Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Sjuksköterskor

Gemensamt beslutsfattande är, för en IP, som bäst när man tillvaratar allas kompetenser och ser till hur de kan komma in i olika skeden av behandlingen. Det handlar om en fortlöpande dialog om hur det utvecklar sig; man utvärderar och planerar, bestämmer undan för undan runt patienten. Det bygger också enligt IP på förtroende för varandra och deras respektive kompetens, att man håller sig till sitt uppdrag och ”håller gränserna”. Sedan är det ju, menar IP, alltid läkaren som sätter diagnos och har det yttersta medicinska ansvaret, men alla har rätt i sin profession.

Övriga IP delar i stort denna uppfattning om innebörden av det gemensamma beslutsfattandet och framhåller det viktiga i att diskutera sig fram till en lösning. En IP menar dock att det ibland förekommer att någon har en avvikande uppfattning, vilket man noterar, men att man ändå fattar beslut utifrån majoritetens åsikter och att man bestämmer sig för en behandlingsstrategi som flertalet är överens om. En annan IP framhåller också vikten av att man tillsammans planerar och följer upp i behandlingen, att inte läkaren ensam kan komma och bestämma vad som skall göras.

Vad beträffar lyckade respektive mindre lyckade resultat så beskriver egentligen endast en IP mer ingående ett konkret fall där resultatet trots initiala problem ändå slutade väl. Gemensamt för samtliga IP är dock att de framhåller teamsamarbetet som grunden för att behandlingar skall bli lyckade. Det kan, menar en IP, vara sådant som att olika personer som är involverade i behandlingen kommer in i rätt skede, att man har en bra behandlingsplan – att man som behandlare är tillräckligt lyhörd för att uppfatta vad patienten är mogen för och inte. Att samtliga känner sig och är delaktiga på rätt sätt är viktigt.

När resultatet blir mindre lyckat kan det enligt en annan IP bero på att man inte pratat sig samman ordentligt, att man går för fort fram i förhållande till patientens ambitionsnivå eller helt enkelt vill någonting annat än patienten. IP menar att det senare kan bero på profession likaväl som på personliga egenskaper. IP ser också som en allmän tendens i samhället att man skall komma igång så fort som möjligt och inte vara sjukskriven för länge, och menar att man som behandlare kan ha olika uppfattningar om detta. IP menar vidare att det många gånger saknas tid för reflektion, och att stressen medför att ”alla kör sitt race”. Detta gör att olika personliga egenskaper eller yrkeskunskaper ibland kan tillåtas förstöra en i övrigt bra upplagd behandlingsplan.

Att det arbetet ibland kan ”stupa” på grund av tidsbrist påpekar också en annan IP, att man inte hinner dra ärendet ordentligt. Detta menar IP tyvärr vara mera regel än undantag. En annan IP menar att de gånger som inte blir lyckade handlar mindre om att teamet inte är överens och mera om att patienten inte är motiverad eller vill dra sig ur. Teamet ser ett behov patienten inte vill se. IP säger sig aldrig varit med om att man inom teamet börjat ”tjafsa” om medicin visavi terapi eller liknande, även om man naturligtvis kan ha olika åsikter ibland på ronden.

Den sista IP uttrycker att det inte alltid går bra och att man avbryter behandlingar, men om det beror på personalen eller på patienten menar IP vara svårt att veta. IP tycker att de i allmänhet är lyhörda för varandras uppfattningar och lyssnar och tar till sig. Fungerar det inte får man helt enkelt prova en annan väg. Öppenheten i teamet är viktig, menar samma IP. Jobbar man i team lär man känna varandra som personer, vad man är bra respektive mindre bra på. Känner man motstånd från någon är det viktigt att ta upp det. De som trivs med teamarbete är de som stannar kvar och då blir samarbetet bra. Just personerna, menar IP, är viktigare än sättet att arbeta på. Även inom en och samma personalkategori kan ju olika vårdideologier finnas representerade, och om det blir dåligt handlar det oftare om personer än om sättet att arbeta på. Alla kan ju dessutom ha en dålig dag påpekar IP. Och vad beträffar läkarna har dessa enligt IP ofta en odräglig arbetssituation, är oerhört pressade, och kan ha svårt att koppla av och engagera sig fullt ut.
För- och nackdelar

När det gäller fördelarna med teamarbete framhåller samtliga IP de olika yrkeskunskaperna och vad de kan bidra till i utformandet av rätt behandling. En IP beskriver den ”kreativa dynamiken”, en annan IP beskriver det som en ”trygghet”, att man har ett gemensamt mål när man planerar och lägger upp en behandling och att man därigenom kommer fram till det man tror är bäst för patienten. Till nackdelarna hör, menar en IP, att det är tidskrävande och att det kan vara svårt att samordna personer. Dessutom kommer man på kollisionskurs ibland om vem som har rätt, vilket innebär att någon till slut måste ge med sig – förhoppningsvis efter en diskussion.

Ett par IP ser nackdelar om teamet inte fungerar som det skall, huruvida spelrummet är fritt eller ej, om man skall ge efter för en linje man själv inte uppfattar som den bästa med patienten sittande i rummet. En IP ser också risken att det i ett ickefungerande team uppkommer informella ledare och menar det därför vara viktigt att man inte slår sig till ro, utan att där hela tiden finns någon form av dynamik. Samma IP ser också ett problem i det ökade antalet ”hyrläkare” vilka sällan är skolade i teamarbete, något som får till följd att teamet upplever sig behöva ta ett större ansvar än det kanske borde. Har man inte ett komplett team får man hitta ett annat arbetssätt.
Skötare

Vad beträffar gemensamt beslutsfattande så råder en relativt stor samstämmighet inom gruppen rörande innebörden, att man efter diskussion bland personalen fattar ett gemensamt beslut om vad som är rätt behandling för patienten. Dock nämner endast en IP patienten som en i någon mån aktiv part i detta beslutsfattande, att diskussionen om behandling förs också med patienten, men nödvändigtvis inte under själva diskussionen i teamet. Gemensamt beslutsfattande kan således sägas innebära en diskussion bland berörda personalkategorier om en patient men utan dennes medverkan.

När frågorna kommer in på beskrivningar av mer eller mindre lyckade behandlingssituationer, så tycks denna grupp överlag ha något lättare att rekapitulera exempel än flera andra personalkategorier. Samtliga beskriver i mer eller mindre omfattande ordalag exempel på både lyckade respektive mindre lyckade behandlingsresultat. De gemensamma dragen som står att finna handlar framförallt om de lyckade resultaten, då samtliga hänvisar till ett gott samarbete i teamet – om än på lite olika sätt. När det kommer till det mindre lyckade exemplet nämner några IP problem att komma överens inom gruppen och att det ibland lett till kompromisser som inneburit att man bestämt sig för att först prova den ena formen och om inte det hjälper den andra osv. Någon IP nämner också patienterna som en orsak till misslyckanden, att dessa inte varit tillräckligt motiverade eller helt enkelt svåra att hantera.

Den allmänna uppfattningen verkar dock vara att samarbetet för det mesta fungerar bra, att man tillsammans löser det hela, även om en del diskussioner kan bli långdragna och samtliga kanske inte helt nöjda med besluten. En IP beskriver också känslan av att en del sitter tysta istället för att argumentera för sin avvikande uppfattning.

Samtliga i gruppen är också överens om teamarbetets fördelar. Dit hör inte minst tryggheten, att man inte arbetar ensam, liksom möjligheten att bibringas nya perspektiv på en aktuell situation. Viktigt är också att besluten fattas gemensamt, vilket innebär att samtliga arbetar mot samma mål och även har ett gemensamt ansvar. En IP nämner också fördelen med att patienten får en god bedömning redan vid första tillfället. Ingen av de tillfrågade har något egentligt negativt att säga om teamarbetet, utan framhåller det som den bästa formen att arbeta inom psykiatrin.