Rättsstaten

Politik och kultur.

Det finnes väl knappast något politiskt eller nationalekonomiskt verk från nyare tid, vilket icke ägnar avsevärt utrymme åt "den sociala frågan". Även om författarna äro mycket litet på det klara med detta problems räckvidd och osäkra på vad det i grund och botten innebär, så dryfta de dock alla detsamma såsom ett slags medgivande åt vad tidsandan kräver. Och icke ens de mest konservativa författarna utgöra i detta avseende något undantag.

Vad är det då tidsandan kräver? Den fordrar att den sociala frågan skall betraktas som ett problem, som omspänner hela tillvaron. Och för dess lösande kräves intet mindre än att det skall lämnas anvisningar om huru de offentliga institutionerna skola ingripa mot varje olägenhet i människolivet och avhjälpa densamma; anvisningar icke endast om vad staten skall göra, när medborgarna blivit överfallna eller bestulna eller utsatta för andra rättskränkningar, utan också om vad den skall företaga gent emot sådana olägenheter som äro förenade med ålderdom, sjukdom och arbetslöshet. Ja, man räknar till det sociala problemets lösande offentlig hjälp till personer, vilka lida under följderna av lättja, oduglighet och slöseri!

Efter att hava antagit dessa dimensioner är det som "det sociala problemet" blivit det egendomliga monstrum, vilket det förbehållits vår tid att på alla sätt omhulda och göda och vilket därför torde förtjäna en särskild undersökning.

Man måste då först och främst fästa uppmärksamheten på att begreppet i denna hypermoderna form icke är särdeles klart, ty där det finns ett socialt problem, där måste det också med nödvändighet finnas ett individuellt problem, som icke utan vidare kan skjutas åt sidan - och som kanske rent av är det viktigaste. Det är ologiskt att betrakta den ena sidan av ett komplementförhållande såsom hela saken. Och om man länge stirrat på ett grönt plakat och därpå fäster blicken på ett vitt, så inställer sig den röda komplementfärgen av sig själv. Därför måste man väl nu söka finna sig i att det individuella problemet ånyo börjar framträda och kräva plats eller att åtminstone kräva, att man skall ha godheten säga var gränslinjen går. Framför allt på denna punkt är det som den moderna tidsandan är i behov av revision. Och har man funnit gräns­linjen mellan det sociala och det individuella, så blir det nästa fråga att skilja mellan de sociala uppgifter, vilka äro egentliga statsangelägenheter, och de som måste lösas genom privata sam­manslutningar.

Låt oss till förtydligande härav skärskåda fattigdomsproblemet! - Men detta är ju avgjort ett socialt problem, om något skall vara det! torde de utropa, som äro uppfödda med den moderna politiska lärdomen. - Nej, långt ifrån! Fattigdomen är överhuvud alls icke ett begrepp, som politik och socialekonomi omedelbart kunna arbeta med; fattigdom och olycka äro endast motiv till att på ett eller annat sätt ingripa; i övrigt ha de icke något bestämt att säga. Att en person icke äger någonting är ett högeligen mångtydigt symptom, ofta resultatet av många olika faktorer, vilka delvis äro rent individuella (bristande begåvning, lättja, slöseri o.dyl.) och delvis av social natur. Av de senare kunna några vara oförrätter av det slag, som blott staten kan tänkas avhjälpa (genom avskaffandet av vissa privilegier eller genom att mera omsorg ägnas åt barnens vård och uppfostran), medan åter andra kunna avlägsnas genom vissa privata sammanslutningar (sjukdomsförsäkringar, försäkringar mot arbetslöshet och andra dylika). Och det är ett lika oförlåtligt kvacksalveri att behandla fattigdomen efter en enda schablon och såsom en enkel och osammansatt företeelse, som det skulle vara att inom läkekonsten behandla symptomet feber på ett och samma sätt i alla olika fall utan att fråga efter orsakerna. Man kan visserligen ofta få febern att sjunka genom användandet av feberstillande medel, liksom man också kan lindra smärtan genom användandet av morfin, men var och en vet vad en sådan behandling betyder: den minskar endast symptomet men avlägsnar ej orsaken till sjukdomen. Av alldeles samma slag är emellertid den behandling, som söker minska fattigdomen, lindra och maskera den genom universalmedlet "hjälp", denna bekväma, tafatta och populära kvacksalvarmetod, enligt vilken man med penningsedlar lägger plåster på det onda i stället för att uppsöka orsakerna till detsamma och de många punkter, där man kan ingripa mot det.

Vi ha ovan berört hurusom man också i "näringslivets upphjälpande" sett en väsentlig, social uppgift, ja, till och med ett lämpligt ändamål för statens verksamhet. På samma sätt är kulturen för många en verksamhet, vilken blott kan trivas i skydd av ett kraftigt understöd från statens sida, medan det däremot för varje invigd framstår såsom ett banalt faktum att kulturen till hela sitt ursprung och sitt väsen är ett alltigenom individuellt fenomen, som icke blott icke är i behov av officiell hjälp utan som helt enkelt icke tål någon inblandning, varför staten endast kan förfuska saken genom att antingen själv söka frambringa kultur eller genom att "upphjälpa" den kultur som finnes - bortsett ifrån att staten alls icke råder över några medel för en sådan uppgift.

I och med att vi i de föregående kapitlen nämnde och skisserade de gemensamma uppgifter, som måste anses ligga inom rättsstatens rätta område, så gåvo vi därmed också indirekt till känna, att till allt, som ligger utanför detta område, har statsmakten absolut icke någon etisk befogenhet att använda de gemensamma medlen.

Detta gäller således om allt direkt avhjälpande av fattigdom, sjukdom, skador genom olycksfall, arbetslöshet, med ålderdomen förenade olägenheter o. dyl.

Det vare långt ifrån oss att påstå, att alla dessa förhållanden äro staten ovidkommande; tvärt om bör statsmakten ha så att säga ett öga på varje finger för att kunna efterse om icke några av dessa olyckor bero på rättmätiga missförhållanden, som det är det offentligas uppgift att avlägsna. Statsmakten skall just icke låta allt vara som det är, förgätande skillnaden mellan rätt och orätt och förbiseende de övergrepp, som århundraden givit hävd genom lagarna och varigenom tusenden och åter tusenden berövats sin rätt till meddelaktighet i naturtillgångarna och därmed på förhand stämplats till en pariakast, vilken ofta gått miste om de mest elementära lyckobetingelserna; nej, den får icke ett ögonblick lämna allt detta ur sikte och lita på att den blinda världsutvecklingen skall avhjälpa missförhållandena - oberoende av mänsklig vilja. Men den måste å andra sidan med lika stor fasthet och klarhet skilja emellan vad som kan vara statens uppgift i fråga om dessa missförhållanden och vad den måste överlämna åt andra makter att rätta.

Förhållandet kan i korthet skisseras på följande sätt. Det är statens uppgift att avlägsna alla av lagstiftningen stödda hinder för att den enskilde skall kunna få det rättmätiga vederlaget för sitt arbete, alla företrädesrättigheter, som hindra den individuella fliten att erhålla det rätta utbytet. Det är dess uppgift att skapa en lagstiftning och administration, som skyddar vars och ens rätt förvärvade privata ägodelar och hans medfödda andel i de ting, vilka aldrig med rätta kunna bliva privat egendom. Och där statsmakten till fullo fyller denna uppgift, kan ingen med fog beklaga sig över densamma och kräva mera. Staten skall skapa grundvalen, varpå var och en som vill kan basera en självständig och trygg existens; och detta krav uppfyller den genom att först och främst hävda att ingen människa födes besittningslös, utan att alla och envar tvärtom ha rätt till meddelaktighet i naturtillgångarna. Därigenom beredes varje individ existensmöjligheter, möjligheten att undgå fattigdom och olycka och möjligheten att genom egen kraft och genom frivilliga sammanslutningar med andra avvärja de olyckor, som kunna åtfölja sjukdom, ålderdomen o. dyl. Frågan är nu blott om han vill. Men just detta, om han vill, vägra vi att betrakta såsom ett socialt problem.

I och med att staten inskränker sig till att väsentligen hävda denna rättsgrundval, tvingar den visserligen varje enskild människa att stå på egna ben och att lita på sig själv, men den gör det också möjligt för henne att verkligen intaga denna självmedvetna, upprätta hållning. Det moderna idealet att stå bugande med hatten i handen och sneglande åt statskassan efter en skärv är icke någon normal hållning och icke någon värdig ställning för en statsmedborgare. Men vi äro också övertygade om att de fattiga i samhället, som för övrigt icke äro ensamma om att intaga denna ställning, förmått vänja sig vid densamma, endast emedan ingen med eftertryck upplyst dem om att det finns en rätt, som de kunna kräva.

Men kan det då betraktas såsom bevisat att man verkligen genom det föreslagna enkla medlet, jordvärdenas nationaliserande och deras användande uteslutande för gemensamma uppgifter, skall kunna uppnå det, som man här påstås skola uppnå, nämligen skapandet av möjligheter för en sorglös existens, möjligheter, som det sedan blir den enskildes sak att använda sig av eller icke?

Jag tror att man måste medgiva att den orsaksförbindelse, som, enligt vad en del nationalekonomer påvisat, måste finnas mellan ifrågavarande reform och vissa sociala verkningar, framför allt dennas inverkan på arbetslönen, är så ovedersäglig som endast fä nationalekonomiska sanningar. Man har visserligen på en del håll betvivlat densamma, men man har aldrig kunnat direkt motbevisa den.

Vi kunna här endast inlåta oss på en helt kort utredning av spörsmålet.

Medan alla egentliga skatter leda till fördyrandet av de ting, på vilka man lagt skatt, har däremot jordvärdesavgiften en rakt motsatt inverkan, ty den kommer att sänka salupriset på jorden (med avgiftens kapitalvärde). Då en jordvärdesavgift skulle omintetgöra alla de spekulationsförhoppningar, som nu äro knutna till jorden, och då det icke längre skulle löna sig att hålla obrukad eller dåligt brukad jord borta från marknaden, alldenstund samma avgift skulle erläggas för sådan jord som för motsvarande väl använd areal, så skulle jorden bliva lättare tillgänglig för alla dem, som skulle vilja köpa ett stycke jord.

Det framsteg, som denna reform skulle medföra, skall man emellertid icke söka i själva prissänkningen i och för sig, då elenna ju väsentligen är av nominell art, utan i de förbättrade villkor för arbetet, vilka skulle skapas genom denna nya ordning. För att man riktigt skall förstå dess sociala verkan, måste man uppmärksamma det sakförhållandet, att arbetet genom elenna nya ordning kommer att befrias från den dubbelbeskattning, som finns under nuvarande förhållanden, då förutom elet köppris på jorden, vilket tillfaller de privata monopolinnehavarna, skatt lägges på arbetsprodukter och livsförnödenheter. Avgiften för förvärvandet av ett jordstycke, fastighetsskulden, kommer den nya ordningen icke att avskaffa, ty den är en avgift, vilken står i ett rättfärdigt förhållande till den särskilda fördel, som besittandet av detta bestämda jordstycke, denna bestämda plats på jordytan, representerar i förhållande till andra jordarealer - men den väsentliga skillnaden är den, att medan denna avgift nu erlägges till privata monopolinnehavare, som använda densamma för sina speciella intressen, så skall den enligt den nya ordningen erläggas till staten, vilken endast får använda den för gemensamma uppgifter; och samtidigt komma alla andra former av skatter och avgifter att bortfalla. Att detta kommer att högst avsevärt förbättra arbetsbetingelserna för dem, som vilja på egen hand odla jorden, är alldeles självklart.

Men, invänder man kanske, det kan ju endast vara jämförelsevis få människor som kunna lämna storstäderna och återvända till jordbruket. - Det viktigaste i den nya ordningen, fastighetsavgiftens stora sociala betydelse, ligger emellertid i den återverkan, som den kommer att ha på hela arbetsmarknaden. Ty när jorden blir tillgänglig för arbetsvilliga händer på gynnsamma villkor, så behöver ingen vara arbetslös eller åtaga sig arbete under sämre betingelser i städerna än han själv skulle kunna få genom att arbeta på egen grund. Denna möjlighet, vilken städse kommer att förefinnas, är det som gör att även städernas arbetare komma att få ett ord med i laget. När arbetarna i de stora industriföretagen anse, att de endast genom sina organisationers tryck kunna hålla lönerna uppe, så beror detta på att de icke se detta sammanhang. Orsaken till att lönerna äro så ovanligt höga på de nya kontinenterna är just den, att billig jord där konkurrerar med de industriella företagen.

När jordprivilegiet upphört, kan arbetslönen icke råka in i det fullständiga avhängighetsförhållande till det egentliga kapitalet, vari den nu står till den blandningsprodukt, som av de flesta alltjämt benämnes kapital, ehuru den utgör en blandning av egentligt kapital (genom arbete skapade värden) och lagstadgade jordprivilegier. Det egentliga kapitalet skulle aldrig i och för sig äga tillräcklig makt att försätta arbetaren i ett fullständigt avhängighetsförhållande; båda parterna äro lika nödvändiga för produktionen, lika starka och lika berättigade; den ena skulle aldrig kunna egenmäktigt föreskriva den andra sina tvångsvillkor. Detta förbise bland andra socialdemokraterna. Det är först när kapitalet förenar sig med privilegierna, med den orättfärdiga lagstiftningen, som det blir allsmäktigt; när arbetaren avspärras från de naturliga hjälpkällorna direkt eller indirekt, måste han underkasta sig varje villkor som föreskrives honom.

Annorlunda blir det, sedan privilegierna avlägsnats. Då intager arbetaren en fri ställning till kapitalet, ty varför skulle han låta anställa sig på sämre villkor än sådana, som han själv skulle vara i stånd att bereda sig genom eget arbete på egen jord? Det finns då betingelser för en verklig överenskommelse mellan kapital och arbete av samma slag som överenskommelsen mellan köpare och säljare. Ordet "arbetsköpare" skulle icke längre ha någon föraktlig innebörd, när det icke som nu väsentligen skulle kunna bli tal om tvångsköp. Marknaden skulle vara fri, och erhållandet av arbetskraft skulle kunna försiggå på samma sätt som varje annan fri affär ­ mot lämnandet av full ersättning.

Kapitalet måste under sådana förhållanden låta arbetaren deltaga i bestämmandet av hurudant förhållandet mellan ränteutbytet och lönen skall vara; det kan icke längre i kraft av sina privilegier ställa arbetaren inför tvångsvalet mellan att svälta eller att arbeta för en lön, som icke är stort mera än en svältlön; varken kapital eller arbete kommer på så sätt att ensamt bestämma om den inbördes fördelningen, vilket också icke är mer än billigt. När kapitalet icke längre är förenat med jordmonopolet, är det urståndsatt att utöva ett oproportionerligt tryck på arbetet. Det är därför ett nationalekonomiskt missgrepp av socialdemokraterna att rikta vapnen mot "kapitalet" utan att närmare analysera denna faktor. De rikta dem åt orätt håll; de strida om förrådet med sina förbundna i den belägrade staden i stället för att tillsammans med dem företaga ett utfall mot den verklige fienden utanför murarna.

Har man emellertid därmed avskaffat all nöd och allt elände i samhället? Nej, ingalunda! Vem skulle väl våga påstå det? Här ha vi endast berört statens uppgifter. Och det är, såsom redan framhållits, icke den minsta delen av mänsklig olycka, som är rent individuell. Vad staten kan göra är endast att skapa möjligheterna för att de privata människorna en och en eller i förening skola komma till rätta med även denna del av uppgiften.

Otvivelaktigt skola många tycka att det, som i denna skrift framställts såsom grunddragen av det offentliga livets etik, är en utpräglat torr och kall lära. Att uppfylla förpliktelser, att ge var och en vad honom rätteligen tillkommer – låter icke detta isande kallt, hårt och avmätt? Onekligen, men just dessa egenskaper måste det material ha, som skall utgöra fundamentet for en byggnad. Först när denna grund av granit är lagd, kunna arbetarna börja med den finare strukturen och med den vackrare, mera konstnärligt individuella utsmyckningen. Huru befängt skulle det icke vara att låta byggnaden vila på de svagare partierna!

I samhällslivet är det rättfärdighetsprinciperna som utgöra de stora grova grundstenarna, vilka individuell sympati, hjälpsamhet och individuell kultur behöva såsom underlag för en utveckling i full frihet.

Den som av statsmakten kräver att denna, förutom vidmakthållandet av en rättfärdighetens grundval för självhjälp, även skall åtaga sig att direkt avhjälpa alla olyckor, all sjukdom, all nöd och fattigdom och alla ålderdomens olägenheter, han arbetar - om också omedvetet - på att utrota alla de individuella, hjälpsamma och sympatiska känslor, vilka hittills bidragit till att göra människolivet värdefullt. Ty statens hjälp kan ju icke ersätta dessa; den försiggår genom tvång, men känslor låta icke framtrolla sig genom tvång; ingen regeringsmakt kan med synnerlig framgång föreskriva att undersåtarna, när de betala skatten till uppbördsmannen, skola vara besjälade av människokärlekens känslor.

Varför kan då staten överhuvud icke hjälpa? För det första emedan den saknar motiv för hjälpsamhet. Dessa tillhöra nämligen det individuella själslivet, och staten kan aldrig bliva någon generell nämnare för samtliga personligheter. För det andra emedan den icke har några medel till hjälpverksamhet, eftersom medlen äro gemensam egendom och "hjälp" enligt sakens natur aldrig kan vara en för alla gemensam uppgift. Ty så snart hjälp lämnas, måste åtminstone några vara de hjälpande. Och slutligen emedan den icke har förmågan att utföra välgörande hand­lingar; den kan nämligen icke beräkna verkningarna. Erfarenheten har visat, att all gåvolagstiftning är förfelad, bl. a. för att hjälpen nödvändigt måste lämnas till grupper av människor, vilka i normala fall ha gemensam ekonomi (en eller flera fa­miljer) i stället för till den bestämda person, vilken man tillämnat gåvan. Det finns således icke några garantier för att den råkar i rätta händer.

Den statsmakt, som lägger an på direkt hjälppolitik, tar själva verket ett positivt steg hän emot hjälpsamhetens fullständiga utrotande; ty den skapar endast en slummerkudde för de privata ansträngningarna; den tillhandahåller de privata medborgarna den bästa möjliga ursäkten för att Je eventuellt undandraga sig de hjälpsamhetens plikter, vilka hittills varit gängse inom den naturliga familjekretsen.

Därför borde staten, i stället för att endast lindra symptomet fattigdom, analysera detsamma och uppsöka dess orsaker. Den borde undersöka om fattigdomen beror på orättfärdiga, lagstadgade privilegier, på medfödd eller förvärvad invaliditet, akuta eller kroniska sjukdomar, ålderdomssvaghet, bristande flit och oduglighet, lättsinne eller olycka (änkor med många barn t.ex.). Dessa skilda orsaker borde sedan bekämpas var och en på sitt särskilda sätt; de, som äro av offentligt ursprung, skola icke bekämpas på privat väg, och de, som äro av privat ursprung, icke på offentlig väg. Låt staten ingripa där den har någon skuld, men fordra icke att den skall plikta för alla möjliga privata synder! Låt staten avlägsna alla de orättfärdiga hindren för allas lika rätt, vilka den hittills har upprätthållit, och låt den därigenom upprätta ett arbetsfundament för var och en, som vill något, så att icke någon enda medborgare i framtiden skall kunna säga: Jag ville gärna arbeta men kunde icke få tillfälle till något arbete. Låt den vidare sörja för att varje omyndig får en uppfostran, som gör honom lämpad för samhällslivet - då har staten gjort vad den kan göra.

Frågorna om förvärvad invaliditet och sjukdom få otvivelaktigt sin bästa lösning genom ömsesidig försäkring och frivilliga sammanslutningar. När tillfälle till arbete tillförsäkrats envar, torde man tryggt kunna appellera till frivilligheten, och det är även svårt att inse med vilken rätt man skulle kunna öva tvång¹. Vad de med medfödd invaliditet behäftade angår (icke endast de psykiskt utan även de kroppsligt vanföra), så torde det icke kunna invändas något emot att dessa omhändertagas av de myndigheter, som på sin lott fått omsorgen om de omyndiga.¹

Vad vidare ålderdomsunderstöden angår, så torde den moderna lagstiftningen om dessa kunna betraktas såsom det mest klassiska exemplet på vilket kolossalt missgrepp det är, när staten tror sig vara i stånd att övertaga funktioner och plikter, som tillhöra privatlivet, samt vilken vanmakt den därmed röjer och vilken demoralisation den åstadkommer. Denna karikatyr av en lagstiftning kan icke ofta nog framdragas till allmänt beskådande. Medan det måste vara en naturlig uppgift for en regering att befästa och betrygga familjelivet runt om i hemmen, därigenom att var och en tillförsäkras sin del av naturens tillgångar - grundbetingelsen för ett hem – så att hemmen kunde bliva härdar för naturliga känslor och förpliktelser mellan det gamla och det unga släktet, så gör man tvärtom genom denna lagstiftning allt för att upplösa hemmen. Hastigt och lustigt bortskänker man medborgarnas gemensamma egendom till alla och envar "som behöva den". Och vem behöver den? Det göra icke minst de lättsinnigaste, de lataste, de som ljuga bäst och bäst dölja sina levnadsförhållanden for myndigheterna eller också de yngre familjemedlemmarna, vilka trots välstånd vilja slippa undan familjeplikterna mot de gamla (ty man tar fel, om man tror sig kunna garantera att det ar just de, som man bestämt penningarna för, som verkligen få dem). Man rättar sig endast efter behovet utan att betänka huru lätt det är att på konstlad väg lägga sig till med ett sådant. Aldrig kan man vara säker på att penningarna komma i rätta händer. Ett tillvägagångssätt, som den dagliga erfarenheten ger exempel på, är följande: ålderdomsunderstödet går, i stället för till de gamla själva, till deras barn såsom lön för att de på ett eller annat satt hjälpa föräldrarna - eller också insättes det i sparbanken och kan sedan, efter de gamlas död, ärvas av de efterlevande. Denna lagstiftning, som är lika förargelseväckande med hänsyn till den källa, varifrån medlen härflyta (ty det är ju andras penningar som man använder sig av), som med hänsyn till sina sociala följder, hotar i själva verket att fullständigt ödelägga folkets moral dels genom att direkt motverka flit och sparsamhet, dels genom att avtrubba de naturliga känslor, som skulle bjuda det yngre släktet att - som en självfallen sak - stödja det äldre. I stället för att de yngre skulle betrakta det som en kärkommen plikt att ha sina föräldrar hos sig i sitt hem såsom föremål för sin ständiga omvårdnad och såsom meddelaktiga i de gemensamma inkomsterna, går nu den allmänna tendensen ut på att giva de gamla prägeln av ett slags finare fattighjon.

Det enda berättigade sättet att ordna ålderdomsförsörjningen på är - såvida man icke litar på egna krafter, på sin egen känslas och viljas styrka - den frivilliga sammanslutningens väg. Någon offentlig angelägenhet kan den i varje fall aldrig bli. Om en person under de förhållanden, som rättsstaten torde komma att skapa, lägger undan 50 kr. av sin överskottsandel i jordräntan från sitt 18:e till sitt 65:e år, så kan han försäkra sig om en årlig livränta på 800 kr. från och med detta år.

Från samma synpunkt måste arbetslöshetsproblemet betraktas. Även här kvacksalvar man med direkt statshjälp i stället för att gå till roten av det onda. Staten erbjuder (i lagar eller förordningar om arbetslöshetsunderstöd) och arbetarna taga emot en årlig allmosa, i stället för att de helt enkelt skulle gå till staten och kräva sin rätt, den rätt till en arbetsbasis, som varje medborgare kan kräva såsom en följd av att han är delägare i landets totala jordvärde. Men detta är en allt för invecklad tankegång för våra politiker; varje gång arbetslöshetsproblemet dyker upp, får man regelbundet i alla länders parlament höra följande resonemang: "Det kan vara mycket bra med teorier, men de mätta ingen; låt oss hellre slänga ut några slantar till de arbetslösa, så få vi väl fred igen för ett ögonblick." För politikerna betyder liksom för scenens barn stundens succé mest.

Men kan det vara ett tecken på ett naturligt samhällstillstånd att friska, starka, arbetsdugliga människor i tusental tåga i procession till riksdagen för att bedja om allmosor? "Huru välgörenheten än organiseras", säger Henry George (i Zukunft 1894), "så komma dock män, som icke kunna få arbete, att fortfara att svälta och män, som icke vilja arbeta, att bliva bespisade; arbetsvilliga män komma att förvandlas till arbetsskygga man… och de komma att blygas och förbittras och degraderas, när man tvingar dem att såsom fattiga emottaga vad de gärna skulle vilja förtjäna genom arbete. Vad de fordra är icke välgörenhet utan att själva få göra bruk av sin arbetsförmåga för att kunna tillfredsställa sina egna behov."