Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Psykologer

Vad beträffar gemensamt beslutsfattande så finns det inom gruppen överlag en såväl explicit som mer implicit kritisk inställning till dess praktiska innebörd. Att det gemensamma beslutsfattandet skall inkludera samtliga och att allas röster skall bli hörda råder det samstämmighet om, men i praktiken är det inte alltid så enkelt. Ett par IP menar att det trots ett fokus på det gemensamma ändå är läkaren som i sista hand har rätten att besluta och således också kan gå emot de övriga. Detta gör det problematiskt att tala om demokratiskt fattade beslut. Men problematiken upplevs av en IP också vara den omvända: ett demokratiskt fattat beslut innebär inte nödvändigtvis rätt beslut vad beträffar behandlingen av patienten. Det är därför viktigt att konkretisera och prata igenom problematiken i teamet, så att alla är medvetna om vilka beslut som fattats och vilka konsekvenser det får. Kort sagt: gemensamt beslutsfattande är nödvändigt och bra, men det fungerar inte alltid i praktiken.

Samtliga IP redogör i större eller mindre omfattning för lyckade respektive mindre lyckade exempel på behandlingssituationer. Gemensamt är dock att i samtliga lyckade fall har rollerna i teamet varit tydliga men samtidigt befriade från prestigetänkande. Istället har man sett till patientens bästa och inte till den egna yrkesrollen. En IP ger som exempel på ett lyckat fall en situation där denne inte ens var inblandad. En annan IP hänvisar till en situation där läkaren var relativt ”färsk” och inte så ”mäktig”, vilket gjorde att det fanns en öppenhet för andra lösningar än i första hand medicinska.

När det handlar om mindre lyckade exempel är dessa av ganska olika karaktär. Dock hänvisar ett par IP till tillfällen då de blivit ansvariga för ett ärende utan att det föregåtts av en ordentlig diskussion eller brist på information, där båda IP hamnat fel i rollen och det av denna anledning blivit mindre lyckat. Ingen IP hävdar explicit att ett mindre lyckat ärende berott på oenigheter inom teamet. Däremot är en IP tydlig med att den psykologiska diagnosen oftast ifrågasätts och får stå tillbaka för den biologiska förklaringsmodellen med i första hand mediciner.

När det kommer till för- och nackdelar med teamarbete lyfter samtliga som fördelar fram de olika yrkeskompetenserna och hur de kan komplettera varandra. Överlag finns dock inom gruppen en mer eller mindre kritisk inställning till hur teamarbetet i realiteten fungerar. En IP pekar på hur brist på tid och snabba beslut gör att diskussionerna inte sällan blir mer av en fördelning av ärenden än ett gemensamt beslutsfattande. En annan IP är inne på samma tema då denne ser de korta beslutsprocesserna gör att vissa synsätt får svårare att hävda sig. Att det finns olika viljor, menar en IP, kan också leda till ett läge där hävdandet av den egna uppfattningen blir mer intressant än att göra något för patienten. Men det kan lika gärna bli ett skyfflande av ansvar då man anser att någon annan bör ta sig an ärendet.