Projektets syfte är att beskriva och karakterisera grundläggande modeller för psykisk störning, sådana de förekommer bland företrädare för olika personalkategorier ingående I psykiatriska team samt bland patienter och anhöriga

Skötare

På frågan om det är något fel med Erik svarar samtliga ja och menar att har någon form av psykiska problem: ”den här sekten då eller medlemmar ur den här sekten, han ser dom aldrig men han hör dom ju. Som nåt … ja, nå psykotiska tecken har han” (skö. 1); ” utifrån det som jag har sett här så kan jag väl se att han mår inte så bra” (skö. 3); ”Det är klart dom här tankarna är väl det som jag uppmärksammar här … tankar sätts i hans sinne. Att han drar sig undan … Jag tänker att det … det är ju inte friskt … jag tycker också idéer som är underliga … det tycker jag absolut att han skizzar” (skö. 4). Flera IP uttrycker som sin första reaktion att det tycks handla om en depression, men ändrar sig sedan: ”först tänker jag mig så att han blivit deprimerad i det här också. Innan jag läser vidare s.a.s., men det är klart det kan finnas både depressiva symptom plus psykotiska” (skö. 1); ”Först tänkte jag då att han var deprimerad, men senare när man läser längre ner så är det ju nånting annat, nån störning då med kan man väl misstänka. Som kanske är svår och bedöma så här på en gång” (skö. 2); ”min första reaktion blir en depression. Sen när jag kommer litet längre ner i texten här så verkar det ju vara en djupare depression med lite paranoida inspel eller inslaget i hans funderingar … det kan ju vara en psykos också i det här” (skö. 3).

När det gäller orsakerna till Eriks beteende så betonar flera IP möjliga yttre faktorer: ”Min tanke är om det hänt nånting speciellt då ganska nyligen … om det är nån utlösande faktor, tänker jag” (skö. 1); ”Hans firma gick inte så bra … Efter det kan man ju tro då att han dratt sig undan mer och mer och blitt deprimerad och sen har det löst nån lättare typ av psykos” (skö. 2); ”Han kan inte hantera vardagen riktigt här, han har tydligen haft en liten firma som inte gått så bra, det har blivit påfrestningar för honom” (skö.4). En IP ser Eriks tillstånd i form av en process som pågått en tid: ”hans problem har ju kommit successivt och … ja, han insjuknar akut att han har slutar äta de sista 3 dagarna. Men sen framkommer det ju att han inte har mått bra under ett helt år här. Och det kan väl ge mig indikationer på att det kan vara … nåt depressivt, nåt som ändå har kommit” (skö. 3), På ett eller annat sätt beskriver samtliga Eriks känslighet och/eller sårbarhet som bidragande orsaker till beteendet och att det är något han har med sig sedan barndomen: ”Han är tydligen en känslig person” (skö. 4); ”han själv har ju inte så där himla bra bakgrund då i sin uppväxt så där - känsligt barn” (skö. 2); ”… att det har varit nånting egentligen sen barndomen tror jag” (skö. 1). Ett par IP påpekar möjligheten av en ärftlig faktor i denna känslighet: ”det finns nånting, ev. en ärftlig faktor. Det var ju nån - var det farmor? som hade varit psykisk sjuk eller vad det var” (skö. 1); ”det finns naturligtvis en ärftlighet, det finns en känslighet i personligheten då, men sen är det ju mycke i omgivningen och i livet” (skö. 4); ”det stod nånstans från farmor… att det vart nåt psykiskt svårt” (skö. 2).

När det gäller psykiatriska diagnoser i allmänhet menar flertalet IP att de fyller en funktion, men att de inte får vara det enda bedömningsunderlaget: ”det är väl bra tycker jag såtillvida att man kan gå vidare på ett annat sätt om man har en psykiatrisk diagnos att gå utifrån … Sen behöver ju inte det vara allt” (skö. 1); ”Det måste ju finnas en diagnos, men sen kan ju den kanske omprövas allt eftersom man får mer och mer kontakt med patienten. … Och, visst den skall va ett underlag för behandlingen men den får inte vara det enda” (skö. 4). Diagnoser kan, menar ett par IP, också innebära problem: ”… det kanske visar sig andra sidor … en diagnos kan ju då blir en stämpel” (skö. 4); ” jag tycker att det är svårt emellanåt det här med … att få rätt diagnos. För en person egentligen kan ju komma in på en diagnos, om vi säger, vid första besöket, och det kan ju ändras under resans gång” (skö. 3). Samma IP menar också att en del diagnoser är mer tydliga än andra: ”Fast jag har jobbat så många år inom psykiatrin så tycker jag det är svårare ibland och få fram det här, när det finns lättare psykotiska drag i en”, ” i vissa fall kan du ju få en man eller en kvinna i stolen och … det här är ju en depression, det är en ångest, när det är dom här riktigt tydliga. Men så finns det dom här andra som är lite diffusa tycker jag, och dom tycker jag är svåra” (skö. 3). När det gäller nyttan av diagnos i Eriks fall menar en IP att det är användbart ”om man skall medicinera, vad man skall sätta in för nåt” (skö. 1). Ett par IP uttrycker viss tvekan till att i nuläget diagnostisera Erik: ”Jag tycker nog att man skall vänta lite med och sätta den här – en diagnos” (skö. 4); ”Om jag skulle tåla sätta en diagnos första gången ensam, det vet sjutton” (skö. 2), Den senare IP menar dock att man kan sätta depression inledningsvis och sedan vara öppen för förändring: ”om en skulle va snäll då skulle en ju sätta en depressionsdiagnos vid första tillfället och sen kunna ändra den senare … man är inte säker på om det är nån psykotisk där nånting, utan det kan va hans depression och grubbleri” (skö. 2). Den sista IP tycker det är svårt att veta om Erik bör diagnostiseras eller ej eftersom fallbeskrivningen är tvetydig: ”första två styckena här så är det ju en depression. I mitt sätt och se (skö. 3). Och det andra då? (I). Då kan jag undra vad det är, för att då tycker jag att det kommer inte lite psykotiskt i det eller paranoit ” (skö. 3). Risken med en diagnos, menar samma IP, är att man sätter in behandling mot exempelvis depression, vilken försvinner, men att de andra symptomen kvarstår: ”det finns ju depressioner med paranoida inslag, när dom är riktigt deprimerade. Men sen kan dom ju finnas kvar också när man väl ha botat depressionen” (skö. 3).

Samtliga IP anser att Erik bör få hjälp och samtliga anser att hjälpen bör bestå av i första hand samtal och sedan eventuellt medicin: ”Jag tror att han för det första behöver prata om det här och sen ev. att diskutera då nån form av medicinering, som kan hjälpa honom att se klart på saker … Alltså, kombinationen av samtal och medicinering” (skö. 1); ”Jag kanske då tycker att han skulle ha nån typ av samtalsbehandling i första hand, eller nån typ av bedömning mer typ av bedömning (jaa) innan man bestämmer sig för nånting … Sen vet man inte om han behöver medicin, det blir en senare fråga” (skö. 2); ”Han ska nog först och främst ha en samtalskontakt ska han erbjudas. Och så eventuellt medicinsk behandling då” (skö. 3); ”samtal och ev. nån medicinering” (skö. 4). En IP ser det dock som problematiskt om det skulle visa sig att Erik ordinerats samtal när han drabbats av en psykos: ”om det framkommer att han är psykotisk så kanske det inte fungerar. Utan då skulle han ju behöva ha medicin för det. Och sen senare en samtalsprövning” (skö. 2). Ett par IP pekar också på vikten av att ta med familjen i arbetet, att man eventuellt arbetar parallellt med individuella och familjesamtal: ”Men ändå att familjen skall vara med. Kanske köra parallellt på familjesamtal och enskilda samtal” (skö. 1); ”när … det har vänt om lite för honom och han mår bättre så ska han nog tar in det här med familjen också, med frun parsamtal. För det verkar ju vara ett förhållande som inte är så jättebra” (skö. 3). Förslagen till hjälp gör också att flera personalkategorier kan antas bli inblandade i arbetet.

När det gäller Eriks prognos så tror samtliga IP att han nog kommer att bli bättre, även om ett par IP menar att det kan komma att ta tid: ”Jag tror det kommer och gå bra för honom när han får rätt hjälp. Han är ju 30 år bara och kom ju relativt tidigt ändå” (skö. 1); ” Jag tror att han kommer och komma på fötter igen och må mycket bättre”, ”Han har inte vart sjuk så länge det är en fördel. Så där har han större möjligheter och bli återställd p.g.a. det. Om det nu är nån psykos som han har hamnat i” (skö. 2); ”Jag tror att han kommer och må bra. Bara han får rätt medicinering och rätt omhändertagande och förståelse för sina besvär. Sen beror det ju på, det kan ta … om han nu har – låt säga att han har paranoida inslag häri så kan det ju ta ett bra tag innan han blir bra” (skö. 3); ”Ja, jag har svårt och uttala mig om det då, men … om han får hjälp att leva i en … i en livssituation som inte är så pressande, tror jag ju att han har förutsättningar att bli bättre” (skö. 4).

Sammanfattning

Hos flertalet IP finns en ovilja att diagnostisera Erik – åtminstone inledningsvis. Samtidigt som nästan samtliga IP framhåller vikten av diagnoser som grund för behandling. När det gäller möjlig sjukdom talar ett par IP om antingen depression eller möjligen psykos. En menar att Erik ”skizzar”, utan att utveckla detta närmare. Flera IP ändrar också sin bedömning utifrån fallbeskrivningen, från depression inledningsvis till möjligen någonting allvarligare.

Intressant är att se att svaren på frågan om det är något fel på Erik stundtals rör sig omkring psykos och ”skizzande”, men att detta enbart blir en beskrivning – någon vilja att dra konsekvenser och diagnostisera Erik i enlighet med dessa beskrivningar finns inte.