Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Arbetsterapeuter

På frågan om något är fel med Erik svarar två IP att de inte vill tala i termer av fel. Den tredje IP upplever att någonting inte stämmer, att Eriks beteende förändrats och att det inte verkar vara ”normalt för honom att fungera såhär”. En annan IP menar att Erik reagerar på stress, vilket tar sig detta uttryck, medan den tredje IP snarare än att säga något är fel vill beskriva det som att både Erik och familjen har problem och bekymmer. Att han inte verkar må bra är de dock ense om.

När det gäller Eriks beteende uttrycker en IP motstånd mot att betrakta också detta som fel eller konstigt. Istället handlar det om att hitta fram till varför Erik reagerar så som han gör, med ett beteende som är normalt för honom även om det avviker från det som uppfattas som normalt beteende i allmänhet. Han har en annan verklighetsuppfattning än vi andra, en ”egen liten värld”. En IP ifrågasätter också varför man tillkallat en psykiater istället för att gå till vårdcentralen: ”han har slutat äta och man tillkallar psykiater, varför? Går man inte till vårdcentralen först?” Samma IP medger dock att man utifrån Eriks övriga symptom – som tillbakadragenheten, den religiösa sekten osv. – kanske kan uppfatta problemen som psykiatriska, men undrar också ”vad utesluter man med det?” Orsaken till Eriks beteende upplever sig IP egentligen inte ha en aning om, men utifrån fallbeskrivningen kan förstås att Erik upplevt ett trauma i och med farbroderns död, samt att han varit mycket för sig själv som barn och ansett sig ful att se på. Det kan ha bidragit till att utlösa det hela, ”men vad är hönan och vad är ägget?” En IP beskriver nedstämdheten och de orealistiska tankarna med vanföreställningar som möjligen psykotiska, men menar också att de höga kraven på Erik i och med problemen i firman kan ha satt igång det hela. Kanske har han också lättare att drabbas av psykiska problem på grund av sin känslighet.

Vad beträffar diagnoser uttrycker ett par IP att de är bra för att veta hur man skall gå vidare, exempelvis för att ringa in problemen och vid behandling, men ett par IP påpekar också att man inte skall behandla en diagnos utan att det är hur personen fungerar som är det intressanta: ”det är aktivitetsproblemen som är det viktiga”. Den tredje IP menar att diagnoser visserligen fyller en funktion, men att ”det är tråkigt när det händer”. När det gäller vissa diagnoser finns dessutom en gränsdragningsproblematik; det kan vara svårt att skilja beskrivningen av psykiatriska/psykiska och kognitiva problem åt. För Eriks del uttrycker en IP att han har rätt till en diagnos för att få veta om det är en sjukdom eller ej, medan en annan IP menar att om fallbeskrivningen uttrycker allt man vet så är det för tidigt att sätta diagnos.

Det råder enighet om Eriks behov av hjälp, men medan en IP föreslår både samtal och medicin, vill en annan IP varken välja ut eller välja bort någon form av hjälp. Det viktigaste är att man samarbetar och inte drar igång något som Erik inte själv är med på. Den tredje IP tror att det kanske kan hjälpa att Erik fått öppna sig och att det kan räcka med lättare medicinering och en samtalskontakt. ”Minsta möjliga till en början.”
Sammanfattning

Sammanfattningsvis så uttrycker samtliga IP relativt likartade uppfattningar om vikten av att se människan/personen och hur denne fungerar i sitt sammanhang, snarare än att man med hjälp av en beskrivning kan diagnostisera och komma fram till rätt sätt att hjälpa. Här verkar också finnas ett medvetet ställningstagande mot att betrakta ett avvikande beteende som onormalt, utan istället en ambition att försöka se vilken funktion det har för personen som uttrycker beteendet. Viss oenighet råder om omfattningen av hjälpinsatser, men i innehållet inkluderas både samtal och mediciner.