lyckas vi bättre, ibland sämre. Stor enighet och beslutsamhet är emellertid en bra grund för att vi ska lyckas den här gången, att vi ska lyckas få stopp på och vända den negativa drogtrenden. Det är därför den här debatten är så bra, att varje ledamot har möjlighet att gå upp och förklara sitt stöd för att göra allt vi kan. Många insatser fordras för att hela kedjan ska fungera. Jag är inte expert i detaljerna, men jag har en politisk vilja att avdela resurser för att vi ska nå våra mål, både på den mjuka vägen i arbetet med dem som drabbats och på den hårda vägen i kriget mot dem som i vinstsyfte förser våra ungdomar med knark! Tack, herr talman!

Ltl Barbro Sundback, replik:

Herr talman! Jo, det är vår uppgift att fatta beslut i den här församlingen. Nu är det så att med det här ärendet att vi inte kan fatta ett ända beslut utan det blir mest prat och var och en vittnar om sin goda vilja i det här sammanhanget. Jag tycker att jag skulle vilja ha lite mera precisering av ledamot Eliasson och jag vill också ställa den här frågan till honom. Är ltl Torbjörn Eliasson överens med handlingsprogrammet och stöder skrivningen om att missbrukarvården, A-kliniken skall överföras till ÅHS. På vilket sätt tycker han att han uppfyller de mål som vi har för att stävja missbruket i vårt samhälle?