Plenum den 9 januari 2009, kl. 09. 30


Ltl Sirpa Eriksson, replik



Yüklə 306,46 Kb.
səhifə7/8
tarix17.08.2018
ölçüsü306,46 Kb.
#71453
1   2   3   4   5   6   7   8

Ltl Sirpa Eriksson, replik:

Herr talman! Jag håller helt med ltl Folke Sjölund om att ett behandlingshem på Åland inte är ändamålsenligt. Det är inte det bästa för klienterna. Klienternas behov är olika. Jag har tittat på nätet om de olika behandlingshemmen och jag tycker att det är helt imponerande. Jag var inne på Svenska behandlingshem och det var så individuellt att jag inte kunde tro att det var sant. Tack!



Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! När ltl Folke Sjölund talade om ett eget behandlingshem här på Åland så begärde jag replik med anledning av att jag inte hade uppfattat vem som talade för det. Det fick jag just svar på. Jag vill också säga att jag har fått ett inspel om att man kanske borde ha ett eget behandlingshem här på Åland. Jag har tittat på det och kommit fram till ungefär samma slutsatser som ltl Folke Sjölund. Det vill säga att det är ganska kostsamt. Men många har också sagt att det är väldigt viktigt om man skall lyckas att man kommer bort från gänget och att få bryta det livsmönster man har och det talar också för behandling på annan ort. Utöver det visar det sig att vi inte kan fylla ett behandlingshem hela tiden och då ställer sig den frågan, vill vi verkligen ha missbrukare utifrån hit för att fylla vårt behandlingshem. Jag vill inte säga att jag kan det här på något sätt, men jag delar ganska långt ltl Folke Sjölunds uppfattning.



Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Det förefaller som om vi har gjort likartade analyser.



Vtm Gun-Mari Lindholm:

Herr talman! Jag har upplevt att en del har gett uttryck för en viss frustration för att den här debatten inte leder fram till något konkret. Jag själv hör till en av dem. Målet, resultatet är det viktigaste. Jag sade i mitt tidigare anförande att jag hade hoppats på redan när vi diskuterade det här initialt, att om vi skulle ha en sådan här debatt att det skulle resultera i någonting, kanske en manifestation, en resolution eller åtminstone någon form av meddelande. Jag uppfattade av ltl Camilla Gunells inlägg att hon hade samma tanke och önskade ett meddelande. Vi har som sagt inte i det här skedet en möjlighet att yrka på någonting det finns inte ens en motion i botten. Vi kan inte lämna in ett klämförslag. Men jag hoppas trots det att landskapsregeringen och specifikt landskapsregeringsledamot Katrin Sjögren tar det till sig att lagtinget skulle önska ett meddelande i det här ärendet. Jag hoppas att också ni andra grupper kan uttala ert eventuella stöd för det. Jag tycker att det skulle vara viktigt att vi åtminstone skulle åstadkomma det att vi till hösten eventuellt skulle kunna få ett meddelande. Det skulle också vara viktigt att man vet hur situationen ser ut efter sommaren och uppdatera oss angående situationen då.

En annan sak som jag också skulle önska lite synpunkter på från framförallt social- och miljöminister Katrin Sjögren, är om man ifrån den här debatten, när den parlamentariska gruppen tillsätts, att det uppdraget som den kommittén skulle få skulle utformas gemensamt, eftersom det kommer att finnas en representant åtminstone från varje lagtingsgrupp och eftersom det finns ett väldigt stort intresse och engagemang i ärendet. Detta för att man skulle komma på rätt att vi inte får någon form av kommittébetänkande som vi sedan återigen skall skjuta i sank utan att man redan från början skulle ha en gemensam linje och samordning. Detta kunde man göra t.ex. i nära samarbete med gruppledarna i lagtinget. Jag tycker att den här frågan är så pass viktigt att vi inte har råd att hålla på och ha en massa olika åsikter i den. Åtminstone så pass många gemensamma nämnare som möjligt och så kör man stenhårt fram i det arbetet att det faktiskt resulterar i också framåtsyftande åtgärder. Som jag sade tidigare, det görs mycket bra och de som gör arbetet skall ha all kredit för det.

Men det finns mycket synpunkter på hur man kunde vidareutveckla och vad som finns för dagen och vad det finns ett större behov av och vad man borde sätt mera krut på än hittills. Uppdraget kunde man sedan gemensamt skiva ned och man kunde ge mandatet, uppdraget vidare till regeringen men att man skulle få en gemensam skrivning på det som den här debatten har gett vid handen. Uppdraget skulle utformas gemensam av kommittémedlemmarna i samarbete med gruppledarna och sedan skulle det också komma ett meddelande till lagtinget så vi blir uppdaterade på hur situationen ser ut. Och att den sakkunskap och kompetensen som finns här i salen har gett frukt och att landskapsregeringen har tagit den till sig samt kommer med ett meddelande hur man kommer att arbeta vidare.

Åtminstone för min egen del skulle det kännas väldigt bra om vi skulle kunna avsluta den här debatten med att vi vet att arbetet fortsätter. Det blev inte endast en debatt, som i sig är bra, men det skulle också bli ett resultat och vi skulle kanske komma lite längre mot målet än vi är idag.

Vtm Gunnar Jansson:

Herr talman! Även om drogmissbruk inte är en åländsk uppfinning, sålunda uttryckt att om inte droger skulle ha uppfunnits någon annan stans så inte lär de heller ha blivit uppfunna på Åland, så får ändå inte debatten tystna. Liberalerna skall sörja för att, tillsammans med alla andra under de här goda konstruktiva villkoren, debatten fortsätter. Men debatten också syftande till konkreta åtgärder. Jag skall i detta korta anförande hålla mig till enbart den förebyggande delen av den typen av åtgärder.

I det globala perspektivet kan man jämföra vårt samhälle med andra samhällen. Fenomenen är de samma, problemen är de samma med andra samhällen. Fenomenen är desamma, problemen är desamma. Nyligen har jag och säkert andra läst en ganska bred studie om 1 000 barn och ungdomar i Nya Zeeland som följdes i en studie från Storbritannien, USA och Nya Zeeland om deras öde från födseln till 32 års ålder i förbindelse med användning av alkohol och droger, närmast marijuana. Utgångspunkten för studien var en lite egendomlig fråga men ändå ganska betecknande. Nämligen frågan, är det problembarn som använder droger eller är det droger som skapar problembarn? Studien besvarade frågan men den helt överskuggande slutsatsen i denna liksom i praktiskt taget alla andra studier är, den tidiga exponeringen.

Alltså den tidiga debuten har betydande och avgörande effekter för livet in i framtiden enligt den här studien då fram till 32 års ålder. Svaret är entydigt klart nej på bägge frågor. Man behöver inte vara problembarn för att få drogproblem. Det här är ett fenomen som slår så blint och oberäkneligt att alla utsätts för risk att träffas utav det och det är denna tidiga exponering som är avgörande. Nämligen de som i denna studie som började mer eller mindre regelbundet använda alkohol och eller droger före 15 års ålder kunde tydligt följas fram till 32 års ålder med alla de problem som därav följde. Om kriminalitet, om utslagning, om sjukdomar, framförallt veneriska sjukdomar, om graviditeter o.s.v. Och detta mer eller mindre oberoende av den egna bakgrunden.

Därför är det min uppfattning och det har också omvittnats under debatten är det den tidiga exponeringen som är så oerhört avgörande och därmed attityden till droganvändning. Jag vill inte här föra en diskussion om kollegan Danne Sundmans initiativ men min uppfattning är att det är attityden till droganvändning som utgör grunden för all förebyggande verksamhet. All förebyggande verksamhet och såsom vi har hört problemen löses bäst genom att man förhindrar att de uppkommer. Alltså ett samhälle i korthet där man inte använder droger. Man säger nej till droger. Jag borde kanske inte i den här stolen använda den bild som jag har använt men låt gå. Alltså lika onaturligt som det är att slå ihjäl grannen skall det vara att använda droger. Detta är en fråga om attityd.

Som jurist vet jag vad sanktioner betyder och vilka effekter sanktioner har. Attityder är oändligt mycket viktigare. Det är den tidiga debuten som är avgörande. I de förslag jag lade märke till i den inledande fasen av debatten, kollegan Anders Erikssons sju punkts program. Det som också framkom senare med alla dess förtjänster så tyckte jag att familjen hade en för undanskymd plats i det sammanhanget. Familjen och den närmaste omgivningen. Vilken oerhörd betydelse allt det har. Med andra ord. Man kan ha stora förhoppningar om att institutionalisera och t.o.m. institutionalisera bort problem. Men det finns problem som man inte kan institutionalisera bort på förhand. Där är det enbart den förebyggande verksamheten och attityden till verksamheten som avgör och där är det så att säga den minsta enheten hos oss, familjen den avgörande. Jag menar att det inte räcker med att säga att vi skall ha ett drogfritt samhälle. Det är närmast en fysisk begränsning utan det är en attityd till droger som räknas.

Jag vill avsluta, herr talman, bara med konstaterandet att även om lagtinget inte kan anta resolutioner, nej inte ännu, men det kanske kan åtgärdas nu med översyn av lagtingsordning och andra dokument för vår verksamhet. Det som vi nu diskuterar förekommer överallt i världen för det här är ett globalt problem och så skall det vara. Vi skall ta lärdom av det som sker i vår omgivning och kan vi bidra så skall vi göra det. Det finns t.ex. en organisation som jag känner väl, det vill säga ECAD, European Cities Against Drugs. Det här leder ofta in tanken på enheter mindre än landskapet och vår organisation. Det vill säga Mariehamns stad som intresserar mig särskilt och förhållningssättet i staden till det vi diskuterar men också våra övriga kommuner. De enheterna har en roll att spela i det här sammanhanget vid sidan av landskapet och framförallt familjen.

Ltl Danne Sundman, replik:

Herr talman! Det var trevligt att höra vtm Gunnar Janssons lite nya, bättre uppfattning om droger. Det var lite tveksamt under vicetalmannens tid som riksdagsledamot hur hans inställning då var till bl.a. cannabis så det gläder mig. När det gäller initiativet som jag tog att jag skall vara nykter hela 2009, och som vicetalman Jansson diskuterade, var det just för att påverka attityderna i samhället, för att skapa debatt och diskussion samt att var och en reflekterar över sin egen situation. Det tror jag faktiskt jag har lyckats med och vågar säga det själv att debatt har det blivit och det har varit upp på ledarsidor, i radioprogram o.s.v. Många har fått sig en behövlig tankeställare. Jag inbjuder fortfarande lagtingsledamöter att haka på mitt eller light varianten som ltl Mika Nordberg här förde fram att vara nykter första kvartalet och manifestera. Jag önskar höra från vicetalman Jansson om han kan tänka sig åtminstone Nordbergs variant.



Vtm Gunnar Jansson, replik:

Herr talman! Detta är ett mycket allvarligt ämne och jag inser väl att alla kolleger förhåller sig allvarligt och seriöst till det så frågan har den bärvidden att jag ogärna vill gå in i ett replikskifte om saken som jag redan sade i mitt huvudanförande. Däremot ställer jag betydande förhoppningar till den parlamentariska kommitté som nu kommer till och jag kommer nog för egen del också att ha flera möjligheter att delge min åsikt om ledamoten Sundman frågade efter.



Ltl Fredrik Karlström:

Herr talman! Det har varit en lång debatt och jag skall inte försöka förlänga den alltför mycket men jag har skrivit ner några punkter och några av dem tänkte jag ta upp. Inte alla som jag antecknat när jag har lyssnat på vad man har sagt i den här debatten.

Det första som jag tycker är viktigt och som ofta glöms bort och som man egentligen inte vill diskutera, är den viktigaste punkten tycker jag att knark är olagligt. Det blir en diskussion där man nästan går runt det faktum att den som börjar knarka bryter en av de lagar vi har satt upp i det här samhället att skall följas. Där kommer man in på nästa punkt som säger att får jag signalen ifrån samhället. Det är just den signalen som vi ger här att vi inte diskuterar här hur olagligt det är att knarka. Om du knarkar är det faktiskt inte värre att köra mot stoppskylten, det är värre att trimma mopeden gör du det tillräckligt många gånger skjuter vi t.o.m. upp ditt körkort. Det vet varje ungdom att det är väldigt illa att göra det. Men om du har knark i fickan så visar de senaste tio åren att det inte är så farligt från samhällets sida. En liten klapp på kinden och någon som säger att det där skall du inte göra och inte mycket mer än det händer.

Vart jag vill komma är, att vi för det första starkt måste ta avstånd från knarket och starkt driva på att den olagliga handlingen inte får förekomma och då tror jag att signalen från samhället måste vara stängare straff. Kanske ingen överraskning att jag säger det. Jag tror att det måste till kännbara straff för den som framförallt langar. Det kommer inte att rädda dem som sitter i träsket idag. Det kommer knappast att rädda dem som inom de kommande åren kommer att hamna där men på lång sikt tror jag på ett betydligt strängare system som verkligen säger att, om du bryter mot lagen kommer vi att straffa dig. Det kommer också att medföra att användandet av knark minskar. Det är helt min övertygelse. Om vi daltar som vi gör idag, alltså fortsätter det här systemet. För tjugo år sedan var det inte ett lika stort problem. Idag är det ett problem. Vad är skillnaden egentligen? Jo, det är mycket därför att det har blivit en liberaliserande syn på knark. Rockstjärnor använder det och det är inga stora problem. Man har bekanta som använder det lite nu och då och de kan sköta sitt arbete, det är inga heller stora problem. Så är den allmänna synen från ungdomarna och äldre. Men faktum är att det fortfarande är olagligt. Det är där jag tror att vi först och främst måste sätta in ett ordentligt arbete för att stärka upp det och inte acceptera det längre.

Det är också så från samhället sida nu att om du har brutit mot lagen tillräckligt länge så säger samhället att då tar vi hand om dig. Vi skickar dig på ett behandlingshem vi har en missbrukarvård som täpper till de snedsteg du har gjort och vi skickar bort dig en tid. Det är klart att vi skall ha en vård för den som vill sluta sitt missbruk men signalen är återigen från samhällets sida att det är inte så farligt om du börjar. Du åker fast några gånger, du får inte så mycket straff för det. Men när du har använt det tillräckligt länge, ja, då skickar vi dig på ett behandlingshem. Det är fortfarande inte så att du har begått en olaglig handling från början som uppmärksammas utan det är mera en vårdform, en synd om familjen, en synd om personen. Det är synd om dem som har hamnat in i det här träsket men det är fortfarande ett personligt ansvar från den här personen. Någon gång har man börjat. Någon gång har det varit roligt. Någon gång har det varit spännande. Någon gång har det varit intressant och häftigt och så har det fortsatt. Från samhällets sida har vi klappat på kinden och sagt att det här är inte bra men det finns annat som är värre som att trimma mopeden eller köra mot en stoppskylt. Detta är det första jag tycker att man borde göra någonting åt.

Bland övriga punkter som jag har skrivit ned och funderat runt är, hur många gånger man sedan skall hjälpa en missbrukare? Det är också de facto så att en missbrukare kommer aldrig att sluta med sitt missbruk om han inte själv vill det. Vi kan skicka dem på behandlingshem gång på gång och så är de där ett halvt år och så kommer de tillbaka och så hamnar de in i samma gäng som de umgicks med före de åkte iväg och många gånger återfaller man i sitt missbruk. Det är klart att vi skall hjälpa dem som vill bli fria från sitt missbruk men var går gränsen? Hur många gånger skall man få åka in och bli behandlad av skattebetalarna, så att säga, om man de facto kanske inte riktigt vill det innerst inne. Man fortsätter ju med sitt missbruk och det vet man när man tittar på alkoholister, det är ingen annan som kan ta det beslutet för en alkoholist att sluta. Det är bara alkoholisten själv. Oftast är det så att han går så långt ner i sitt missbruk att det inte finns något annat alternativ än att ta bort sig eller sluta och då är det många som slutar. Det är först när personen själv inser det som det går att hjälpa dem ur det.

Det här med vitt år och vitt kvartal och vit månad, det säger jag ingenting om. Vill man inte dricka alkohol så är det upp till var och en men jag tycker också att det blir en lite felaktig debatt runt det här allvarliga problemet. Problemet är inte om Fredrik Karlström dricker ett glas vin till sin fiskgryta som jag uppenbarligen inte borde göra, för drogmissbruket skulle minska om jag väljer bort mitt glas vin till min fiskgryta. Jag tror inte att det är så. Knark är olagligt, dricka vin är inte olagligt. Så länge vi har det så tror inte jag att ett vitt år, en vit månad eller vitt kvartal för en lagtingsledamot gör varken till eller ifrån antalet missbrukare på Åland. Om man sedan vill välja att vara utan alkohol så är det upp till var och en.

Jag har också tänkt mycket på att barn inte gör som man säger utan de gör som man gör, har man fått höra. Det anser jag inte heller att är rätt. Ett barn gör inte alltid som föräldrarna gör. Föräldrarna kör bil. Tillåter vi barnen att köra bil? Nej, det gör vi inte. Föräldrarna dricker vin. Tillåter vi barnen att dricka vin? Nej, det skall vi inte göra. De skall vara 18 år och så skall de ta ansvar för sin egen handling när de är 18 år. Före det skall det inte accepteras av föräldrarna. Det är inte bara så enkelt att säga att vi måste avstå från vin, vi skall avstå från öl och sålunda så kommer barnen att göra det framöver. Jag tror inte det är så. Däremot tycker jag att det vore en självklarhet att en förälder som har ett barn som är under 18 år, någon av de föräldrarna oavsett om man bor ihop eller om man är särbos, så måste någon av de föräldrarna alltid vara nykter och körduglig för att hämta sitt barn om de gör något felsteg någonstans.

Idag är det många gånger som föräldrarna säger att man accepterar sitt barns bortförklaringar att barnet skall sova över hos en kompis en fredagskväll. Det var så mysigt för föräldrarna hade just öppnat en flaska vin eller två och de kan inte längre fara och hämta. Då är det bara bra att den sover över hos en kompis. Det blir en undanflykt för föräldern att slippa ta sitt ansvar. Nu kan vi inte lagstifta härifrån att en förälder skall vara nykter, men jag anser att det borde vara sunt förnuft och så borde ett föräldraskap vara, att åtminstone en av dem skall vara nykter om man har ett barn under 18 år, så att de kan fara och hämta och ha kontroll på sina barn och veta var de är i alla lägen och inte ta den enkla vägen och skicka över ansvaret till samhället. Det där är några saker.

Det jag vill säga är att vi måste sluta dalta. Vi måste sätta fast dem som langar och att de får kännbara straff. Från samhället sida måste vi kanske utöka resurserna hos polisen. Utöka resurserna på gränsbevakningen. Men det finns fortfarande ett personligt ansvar hos den som knarkar. Det finns också ett ansvar hos föräldrarna. Men det finns ingen enkel patentlösning som räddar alla från droger utan det är små steg från vaggan till graven som gör det.

Det kan tyckas hårt att man skall vara för strängare straff, vilket jag är. Det kan tyckas hårt att man säger, hur många gånger skall man hjälpa en missbrukare? Jag har ställt mig frågan många gånger. Vi sätter väldigt mycket resurser på personer som kanske innerst inne inte vill sluta ännu. De har inte gått tillräckligt långt ned.

Det är inte enkelt det här, det håller jag med om men det måste också vara lagligt att dricka ett glas vin till sin fiskgryta så länge vi har de system vi har. Jag tror som sagt inte att mitt eller någon annan persons sunda användande av alkohol betyder att andra personer får problem med allvarliga drogmissbruk. Det tror jag inte, nej tvärtom.



Ltl Veronica Thörnroos, replik:

Herr talman! Det var ett väldigt klart och tydligt anförande som ledamoten Karlström hade och jag är bredd att stöda alla de tankegångar som ledamoten Karlström har. Jag tycker att det är ett fel att du skall ha ett strängare straff om du inte stannar vid en stoppskylt eller om du trimmar din moped jämfört med när du langar. Jag delar helt den åsikten. Jag tror inte heller det frälser drogproblematiken på Åland om jag inte dricker ett glas vin på tre månader eller ett år eller för resten av mitt liv. Skulle det göra det, så skulle jag vara beredd att gå in som nykterist, nu och för alltid, inga problem. Men ett bra anförande, tack ledamoten Karlström!



Ltl Carina Aaltonen:

Herr talman! Jag kan liksom ledamoten Karlström hålla med om att om man som lagtingsledamot avstår från att dricka alkohol under ett år, att det kanske inte har så stor betydelse. Men som förälder och som mamma till ett litet barn som växer upp tror jag att det har en väldigt stor betydelse. Barn vill ha närvarande vuxna som inte är påverkade av alkohol. Även om många familjer väljer att vara väldigt sparsamma med alkoholen när de är i sällskap med barn så finns det nog inte ett endaste unge som inte känner sig bekväm med vuxna som är påverkade av alkohol. Även om man blir gladare eller övervänlig eller sentimental så blir också de föräldrarna skrämmande och jobbiga att ha omkring sig. Som lagtingsledamot kanske det inte har någon betydelse men som förälder har det betydelse.



Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Där är vi helt överens ltl Carina Aaltonen och jag. Det var ingenting i mitt anförande som sade att det skulle vara på något annat sätt. Jag sade däremot att det borde vara ett krav att åtminstone en förälder måste vara nykter och körbar. Givetvis är det bäst om bägge föräldrarna är det men i dagens samhälle så är det många föräldrar som inte bor ihop och sålunda så bör dessa föräldrar prata med varandra. Är du på fest den här helgen så måste jag vara hemma så att jag kan fara och hämta vårt gemensamma barn. Det måste bli en diskussion där emellan. Nu har man oftast satt föräldrarnas viktiga kalasande främst. Kanske så att den här veckan har jag inte mitt barn, sålunda kan jag göra vad jag vill och så räknar man inte med den andra föräldern o.s.v. Det är nya tider som folk lever i och då är det klart att det är nya riktlinjer som måste dras upp. Sedan är det inte lagstiftaren som skall säga att föräldrarna skall vara hemma med sitt barn och vara nykter utan det borde föräldern själv förstå. Uppenbarligen gör ledamoten Aaltonen det. Det är bra.



Ltl Anders Eriksson, replik:

Herr talman! Jag håller delvis med ltl Fredrik Karlström när han pratar om hårdare straff, men det är ju så att allt inte är svart eller vitt. Det är inte den enda lösningen och det är det som gör den här problematiken så svår. Det krävs olika lösningar för olika problem. Om vi tar dem som mår väldigt, väldigt dåligt och börjar med narkotika tack vare de eller de som luras med på grund av olika orsaker, så tror jag att det absolut viktigaste är att de får hjälp tidigt. Där hjälper inte hårdare straff. Men sedan när det gäller s.k. tuffa knarkarna och langarna framförallt, där håller jag helt och hållet med. Där krävs det hårdare straff. Jag noterar själv en artikel i tidningen om en som kallas "chef för subutexförsäljningen" att han har varit dömd. Jag återkommer i nästa replik. Det jag vill säga är som sagt, att den enda lösningen inte är strängare straff. Det krävs mycket mera åtgärder.



Ltl Fredrik Karlström, replik:

Herr talman! Jag sade också i mitt anförande att det inte finns någon enkel patentlösning. Den enkla patentlösningen är inte bara strängare straff och så är allting klart, det är jag helt medveten om. Det måste in vård, särskilt när det har gått så pass långt som det här gått på Åland de senaste 5-10 åren, då hjälper inte ett strängare straff dem som sitter fast i träsket nu. Däremot som jag sade i mitt anförande så tror jag att ett strängare straff nu, om vi verkligen börjar visa från samhällets sida att det här är inte ett acceptabelt beteende, kanske ger resultat om 5-10 år men då skall det var stränga straff. Jag förespråkar inte dödsstraff som på många andra ställen i världen, det tror jag inte skulle fungera på Åland. Men i Singapore och Thailand och på många andra ställen i världen så står det stora skyltar när man kommer in i landet att har du knark med dig och är utlänning är det livstidsfängelse. Är du inföding är det dödsstraff. Punkt slut, det är inga diskussioner. Det gör att många tänker en gång extra. Givetvis har de problem med narkotika och knark där också men det sätter ribban vad samhället anser om användandet av knark och droger.




Yüklə 306,46 Kb.

Dostları ilə paylaş:
1   2   3   4   5   6   7   8




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2022
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə