Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Oskarshamn

(Resultatredovisning ännu ej helt färdigställd.)

Värnamo

(Resultatredovisning ännu ej helt färdigställd.)

Jämförande analyser och reflektioner
Jämförelser mellan professioner
(Analysen nedan är ännu ej helt genomarbetad och kommer att kompletteras till slutrapporten.)
Ett övergripande intryck från det insamlade materialet är att företrädare för olika professioner uttrycker vad som kan uppfattas som en betydande samsyn vad gäller psykiska störningars orsaker, karakteristika och lämpliga behandling. En bio-psyko-social modell i vid mening, vad gäller sättet att reflektera kring och tala om problemområdet, förefaller väl etablerad. Det är sällan som någon i intervjuerna argumenterar för t ex ett entydigt eller exklusivt biologiskt eller psykologiskt synsätt. Det är också ovanligt att man tar avstånd från eller nedvärderar betydelsen av infallsvinklar som ligger vid sidan av den man själv yrkesmässigt främst företräder.
En del tyngdpunktsskillnader inom ramen för en bio-psyko-social modell är emellertid relativt tydliga. De involverade läkarna markerar i de flesta fall en relativt tydlig biomedicinsk grundhållning, även om man visar stor öppenhet för betydelsen av kompletterande synsätt samt att dessa är viktiga i bedömningen av en patients vårdbehov. Denna biomedicinska grundhållning framstår tydligast i diskussionen om diagnosers betydelse, i synen på medicinering samt i en överlag entydig inställning till Erik som varande sjuk.
Både sjuksköterskorna och mentalskötarna som grupper uppvisar en mer diversifierad bild. Några av dem har en stark förankring i en biomedicinsk grundsyn, medan andra företräder ett synsätt som har starka inslag av psykosociala faktorers betydelse. En liknande variation framkommer i synen på diagnoser och huruvida de beskriver symptom eller utgör beskrivningar som i första hand syftar till inomprofessionell förståelse.
Psykologerna som grupp är i regel mer försiktiga i bruket av psykiatriska diagnoser. I gruppen finns också företrädare vilka lyfter fram den psykoterapeutiska diagnosen som ett likvärdigt alternativ. Av naturliga skäl är psykologerna den grupp som tydligast ser nyttan med samtal som behandlingsform, men värt att notera är att det endast är ett fåtal inom gruppen som har en direkt avvisande hållning till medicinering som alternativ.
Gemensamt för både kuratorer och arbetsterapeuter är en i flera fall ovillig inställning till att söka diagnostisera Erik enbart utifrån fallbeskrivningen. Oftast efterfrågas mer information om andra och yttre omständigheter. Även om medicinering i en del fall kan verka som ett alternativ finns överlag en inställning till problemen som i första hand kräver andra behandlingsformer och där en kartläggning av patientens nätverk är en viktig början. Ett tydligt drag hos gruppen arbetsterapeuter är den avvikande synen på vad som skall behandlas. Istället för att se till sjukdomen framhåller man vikten av att se på vad sätt patienten förmår fungera i sitt vardagliga liv trots sjukdom. Det är alltså inte i första hand sjukdomen som skall behandlas.