Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Psykologer

På frågan om något är fel med Erik uppfattar två IP det som ganska uppenbart att han har psykiska problem. En av dessa IP anser också att flera saker i beskrivningen av Eriks barndom tyder på schizofreni och den andre postulerar att problemen ligger på en psykotisk nivå. De båda andra IP är mer försiktiga i att se använda ordet ”fel” i samband med Eriks problem. Båda reflekterar över en ökad problematik , men den ena av IP tänker i termer av möjlig depression medan den andre regerar spontan med att det kanske handlar om ett psykosgenombrott men att det kan finnas också en neuropsykiatrisk problematik. Båda av dessa senare IP resonerar kring Eriks något underliga idéer, men en IP menar också att det väl inte är Erik själv utan andra som uttryckt att han mår dåligt, och att man behöver veta mer för att kunna fastslå säkert vad det handlar om. Den senare menar också att Erik eventuellt kommit i kontakt med den religiösa sekten.

Att den religiösa sekten inte nödvändigtvis behöver vara inbillad står klart också för en annan IP, som uppfattar sig kanske ha läst igenom beskrivningen slarvigt. IP anser sig möjligen ”psykiatriserat i onödan” ock känner ett behov av att ”ta av mig mina psykiatriska glasögon”. IP kommer dock åter till att Erik inte verkar kunna fungera med yttervärlden, att han har svårt att hålla ihop sig själv och söker finna strategier för att tillvaron skall bli sammanhängande. Han verkar ha svårt att skilja mellan fantasi och verklighet. Även en annan IP ser Eriks upptagenhet av den ”inre världen” som något typiskt; som ett sätt att kompensera oförmågan att ”ta hjälp av yttervärlden”. En tredje IP reflekterar också denne över att Erik blivit mer tillbakadragen och verkar ha gått in i ”sin egen värld”. Men IP talar å andra sidan också om att Eriks beteende inte nödvändigtvis behöver betraktas som någonting sjukligt, utan att det existerar ett slags ”gråzon” innefattande vad som är att betrakta som normalt. Trots detta vill dock IP inte utesluta något slags psykosutveckling. En annan IP är öppen för många förklaringsmodeller vad beträffar Eriks beteende, men ser en möjlighet i att han har en medfödd sårbarhet och att det hela är stressutlöst.

Vad beträffar diagnoser så säger sig en IP vara ”uppfostrad i att ta psykiatriska diagnoser med en nypa salt” och ”tänker inte så mycket i dom banorna”. IP uppfattar det dock som berättigat att tala i diagnostermer när det handlar om vanföreställningar och problemen befinner sig på en psykotisk nivå. IP är också mer öppen för möjliga biologiska komponenter involverade vid detta slags problem än vid psykiska problem av mindre allvarlig art. Ytterligare en IP ser svårigheterna med att reducera en persons problem till enbart en diagnos, att det är en förenkling. IP försöker istället att i arbetet med varje ny patient skapa sig en idiosynkratisk bild rörande individens specifika bild av sina problem och utifrån denna bild avgöra vad slags behandling som är aktuell. En diagnos som varken patient eller omgivning är intresserad av tjänar, enligt IP, inget syfte. En tredje IP ser psykiatriska diagnoser i första hand som gemensamma begrepp för att kunna kommunicera med. Den sista IP menar att det beror på vad man menar med diagnos; att det existerar något olika definitioner på diagnos. Psykiatriska diagnoser är en definition; en annan är diagnos i betydelsen patientens ”problembild”, kring vilken IP sedan uppfattar sig fri att resonera utifrån sin terapeutiska traditions termer. Att diagnoser, i en eller annan betydelse, är tillämpliga i Eriks fall råder det dock viss enighet om.

Att Erik behöver hjälp råder det heller inte större oenighet om. Även om en IP framkastar uppfattningen att många som har problem på en psykotisk nivå klarar sig utan hjälp från psykiatrin, förutsatt att det existerar ett fungerande socialt nätverk. Uppfattningen om vad slags hjälp Erik är i behov av varierar något. Ett par IP ställer frågan om vad som är Eriks egen önskan, att det vore idé att fråga Erik själv om hans behov. Ett par stycken nämner medicinering, men inte som uteslutande eller ens primär behandlingsform. Istället framhålls vikten av samtal, att få Erik att öppna sig. En IP föreslår psykodynamisk psykoterapi i arbetet med psykospatienter, trots att de inte arbetar så vid dennes psykosteam. Samme IP uppfattar också att man i allt större utsträckning börjat tala om psykoser i termer av ”hjärnskada” – vilket ju, enligt IP, ”innebär att det är kört”, att patienten alltid kommer att lida av sina problem. IP tror dock att oavsett om ett sinnestillstånd kan ha en ”toxisk inverkan på hjärnan”, kan samtal fungera som läkande. En annan IP beskriver en behandlingsmässig ”idealsituation” vari olika yrkesgrupper bidrar med skilda kompetenser och tillsammans genomför en utredning – något IP dock menar vara praktiskt ogenomförbart eftersom det skulle innebära att flera stycken var med och träffade varje patient, vilket i sin tur skulle leda till en ohållbar arbetssituation där de fann sig ”överösta av jobb”.
Sammanfattning

Som sammanfattning kan sägas att samtliga IP i relativt hög grad problematiserar såväl användandet av diagnoser som orsakerna till Eriks beteende. Samtliga berör också i någon mening vikten av att få klarhet i Eriks tidiga upplevelser, vad som fått honom att införliva skörheten.