En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

34. Islänningar spränger bort och norrmän ockuperar dammbyggen

Mest radikal kamp av alla nya folkrörelser bedrev miljörörelsen på Island. Alla bybor gick tillsammans och sprängde bort en damm 1970 som skulle reglera vattenmassorna under byggandet av en stor kraftanläggning vid en av utloppen från Islands största insjö Myvatn ner i Laxå. Vattenkraftverket skulle förstöra bybornas fiske och dränka flera gårdar. Eystein Sigurdsson förklarar händelsen: ”Efter flera års meningslösa försök att bli hörda sprängde vi denna fördämning. På det sättet hoppas vi få sagt att vi inte kunde mista det som hade varit våra släkters livsnerv i 1100 år. Alla stod som en man bakom – prästen här fotograferade män, kvinnor och barn som borrade spränghål, så att bevis på samstämmighet och öppenhet kunde ges til tidningar och domstolar. Och så fick vi rättssak och folk satte gård och grund i pant och riskerade allt de ägde för att stoppa anläggningen medan rättssaken pågick. Och så vann vi!”⁶⁶⁶ I rättegången kunde ingen fällas eftersom polisen i byn visserligen var den ende som inte varit med om dådet men sa sig vara jävig eftersom han skulle vilja ha varit med han också så fallet fick läggas ner.
Samma år ockuperade den norska miljörörelsen dammbygget vid världens näst högsta vattenfall Mardöla och kedjade fast sig i högfjället på Vestlandet.⁶⁶⁷ Initiativtagare var kursdeltagare och lärare i Gandhis icke-våldsfilosofi vid Oslo universitet tillsammans med lokalbefolkningen nedanför vattenfallet. Polisen spärrade av vägen upp till fjället men aktivisterna bar en Volkswagenbuss genom terrängen över en järnväg och upp på vägen bakom polisavspärrningen.⁶⁶⁸ Sedan bussades aktivisterna efter en kortare marsch genom terrängen långt upp på fjället i omgångar bakom polisavspärrningen. På så sätt lyckades man snabbt få upp aktivister på fjället och genomföra en återockupation. Lokalbefolkningen i Romsdal som skulle vinna på utbyggnaden gick dock till direkt motaktion och ockupationen bröts upp. Ändå blev Mardöla-aksjonen genombrottet för miljörörelsen i Norge och den första gången som ockupation genomfördes i masskala efter andra världskriget.⁶⁶⁹ Aktivisterna vände sig inte bara emot miljöförstöring utan också en centralisering och urbanisering framdriven av norsk och internationell finanskapital och storföretag. Under 1960-talet skärps miljökonflikterna i Norge kring, kraftledningsdragningar, motorvägar, kalhuggning, försurning och buller även om de är först med Mardøla-aksjonen som det kommer till tydligt uttryck.⁶⁷⁰ En Landsforeningen for naturfredning bildades 1914 som 1962 fick en efterföljare i Norges Naturvernforbund. Samma år startade den fristående Norges feltbiologiska ungdomsforening som 1967 knöts till NNV och bytte namn till Natur og ungdom. Dessa etablerade miljöorganisationer arbetade fortfarande med traditionella metoder med liknande ideologi som övriga naturvårdsorganisationer i Norden vid denna tid.
Den redan omfattande miljödebatten i Sverige växte ytterligare i slutet av 1960-talet där socialdemokraten Hans Palmstiernas bok Plundring, svält och förgiftning spelade en viktig roll. Debatten och behovet av åtgärder ledde till ett snabbt statligt agerande. Redan 1967 inrättades världens första statliga myndighet som hade ansvar för alla miljöfrågor, Statens naturvårdsverk, och året därpå stiftades den mest långtgående och övergripande miljölagstiftningen i världen.⁶⁷¹ En modell för statlig miljövård som inom några år spreds till 100 länder. Men det var i stadsmiljökampen de nya sätten att arbeta och gå till konfrontation som miljörörelsen skapade sig en identitet som del av alternativrörelsen. Redan 1962 startade den mer traditionellt verkande Stadsmiljögruppen i Stockholm som senare skulle följas av de direktdemokratiska byalagen och Alternativ Stad. I alla delar av landet började lokala byalag, miljö- och aktionsgrupper växa fram mot älvutbyggnad, trafikplaner eller andra miljöfrågor.⁶⁷² Rädda Ljusnan, Aktion Skåne-miljö, Miljövårdsgruppen i Ängelholm, Alternativ Stad och Trafikgruppen i Göteborg var några av dessa som bildades redan i slutet av 1960-talet.
En nya anda började sprida sig. Fältbiologen Christer Persson skrev om vad som behövdes för att hindra naturförstörande flygfält, golfbanor och konsumtionshysteri:
”Vad kan man göra?

…..

mot upprättandet av motmakt, en rörelse som genom agitation, demonstration och direkt aktion måste tas med i räkningen … En sådan rörelse får inte hemfalla åt rituell miljövård (pappersplockning efter stränderna, styrd av nedsmutsarna) eller fåfäng tryckutjämning av det slag som tar sig uttryck i insändarskrivande. En programskiss:

• 
  Arbeta i grupp. Vidga genom studier och diskussioner ditt medvetande om de olika aspekterna av miljöförstöringen, försök förstå orsak och verkan i olika sammanhang. Försök få grepp om de globala aspekterna.
  
• 
  Knyt kontakter med andsra grupper, med reprsentanter för massmedia, med vänligt inställda människor. Sök upp dem som drabbas av samhällets siktatur på ett eller annat sätt.
  
• 
  Studera myndigheternas planer, studera utförandet på platsen, studera effekterna av olika projekt på människorna.
  
• 
  Häckla planerna, häckla beslutsfattarna! Angrip alla brott mot naturvårdslagen, alla attentat mot människornas hälsa och allt hån mot det sunda förnuftet. Tillgrip agitationen, demonstrationen och den direkta aktionen. Lär dig att tillämpa den leende, avspända provokationen. Den som först roves med av aggresiviteten i en tvekamp har förlorat den!
  
• 
  Försök permanenta och bredda organisationen och förlora inte deltagrna ur sikte! Var alltid på din vakt mot dem som försöker manipulera beslutsfattandet, se alltid till att alla meningar kommer till uttryck! Fasthåll lärdomarna av din aktivitet genom diskussion och analys. Försök skärpa dina vapen, försök finna nya uttrycksmedel ioch infallsvinklar.”⁶⁷³
  

I Danmark var det inte direkt konfrontation för att på plats värna miljön som gjorde att miljörörelsen fick genomslag utan direkt konfrontation med publiken i en happening. Det var 1969 som den första miljöaktionen genomfördes i Danmark med stort massmedialt genomslag.⁶⁷⁴ Under en Naturvetenskaplig onsdagsaften (NOA) låstes publiken in för att tvingas se på miljöexperiment. Här körde ekologiska aktivister runt på motorcyklar och förorenade luften och hällde avfallsvatten ned i akvarier så att guldfisken snart flöt med buken upp. Publiken besprutades också med avfallsvatten från Emdrup Sø i Köpenhamn och en vild and översköljdes med olja. Kom och rädda den! utropade arrangörerna innan de tog en trädgårdssax och klippte av halsen så blodet sprutade för att avkorta lidandet.⁶⁷⁵ Det blev upptakten till bildandet av miljörörelsen NOAH, numera dansk avdelning av Jordens Vänner. När H:et lades till NOA blev det till bibelgestalten Noah på danska, Noak världens första miljöaktivist enligt bibeln. På den nya miljöorganisationens symbol färdades han i sin ark för att rädda skapelsen. Danmark hade i Köpenhamn fått sin en miljörörelse med flat organisering och deltagarnas direkt inflytande som styrande för verksamheten.
I Finland härskade det ett större lugn på miljöfronten. Detta trots att Finland från 1950-talet in på 1970-talet genomgick en av Europas snabbaste industrialiseringar. Den skedde främst genom skogsindustrin som länge var landets ekonomiska ryggrad. Pappersbruken förde med sig allvarlig förorening av vatten men också ett behov av billig energi i stor skala. Utdikning av mossar, kalhyggen, skogsgödsling, besprutning och omläggning till mekaniskt skogsbruk ledde fram till en dramatisk förändring av den finska skogen. Denna synliga förändring bidrog till uppvaknande av ett miljömedvetande. Men bara inom en smal grupp. Folkmajoriteten hade fortfarande minnen av krig och fattigdom med sig som gjorde att de hellre såg höjd materiell standard än ville riskera den för miljöns skull. Kritiken var begränsad till kretsar kring Finlands Naturskyddsförbund. Den sattes till en början i ett sammanhang av klassisk naturvård. Naturvårdsrörelsen hade sina rötter främst i 1920-talet när den stora forsen Imatra tämjdes mot spridda protester och naturskyddet växte fram mot industrins ”aldrig sinande hunger”. Finlands naturskyddsförbund bildades 1938 formellt och en ungdomsavdelning, Luonto Liitto, 1943, den första i Norden. Länge var naturvårdssynen dominerande där det gällde att avsätta reservat med orörd natur för forskning, rekreation och för framtida generationer. Förslag om att bilda naturparker fördes fram på 1950-talet av Naturskyddsförbundet och en del vetenskapliga institutioner och regeringen fullföljde dessa eliters idéer.
När aktivister i FNF på 1960-talet varnade för effekterna av det nya skogsbruket mötte de däremot lite gensvar hos makthavarna.⁶⁷⁶ De ekologiska aspekterna togs nu också upp då agrument bärjade föras fram om att skogens ekosystemhotades av det industrialiserade skogsbruket. Kritiken ökade mot slutet av 1960-talet. Det kans ses både som ett uttslag av de växande miljöproblemen i skogen men också som resultat av att nya folkrörelser för fred, social jämlikhet och demokrati växte fram. Några personliga samband fanns knappast mellan folk i Naturskyddsförbundet och de andra nya folkrörelserna vilket var så vanligt i övrigt bland nya folkrörelser i Finland. Men 1968

(Olika källor uppger olika årtal för skiftet, Konttinen 1967 bl.a. vad gäller)
radikaliserades naturvårdsrörelsen inifrån genom förnyelse av styrelsen för Finska Naturskyddsförbundet och redaktionen för dess tidning Suomen Lunto (Finlands natur). Samma år bildades Trafikpolitiska föreningen Ennemistö ry./Majoritet med verksamhet i Helsingfors, Åbo och Lahti. Syftet var att hävda fotgängarnas och cyklisternas rätt till staden och styoppa ökningen av bilismen. Man ordnade cykeldemonstrationer och var remissinstans. 1969 omorganiserades föreningen till Naturskyddsförbundet bestående av distrikts- och lokalföreningar.⁶⁷⁷
Miljöförstörelsen hade blivit ett allmänt samtalsämne och på karakteristiskt vis för Finland kanaliserades det aktiva engagemanget in i redan bestående organisationer. Men ingen påtaglig förändring skedde under 1960-talet annat än ett skifte från att se begränsat på frågorna och fokusera på ett behov av att naturområden avsätts som skyddas från intrång. En ny mer politisk ekologi kunde samsas inom samma helt dominerande organisation efter en avgörande förnyelse. Bägge synsättet satte människans behov i centrum och utgick inte konsekvent utirfrån en tanke om ekosystemens kvalité som viktigast.
I sättet att organisera sig ändrades knappast något alls. Leif Andersson jämför den finska miljörörelsen och politiska kulturen med övriga Norden: ”Låt oss först konstatera att några löst organiserade miljögrupper med stormöten som högsta beslutande organ inte finns. … Som på många områden i det finska organisationslivet dominerar det strikta traditionella sättet att arbeta. Några ’undergroundrörelser’ göre sig icke besvär. Alla miljöorganisationer förefaller väletablerade, med ordnad publikationsutgivning och ofta finns kontakt med myndigheter.”⁶⁷⁸