| 3. Det professionella nätverkets resignation
Under 1980- och 1990-talet fanns inom de professionella nätverken (kommunens flyktingmottagningar, hälso- och sjukvården, socialtjänsten) ett starkt engagemang för asylsökande flyktingbarn och deras familjer. Som ett exempel på detta vill vi framföra händelserna kring familjerna Sincari i Åsele. Alla var på olika sätt berörda. Nästan hela samhället ställde upp för de båda familjerna liksom det professionella nätverket,: kyrkan, skolan och skolsköterskan, socialtjänsten, vårdcentralen, barnkliniken och BUP.. Alla arbetade tillsammans, både för att barnen och föräldrarna skulle ha det bra för stunden men också för att de skulle få stanna i Sverige. Alla hoppades – och det hoppet nådde fram till barnen!
Idag har det professionella nätverket kring drabbade familjer tunnats ut och drabbats av utmattning. Många professionella upplever att deras insatser och bedömningar motverkas av en allt hårdare beslutspraxis. Ambitiösa expertbedömningar och intyg avfärdas i allt högre utsträckning av Migrationsverket och Utlänningsnämnden vilket bidrar till resignation också hos dem som har kunskap och möjlighet att ge barnet stöd. Detta har fört med sig att man på sina håll har blivit alltmer obenägen att ta sig an de drabbade barnen och undviker att skriva intyg. Det har till och med blivit så att somliga familjer inte bara upplever personal inom olika professioner som resignerad utan som ett hot.
Slutsats
Tröst- och trygghetssystemets sammanbrott beror på att asylprocessen, som är präglad av ”a culture of misbelief”, är praktiskt taget utan hopp och att varken föräldrar eller professionella idag orkar fungera som det vikarierande hopp barnen behöver. Därmed öppnas porten från en mer normal ”depressive withdrawal” till en ”learned helplessness and hopelessness”, kanske i form av ett Pervasive refusal syndrome.
Att återställa tröst- och trygghetssystemet är därför en primär uppgift om man vill undanröja förutsättningarna för PRS.
Dostları ilə paylaş: |
