Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Motala/Mjölby
Anhöriga

Ett gemensamt drag för de intervjuade anhöriga är deras svårigheter att fokusera sig på och föra ett resonemang om just Eriks problem och möjliga sjukdomstillstånd. Istället präglas intervjusvaren av ideliga hänvisningar till deras egna erfarenheter av att vara anhörig till någon med svåra psykiska problem, hur detta har påverkat deras livssituation och hur de upplevt sig bli bemötta av personal inom vården likaväl som av vänner och bekanta. Tydligt är dock att de symptom Erik tycks uppvisa många gånger väcker ett igenkännande hos informanterna. Detta är säkerligen en viktig anledning till svårigheten att diskutera Eriks möjliga sjukdomstillstånd: informanterna har ju själva på nära håll erfarit och tvingats ställas inför de frågor om orsaker, behandling, prognos och liknande som intervjuguiden implicerar. I möjligaste mån skall vi ändå inledningsvis söka beskriva de intervjuades första reaktioner på fallbeskrivningen och på just Eriks symptombild.

När det gäller de symptom Erik uppvisar reflekterar samtliga IP över Eriks förändrade personlighet – något en IP också uttrycker stämmer bra överens med egna erfarenheter, att det är en bild av ”något man kan vänta sig”. Enligt IP verkar det hos Erik också komma ”smygande”, vilket skulle kunna vara ett tecken på någonting mera allvarligt i sjukdomsväg. En annan IP reflekterar över ”tankepåsättningen”, vilken beskrivs som en typisk upplevelse vid sjukdom av det här slaget. Tankepåsättningen förutan hade IP snarast antagit att Erik befann sig i en ”svacka” eller möjligtvis drabbats av depression. Nu verkar det röra sig om någonting mer allvarligt, något IP beskriver i termer av att se Erik som ”gränspsykotisk”, som ”på väg in i någonting” men att han ännu inte helt tappat verklighetsuppfattningen. Det bör dock nämnas att denna beskrivning kommer i anslutning till en reflektion över Eriks ålder, där IP uppfattar honom som aningen gammal för att ha drabbats av en psykos. Även en annan IP uppfattar detta med sekten som aningen ”skumt” liksom varande ett starkt tecken på sjukdom.

Vad beträffar orsaken till psykiska sjukdomar replikerar en IP med att denne ”grubblat” över detta ”i tjugo års tid”. IP har dock en känsla av att det sitter i arvet, att det kan hoppa över några släktled för att sedan uppträda hos någon som är ”lite mjukare”. IP menar att tuffa och hårda människor inte har någon större benägenhet att drabbas. Det kan visserligen finnas med vid födseln även hos dessa, men ”gror” endast i den som är ”mjuk och känslig”. I övrigt diskuteras inte psykiska sjukdomars orsaker mer av någon IP i direkt anslutning till frågan, men uttalade uppfattningar dyker vid ett flertal tillfällen upp i reflektioner över de egna erfarenheterna och hur dessa skall passas in i ett begripligt mönster. Något vi återkommer till nedan.

När det kommer till diagnoser menar en IP att dennes anhörige inte fått någon sådan trots att det gått tjugo år sedan insjuknandet. Som anhörig är man, enligt IP, i behov av en diagnos, att veta vad det handlar om. Det har nämnts manodepressiv sjukdom med schizofrena inslag, men någon egentlig klarhet i saken tycker inte IP att de [IP och dennes partner] fått. Svaren har, menar denne, istället varit svävande och undanglidande, vilket fått dem att misstänka att deras anhörig trots allt är diagnostiserad men att det av någon anledning undanhålls dem. Tjugo år, menar IP, är en alltför lång tidsrymd för att ingen diagnos skulle ha varit möjlig att ställa. Enligt den andre IP fick dennes anhörig en diagnos efter ungefär ett halvår. Exakt vilken diagnos vet dock IP inte, då denne inte tagit del av någon journal. Man har dock talat om en ”psykos med paranoida inslag”, vilket IP menar vara detsamma som schizofreni.

Vad beträffar diagnoser i allmänhet menar en IP att det finns risker om den sätts för tidigt, eftersom förloppet kan ta olika vägar och en person tillfriskna. Däremot är det enligt IP av vikt för de anhöriga till den sjuke att det finns ett namn på vad det handlar om. En annan nackdel menar IP också vara att de som aldrig träffat en psyksikt sjuk människa i regel är dåligt införstådda med vad exempelvis schizofreni innebär, vilket kan ge upphov till rädslor och vanföreställningar. Som anhörig måste man därför ta mod till sig och berätta, att hjälpa till med att få upp ögonen på människor. Avdramatiserandet skulle enligt IP kunna bidra till att det inte ses som farligt att sätta diagnos. Man skall inte skydda människor genom att inte diagnostisera. Den andre IP uppfattar även denne att diagnoser är viktiga, eftersom ju tidigare man kan ingripa desto bättre. Tidig intervention är av oerhört stor betydelse. En annan viktig aspekt gäller beträffande medicinering. Behandlingen av en psykos kräver enligt IP ett annat slags medicinering än vid exempelvis depression. Att behandla en psykospatient med det senare kan snarast förvärra symptomen, vilket gör det viktigt att tidigt hitta fram till rätt diagnos. IP ser dock samma nackdelar med diagnoser som redan nämnts av föregående IP. Särskilt då det gäller ”tunga” diagnoser som schizofreni, vilket kan upplevas som skrämmande för många människor. Att bli diagnostiserad som schizofren kan dessutom skrämma också många nyinsjuknade.

När det gäller vilken hjälp Erik är i behov av råder det samstämmighet om värdet av att där finns någon som kan ta sig an och stödja i vardagen. En psykiater är naturligtvis viktig i sammanhanget, inte minst då det handlar om eventuell medicinering, men det är ändå behovet av att arbeta ”nerifrån” som lyfts fram som det viktigaste. I ett sådant fall kan en skötare, sköterska eller motsvarande fungera bra. Det viktigaste är att få till ett ”möte” med Erik. Båda IP uttrycker också viss tveksamhet inför psykologhjälp eller samtalsterapi. En IP menar att det kanske kan hjälpa, men att det också finns en risk att Erik känner sig ”rörigare” av det. Den andre IP menar att Erik nog för tillfället inte är mottaglig för psykologhjälp, varför detta inte är det viktigaste i nuläget. En IP har tidigare arbetat inom psykiatrin och då varit skeptisk till mediciner. Utifrån den egna erfarenheten har dock IP ändrat uppfattning och anser numera mediciner vara viktiga åtminstone vid psykoser. Det går inte att bryta eller få bort symptomen utan mediciner, eftersom det handlar om ”kemi i hjärnan”. IP har tidigare varit av uppfattningen att psykoser har sitt ursprung i en störd relation mellan föräldrar (främst mor) och barn, men i och med att dennes anhörig insjuknade har IP ändrat uppfattning och dessutom varit tvungen att ta sig an och bearbetat ”skuldfrågan”. Istället ser IP till ärftliga faktorer, vilka småningom kan komma att manifestera sig i form av en psykos.

Frågan om hur det skall gå för Erik diskuteras bara av en IP. Denne anser att framtiden till stor del beror på hur hans familj klarar av det, liksom om Erik kan få den vård han behöver i form av bland annat rätt mediciner. IP menar sig ha sett liknande fall där den insjuknade trots hög ålder och familj ändå förlorat allt. Likväl menar IP att Eriks prognos är tämligen god, till stor del beroende på just hans relativt höga ålder och ett existerande nätverk.

Sammanfattning

Som en allmän sammanfattning måste det sägas att vad som inte framkommit fullt ut i denna korta beskrivning är de ständiga hänvisningarna till informanternas egna erfarenheter. Dessa ger i sig en många gånger smärtsam inblick i hur det kan vara att leva som anhörig till någon med en svår psykisk sjukdom; en vardag som många gånger består i en pendling mellan hopp och förtvivlan och inte minst av en ständig osäkerhet och väntan.