Synskadades riksförbund kongressen 1993
Yüklə 0,54 Mb.
|
§ 1 ÖppnandeMusikgruppen Västanfläkt spelar ingångsmusik. Lennart Nolte hälsar kongressen med följande anförande: "SRF-kamrater! Ärade gäster! Eva är en av oss. Jag träffade henne strax efter sommaren. Eva sa upp sin anställning som läkarsekreterare vid vårdcentralen den 1 juni. 'Det ska ju löna sig att arbeta', sa Eva. 'Men för mig lönade det sig inte längre sedan kommunen höjt färdtjänstavgiften på mina arbetsresor så att resorna kostade mig fyra gånger mer än vad mina arbetskamrater betalar för sitt busskort'. Har du diskuterat situationen med kommunen?, försökte jag. 'Ja', svarade Eva, 'de föreslog att jag skulle ansöka om ekonomiskt bistånd ifall jag inte hade råd att betala mina resor'. Marie-Louis berättade för mig för ett par veckor sedan att hennes son Patrik haft svårt att få plats på dagis. Trots att det fanns två daghem inom tio minuters gångväg hemifrån hade Patrik fått plats på ett dagis ca 3 km hemifrån. På det närmaste dagiset ansåg man sig inte ha resurser. På det andra hade personal och övriga föräldrar varit överens om att 'sådana barn mår bäst av att vara tillsammans med likasinnade'. Patrik är synskadad och mongoloid. I våras, vid 81 års ålder, förlorade Erland sina sista synrester. Han vände sig till syncentralen och begärde att få gå en ny tvåveckors anpassningskurs för synskadade vid en folkhögskola. Svaret Erland fick löd: 'Du gick ju en sådan kurs för tre år sedan, och det finns yngre personer som behöver kursen bättre'. Dessa personer blir avvisade och avspisade från service och omsorg som de behöver på grund av sin synskada. Det är inget nytt att människor inte får den hjälp de behöver. Men den kyla, råhet och cynism med vilken de avvisas är något nytt och för mig skrämmande. En del av det jag säger kommer att ge en ganska dyster bild av situationen. Men det är inte mitt fel det beror på att verkligheten faktiskt ser ganska mörk ut. Men jag ska också komma in på sådant som är positivt och bra för det finns också. En del samhällsdebattörer använder uttrycket 'att parasitera' när de ska beskriva människors behov av service. Andra kallar färdtjänsten för 'handikappades limousinservice' och förklarar högljutt att de tycker hjärtligt illa om att se hur människor åker i taxibil till systembolaget. Andra exempel på det hårdnande debattklimatet är när partiledaren i Ny Demokrati på sitt cyniska och raljanta sätt säger om handikappanpassning: 'Toaletterna har blivit stora och ödsliga för att passa rullstolar. Och trapporna går knappast att gå i för att man ska kunna åka i dem'. Ribban som markerar gränsen för det anständiga och för det tillåtna höjs hela tiden. Tonen i debatten förråas, föraktet för avvikande och för minoriteter ökar. Samtidigt tvingas vi konstatera hur föraktet i ordval sätter sina spår i det politiska handlandet. I våras beslutade riksdagen sänka ersättningen till långtidssjuka till 70% av deras inkomst. Många som är i yrkesverksam ålder och som blir synskadade genomgår långa, ibland fleråriga perioder av sjukskrivning innan rehabiliteringen och återgången till arbetslivet är klar. Människor som redan drabbats hårt av lång sjukdom, inte kunnat arbeta, haft sämre ekonomi till följd av sjukdomen och ofta fått vidkännas olika inskränkningar, ska dessutom, efter ett års sjukskrivning, få sin ekonomi ännu mer försämrad. Detta är ett av de fegaste påhopp och allvarligaste övergrepp som kollektivt riktats mot en grupp människor. Nyligen avslöjades att en fjärdedel av alla pensionärer upplevt försämringar i vård och omsorg under det senaste året. Försämringen upplevdes som störst bland dem med lägst inkomst. Majoriteten av våra medlemmar är pensionärer. Synskadade har i genomsnitt betydligt sämre ekonomi än andra människor. Alltså har många synskadade starkt fått erfara försämringarna. Men dessa resultat borde egentligen inte förvåna någon. Regeringen har i egna analyser över vilken effekt man bedömer att den förda politiken ska ge, kommit fram till att människor med dålig ekonomi får kännas vid försämringarna mer än andra och att klyftorna mellan låginkomst och höginkomsthushåll kommer att öka. Vi har varit starkt kritiska mot den inriktning som politiken har tagit de senaste sjuåtta åren. I och med att regeringen år 1986 slog fast att de ekonomiska målen ska vara överordnade alla andra mål och i och med att marknadskrafterna ska lösa vårt behov av service och vård, finns det inga kraftfulla instrument att styra utvecklingen och inte heller någon vilja till sådan styrning. När hörde ni senast någon politiker tala om vikten av eller det fina med en rättvis fördelningspolitik? Ett annat häpnadsväckande och upprörande exempel på hur klimatet i vårt samhälle förändrats är de planerade förändringarna i den arbetsrättsliga lagstiftningen. Vi vet att LAS, lagen om anställningsskydd, har haft helt avgörande betydelse när arbetslösheten bland synskadade under 1970- och 80-talen minskade från 85% till 50%. LAS har kraftfullt bidragit till att motverka utslagningen. Nu överväger regeringen att urholka lagen, att minska skyddet. Enligt planerna ska handikapp hos en anställd vara saklig grund för uppsägning. Detta är enligt min uppfattning något oerhört kränkande. Innebörden är helt enkelt att det enligt lag blir tillåtet att diskriminera synskadade och andra människor med funktionshinder. Bengt Westerberg, kan du medverka till detta? Ett annat exempel på avhumaniseringen är de allt mer högljudda ropen på mer frivillighet i stället för offentligt ansvar och den uppblommande välgörenheten. Debatten om frivillighet kan aldrig bli konstruktiv om det inte finns en klar rågång mellan frivilligt arbete och offentligt ansvar. Regeringens signaler på denna punkt är inte bara oklara de är motsägelsefulla. Civilministern talar om behovet av att ersätta offentlig service med frivilligt arbete. Socialministern talar om att frivilligkrafterna inte får ersätta det offentligas ansvar. Samtidigt har civilministern tillsatt en s.k. frivillig beredning. Vi begärde att få en plats i den, men utan framgång. Beredningen ska bestå 'av eldsjälar'. Det är inte utan viss förvåning vi nu kan konstatera att det bland de mer än 25 ledamöterna också finns en person som kommer från förlaget Timbro den arbetsgivarstyrda organisation som i 15 års tid systematiskt och inte utan framgång har bekämpat den välfärdsmodell som vi har haft. Välgörenhetens ok har vi en gång kastat av oss. Den som inte finner sig i att respektera vår uppfattning vi som är föremål för välgörenheten den väljer oss som sin motståndare. Det har inträffat en omsvängning i vårt samhälle: - Förr var vi kritiska mot att man inte gjorde nog mycket för att minska klyftorna. Nu vidtas mycket medvetet åtgärder som ökar klyftorna. - Förr var det viktigt att med styrande åtgärder fördela gemensamma resurser på ett rättfärdigt sätt. Nu överlåts det åt marknaden att reglera tillgång och efterfrågan. Mänskliga behov har blivit en handelsvara. Är det detta som är innebörden av systemskifte som det har talats så mycket om? Betyder systemskifte
Då vill vi inte ha något systemskifte. Det gamla systemet hade också sina brister, men var trots allt bättre för oss än det nya. En av de kanske allra största förändringar vi har framför oss är Sveriges eventuella inträde i EG och EU. Ingen vet egentligen idag vad ett medlemskap innebär i alla delar. Ingen vet heller vad det betyder för Sverige om vi väljer att stå utanför. För oss är det emellertid viktigt att oavsett det ena eller andra hela tiden fråga oss och andra: vad betyder detta för oss synskadade? Jag efterlyser större saklighet i EG-debatten. Förändringar genomförs med motivet att EG kräver det. Så är det inte alls i alla fall, men EG är bra att ta till som svepskäl. EG-anhängarna är fullständigt okritiska och ser inga faror. EG-motståndarna är rakt igenom kritiska och ser inga fördelar. Nyanser skulle öka våra och andras möjligheter att själva bilda oss en uppfattning. Förbundsstyrelsen har agerat för att rikta politikernas och massmediernas uppmärksamhet på handikappfrågorna i ett europaperspektiv. Vi har också agerat för att EG-information blir tillgänglig för synskadade. Sedan måste det vara upp till den enskilde att bilda sig en egen uppfattning inför folkomröstningen. När det gäller enskilda frågor under den kommande kongressperioden vill jag särskilt peka ut våra möjligheter att färdas, rehabiliteringen, arbete och den ekonomiska jämlikheten. En bra och ändamålsenlig habilitering/rehabilitering är avgörande för varje synskadads möjlighet till ett rikt och jämlikt liv. Arbete är grunden för välstånd och vägen till aktivitet, gemenskap och trygghet för synskadade i yrkesverksam ålder. Det finns ingen rimlig anledning att vi ska acceptera högre arbetslöshet än andra. Alla människor har behov av att kunna färdas när de själva vill, vart de vill och på det sätt de själva väljer. Vi synskadade har precis samma behov men inte samma möjligheter ännu. Ekonomisk trygghet behövs för att människor ska nå tillfredsställelse i livet. Vi kan aldrig påverka att enskilda människor har olika ekonomiska resurser. Men vi kan aldrig acceptera att gruppen synskadade ska ha sämre ekonomisk trygghet än andra befolkningsgrupper i motsvarande situation. Det får inte kosta mer att leva med en synskada. Kommunförbundet driver den rakt motsatta linjen: höj avgiften för dem som behöver stöd och service. Styr efterfrågan och kväv behoven med hjälp av taxorna, tycks vara deras paroll! Utvecklingen i världen stämmer till eftertanke. Berlinmurens fall, staters återvunna självständighet, apartheidsystemets upplösning i Syd-Afrika och Israels och palestiniernas ömsesidiga erkännande fördunklas av nya inbördeskrig, fortsatt ökande försvarskostnader och ökande klyftor mellan rika och fattiga länder. I de djupa orättvisor som finns och i de konflikter som härjar vet vi att våra synskadade kamrater är fruktansvärt svårt utsatta. Vi kan vara med och ge vårt bidrag till en bättre värld. Alla har en skyldighet att ge sitt bidrag. Genom vårt internationella solidaritetsarbete kan vi visa vägen för varandra och för andra. Som jag sade inledningsvis finns det också en del positiva tecken. Det är viktigt för oss att ta fatt i dem. I våras fattade riksdagen beslut om införandet av LSS, lag om stöd och service till vissa handikappade. För många människor innebär lagen en frihetsreform. Jag tänker särskilt på den del av reformen som handlar om personlig assistans. Det är viktigt, och en ansvarsfull uppgift för oss, att vi driver övriga förslag i handikapputredningen för att få fram fler viktiga åtgärder, t.ex. kring tillgänglighet till byggd miljö och lagskydd mot diskriminering. I massmedierna och i den allmänna debatten märker vi allt oftare mer nyanserade åsikter. Den ensidiga hyllningen till marknadskrafterna blandas allt oftare med ifrågasättanden av marknadens förmåga att klara allt. Vi märker också hur det finns fler och mer nyanserade röster kring frivillighet och välgörenhet. Jag är övertygad om att vårt eget arbete med opinionsbildning har haft betydelse. Vi har varit framgångsrika och fått berättigad uppmärksamhet kring flera aktioner, t.ex. annonserna mot försämringarna för långtidssjuka och uppmaningen till Ulf Dinkelspiel i EG-förhandlingarna. Folk uppmärksammar SRF och tar intryck av vad vi säger. Vi har ett stort förtroendekapital hos allmänheten och beslutsfattare. Det ska vi slå vakt om och samtidigt använda oss av för att vara ännu offensivare. Vår egen organisation SRF är ett viktigt instrument i vårt arbete. En kedja är aldrig starkare än sin svagaste länk. Det allt mer ökande ansvar som lagts på kommunerna och landstingen gör det angeläget för oss att fullfölja ambitionerna att ge länsförbund och lokalföreningar bättre och mer resurser. Samtidigt ska vi behålla ett starkt och slagkraftigt riksförbund. I folkrörelserna vilar oerhörda krafter. Jag säger vilar, för de har inte mobiliserats fullt ut. En del olyckskorpar påstår att folkrörelserna är döda. Inget kan vara mer fel. Yuppievågen har tillfälligt svallat högt. Men "klipparfilosofin" och marknadsidealen står sig i längden slätt mot den kraft som finns i en rörelse som är idéburen, engagerar många människor och vilar på demokratins grund. Vårt starkaste vapen ligger i den kraft vi kan utveckla ur vår egen organisation. Den kraften bygger på våra egna kunskaper om och erfarenheter av att vara synskadade. Det är viktigt att vi har ett starkt självförtroende, att vi litar på oss själva och att vi hävdar det vi anser vara rätt. Låt oss utnyttja den kraften. SRF-kamrater! Jag har lyft fram och pekat på en rad orättvisor. Förbundsstyrelsen anser att RÄTTVISA är det nyckelord kring vilket kongressen bör samlas och att rättvisetemat ska prägla hela förbundets arbete under den kommande kongressperioden. Med RÄTTVISA som måttstock kan vi bemöta fortsatta attacker mot välfärden, samla de gemensamma krafterna i hela vår organisation för ett offensivt, utvecklande arbete och gå samman med andra folkrörelser för ett RÄTTVIST samhälle." Lennart Nolte informerar därefter kongressen om vilka medlemmar, som innehaft förtroendeuppdrag inom SRF i 25 år och därmed under kongressperioden tilldelats SRF-nål i guld. Dessa är: År 1991
År 1992
År 1993
Lennart Nolte påminner också om att förbundsstyrelsen brukar ta tillfället i akt att vid sina kongresser uppmärksamma personer, som gjort något viktigt och betydelsefullt för synskadade. Han överlämnar därmed en gåva till två förtjänta Göteborgsprofiler Sven-Erik Sparrhage och Stig Jendeby. Hälsningar till kongressen framförs vidare av kommunalråd Rune Zachrisson, Göteborg, Kent Jigstam, SRF Göteborgs och Bohus län, Nils Olsson, SRF Göteborg, Ingrid Carlsson Westberg, socialdepartementet, Barbro Carlsson, SHR, Elvy Ohlsson, KMA, Gunilla Stenberg, TRC, Kent Lundqvist, Ekeskolan, Ingar Beckman-Hirschfeldt, TPB, Birgitta Andersson, DHR och SHIA, Birgitta Magnusson, HRF samt Lars-Åke Vikström, SDR. Under veckan framförs hälsningar till kongressen av: Birgitta Dahl (s), Alf Svensson (Kds), Johan Lönnroth (v), Margareta Persson, HSO, Valeri Baldykin, Valeri Moloschajev och Irina Aracheva, Allryska Blindunionen, Rolf Eriksson, FSDB, Bernt Nilsson, Diabetsförbundet, Ingrid Ehrman, SIH. Yüklə 0,54 Mb. Dostları ilə paylaş:
|