Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Sjuksköterskor

På frågan om något är fel med Erik skiljer sig svaren åt en aning. En IP svarar att Erik uppenbart mår dåligt men att man inte säkert kan säga hur han själv ser på det. En annan IP talar om antingen en kris eller också en snabb förändring åt det psykotiska hållet, eller möjligen depression. Ytterligare en IP ser det som antingen en krissituation eller ett långvarigt problem, men att det inte är så sjukt egentligen. Det beror på hur länge han haft det. Mer krisreaktion än sjukdom. Samma IP påpekar också att vi alla ”lite till mans” bär på hallucinationer, och så länge det inte ageras ut är det inget sjukt. Det är när samhället börjar tolka som det sjuka kommer fram.

När det gäller orsaker nämner samtliga Eriks situation och då i termer av stress och hans familjeproblem. En IP ser detta i kombination med vilka resurser han har rent biologiskt; vi har samtliga olika grundförutsättningar och några är känsligare än andra vilket gör oss olika predestinerade för exempelvis psykoser. Att han haft det svårt en tid framhåller samtliga som utlösande faktor.

Att Erik behöver hjälp är samtliga överens om. Tre IP nämner lättare medicinering som ett alternativ, och då i kombination med samtalsstöd och/eller allmän stöttning. Det är också viktigt att få med Erik i det hela, att bilda ”allians” med honom. En IP talar om hjälpen som ganska intensiv inledningsvis, med en ordentlig kartläggning och problemanalys. Den fjärde IP utmärker sig genom att inte tala i behandlingstermer alls. Erik är förvisso i behov av hjälp utifrån, för att komma vidare och för att inte fastna i sitt beteende, men hjälpen behöver nödvändigtvis inte vara professionell. Det viktigaste är att Erik känner förtroende. Har han inga vänner behövs förstås en professionell, men det är heller inte säkert att en läkare är det bästa. Han skulle dessutom må bra av att sysselsättas. Genom att stödja Erik ger man också stöd åt hans familj, något som understryks av ytterligare ett par IP.

Uppfattningen av diagnosers värde är ävensom den splittrad. Ett par IP ser svårigheter med att tala i diagnostermer; ”med vissa glasögon ser man det ena, med andra något annat” och vissa läkare tycks se enbart det ena – vilket kanske inte stämmer. Samma IP ser trots allt värdet av diagnoser som ett hjälpmedel för att differentiera mellan exempelvis psykos och depression. Denna syn på diagnosen som ett ”verktyg” delas av ett par andra IP, och en av dessa menar att diagnosen ligger till grund för en prognos. Samma IP menar dock att man inte får stirra sig blind på diagnosen utan se vad det innebär för just den människan. En IP menar också att diagnoser värderas av allmänheten; att vara psykotisk innebär någonting också för dem utanför professionen. Samma IP som inte ville tala i behandlingstermer tycker man bör vara försiktig med diagnoser och istället tänka i termer av kris eller stress-sårbarhet. I Eriks fall handlar det mer om ett depressivt handlande, och det är viktigt att försöka finna ut hur Eriks egna funderingar ser ut. Att få en diagnos kan vara väldigt laddat.
Sammanfattning

Sammanfattningsvis har IP något skilda uppfattningar om främst behandling och värdet av diagnoser. Att Erik inte mår bra är de förvisso ense om, men huruvida han skall betraktas som sjuk eller ej råder det delade meningar om. Att flera yrkeskategorier bör vara inblandade i Eriks behandling hålls för självklart av flertalet, även om risken med att gå in med för stora insatser påpekas. Påpekas bör också att det främst är en och samma IP som genomgående ger de mest avvikande svaren.