En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

30. Finsk kamp för demokratiska rättigheter i Bulgarien 1968 och Angola 1969

Medan kampen för demokratiska rättigheter i Sverige och Danmark fördes på hemmaplan i de klassiska frågorna om rätten att yttra sig och demonstrera skedde samma finska kamp i första hand långt ut i vida världen. På gatorna i Bulgarien och i Angolas djungler tog finska delegationer strid för demokratin i våldsamma konfrontationer med maktens män. Frågorna var åtminstone i ena fallet på europeisk jord närmast identiska med den strid för att få yttra sig fritt som var kulmen på 1968 i Sverige med konfrontationerna i Lund eller kampen för att få demonstrera fritt i både Stockholm och Köpenhamn. På afrikansk jord gällde det något än mer grundläggande, kampen för svartas demokratiska rättigheter i en rasistisk världsordning.
Man kunde förvänta sig att de nya unga folkrörelserna nådde sina största konfrontationer med massdeltagande hemmavid för att utvidga demokratin som i andra länder. Istället både öppnades och stängdes vägar på hemmaplan i Finland för att fortsätta den i början av 1960-talet påbörjade kampen. Det blev på ett närmast globalt plan de finska aktivisterna kunde gå till strid.
Grunden hade lagts hemma. Alternativrörelsen hade mött mycket kraftigt motstånd, inte minst från en befolkning som uppfattade protesterna mot försvarspolitiken som ett hån mot de stora uppoffringarna i vinterkriget mot det anfallande Sovjetunionen. Kampen för demokratin hade gått mycket ryckigt och annorlunda jämfört med andra nordiska länder. Först av alla i Västeuropa hade kvinnor fått rösträtt 1906 när det ryska tsarstyret över Finland öppnade för mer självstyre. När Sovjetunionen gav Finland friheten 1917 utbröt dock inbördeskrig mellan arbetarorganisationernas röda sida och borgarklassens vita, en kamp där de vita avgick med segern. Efter detta förbjöds fri organisering av arbetarklassens revolutionära politiska intresse och en inhemsk fascism i form av lapporörelsen växte sig delvis stark på 1930-talet. Istället blev arbetarklassens alternativsamhälle desto starkare i form av kooperativa banker, konsumentorganisationer, sportklubbar och annan ekonomisk och ideell verksamhet som täckte in det mesta av livets behov. Detta alternativsamhälle hade en massiv uppslutning bland arbetare och även starka motsvarigheter för bönder och landsbygdsbefolkning. Det ledde till en svagare utvecklad ideologisk organisering som fritt kunde uttrycka sig men med desto starkare förankring i vardagslivet för klassbaserade organisationer. Dessutom en politisk kultur där enighet ses som mycket viktig och uppsplittring i små grupper motverkas. Efter andra världskriget tillkom en bred uppslutning bakom en utrikespolitik anpassad till det geografiska läget som granne med Sovjetunionen och förlorare av anfallskriget mot Sovjetunionen i slutet av andra världskriget. Kommunister fick organisera sig fritt igen men i en politisk kultur där västvärlden var där man visade att man hörde hemma i allt utom utrikespolitiken, fortfarande såren från inbördeskriget var oläkta och Sovjets anfall på Finland 1941 var i färskt minne.
Dessa krav på enighet med starka minnen av krigets fasor ledde både till svårigheter att få uppslutning bakom nya organisationer och att de som kämpade för en ny politik för solidaritet och fred kunde få stort gensvar hos organisationer med god förankring hos folkmajoriteten och redan existerande radikala organisationer förankrade i arbetarklassen.
Massuppgörelser där unga aktivister sökte vidga de demokratiska rättigheterna och då tvingades till konfrontationer på gatan med polis eller andra företrädare för makthavarna tog för Finlands del en helt annan väg än i övriga Norden. Visserligen förekom konfrontationer mellan demonstranter och polis i Helsingfors. Den vanligtvis goda relationen mellan unga aktivister och president Kekkonen gällde inte för demonstranter som störde Finlands utrikespolitiska anseende. I samband med shahens besök 1967(?) förekom bråk för första gången i mindre skala, samma europeiska shahbesök som i Berlin förorsakade dödskjutning av demonstranten Ohnesorge. Vid olika demonstrationer i Helsingfors utvecklades en katt och råtta lek mellan polis och aktivister, en match som ofta demonstranterna vann. Aktivisterna var unga och snabba löpare som lätt kunde springa ifrån de genomgående äldre poliskonstaplarna i kvarteren runt amerikanska och andra ambassader som var mål för protesterna. Men allt skedde inom ramen för den finska politiska kulturens strikta tabun mot våld och skadegörelse, det handlade mest om symboliskt bråk och lite handgemäng.
Den finska aktivismen för utvidgade demokratiska rättigheter fick sitt kanske tydligaste uttryck när 600 finnar gick till storms mot regimens utsända hantlangare, men inte i Finland utan i Bulgarien tidigt i augusti 1968. Det skedde under Världsungdomsfestivalen i Sofia. Efter att Väldsungdomsfestivalen hade hållits i Helsingfors 1962 hade idén varit att hålla den i ett tredje världen land för första gången. Men man hade tvingats till en ändring efter ett regimskifte i Algeriet. Istället hamnade festivalen senare än beräknat efter Finland i Bulgarien. I den nya tidens anda hade unga vänstersinnade aktivister samlats från hela världen. Särskilt de västtyska, tjeckoslovakiska, jugoslaviska och finska ungdomarna men också på många andra håll fanns en stark tendens att göra upp med de som sökte tysta röster i debatten, inte minst auktoritära kommunistpartier. När dessa unga aktivister sökte komma till tals med många andra på festivalen slutade mikrofonerna att fungera. Alla möjliga hinder ställdes ivägen för att stoppa möjligheten att nya aktivister kunde tala fritt till folkmassor. Efter att utan resultat sökt få igenom rätten att yttra sig på festivalen gick ungdomarna ut på gatorna och demonstrerade. Regimen skickade inte bara ut polisen utan sände också efter gruvarbetare som kom till huvudstaden för att lära ungdomarna en läxa. Det blev våldsamma konfrontationer på gatorna där inte minst finnarna gjorde en stor insats. En finsk aktivist betecknar denna händelse som Finlands 1968. Kommunistregimerna blev mycket betänksamma. Inför nästa Världsungdomsfestival i Östberlin 1973 genomfördes en storskalig operation från Stasis och andra myndigheters sida för att på ett effektivt men helst mjukt sätt stävja alla öppna protester så att Sofia inte skulle upprepas.
Efter hemkomsten från Sofia blev det dags för finska studenter att genomföra en ockupation men inte som i Paris och Stockholm i protest mot universitetspolitiken. Inte heller som i Paris av universitet och hela stadsdelar utan som i Stockholm av den egna studentkåren. I protest mot den egna studentkårens ledning ockuperades studentkårens lokaler i oktober 1968 för att radikalisera studentpolitiken. Det lyckades mycket väl. Snart hade vänstern övertaget i studentpolitiken. Från att 30-40 medlemmar anslutit sig varje år till den radikala studentföreningen anslöt nu tusen personer årligen fram till 1975. Till sitt förfogande hade man Europas rikaste studentkår med fastigheter i hela Helsingfors centrum och andra tillgångar som man fortsatte att låta Finlands f.d. studenter som hamnat i näringslivets topp att sköta efter väl fungerande kapitalistiska principer.
Starkare uttryck fick de finska aktivisternas agerande internationellt när de på allvar började bygga solidaritet med tredje världen. Med samma ilska över världens orättvisa, militärens elitistiska dumhet och vilja och förmåga att ta eget ansvar som Inge Oscarsson i Sverige ger sig minoritetskommunisten Börje Mattsson in i den globala striden. Fast skillnaden är att medan Oscarsson var ordförande för den marginaliserade organisationen Världsmedborgarna är Börje Mattsson ordförande för FN-förbundets studentförening med kontakter långt in i det etablerade Finland. Skillnaden är också att det sker tio år senare, men då sker det desto kraftfullare.
Bakgrunden är densamma som när aktivisterna i Världsmedborgarrörelsen 1949 försöker lifta till Gandhis Indien med 250 kronor på fickan och hamnar i Nordafrika eller tar sig till Moskva 1957, bägge gångerna för att knyta direkta egna kontakter med människor och se efter om det är så som etablerad propaganda påstår. Mattsson visste inte så mycket om fakta men reagerade på rika länders attityd mot tredje världen. Den var liknande den han avskydde inom militären. ”Jag tog det mycket personligt p.g.a. mina erfarenheter under min värnplikt. Jag kände att det var något hemskt fel med relationen mellan rika länder och tredje världen.” Det gjorde honom misstänksam mot allmän propaganda som sa att ”befrielserörelserna i verkligheten var en del av kriget lett av Sovjetunionen mot USA”. Mattson säger att han ville veta sanningen. Han ville inte bli lurad av någon sida uppger han i en intervju. Men samtidigt var han en av de hårdföra kommunisterna.
1969 skulle en internationell konferens för FN-förbundens studentföreningar hållas i Uganda. Mattsson och Matti Lohikoski skulle representera Finland på konferensen. De insåg att de skulle bli de första från deras rörelse som skulle åka till Afrika. Tidigare hade studenternas stöd gått via Tricont och andra organisationer som skött kontakterna. Innan studentmötet åkte därför Mattsson och Lohikoski runt i Afrika och träffade Samora Machel, Janet Mondlane och andra ledare för flera befrielserörelser som ANC. Tillbaka i Finland blev det tydligt att nu skulle en reell solidaritetsrörelse med direktkontakt med befrielserörelserna kunna byggas upp. Med 5.000 kronor på fickan från Nordiska Afrika institutet i Uppsala gav sig Mattsson och Lohikoski liftande ner till Afrika igen för att knyta banden än starkare. I Etiopien träffade de Agostinho Neto som var ledare för den angolanska befrielserörelsen MPLA. Tillsammans färdades de med Neto till Zambia och till slut fick finnarna komma in i gerillans hemliga träningsläger. De hade fått tillstånd av Neto att följa gerillan in till befriade och omstridda zoner i Angola för att rapportera till världen om hur det var.
De vandrade med gerillan mer än tusen kilometer under en månad. Hettan var ofta olidlig på dagen mellan 40 och 50 grader, kylan på natten var lika olidlig. På tre veckor fanns inget att äta. Elda kunde man inte då det kunde upptäckas av fienden. Gruppen följdes hela tiden av portugisiskt flyg som sökte bomba gerillan. Med smalfilmskamera dokumenterade finnarna de områden som sades vara under kontroll av portugiser eller den av USA understödda UNITA gerillan. Finnarna bestämde ofta vart gruppen skulle gå utom när gerillan genomförde attacker. På nätterna vandrade gruppen, på dagarna sökte man skydd för portugisiska attacker och hettan under buskarna. Villkoren var hårda. ”Bara två i gerillagruppen på 30 man återvände med oss tillbaka till Zambia. Resten blev antingen skadade eller dödade i strid och portugisiska flygattacker, eller insjuknade eller föll helt enkelt ihop av avmattning. Trots att de var erfarna gerillasoldater, så visade sig vår fysiska grundkondition vara bättre, tydligen p.g.a. den varierade kost vi haft som barn.”
När finnarna kom tillbaka till Zambia hamnade de ur askan i elden. De lämnades av MPLA:s viceordförande i en by där deras bil omringades av den USA-stödda UNITA gerilla och andra i lokalbefolkningen. I bilen hittades kamera, bandspelare och vapen och folkmängden började ropa döda dem, döda dem! När några började skjuta dök i sista stund lokal polis upp och de hade turen att hamna i fängelse. När de till slut lyckas bli fria och ta sig till MPLA-lägret sattes de återigen i en fönsterlös fängelsehåla av viceordföranden. Efter många dagar i mörker släpps de till slut ut när lägerkommendanten tror på deras berättelse efter att viceordföranden lämnat lägret.
Efteråt avslöjades det att MPLA:s viceordförande var CIA agent och han avrättades senare av gerillan. Under ett besök i Portugal efter revolutionen 1974 träffade Mattsson en officer som sade sig ha haft ansvaret för att med flyg jaga och bomba den gerillagrupp som finnarna gick med. Viceordföranden hade informerat portugisiska regeringen att två sovjetagenter hade gått in i området. Fascistregimen i Portugal hade beordrat att de skulle dödas med syftet att bevisa att gerillarörelsen var i Sovjetunionens händer genom att visa upp liken för den internationella pressen.
Grunden var lagd för en solidaritetsrörelse i Finland som med kontakter på högsta nivå bland befrielserörelsernas ledare och med en bred allians bakom sig i Finland snabbt kunde bygga ett starkt politiskt stöd. Kampen för att demokratin också ska gälla alla i syd och öst och inte bara vita västeuropéer hade fått ett genombrott i Finland.