6.2 Samverkan och kunskapsintegration
Hermerén (1984) urskiljer fyra ambitionsnivåer för samarbete över ämnesgränser, som kan vara applicerbara på den typ av samverkansprocesser som DELTA- aktiviteterna omfattat. Han talar om en första ambitionsnivå där var och en bidrar med sitt och åhöraren får stå för kunskapsintegrationen. Den andra ambitionsnivån innebär att man diskuterar varandras resultat, man byter kunskaper. I den tredje ambitionsnivån bildar man samarbetsgrupper som får arbeta med ett stort och viktigt problem. Här byter man inte bara resultat, utan också begrepp och metoder. Den fjärde och sista nivån innebär en gemensam forskning av ett större problem där man analyserar, formulerar och till sist försöker lösa det.
DELTA- aktiviteterna har visserligen inte handlat om att genom forskning utreda olika problem. Men genom sin utformning som utvecklingsarbeten har aktiviteterna gett deltagarna möjlighet att definiera problem, formulera mål och metoder för behandling eller åtgärd, att genomföra sina idéer och planer samt att följa upp och utvärdera sina insatser. För att åstadkomma detta har man samarbetat över myndighetsgränser, bytt resultat, begrepp och metoder samt utvecklat ny kunskap för att möta gemensamt formulerade mål. I DELTA- aktiviteterna ges därför exempel på samtliga fyra ovan nämnda nivåer. Naturligtvis finns inga skarpa gränser, utan nivåerna griper in i varandra.
I sådan kunskapsintegration finns många hinder och svårigheter, bl a genom att skilda verklighetsbilder utmanas (Holmer & Starrin, 1993). Det är bilder av vad som är orsak och verkan, rätt eller fel, naturligt respektive onaturligt. Det är oprövade och prövade antaganden blandade med faktakunskaper om naturens, människans och samhällets beskaffenhet. Vi handlar och uttalar oss mot bakgrund av sådana verklighetsbilder, som alltså är ett slags förståelsemodeller som bygger upp vår värld och som vi ogärna lämnar. Verklighetsbilderna kan vara olika för olika professioner och myndigheter. I DELTA som helhet fanns ett trettiotal olika professioner och befattningar hämtade från fem myndighetskulturer och vi kan därför utgå ifrån att det i de samverkande DELTA-projekten fanns skilda föreställningar om arbetet. Varje aktivitet har inneburit ett tvärkulturellt möte där olika myndighetsperspektiv och yrkesprofessioner konfronterats.
Förutsättningar och hinder för kunskapsintegration
Vad kännetecknade då DELTA- aktiviteternas kunskapsintegrationsprocesser där delar av ordinarie verksamheter sammanförts och professioner återskapats i ett nytt sammanhang? Givet de praktiska grundförutsättningar som gavs i form av gemensamma lokaler och gemensam handläggning etc: Vad fanns det för förutsättningar och hinder för en kunskapsintegration? Hur samverkade man för att underlätta en kunskapsintegration och vad blev resultatet?
Förutsättningar fanns både på individ- och organisationsnivå. Projektmedarbetarna hade omfattande kunskaper, erfarenheter och kompetens från samma eller liknande verksamhet. Man kan notera en hög förändringsbenägenhet, bl a. förefaller det som om de flesta som sökt sig till DELTA-aktiviteterna varit inställda på behovet av nya synsätt/arbetssätt. Många hade en mycket klar bild av vad man ville åstadkomma. Sammantaget innebär detta att man, vilket många också påpekar, upplevde en trygghet i sin yrkesroll som har varit en god grund för samverkan med andra professioner och för ett byte av kunskaper och erfarenheter.
Hela DELTA-samverkan har haft mål för arbetet som varit tydliga för medarbetarna. Ett mycket tydligt mål har varit samverkan som har konkretiserats på olika sätt. Hela verksamheten har också präglats av att man organiserat för att underlätta och stödja samverkan.
Vad fanns det för hinder? Man kunde uppfatta att själva grundförutsättningarna var svåra i sig genom att man i sk människoförändrande organisationer jobbar med snäva ekonomiska ramar samtidigt som man arbetar med kollegor och brukare som berörs av dessa snävande ekonomiska ramar. Man såg vilka behov som förelåg, och samtidigt fanns direktiv uppifrån som inte gav utrymme för insatser. Det kunde finnas resultatkrav i form av genomströmning och en mer kortsiktig tidshorisont som inte stämde med DELTA-samverkan. Man kunde se sig stå i skottgluggen mellan olika myndigheters förväntningar. Man noterade att det fanns en inbyggd konflikt i regelverken med delvis olika mål hos de medverkande myndigheterna. Man uppfattade de svårigheter som låg i olika språk och definitioner, svårigheter att samtidigt behålla sin yrkesroll och att samverka. Vissa yrkesutövare var vana att arbeta mot individer respektive individuellt och skulle i projektet arbeta mot grupper respektive i grupp. Man såg att det var problematiskt att få den egna yrkesrollen och ”yrkesrollen i samverkansprojekt” att stämma överens och att man gick in i arbetet med olika referensramar och visioner om vad det gemensamma arbetet skulle innebära. Man kunde uppleva att det egna området krympte. Processen mot ett gemensamt synsätt har beskrivits som tidskrävande, lång och mödosam.
Tiden - bristen på tid - i arbetet med brukare och kollegor påtalas i alla tre aktiviteterna. Att dela sin tid mellan olika verksamheter innebar att man ofta tvingades hantera olika förväntningar och förhållningssätt, vilket medförde en känsla av att tillhöra två världar samtidigt; myndighetsvärlden och projektvärlden. I samband med det uppfattade man att man inte kunnat möta sina närmaste linjechefer eller arbetskamrater i hemmaorganisationen tillräckligt mycket för att beskriva sitt arbete och skapa förståelse för projektets sätt att hantera motsvarande arbetsuppgifter.
Sammantaget visar hindren både på yttre omständigheter i form av medverkande myndigheters krav etc. och sådana krav och förväntningar – jämför verklighetsbilder - som låg hos projektmedarbetarna själva.
Hur samverkade man? Man samverkade formellt genom t ex
-
gemensamma utbildningar i t ex teori kring ett område
-
utbildningsinsatser för alla samverkande myndigheter
-
handledning för att underlätta möten mellan yrkesgrupper
-
behandlings- och rehabiliteringsärenden som gjordes till en gemensam angelägenhet
-
teamkonsultation
-
att tillsammans möta brukarna/patienterna i form av trepartssamtal och liknande
-
att utveckla och använda en gemensam bedömningsmetodik
-
utvärderingsmöten
Men samverkande också informellt genom samtal och möten, korridors- och personalrumskontakter - ”ständigt återkommande diskussioner” (!) - där man
-
försökte definiera yrkesrollerna
-
i stället för att jobba i parallella ”rör” försökte hitta det gemensamma uppdraget
-
letade efter gemensamt språk, gemensamma förhållningssätt och kunskaper
-
diskuterade synsätt, metoder och gemensamma mål för det framtida samarbetet
Dessa exempel på formell och informell samverkan innebar en kontinuerlig bearbetning av kunskaper, erfarenheter och förväntningar.
Förnyad organisatorisk kompetens?
Vad blev då resultat sett till en möjlig organisatorisk kunskapsintegration, en förnyad organisatorisk kompetens?
Några återkommande uppfattningar är att just olikheten, bärare av olika kulturer, hade tillfört projektet flera perspektiv på vad som kunde uppfattas som optimalt bemötande och gott samarbete. I det optimala bemötandet låg att man tog ett helhetsgrepp och att den sökande sattes i centrum på ett annat sätt än tidigare, vilket betydde att besökarnas behov lättare kunde tillgodoses. Det goda samarbetet kunde resultera i en samsyn, så att t ex socialsekreterarens och arbetsförmedlarens bedömningar av den sökande började överensstämma. Det i sin tur kunde betyda att kontakter underlättades också med motsvarande professioner utanför DELTA-aktiviteten (t ex för en arbetsförmedlare att tala med en socialsekreterare). Man kunde på ett enklare sätt än tidigare ta kontakt per telefon eller anordna möten för att hitta samverkanslösningar kring patienter. Nya rutiner utvecklades och kvaliteten ökade.
Nya rutiner utvecklades också så att dagen börjar och avslutas med att personalen tar sig tid att samtala om händelser som behöver diskuteras igenom. En aktivitet redovisade nya metoder att bedriva undervisning där utbildningen är mer behovs- och situationsanpassad med möjlighet för brukarna att delta efter sina egna förutsättningar. I ett annat projekt hade man utvecklats till att se de sökande i behovsgrupper istället för i målgrupper; ”istället för att vara mål för våra insatser utgår vi från behoven när vi tillsammans med sökande planerar för våra insatser”. I samma projekt talar man om att man organiserar sitt arbete på ett annat sätt än tidigare, synsättet på kollegor har förändrats, man har kommit bort från revirtänkande och fått ett gemensamt språk.
Sammantaget gavs i de 26 DELTA-projekten prov på alla fyra ovan nämnda ambitionsnivåer; alltifrån den kunskapsintegration som innebär att socialsekreterarna har fått mer arbetsmarknadskunskap och arbetsförmedlarna har fått mer kunskap om vad socialtjänsten är behjälplig med, till att man genom samarbetet rentav tycker sig ha fått ett nytt gemensamt språk. En höjd ambitionsnivå innebar ett arbete som kunde påkalla avsevärt med tid (!) och kraft. Det krävdes tid för gemensamma diskussioner för att få möjlighet att pröva något nytt. I ett projekt ansåg man att det tar ett eller ett par år att hitta en ny struktur för arbetet, ny metod och nytt förhållningssätt. Någon aktivitet har det uttryckt det så att ”samverkansprocessen bör ses som en lärandeprocess där frågor om makt, inflytande och känslor spelar stor roll”. I en annat aktivitet konstaterar man en samsyn utvecklats som innebär en slags gemensam yrkeskompetens. Resultatet kan tyda på att det i vissa aktiviteters lärandeprocesser utvecklats en organisatorisk kompetens, som innebär ett nytt sätt att arbeta på, där beslut växer fram i nya kommunikationsvägar grundade på gemensamma synsätt. I en aktivitet har teamkonsultationen permanentats, i ett annat har trepartssamtalet blivit en nödvändighet och i ett tredje används en ny metodik för att bedöma samtliga sökande.
Dostları ilə paylaş: |