Rättsstaten

Rättsstatens uppgifter.

Om man till utgångspunkt tar den korta formeln: gemensam egendom får användas endast till gemensamma uppgifter, så gäller det närmast att bestämma begreppet gemensamma uppgifter så noggrant som möjligt samt att undersöka huruvida det kan principiellt fastlås vad som hör till detsamma. Ty utan principiell klarhet härom måste den enskilde vara prisgiven åt godtycket, även om han tillhör ett samhälle med den allra bästa statsförfattning. Och har han icke en otvetydig princip att stödja sig på, så är han hänvisad till antingen suveränens eller ett flertals intressebestämda tolkning av begreppet gemensamma uppgifter. Närmast till hands ligger det nu att bestämma dem såsom uppgifter, av vilkas förverkligande alla måste vara på forhand lika mycket intresserade.

Kunna dessa uppgifter i det stora hela taget bestämmas genom ett fritt, mer eller mindre godtyckligt val? Det inses lätt att om rättsenliga grundsatser skola följas, så kan man icke göra statens uppgifter till föremål för ett fritt väljande. Man måste helt enkel böja sig för de konsekvenser, vilka kunna logiskt härledas ur förutsättningarna. Man kan alltså icke låta ett flertals omröstning avgöra huruvida ett eller annat önskvärt ändamål skall vara ett offentligt ändamål eller icke. Det är självklart, att t.ex. rättsväsendet är en uppgift, som kan direkt härledas ur rättsstatens förnämsta grundsats och att detsamma endast är ett uttryck för denna stats sätt att fungera. Ty om en rättsenlig fördelning av egendomen icke upprätthålles av en neutral och respektingivande institution, så kan själva begreppet gemensam egendom icke äga bestånd i praktiken. Att vad som är nödvändigt för utövandet av denna funktion uttages av gemensamma medel, kan således även betraktas som en logisk följd av begreppet rättsstatens innebörd. Det är en fråga, som alls icke kan avgöras med stöd av den enes eller den andres föreställningar om nyttan härav.

Den funktion, som rättsväsendet utgör, är dessutom en uppgift, som överhuvud först kan förverkligas, om den är centraliserad. Den kan icke utstyckas eller fördelas mellan flera inbördes oavhängiga centra utan måste ligga i händerna på den högsta centralmakten, såvida den skall verka på ett tillförlitligt sätt. Den förman, som en dylik verksamhet innebär, är icke heller av sådan art, att den kan tillmätas at var och en allt efter storleken av hans bidrag till statskassan - så som det exempelvis sker inom andelsföretag. Rättssäkerheten är icke något andelsvärde utan ett odelbart gemensamt värde.

Det är därför överhuvud ett missförstånd, om man såsom gemensamma betraktar sådana uppgifter, vilka med nödvändighet tillföra alla statsmedborgarna precis samma positiva för­delar och om man i detta sammanhang tänker på andra fördelar än den, att staten i vissa fall vakar över vederlagsprincipens helgd man och man emellan och skaffar upprättelse at den, som blivit förfördelad. Våra individuella förhållanden ära sa olika, att vi var och en kunna långt bättre än staten se vad som är en positiv fördel för oss. Därför undanbedja vi oss, att staten använder vara penningar till att spela försyn för oss på de områden, där vi själva ära i stånd att tillfredsställa vara personliga behov. Men det finns ett behov, vilket vi ha gemensamt med alla människor och vilket vi varken en och en eller gruppvis kunna tillfredsställa, en allmänmänsklig önskan, som vi alla hysa i lika hög grad: att få med visshet avgjort vad vi med rätta äga, att känna säkerhet för att få behålla detta, att erfara största möjliga trygghet i förhållandet till andra människor och ha största möjliga garantier för att få förluster, som dessa vålla oss, ersatta.

Att en man, som har en stridslysten granne, oftare än andra får anledning att taga rättsväsendets utjämnande verksamhet i anspråk, är därför en omständighet, som icke utgör någon invändning mot betraktandet av denna verksamhet i dess helhet såsom ett gemensamt gott. Ovannämnde man blir icke heller genom rättens bistånd rikare än han var, innan denna fick anledning att ingripa. Och den sociala trygghet, som är det egentliga resultatet av rättsväsendet, åtnjuter han icke i högre grad än alla andra, vilka blott indirekt märka den tysta makt, som det genom sin blotta tillvaro utövar.

Dessa grundsatser beteckna otvivelaktigt ett bestämt brott med gängse föreställningar om statens väsen och dess uppgifter. När man uppställer de gemensamma intressena, tagna i ovan angivna betydelse, såsom statsmaktens enda rättsenliga ändamal, så måste man emellertid vara på det klara med att detta innebär en oerhörd begränsning av statens makt och dess verksamhetsfält. Men skall man överhuvud sätta en gräns för dess ingripande, så måste man sätta den här. Motsatsen till de gemensamma in­tressena är de privata intressena, de individuellt avgränsade områdena för mitt och ditt, vilka staten bör respektera. Statens gränser gå där, varest den enskilde kan visa, att hans privata äganderätt börjar, och statens hela befattningstagande med de privata rättigheterna inskränker sig till att vara en reglering av dessa. Men denna statens reglering, vilken, om det är nödvändigt, måste ske med makt, är också alldeles oumbärlig. Utan den skulle det trygga besittandet av de privata ägodelarna vara blott en illusion.

Denna avgränsande funktion, den mellan-individuella regleringen, är statens väsentliga uppgift. Här har den en verksamhet, som är väsensskild från såväl all individuell självverksamhet som all individuell hjälpverksamhet. Varje hjälpande ingripande utöver detta (som ju icke ger någon positiv hjälp) att såvitt möjligt betrygga det privata besittandet och tillse, att var och en far och behåller sitt, måste antingen bliva personligt och i så fall partiskt eller också illusoriskt (om staten nämligen skulle kräva mera än som erfordras till egendomens beskyddande i den tron, att den kan at alla och envar ge en positiv förman). Ett tredje gives icke.

Utgår man från begreppet gemensamma värden i den ovan definierade betydelsen, så kan man såsom statens huvuduppgifter tills vidare fastställa följande fyra funktioner: 1) Inre rättsskydd, 2) yttre rättsskydd, 3) omsorgen om de omyndiga och 4) vidmakthållande av samfärdseln samt skapandet av betingelserna för densamma.

Dessa uppgifter måste helt enkelt uppfattas såsom fyra speciella sätt att utöva rättsskydd. I den mån de äro detta, i samma mån är också deras sanna karakter av gemensamma värden given. Att rättmätig egendom måste beskyddas mot såväl yttre som inre fiender, är utan vidare uppenbart¹, liksom även att man, såvitt möjligt är, måste söka upprätthålla ett mellanfolkligt rättstillstånd. Omsorgen om de omyndiga är en offentlig uppgift, endast om den åsyftar att garantera, att deras rättmätiga egendom kommer dem fullt ut till godo.

Att betryggandet av samfärdseln och av betingelserna för denna också endast är en speciell användning av rättsprinciperna, är måhända icke alldeles lika uppenbart. Lat oss därför litet närmare undersöka detta! Det skulle kunna tänkas, att en grupp jordägare enade sig om att avspärra sina områden för all samfärdsel, måhända i avsikt att framtvinga ett oblygt vederlag för tillåtelsen att färdas över ägorna. Är det i sa fall helt enkelt en fråga om nyttan, därest staten ingriper för att betrygga den allmänna samfärdseln, eller är det icke snarare ett rent rättsspörsmål? Grundar sig överhuvud statens rätt att expropriera på något så enkelt som en beräkning av nyttan? Nej, rätten att färdas fritt ingår som en väsentlig del i äganderätten; varje försök att hindra medborgarna att komma i förbindelse med människorna i andra trakter eller att forsla ett föremål från en trakt till en annan är övergrepp. Det enda man kunde tveka om är den frågan, huruvida det kan betraktas såsom en för staten nödvändig och berättigad uppgift att gå längre än till expropriationen av de för samfärdseln nödvändiga områdena eller om man med andra ord skall anse, att även utförandet av själva anläggningarna hör till dess nödvändiga funktioner.

Vi ha sett, att det finnes gemensamma uppgifter, vilka med nödvändighet måste tillvaratagas av varje rättsstat, emedan de bilda grundvalen för ordningen i staten (oundgängliga eller nödvändiga, gemensamma uppgifter). Men skulle det icke också kunna finnas frivilliga, gemensamma uppgifter? Allt föreningsliv grundar sig väsentligen på frivilligt valda, gemensamma uppgifter, och varje medlem har vid sitt inträde i föreningen frivilligt åtagit sig att främja dess syften. Det kan ju nu tänkas, att det inom en stat finns uppgifter, vid vilkas utförande alla vilja - icke endast måste - vara samfällt verksamma. För att det härvid skall kunna bli tal om full frivillighet, måste det emellertid krävas enhällig anslutning, ty tillhör man redan staten, så finnes icke någon möjlighet att, såsom i fråga om en förening, välja mellan att träda in eller icke. Sedan kostnaderna för de nödvändiga statsutgifterna täckts med hjälp av de monopolavgifter, vilka i en rättsstat tillflyta statskassan, så tillhör överskottet samtliga medborgare, och det är då i varje fall teoretiskt tänkbart, att man - samfällt ­ enas om att använda en del härav till självtagna, gemensamma uppgifter¹ (frivilliga kollektivuppgifter). Ett vanligt majoritetsbeslut kan icke anses vara till fyllest, när det gäller att utföra dylika uppgifter på ett med rättsstatens grundsatser överensstämmande sätt.