Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Skötare

På frågan om det är något fel med Erik svarar samtliga antingen med att han mår dåligt eller att han är i behov av hjälp. En IP uttrycker att om Erik remitterats till denne hade tankarna med en gång börjat röra sig kring psykos, att Erik visar symptom på en psykosutveckling. Också ytterligare ett par IP nämner psykos som en möjlighet.

När det handlar om orsaker menar flertalet att hans nuvarande situation, med företaget som gått dåligt, fungerat som utlösande faktor. Också hans barndom upplevs som viktig, med hans dåliga självkänsla, känslighet och långsamma talutveckling. En IP menar att det förutom miljöpåverkan också finns en genetisk aspekt, en ”nedärvd” sårbarhet, och där Eriks nuvarande situation blir för mycket för honom. Ytterligare en IP beskriver Erik som ett barn med en viss ”sårbarhet”.

Det råder en enighet om att Erik är i behov av hjälp. Förslagen på vad slags hjälp varierar emellertid en del, liksom gör uppfattningarna om hjälpens omfattning. Tre IP nämner vid något tillfälle medicinering. Ett par av dessa menar det vara ett sätt att få Erik att varva ner, eller, som en IP uttrycker det, för att få bort rösterna och ”göra honom lugnare och förmedlingsbar”. Att psykiater/läkare bör vara inblandad nämns av ett par stycken. Endast en IP nämner psykolog. Ett par stycken tar dock upp behovet av att gå in med ett (psykos)team och vikten av att Erik erbjuds en kontaktperson. En IP menar det vara viktigt att genomföra en utredning så att man kan utesluta andra biologiska fel. Ett par IP pekar också på nödvändigheten av att erbjuda hjälp och stöttning åt Eriks familj.

När det kommer till diagnoser är meningarna något delade. Ett par IP uttrycker viss skepsis inför diagnostiserandet, att man ibland är för snabb med att diagnostisera, att man lätt fastnar i diagnosprat och utifrån detta skapar en bild av människan. Individens mående måste istället, menar en IP, vara vad som styr behandlingen, inte diagnoser. En närmast motsatt uppfattning har två andra IP, som visserligen ser diagnoser som arbetsredskap men menar att de ändå är viktiga som en indikation på vad slags bemötande en patient skall ha. Diagnosen fungerar som en arbetshypotes, medan insamlandet av fakta och mötet med patienten ger prognosen. En IP menar också att eftersom denne jobbar med psykoser är det viktigt att kunna ge förklaringar till ”varför”. Får man en diagnos har det således ett namn och är inte bara fantasier.
Sammanfattning

Sammanfattningsvis kan sägas att trots att svaren skiljer sig åt i flera avseenden känns gruppen ändå relativt homogen i sin uppfattning. Bakgrunden till Eriks problem uppfattas inte som enkelt entydig; det finns flera samverkansfaktorer och det ena verkar ge det andra. Åsikterna rörande hjälp går förvisso isär, men flertalet IP ger ändå förslag på mer än endast en behandlingsform. Och trots skillnader i synen på diagnoser ställer sig ingen helt främmande eller avståndstagande till dessa.