(Jfr 1976 s 103 med där anmärkta rättsfall)
J.T. föddes den 4 mars 1974. I samband med förlossningen erhöll han en hjärnskada, s k cerebral pares, vilken innebär att han är helt medicinskt invalidiserad. Stockholms läns landsting har påtagit sig ett ojämkat skadeståndsansvar för den inträffade skadan.
År 1981 träffades ett avtal mellan J.T. och landstinget avseende bl a vård- och kostnadslivränta t o m d 4 mars 1990, då omprövning skulle ske.
Härefter väckte J.T. talan mot landstinget vid Stockholms TR rörande ersättning för tiden d 5 mars 1990-d 4 mars 1994. Han yrkade slutligt att landstinget skulle åläggas att till honom betala dels ett belopp om 696 461 kr dels månadsvis i efterskott fr o m d 1 jan 1993 t o m d 4 mars 1994 ersättning motsvarande 122 687 kr om året med uppräkning enligt lagen (1973:213) om uppräkning av skadeståndslivräntor som om beloppet hade fastställts år 1992. J.T:s yrkanden var uppdelade på en rad olika poster och avsåg bl a vårdkostnader, kostnader för särskilda hjälpmedel och andra speciella ändamål samt lyte och men. Från summan av de olika kostnadsposterna avräknades utgående handikappersättning.
Landstinget medgav att betala 1 500 kr för visst ändamål men bestred i övrigt J.T:s talan.
Till utveckling av sin talan anförde parterna bl a följande.
J.T: I samband med J:s födelse tillstötte förlossningskomplikationer, som medförde en syrebrist hos J. med efterföljande grav hjärnskada. Skadan har lett till 100 procent medicinsk livsvarig invaliditet. Skadan innebär spastisk förlamning i samtliga fyra extremiteter, psykisk utvecklingsstörning, avsaknad av tal och bristande viktuppgång. Den neurologiska bilden är ytterligare komplicerad av att han har ett s k tonusväxlande inslag i den spastiska tetraplegin, vilket försvårar möjligheterna för den vårdande att hantera honom. J. är intellektuellt sett på normal nivå och medveten om sin situation.
J:s neurologiska sjukdom har gett honom kontrakturer i armar och ben och har lett till felställningar, vilka krävt upprepade ortopediska operationer. Han är helt rullstolsbunden. Hans tillstånd kräver höga vårdinsatser. Han är i behov av passning dygnet runt. Nattetid måste han vändas i sängen ett tiotal gånger. Han kan på grund av felställningar i kroppen ligga endast på höger sida och kan inte själv ändra viloläge. Han har svårigheter med födointaget och har behov av näringsberikad kost. Födan måste anpassas till konsistensen så att han kan tillgodogöra sig den. Han har svårigheter att tugga och finfördela maten, varför den genomgående måste mosas. Han måste matas, och måltiderna blir på grund av hans tonusväxlingssyndrom utdragna. Han har inte kontroll över sin tarmfunktion och har en förstoppning, vilken medför att han dagligen måste plockas på avföring av den som vårdar honom. Han har blöjor. Han kan inte klä sig, utan måste ha hjälp med all av- och påklädnad. Han behöver hjälp för toalettbesök. Flera moment i den dagliga omvårdnaden fordrar närvaro av två personer.
J.s tillstånd belastar i hög grad hans föräldrar, vilka tagit på sig det, primära vårdansvaret och väsentligen handhar sonens habilitering i hemmiljön. Trots detta har J. på grund av svårigheterna kring honom och hans habilitering kommit in i en depression, vilken ytterligare belastar föräldrarna ur vårdsynpunkt.
Landstinget Landstinget vitsordar i allt väsentligt vad som anförts. Vid bestämmande av landstingets skadeståndsskyldighet bör dock beaktas att också friska barn har kostnader för olika aktiviteter och att deras föräldrar tar ett stort ansvar för deras välbefinnande, även utöver den egentliga underhållsskyldigheten. Det är vidare svårt att jämföra olika barns situation, eftersom dessa varierar kraftigt. J.s föräldrar har tagit stor del i vården av honom och skulle troligen ha gjort det så länge han bott hemma, även om han varit oskadad. Merkostnaden för vården av honom är därför mindre än kostnaden andra föräldrar har för sina barn.
Det är inte heller säkert att vård i hemmet är bäst på längre sikt. Om föräldrarna inte orkar sköta honom eller om han blir sämre, måste han föras över till någon form av institutionsvård. Det kunde därför vara bra att förbereda honom också för denna vårdform.
Beträffande frågan om ersättning för vårdkostnader anförde J.T. bl a: Föräldrarnas vård av J. har påverkat ekonomin i form av minskade intäkter från deras normala förvärvskällor. Föräldrarna nödgas med hänsyn härtill ställa ersättningskrav mot J. för vården. J. reser å sin sida motsvarande krav på ersättning för dessa vårdkostnader mot landstinget på skadeståndsrättslig grund.
J. får ett stöd i sitt vårdbehov genom insatser av den allmänna sjukvården, socialtjänsten och omsorgsvården. Han kan tyvärr inte påräkna sådan allmän vårdinsats mer än vad som f n utgår, trots att hans behov är större. Bakgrunden härtill är att det allmännas resurser inte tillåter högre insats. Skadeståndets syfte är bl a att täcka upp sådan resursbrist i det enskilda fallet.
Den ersättning J. nu kräver till utfyllnad av det allmännas insatser, och som är nödvändig för att han skall kunna vårdas i sin hemmiljö, kommer att ge honom en högre livskvalitet än vid institutionsvård. Fortfarande är den dock ringa i jämförelse med den livskvalitet han förlorat på grund av skadorna. Under sådana omständigheter bör den vårdinsats, som föräldrarna utför, kunna kompenseras av landstinget som skadestånd. Den sammanlagda vårdkostnaden för J. är då fortfarande låg i förhållande till samhällets kostnader i det fall J. skulle beredas institutionsvård.
J:s far, L-Å.T. är legitimerad tandläkare. Han har tvingats minska sin arbetstid från heltid till halvtid för att orka ställa upp i vården av J. För att fadern skall kunna delta i vården har Huddinge kommun gett honom en anställning fr o m d 1 febr 1991 om 36,33 timmar i veckan som vårdbiträde/personlig assistent till J. Månadslönen är f n 9 884 kr.
J:s mor, U.T. är tandsköterska. Hon har lämnat detta arbete för vård av J. Omsorgsnämnden har i stället från d 5 mars 1990 gett henne en objektanställning om 40 timmar i veckan för vård av J.
Socialtjänsten har från våren 1990 tillhandahållit en utomstående, personlig assistent för J. Denne arbetar dagtid, måndag till fredag, åtta timmar om dagen.
Genom ovannämnda arrangemang är samhällets resurser uttömda vad gäller vård av J. Emellertid fordrar J. vård dygnet om. En vecka består av 168 timmar. Därav är 116,33 timmar täckta ekon oetiskt genom ovanstående arrangemang. Under resterande 51,67 timmar i veckan delar J:s föräldrar på vårdinsatsen utan att erhålla något ekonomiskt stöd.
Föräldrarna är villiga att handha vården för en låg kompensation, hellre än att J. blir ett institutionsfall.
Sammanlagt yrkade J.T. ersättning för vårdkostnader dels med 10 000 kr per månad, avseende 51,67 timmar per vecka, för tiden d 5 mars 1990-d 4 mars 1994, dels med 9 884 kr per månad, motsvarande faderns vårdlön, för tiden d 5 mars 1990-d 31 jan 1991.
Landstinget vitsordade de yrkade beloppen som vårdkostnad men bestred yrkandet. Till utveckling av sin ståndpunkt anförde landstinget bl a följande.
Genom ett nät av olika lagar erbjuder det svenska samhället den vård och habilitering, som kan anses ligga inom normal standard. Av hälso och sjukvårdslagen (1982:763) framgår, att varje landstingskommun skall erbjuda god hälso- och sjukvård åt dem som är bosatta inom landstingskommunen. Av socialtjänstlagen (1980:620) framgår, att kommunerna har det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Av lagen (1986:1192) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda m fl framgår en skyldighet att tillhandahålla expertstöd åt alla som tillhör denna lags personkrets.
En allmän grundsats inom skadeståndsrätten anses vara, att den skadelidande så långt möjligt skall söka minimera de ekonomiska konsekvenserna av sin skada, och kostnader, som ligger utöver normal standard, kan inte ersättas skadeståndsvägen. Den som tar i anspråk sjukvård eller läkarvård utöver den standard, som normalt erbjuds vid motsvarande vårdbehov, kan därför inte kräva någon ersättning för de ökade kostnader denna vård kan föra med sig.
I nu aktuella avseenden ankommer det sålunda på den skadade att ansöka om dessa tjänster från resp huvudman samt - om nödvändigt - besvära sig över de beslut över vilka besvärstalan är möjlig att föra. I fråga om rent sjukvårdande insatser, där hälso- och sjukvården saknar besvärsmöjlighet, måste i allmänhet förutsättas, att sjukvårdshuvudmannens bedömningar om vårdens inriktning, omfattning, kvalitet m rn mot bakgrund av allmänna mål om vård på lika villkor för hela befolkningen, väl svarar mot s k normal standard.
Vad sedan gäller den del som rör vård och tillsyn i hemmet, har kommunen det yttersta ansvaret för att de som vistas i kommunen får det stöd och den hjälp de behöver. Beträffande sådana vård- och tillsynsinsatser, som ej i första hand har en direkt medicinsk/sjukvårdande karaktär, är det naturligt att den skadade begär sådana tjänster av kommunen genom åberopande av socialtjänstlagen.
Även om vården/tillsynen i praktiken helt eller delvis tillgodoses av anhörig, bör ekonomisk gottgörelse i form av anhöriganställning i första hand sökas genom åberopande av socialtjänstlagen. Eventuell inkomstförlust för anhörig som därutöver kan finnas är en s k tredjemansskada och därmed i princip ej ersättningsgill som skadestånd.
Landstingets uppfattning är mot denna bakgrund sålunda, att den hjälp, som är nödvändig i ovan angivna hänseenden, kan erhållas genom ansökan till kommun genom åberopande av 6 § socialtjänstlagen. Någon rätt till skadestånd utöver den service i form av olika insatser som samhället kan ge föreligger i princip inte.
Landstinget erbjuder dygnetruntvård, men inte i bostaden. Samhället har anpassat sina resurser så att man för J. kan erbjuda adekvat vård hela dygnet på elevhem. Då familjen T. i stället föredrar att utföra vården i hemmet, kan samhället inte erbjuda full kompensation. För viss tid av dygnet hänvisas till föräldraansvaret och i övrigt hänvisas till att J. bör använda del av sin inkomst till den ytterligare vård han önskar och som ligger utanför vad samhället kan ge enligt normal standard.
J. hävdar att föräldrarna ställer ekonomiska krav på honom för vård, varför han på skadeståndsrättslig grund yrkar ersättning av landstinget. Landstinget betraktar formellt yrkandet som en tredjemansskada, eftersom det kan ifrågasättas huruvida ett fordringsförhållande verkligen existerar mellan J. och hans föräldrar. Under alla förhållanden skall, om ett sådant förhållande föreligger, reduktion ske för föräldraansvaret. Det bör läggas till, att också helt friska barn har ett behov av sina föräldrar i den ålder J. befinner sig. Detta är alltså något annat än det juridiska föräldraansvaret enligt FB.
Landstinget påpekade vidare dels att L-Å.T. borde ha ansökt om vårdlön även för tid före d 1 febr 1991 och att en sådan ansökan troligen skulle ha bifallits, dels att J. erhöll viss vård genom vistelse på eftermiddagshem och - ett veckoslut varje månad - på korttidshem samt - under några veckor varje år - på sommarkoloni och på ett vårdhem i Uppsala.
J.T. genmälde bl a: J. vitsordar att han erbjuds vård på elevhem dygnet runt. Emellertid anser J. att det är en rättighet att få vårdas i hemmet. Vidare är vården på elevhem inte fullgod. J. har vid tidigare vistelser på hem blivit psykiskt sjuk och vägrat äta samt vid hemkomsten varit snorig och smutsig samt luktat illa i händerna, vilka är särskilt svåra att tvätta. Därtill kommer att hans kommunikation med omvärlden består av blinkningar och grymtningar, vilka endast föräldrarna förstår.
Landstinget har tagit på sig ett fullt skadeståndsansvar gentemot J. Detta innebär att J. i princip skall återställas som om någon skada inte hade inträffat. Vad landstinget anfört om normal standard har därför ingen aktualitet i skadeståndsrättsliga sammanhang. Inte heller finns det något föräldraansvar, vilket skall reducera det skadeståndsrättsliga ansvaret.
Vid huvudförhandling i målet ägde förhör rum med J.T:s föräldrar U. och L-Å.T. Vidare visades en videofilm om föräldrarnas vård av J.
TR:n (rådmännen Tidblom, Brolin och Sundström) anförde i dom d 11 juni 1993 under rubriken Domskäl inledningsvis: Målet gäller vilket skadestånd Stockholms läns landsting, som medgett ett ojämkat skadeståndsansvar, skall förpliktas att betala för de skador som uppstod i sannband med J:s födelse. TR:n kommer inledningsvis att behandla allmänna frågor i målet för att senare gå in på de olika delposterna.
Den grundläggande principen inom skadeståndsrätten är; att den skadade skall försättas i samma tillstånd som om skadan inte hade inträffat. I den nu aktuella situationen, där J. blivit skadad på ett sätt som gör att han under hela livet ständigt är beroende av kvalificerad vård, blir det i stort sett omöjligt att jämföra med vad som skulle ha rätt om skadan inte inträffat. Emellertid anser TR:n att principen skall tillämpas också i ett fall som detta. Mot bakgrund härav bör J. beredas möjlighet att i så stor utsträckning som är rimligt leva ett normalt liv. Han måste således, om det kan ske till rimliga kostnader, ges möjlighet att bl a bo i hemmet, vistas i fritidshuset, komma ut i naturen och resa till olika andra fritidsaktiviteter.
Som en följd av J:s skada har föräldrarna valt att vårda honom och att anpassa bostad, fritidshus, fordon och livsstil till J:s behov. Anpassningen har varit en naturlig och förutsebar konsekvens av att de valt att vårda J. själva och i hemmet. På grund härav anser TR:n att familjens ekonomi måste ses som en helhet. Härav följer att de kostnader, som till följd av J:s skada drabbar föräldrarna, inte kan anses som tredjemansskador. Kostnaderna är således ersättningsgilla i samma utsträckning som om de direkt hade drabbat J.
Även om den skadade är berättigad till skadestånd, måste han så långt det är rimligt begränsa de ekonomiska följderna av sin skada. Denna princip gäller också vid den typ av skada som nu är aktuell. Således åligger det den skadade - eller hans föräldrar - att söka ersättning från samhället i den mån sådan ersättning kan utgå, också om detta enbart medför att kostnaden förs över från ett samhällsorgan till ett annat. Emellertid bör någon gräns sättas för den uppoffring som kan krävas i denna del. Rimligen bör förutsättas att myndigheter redan vid inledande kontakter anger vilka ersättnings- och vårdmöjligheter som föreligger och hur ansökan om dessa sker. Makarna T. har berättat om den omfattande kontakt de haft med olika myndigheter, att ingen lyssnat på dem och att ändring skett först sedan J:s ombud sammankallat ansvariga organ. Enligt TR:ns mening kan det inte krävas att J. - genom föräldrarna - söker ersättning och vård i större utsträckning än som skett. De har således generellt sett så långt man kan begära begränsat kostnaderna för J.s skada.
Vid bestämmande av den ersättning för kostnader som en skadelidande är berättigad till, skall en jämförelse göras med vilka kostnader den skadade skulle ha haft som oskadad, varvid merkostnader skall ersättas. Därvid bör förutsättas att J. har normala kostnader för boende, kläder, mat, fritid m m eller att han i vart fall har rätt att av egna medel förbehålla sig ersättning i motsvarande mån. Någon avräkning för eventuella inbesparingar på vissa områden skall därför inte ske.
Som landstinget anfört hjälper och stödjer föräldrar ofta sina barn utöver skyldigheten enligt FB. Denna omständighet - lika lite som andra frivilliga arrangemang - medför enligt TR:n att skadeståndsskyldigheten minskar.
Beträffande Vårdkostnader anfördes i domskälen: Som angetts ovan menar TR:n att J. med rimliga medel skall beredas möjlighet att bo hemma, vilket han också skulle ha gjort som oskadad. De nackdelar landstinget angett med vård i hemmet torde dessutom väl uppvägas av föräldrarnas känslomässiga engagemang i sonens omvårdnad. Som landstinget angett har samhället också genom olika lagar preciserat vilka krav en enskild har rätt att ställa på ersättning och vård. Detta avser emellertid de baskrav som alla har rätt att ställa, enligt landstinget kallat normal standard, och har därför ingen bäring vid avgörande av hur mycket det rimligen får kosta att försätta en skadad i samma situation som om skadan inte hade inträffat.
Medicinskt sett är J. i behov av vård dygnet runt. Den vård som han i dag erhåller från samhället uppgår inte till denna nivå, varför J. är berättigad till skadestånd från landstinget för mellanskillnaden. Att skadeståndet skulle inskränkas med hänsyn till att vård f n ändå utgår genom föräldrarnas frivilliga insatser, saknar stöd i skadeståndsrätten.
Som angetts ovan får J. vidare anses ha gjort vad som kan krävas för att begränsa skadan. L-Å.T. har dessutom vid förhör uppgett, att han sökt om vårdlön utan att ha fått gehör för sitt krav.
Vad gäller ersättningens storlek finns olika sätt att beräkna denna, t ex vad det skulle ha kostat J. att köpa vården utifrån. Enligt TR:ns mening har J. preciserat sina krav på ett tillräckligt ingående sätt. Av förhören med föräldrarna har framkommit att de helger och veckor som J. vistas borta behöver föräldrarna, för att orka med den omfattande vårdinsatsen, helt ta i anspråk för vila och rekreation. I förevarande fall anser TR:n omständigheterna vara sådana att skadeståndet inte bör reduceras i anledning av den tid J. vistas borta. Ej heller i övrigt finner TR:n tillräckliga skäl föreligga för att döma ut ett lägre skadestånd än det yrkade. Yrkandet i denna del skall därför i sin helhet bifallas.
TR:n, som fann att J.T:s talan även i övrigt skulle bifallas, meddelade följande Domslut
1. TR:n förpliktar Stockholms läns landsting att till J.T. betala 696 461 kr.
2. TR:n förpliktar Stockholms läns landsting att till J.T. månadsvis i efterskott betala 122 687 kr om året fr o m d 1 jan 1993 t o m d 4 mars 1994, varvid lagen (1973:213) om uppräkning av skadeståndslivräntor skall tillämpas som om beloppet hade fastställts år 1992.
Landstinget överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla J.T:s talan utom beträffande vissa här ej aktuella poster. J.T. bestred landstingets ändringsyrkande.
HovR:n (fd hovrättslagmannen Ingrid von Möller, hovrättsråden Lundmark och Bergkvist samt tf hovrättsassessorn Delin, referent) meddelade dom d 15 april 1994.
I sina Domskäl anförde HovR:n bl a: Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n. Utredningen i HovR:n är också i huvudsak densamma som vid TR:n.
Allmänt. HovR:n delar TR:ns bedömningar beträffande de allmänna skadeståndsrättsliga principer som skall vinna tillämpning i målet. Vårdkostnader. Som TR:n anfört skall J.T. med rimliga medel beredas möjlighet att bo och vårdas i hemmet (se härom bl a NJA 1961 s 572, 1968 s 23 och 1976 s 103). Det är uppenbart att den vård som J.T. nu får inrymmer den livskvalitet som för honom är möjlig att uppnå med åtgärder på vårdområdet. Denna vård framstår också som medicinskt välgrundad med hänsyn till hans fysiska och psykiska hälsa. Utredningen visar att den valda vårdformen är ett bättre alternativ för J.T. än varje annan tänkbar vårdform. - Överkonsumtion av vård skall inte ersättas skadeståndsvägen. Det finns emellertid ingenting som visar att den vård som J.T. har yrkat ersättning för innehåller överkonsumtion eller på annat sätt avser behandling eller behovstillfredsställelse som går utöver vad som utgör ersättningsgill vård.
Landstinget har påtagit sig ett ojämkat skadeståndsansvar gentemot J.T. Eftersom den valda vårdformen visats vara påkallad och väl avvägd, skall landstinget ersätta kostnaderna för vården till den del dessa inte täcks av annan ersättning. Det förhållandet att vården av J.T. ombesörjs av hans föräldrar och att detta medför inkomstförluster för dem föranleder inte, som landstinget gjort gällande, att den yrkade ersättningen skall anses avse deras ekonomiska förluster och att fråga således skulle vara om en inte ersättningsgill s k tredjemansskada. Det yrkade skadeståndet avser enbart ersättning för sjukvårdskostnader och andra därmed direkt förbundna utgifter med avseende på J.T:s ohälsa. Inte heller påverkas J.T:s rätt till skadestånd av vad landstinget benämnt föräldraansvaret, dvs den beredskap hans föräldrar må ha att bistå honom med underhåll utöver vad som följer av FB.
Vad TR:n bestämt om ersättning för vårdkostnader skall således stå fast.
HovR:n, som gjorde vissa ändringar beträffande ett par andra ersättningsposter; anförde under rubriken Domslut HovR:n ändrar TR:ns domslut endast på så sätt att landstingets betalningsskyldighet enligt punkt 1 bestäms till 693 436 kr.
HovR:ns dom överklagades av båda parter.
HD inhämtade yttranden i målet från Sveriges Försäkringsförbund, Trafikskadenämnden och Ansvarsförsäkringens Personskadenämnd och beslöt därefter att meddela landstinget prövningstillstånd såvitt gällde talan om ersättning för vårdkostnader men vägra prövningstillstånd i övrigt.
Landstinget (ombud advokaten K.B.) yrkade härefter att HD skulle ogilla J.T:s talan såvitt avsåg ersättning för vårdkostnader.
J.T. (ombud advokaten O.L.) bestred ändring utom såtillvida att han medgav att ytterligare 120 000 kr avräknades för tiden d 1 jan-d 4 mars 1994 på det årsbelopp som betalningsskyldigheten enligt punkt 2 i TR:ns domslut avsåg.
Målet avgjordes efter huvudförhandling.
HD (JustR:n Knutsson, Gregow Nyström, Munck och Regner, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Landstinget har påtagit sig helt ojämkat skadeståndsansvar för den hjärnskada, cerebral pares, som J.T. drabbades av vid sin födsel. Skadan har medfört att han är helt invalidiserad och behöver hjälp av annan person i mycket stor utsträckning och dygnet runt. Så t ex kan han inte klä sig själv, inte äta själv och inte själv utföra sina toalettbestyr, och på natten behöver han hjälp med att vändas ett tiotal gånger. Han vårdas huvudsakligen i hemmet av föräldrarna. För tiden fram till hans 16-årsdag har frågan om ersättning av landstinget för skadan reglerats genom ett avtal. Sedan d 1 jan 1994 erhåller J.T. stöd enligt 1993 års lagstiftning om stöd och service till vissa funktionshindrade. Stödet omfattar assistansersättning för 27 timmar per dygn.
Målet gäller J.T:s anspråk på ersättning för vårdkostnader under den period när han var 16-20 år. De omtvistade vårdkostnaderna avser ersättning motsvarande vårdlön till fadern L-Å.T. under tid som inte täckts genom andra stödinsatser. Om beloppets beräkning i och för sig råder inte tvist. J.T. har i HD begränsat sitt yrkande till ersättning fram till utgången av år 1993, eftersom han fr o m år 1994 får vården betalad genom assistansersättningen.
I 5 kap 1 § 1 st 1 skadeståndslagen (1972:207) föreskrivs att skadestånd till den som tillfogats personskada omfattar ersättning för sjukvårdskostnad och andra utgifter. I den lydelse som lagen hade före d 1 jan 1976 angav motsvarande bestämmelse läkararvode och annan kostnad till följd av skadan som ersättningsgill; någon saklig skillnad mellan bestämmelserna av betydelse i målet föreligger inte. En grundläggande princip för skadeståndsrätten är att den skadelidande skall ha full ersättning för de kostnader som uppkommer med anledning av skadan. Endast nödvändiga kostnader ersätts emellertid (SOU 1995:33 s 64f med där gjorda hänvisningar). Kravet på att en kostnad skall vara nödvändig för att vara ersättningsgill anses skola tillämpas mera strängt när det gäller sjukvårdskostnader än i fråga om andra utgifter; alltför stränga krav på bevisningen om att en kostnad är nödvändig ställs dock inte.
Landstinget har som grund för sin talan hävdat att J.T. inte har rätt till den yrkade ersättningen för vårdkostnader eftersom han kunnat få behövlig vård av det allmänna, i första hand genom dygnetruntvård på landstias ets elevhem. Den vård som skulle ersättas i form av vårdlön till L-Å.T. går enligt landstinget utöver den sotas det allmänna tillhandahåller, och den är därmed inte nödvändig och skall inte ersättas enligt skadeståndsrätten.
Av principen att skadestånd ges endast för nödvändiga kostnader anses följa att kostnader för sjukvård utöver den standard som normalt tillhandahålls inom den allmänna sjukvården inte ersätts skadeståndsvägen. Särskilda omständigheter kan dock föranleda att den skadelidande tillerkänns skadestånd för dyrare vård, såsom då annan vård inte liar stått till buds eller då vården varit påkallad av medicinska eller andra liknande skäl. (SOU 1995:33 s 328.)
Kommitten om ideell skada har i betänkandet SOU 1995:33 berört frågan, om det är rimligt att kostnader för vård utöver den som samhället ger skall kunna ersättas skadeståndsvägen. En annan fråga som enligt kommitten kan diskuteras är om det bistånd till en skadelidande som föreskrivs i socialrättslig lagstiftning för det fall dennes behov inte tillgodoses eller kan tillgodoses på annat sätt är subsidiärt till rätten till skadestånd. Ytterligare en fråga som berörs i betänkandet är om skadestånd kan täcka kostnader för sådan vård och omsorg som det allmänna enligt gällande regler är skyldig att tillhandahålla men inte ger på grund av resursbrist. (A a s 328f, jfr Pettersson, Nordisk Försäkringstidskrift 1996 s 1.) De nu nämnda frågorna, som sägs i grunden gälla förhållandet mellan skadestånd och insatser från det allmänna, bör enligt kommitten utredas i särskild ordning. I promemorian Vissa avräkningsfrågor vid personskadeersättning (Ds 1994:73) framhålls (s 22) likaså att det kan vara motiverat med en mera omfattande utredning av de allmänna principerna för samordningen mellan å ena sidan skadestånd och å andra sidan förmåner vid personskada. Regeringen avser enligt prop 1994/95:229 (s 5) att senare ta ställning till denna fråga, och riksdagen delar uppfattningen om utredningsbehovet (1995/96:LU3 s 6, rskr 1995/96:7).
Det bör i första hand ankomma på statsmakterna att ta ställning till de olika principiella frågor som nu har antytts. HD har inte anledning att i förevarande mål frångå de rättsgrundsatser som nämnts förut. Särskilda omständigheter i det enskilda fallet bör därför alltjämt kunna medföra att ersättning ges för kostnader för vård utöver den som det allmänna tillhandahåller.
Av utredningen i målet framgår att J.T. genom främst föräldrarnas insatser får en mycket god omvårdnad i hemmet utan att denna kan anses gå utöver vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. Vidare har föräldrarna berättat att sonen vid vistelser på institution gått ned kraftigt i vikt och visat tydliga tecken på depression. Det finns därför fog för uppfattningen att vården i hemmet har inneburit en från hälsosynpunkt bättre vård än den han skulle ha fått på ett elevhem eller annan offentlig vårdinrättning. Det får då anses motiverat att han får ersättning för kostnaden för denna vård (jfr NJA 1961 s 572, 1968 s 23 och 1976 s 103).
Landstinget har vidare gjort gällande att kostnaden för 51,67 timmars vårdlön till L-Å.T. inte skall ersättas eftersom det skulle innebära att denne får betalt för mer än 40 timmars arbetsvecka och han ändock skulle ha svarat för vården av sonen i samma utsträckning som skett. Dessutom har landstinget åberopat att J.T:s föräldrar enligt F13 är skyldiga att ansvara för sin sons personliga förhållanden och se till att hans behov av bl a omvårdnad blir tillgodosett. Slutligen har landstinget invänt att J.T:s anspråk på ersättning för vårdlön till fadern inte är rättsligt grundat, eftersom vårdlönen skulle ersätta inkomstbortfall för L-Å.T. när denne inte kunde arbeta som tandläkare och det alltså skulle vara en förlust för fadern som kompenserades och inte en kostnad för sonen.
Det förhållandet att L-Å.T. har tagit på sig att delta i vården av sonen utöver en normal veckoarbetstid kan inte innebära att J.T. inte skulle ha rätt till full ersättning för kostnaden för den vård som varit nödvändig. En vårdnadshavares ansvar att sörja för omvårdnad av ett barn kan inte anses medföra att barnet inte skulle få ersatt kostnader för- dygnetruntpassning på grund av hundraprocentig invaliditet. Att fråga är om vårdlön till L-Å.T. innebär inte att ersättningen inte avser en kostnad för J.T. på grund av skadan. Inte heller invändningen att det skulle föreligga en s k tredjemansskada kan därför leda till att överklagandet skall bifallas.
På grund av J.T:s begränsning av sitt ersättningsanspråk såvitt avser året 1994 skall emellertid den av domstolarna bestämda årliga ersättningen sättas ned.
Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns dom att betalningsskyldigheten enligt punkt 2 i TR:ns domslut fr o m d 1 jan 1994 t o m d 4 mars samma år skall avse beloppet 2 687 kr med angiven uppräkning.
HD:s dom meddelades d 5 nov 1996 (mål nr T 2362/94).
| 
