Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Psykologer

Att något är fel med Erik råder det enighet om. En IP tycker det verkar som om Erik håller på att bli psykotisk, ett befarande som delas av ytterligare en IP som också nämner depressivitet. En tredje menar att Erik antagligen är på väg att bli schizofren, att han med sina symptom – tillbakadragenhet, slutenhet, religiösa föreställningar – uppfyller kriterierna för just schizofreni. Samtliga reflekterar också över Eriks tillbakadragenhet.

Vad beträffar orsakerna uppehåller sig samtliga IP vid Eriks barndom. Hans känslighet och utsatthet uppfattas ha bidragit till hur han hanterar pressen med firman och relationen i den nuvarande situationen. En IP menar att Erik förmodligen har en predisposition för att reagera som han gör och att predispositionen är genetiskt eller biologiskt-kemiskt betingad får man utgå från. En annan IP menar att (den förmodade) psykosen är ett sätt för Erik att hantera en kaotisk tillvaro, att den erbjuder en form av räddning då den religiösa sekten ger honom tillbaka identiteten och erbjuder en möjlighet till identifikation.

Erik behöver uppenbart hjälp. En IP remitterar honom direkt till psykosavdelningen, med motiveringen att de där kan arbeta på flera plan. Samma IP menar också att man på en psykosenhet kan ägna sig åt en gemensam problemformulering, då det är viktigt att skapa en behandlingsallians med Erik. En annan talar om behovet att göra en utredning på honom, där olika kategorier, som läkare, rehab, öppenvård etcetera, bör vara inblandade i bedömningen. Den tredje lyfter framförallt frågan om familjens behov av stöd, eftersom samtliga lider av att Erik mår dåligt. Ett par personer bör ägna sig åt att ha direktkontakt med Erik och familjen. Läkare kan också behöva vara inblandad för att bedöma eventuell medicinering. Erik behöver dessutom ha en kunnig samtalskontakt.

Angående diagnoser ser en IP att dessa ibland utgör ett hinder för att kunna se problematiken ”med andra ögon”. Vidare menar denne att diagnoser kan skilja sig från uppfattningarna om dem – man riskerar att fortsätta bära på diagnosen även i de fall den inte längre är aktuell. IP ser ändå diagnoser som användbara när det gäller Erik; håller han på att bli psykotisk kan man koppla in personer med erfarenhet av just detta. En annan IP ser diagnoser som görs ”proffsigt” som ett hjälpmedel, som en utgångspunkt för att kunna se hur patienten tänker. Däremot är det viktigt att man inte låser fast sig; depressioner och psykoser finns i olika varianter, varav några handlar om personligheten och andra om utvecklingen. I Eriks fall kan diagnosen fungera som arbetshypotes. Den tredje IP påpekar att man för att kunna tala om diagnoser måste klargöra vad man menar. En typ av diagnoskriterier är de som råder inom psykiatrin och som menar att diagnoser till sin karaktär skall vara beskrivande och inte ta hänsyn till problemets uppkomst. Den typen av diagnoser menar IP är helt oanvändbara i Eriks fall, eftersom de är rent deskriptiva och inte säger någonting om vare sig uppkomst eller möjlig behandling.
Sammanfattning

Som ett slags sammanfattning kan sägas att IP trots gemensamma uppfattningar i många frågor också uppvisar delvis skilda sätt att nå fram till denna enighet. Till viss del har det förmodligen att göra med svarens längd, som varierar en hel del. Det bör också påpekas att en IP för långa och ingående resonemang och problematiserar det mesta av innehållet i intervjun.