Protokoll



Yüklə 275,29 Kb.
səhifə1/13
tarix22.11.2017
ölçüsü275,29 Kb.
#32603
  1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   13

protokoll

kongressen

1981




Synskadades Riksförbund




Innehåll


§ 1 Kongressens öppnande 4

§ 2 Hälsningar till kongressen 12

§ 3 Fastställande av röstlängd 13

§ 4 Stadgeenligt utlysande 13

§ 5 Föredragningslista och arbetsordning 13

§ 6 Ersättning till ombuden 15

§ 7 Bidrag till solidaritetsfonden 15

§ 8 Val av mötesfunktionärer och beredningsutskott 15

§ 9 Remisser till beredningsutskottet 16

§ 10 Ställningstagande till representantskapets rapport om förvaltnings­granskningen 18

§ 11 Kongressrapporten 18

§ 12 Fråga om ansvarsfrihet för styrelseledamöterna 18

§ 13 Fastställande av styrelsearvoden 18

§ 14 Val av förbundsordförande 19

§ 15 Fastställande av kandidatlista till val av styrelseledamöter 19

§ 16 Fastställande av årsavgift för 1982, 1983 och 1984 19

§ 17 Rapport om de senaste tre årens motioner 19

§ 18 Motioner till 1981 års kongress 19

§ 19 Förslag från programutskottet till nytt program för SRF:s samhällsarbete 31

§ 20 Styrelsens förslag till tolkning av SRF:s stadgar betr. uteslutning av stödjande medlem 59

§ 21 Förslag från arbetsgruppen för minskat beroende av insamlingsverksamhet 59

§ 22 Styrelsens förslag till plan för resursanvändning 1982-1984 65

§ 23 Val av styrelseledamöter 66

§ 24 Val av valberedning 67

§ 25 Val av programutskott 68

§ 26 Antagande av uttalanden 68

§ 27 Övriga frågor 69

§ 28 Permissioner 70

§ 29 Avslutning 70

Bilagor: 72


SYNSKADADES RIKSFÖRBUND PROTOKOLL

Kongressen Sammanträdesdatum

1981-10-12--16


Plats: Tylösands havsbad, Halmstad

§ 1 Kongressens öppnande


Kongressen öppnas av SRF:s ordförande Bengt Lindqvist:



"På förbundsstyrelsens vägnar ber jag att få hälsa alla välkomna till den första kongressen inom Synskadades Riksförbund. Vi inom Synskadades Riksförbund hävdar tanken på alla människors lika värde. För oss betyder detta. att alla människors behov är lika viktiga, att allas behov måste läggas till grund för planeringen av olika åtgärder i samhäl­let och att resurserna måste fördelas så att alla får lika del av det som erbjuds. När vi diskuterar synskadades situation, sker det utifrån denna grundläggande uppfattning. För oss är det naturligt att område för område jämföra synska­da­des situation med den som gäller för andra människor. Givetvis hävdar vi också, att allt det som kan göras för att skapa likvärdiga och rättvisa förhållanden mellan synskadade och andra människor också ska göras.
Hur ser då situationen ut för landets synskadade idag? Som svar på den frågan vill jag först och främst hänvisa till förbundsstyrelsens rapport till kongressen, som bär titeln Synskadad 1981. Den ger på ett konkret och mycket överskådligt sätt besked både om synskadades situation och var vi står i arbetet idag. Men jag vill ändå tillåta mig några allmänna reflektioner i ämnet.
Det ställs allt större krav på synförmågan i det moderna samhället. Man måste kunna se mycket bra för att klara trafikmiljön i tätorten. Man måste kunna se bra för att klara självbetjäning och skyltning i olika sammanhang. På arbets­marknaden ersätts allt flera fysiska arbeten av högutvecklade maskiner, som människan med synens hjälp kon­trollerar. Att snabbt kunna ta del av information och bearbeta den för olika ändamål blir allt viktigare i det högteknologiska samhället. Ju längre denna utveckling fortskrider, desto större blir synskadades svårigheter att delta. Man kan därför påstå att den allmänna utvecklingen i sig skapar allvarliga problem för synskadade och att klyftorna kommer att öka mellan synskadade och seende om inte denna utveckling förändras. Samtidigt kan vi iaktta att det på område efter område finns enorma skillnader i möjligheterna till delaktighet mellan synskadade och seende. Särskilt upprörande är det, att arbetslösheten bland synskadade är större än hos de allra flesta andra grupper i samhället. Avsevärda begränsningar finns också i synskadades möjligheter till en meningsfull fritid och till upplevelser och gemenskap inom kulturen.
Nu är handikappåret snart slut, det år vi fäste så stora förhoppningar vid. Det är därför dags att ställa frågan: Vad har det här året då gett oss? Det råder inget tvivel om att handikappfrågorna under 1981 fått betydligt större uppmärksamhet än tidigare ute i samhället. Tusentals arrangemang har genomförts runt om i landet. där huvudtemat varit handikappades situation. Allt detta är vi naturligtvis glada för. Men detta är inte det viktigaste som hänt under handikappåret. Handikappåret kommer att gå till historien som det år då handikappade för första gången fått vidkännas påtagliga försämringar i de åtgärder som riktar sig direkt till dem. Pensionerna, handikappersättningen, vårdbidraget och mängder av andra bidrag har urholkats. Sjukvårdskostnaderna har höjts kraftigt. Taxorna för färdtjänst och hemtjänst har på många håll höjts drastiskt och inom en del landsting har man gjort inskränkningar i hjälpmedelsförsörjningen. Detta och mycket annat av samma slag är facit av handikappåret hittills.
Nu kommer regeringen med ytterligare ett sparpaket. Dess inriktning gör, att man nu på allvar måste fråga sig vart vårt land är på väg. Av de sammanlagt fyra miljarderna som ska sparas tas nämligen nästan tre miljarder från förtidspen­sionärer, ålderspensionärer och handikappade. Det går ut över pensionerna, bostadstilläggen, pensionärernas särskilda skatteavdrag, lönebidragen till kommunerna. resurserna till Samhällsföretag och pensionärs- och studentrabatterna på SJ. Samtidigt kan vi vänta, att regeringen i budgetpropositionen för det kommande året kommer att föreslå besparingar på ytterligare åtta miljarder. Om dessa besparingar har samma inriktning som hittills, blir det rena dråpslaget mot våra grupper.
Thorbjörn Fälldin och Ola Ullsten - sluta upp att försämra situationen för landets handikappade. Tag pengarna från grupper som har bättre råd och skapa en politik som mobiliserar och aktiverar människorna istället för att passivisera och isolera dem!
Men hur blir det då med alla de insatser och åtgärder som vi just nu arbetar för och som är avsedda att förbättra synskadades situation i olika avseenden? Arbetet går nu mera trögt och vi måste räkna med flera motigheter framöver. Än­då har vi inget val. Vi måste kämpa vidare. Jag ska där­för i korthet beröra förutsättningarna för vårt arbete på en del viktiga områden.
Inom utbildningsområdet arbetat integrationsutredningen vidare. Man är nu i färd med att utforma sitt slutbetänkande. Inom SRF räknar vi med att därmed mera slutgiltigt få ordning på stödorganisationen till integrerade elever i grundskola och gymnasium. Vi har idag flera informationer om att kommunerna håller på att bli mera restriktiva när det gäller hjälpmedel och kompanjonlärare till synskadade elever. Det finns också exempel på kommuner som på ett upp­­­rörande sätt försökt förmå föräldrar till synskadade barn att skicka sina barn till specialskolan på Tomteboda för att kommunerna själva skulle slippa från en del kostnader. Mot en sådan cynisk inställning reagerar SRF med all kraft.
Arbetsmarknadssituationen har inte förbättrats nämnvärt trots de ansträngningar Arbetsmarknadsverket gjort. Ändå inger Arbetsmarknadsverkets något skärpta hållning ifråga om tillämpning av främjandelagen visst hopp för framtiden. Mot detta står den starkt försämrade arbetsmarknadssituationen i landet. De lokala arbetsmarknadsundersökningar som gjorts inom vårt förbund visar att cirka 25% av synska­dade i arbetsför ålder idag har arbete. Motsvarande siffra för befolkningen som helhet är cirka 70%.
Överföringen av yrkesrehabiliteringen för synskadade till de nya arbetsmarknadsinstituten tycks hittills ha inneburit, att arbetet bedrivs i stort sett efter samma riktlinjer som förut. En arbetsgrupp inom AMS, i vilken också representanter för SRF deltagit, lägger nu fram förslag om en decentraliserad yrkesrehabilitering för synskadade. Tanken är att sådana enheter ska finnas på elva ställen i landet. Vi hoppas att yrkesrehabiliteringen därmed ska bli mera offensiv och utåtriktad än hittills.
På rehabiliteringsområdet händer just nu flera viktiga saker. Kurserna för synskadade vid folkhögskolan har kommit igång och erfarenheterna därifrån är mycket positiva. Den särskilt gynnsamma sociala miljö folkhögskolorna kan erbjuda kan uppenbarligen bli en stor tillgång i den fortsatta kursverksamheten. Också synskadade med andra handikapp deltar i folkhögskolekurserna. De första särskilda kurserna för utvecklingsstörda synskadade har nu också påbörjats och fler är att vänta under innevarande läsår. När det gäller flerhandikappade har SRF för övrigt erhållit ett extra organisationsstöd för att förbättra organisationens möjlighet att hävda flerhandikappades intressen. Verksamheten kommer att omfatta utbildning av förtroendevalda och tjänstemän i flerhandikappfrågor, rådslag och konferenser.
Det går trögt med införandet av s k rehabiliteringslag inom landstingen. Det är emellertid viktigt att vi fortsätter att arbeta för att få sådana lag till stånd. Inte minst med hänsyn till det mycket splittrade huvudmannaskapet på rehabilite­ringsområdet. I samband med de nya kurserna för synskadade vid folkhögskolor har nu äntligen en reguljär utbildning av heminstruktörer kommit igång. Vi kommer nu myc­ket snabbt att kunna öka antalet heminstruktörer och det är viktigt att länsförbund och lokalföreningar utövar påtryckning på kommunerna så att de befintliga utbildningsresurserna verkligen utnyttjas.
På kulturområdet är det givetvis dagstidningsfrågan som dominerar. När försöksverksamheten vid Kronobergaren sommaren 1978 hade pågått i ett halvår visste vi in i minsta detalj hur tillgången på dagstidningar skulle kunna organise­ras. Mer än tre är senare kan vi nu konstatera att försöks­­verksamheten fortfarande pågår och att det ännu inte finns något konkret förslag på hur ett presstöd till denna verksamhet ska se ut. Från SRF:s sida har vi gång på gång upprepat, att vi kan nöja oss med en ganska låg ambitionsnivå både när det gäller omfattningen på det inlästa materialet och den kvalitativa utformningen. Vi har förklarat oss tillfredsställda med en inläsning på 60-90 minuter. Det är faktiskt bara några få procent av det totala tidningsmaterialet. Vi har förklarat oss beredda att i en första omgång satsa på enbart ett tiotal av landets 150 dagstidningar. Vi har sagt att utbyggnaden därefter kan ske under en följd av år. Trots detta tycks man på olika håll anse, att vi synskadade i dagstidningsfrågan ställer orimliga krav. Jag måste fråga mig vilka värderingar man i så fall utgår ifrån. Hur långt vill man försöka pressa oss tillbaka i en fråga som så uppenbart rör sig om en fundamental rättighet? Jan-Otto Modigh - sätt fart på din utredning! Tag fasta på våra inviter! Lägg fram ett förslag till presstöd och finansiera det genom omfördelning inom det befintliga presstödet! Vi ska därefter se till att de olika politiska partierna visar var de står i den här frågan.
Även när det gäller litteraturförsörjningen för synskadade pågår en viktig statlig utredning. Talbokskommittén kommer att lägga fram sina förslag vid årsskiftet. De kommer med största sannolikhet att innebära att man understryker den viktiga rollen för kommun- och länsbibliotek ifråga om talboksförsörjningen. På det här området kommer det därefter att bli ytterst viktigt att lokalföreningar och länsförbund inom SRF trycker på för att få fram de resurser som behövs på de olika nivåerna. Troligen kommer talbokskommit­tén också att föreslå ett särskilt statligt stöd till stimulans för uppbyggnaden av verksamheten ute på fältet. Det blir SRF:s sak att söka få igenom ett sådant förslag i riksdagen.
På en punkt upplever jag starkare än någonsin att utvecklingen nått fram till ett vägskäl. Sverige är på väg in i dataåldern. Det betyder att människor som kan se kommer att erbjudas flera olika högeffektiva informationsmedier. Om ingenting görs för att synskadade ska kunna få del av denna utveckling, kommer vår grupp att bli hopplöst akterseg­lad. Det finns uppenbarligen tekniska möjligheter och de måste nu tillvaratas. Den satsning på forskning och utvecklingsarbete som tidigare aviserats inom förbundet och som nu påbörjats, kommer därför i första hand att inriktas på detta område. Jag hoppas därför att vi under de närmaste åren får uppleva flera olika försök där både punktskrift och syntetiskt tal används för att göra bildskärmstext och annan liknande information tillgänglig för synskadade. Den här gången står mycket på spel och vi får inte missa tillfället.
Den ökade satsningen på miljöanpassning för synskadade som förbundet gjort de båda senaste åren börjar nu ge resultat. I olika skrifter presenterar förbundet synskadades krav på miljön i sådana former att arkitekter och andra planerare kan börja omsätta våra krav i åtgärder. Givetvis åter­står mycket att göra, men det är ingen tvekan om att de resultat som redan uppnåtts rönt stor uppskattning ute i sam­­hälIet.
Inom SRF pågår för närvarande en utredning av synskadade barns och ungdomars fritidssituation. Genom detta arbete har vi kunnat göra många intressanta iakttagelser. Integrerade synskadade ungdomar är ofta isolerade från sina seende kamrater på fritiden. Det är påfallande hur litet de synskadade ungdomarna vet om vad deras seende kam­­rater faktiskt har för sig. Synskadade ungdomar gör myc­ket mindre av sin fritid och spridningen på olika aktiviteter är mycket mindre hos dem än hos seende ungdomar. Den låga anspråksnivå som vi så väl känner från vuxna synskadade utvecklas således tidigt hos våra ungdomar. Det blir en viktig uppgift i fortsättningen att dra slutsatserna av den pågående utredningen. Olika former av försöksverk­samhet inom kommunerna för att integrera synskadade i ungdomsverksamhet av olika slag kommer att behövas.
Även beträffande äldre synskadade pågår utredningsarbete inom SRF. Det är ännu för tidigt att dra några slutsatser av detta. En sak är emellertid klar, den förnöjsamhet och låga anspråksnivå som kännetecknar äldre människor överhuvudtaget, är ännu starkare utpräglad hos äldre synskadade. Bristen på information, impulser och upplevelser leder successivt till att människor slutar ställa krav på sin omgivning och finner sig i ett liv på lägre nivå. Resultatet blir ofta ensamhet och ett liv utan aktivitet och stimulans. Kanske blir detta den viktigaste uppgiften för förbundet att ta itu med som ett resultat av äldreutredningarna.
Inom det internationella fältet finns flera intressanta ting på gång. FN:s handikappolitiska program för 80-talet ser ut att bli en framgång. Tillsammans med SIDA och UD har handikapprörelsen arbetat fram metoder som nu prövas i syfte att öka handikappinsatserna inom det bilaterala svenska biståndet. Handikapprörelsen har under året bildat ett eget biståndssekretariat, där givetvis SRF deltar. SRF genomför seminarier och olika utbildningsprojekt för att stärka och stödja våra broderorganisationer i u-länderna. Förbundsstyrelsen har tagit initiativet till en solidaritetsfond, vars resurser ska gå till stöd för föreningsarbetet i u-land. Vi är både glada och stolta över det klart ökade engagemanget bland SRF:s medlemmar för vårt internationella arbete. Som situationen ser ut för de kanske 30 miljonerna synskadade i u-länderna måste våra ansträngningar under 80-talet öka, om de ska ha någon som helst effekt.
Så några ord om det inre arbetet inom förbundet. Det s k ombudsmannaprojektet pågår som bäst. SRF har nu träffat avtal med nio länsförbund om inrättande av ombudsmannatjänster och sju tjänster är redan besatta. Vi hoppas klara ytterligare tre under 1981. Enligt våra planer ska vi under 1982 anordna två ombudsmannaskolor och anställa ytterligare 10-12 ombudsmän. Samtidigt planerar vi, att nu göra insatser för att utveckla bättre och effektivare arbetsmetoder för det intressepolitiska arbetet på olika plan.
En annan av våra viktigaste inre verksamheter är med­lems­skolan. Svårigheterna att erhålla vuxenstudiestöd för våra funktionärskurser vid folkhögskola ökar efter hand. Vi har kommit in i en valsituation där vi tillsammans får ta ställning till vilken typ av kursverksamhet som är viktigast att få finansierad för oss - medlemsskolans olika delar eller olika kurser inom den allmänna folkbildningen. I övrigt är tillströmningen nu god och stabil till de olika stegen inom medlemsskolan. Jag kan också berätta, att SRF:s medlemsskola väckt uppmärksamhet långt utanför organisationen. Inom andra handikapporganisationer, inom studieförbund och folkhögskolor, ja till och med i de övriga nordiska länderna, finns nu ett stort intresse för den medlemsskola och funktionärsutbildning som SRF byggt upp.
Arbetet inom SRF utgår givetvis från synskadades erfarenheter och behov. Förbundsstyrelsen har som bekant anslagit en större summa pengar för att stimulera uppsökande verksamhet inom länsförbund och lokalföreningar. Vi hoppas att många ska ta fasta på denna nya möjlighet och genomföra värdefulla projekt för att skaffa organisationen kontakt med flera synskadade och för att aktivera dem som sällan eller aldrig kommer på våra olika möten. Förhoppningsvis kan vi också utnyttja den service som nu kommer genom HCK:s medlemsvärvningskampanj. Meningen är exempelvis att namn- och adressuppgifter på samtliga förtidspensionärer i landet via HCK ska lämnas ut till förbund och föreningar. Man kommer också att genomföra olika aktiviteter tillsammans med de lokala försäkringskassorna.
Det finns en skarp kontrast mellan det ekonomiska och politiska läge jag inledningsvis beskrev och de många konkre­ta och framtidsinriktade insatser som just nu är på gång inom förbundet. Många frågar sig naturligtvis, hur vi nu ska arbeta och om det överhuvudtaget är någon mening med att lägga ned stor möda på alla våra olika projekt. Svaret är, att det nu är viktigare än någonsin med ett hårt och mål­medvetet arbete på alla plan inom förbundet. Aldrig förr har det varit så viktigt att noggrant bevaka vad som händer inom landsting, kommuner och på det statliga planet. Det gäller att i tid upptäcka planer på nedskärningar och försämringar. Det gäller att på alla sätt utnyttja ett positivt intresse för en idé eller ett projekt.
Samtidigt finns en utveckling på många områden som stäl­ler allt större krav på länsförbund och lokalföreningar. Det kanske främsta exemplet finns inom rehabiliteringsområdet. Den tid är nu förbi, då riksförbundet ensamt kunde bevaka allt som händer på detta och andra områden. En av de viktigaste uppgifterna i det inre arbetet inom förbundet under den kommande kongressperioden blir därför att på alla sätt stärka länsförbunden och lokalföreningarna och göra dem bättre rustade för de många viktiga uppgifter som väntar i framtiden.
Inom vårt förbund har det alltid funnits gott om idéer och förslag på vad som kan göras för att förbättra synskadades situation. Så är det också idag. Det förslag till nytt program för SRF:s samhällsarbete som ska behandlas av kongressen innehåller mängder av intressanta idéer och lösningar som nu ställs under debatt och prövning. Också förslaget från arbetsgruppen för minskat beroende av insamlingar innehåller åtskilligt av nytänkande. Kongressen ställs också inför ett förslag på hur vi ska disponera våra ekonomiska resurser under den kommande treårsperioden. En och annan ekonom kanske höjer på ögonbrynen när man finner att förbundsstyrelsen föreslår att inemot elva miljoner under den kommande kongressperioden ska tas ur kapitalet för att klara den verksamhet som förbundsstyrelsen föreslår. Men denna satsning ska ses mot bakgrund av de ökande svårigheterna ute i samhället. Medlen ska främst sättas in för att stärka organisationen på läns- och lokalplanet och för att ta tag i de viktiga frågorna inom forskning och utvecklingsarbete. Jag är övertygad om att vi kommer att fä en intressant och livlig debatt under den kommande veckan. I övrigt hoppas jag att kongressen ska präglas av gott kamratskap och rimliga arbetsvillkor.
Kamrater, kongressen äger rum vid en tidpunkt då mycket står på spel i vårt samhälle. Pessimism och egoistiska strömningar tar lätt överhand i ekonomiskt svåra tider. Om vi ska lyckas i vårt arbete, måste vi bryta mot denna utveckling. Låt oss se till att optimism och tro på framtiden präglar de beslut kongressen fattar. Låt oss än en gång visa, att SRF är en vital och kraftfull organisation som är att räkna med i kampen för ett bättre och rättvisare samhälle för alla människor.
Med denna förhoppning ber jag att få öppna 1981 års kongress".



Yüklə 275,29 Kb.

Dostları ilə paylaş:
  1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   13




Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2022
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə