En av Nordens stora folkrörelser är alternativrörelsen. Den går ibland under olika namn som græsrodsbevægelsene I Danmark, bland andra kallas den nya sociala rörelser eller nya folkrörelser

39. Arbetarrörelsen mellan rörelse och organisation

40. Från ungdomsuppror till alternativrörelse och vänster

Konfrontationerna med statsministern i Lund 1969 (och 1971), summering 68-70

41. Den nordiska alternativrörelsens utveckling mot växande likheter

Vid 1970-talets början hade alternativrörelsen starkt genomslag i Sverige, Danmark och Norge, till viss del också på Island men i mindre grad i Finland. Den nya fredsrörelsen hade utvecklats samtidigt i hela Norden. En politisering och mer direktdemokratiska former för kampen startade 1960 genom atommarscherna.
Den nya kvinnorörelsen fick sitt genombrott i alla skandinaviska länder samtidigt. Men uppslutningen blev snabbt större i Danmark och Norge än i Sverige.⁷²⁸ I Sverige hade kvinnofrågan fått mer gensvar i den etablerade politiken på samma sätt som miljöfrågan. Debatten hade varit stark redan tidigt på 1960-talet med folkpartiet som en av pådrivarna tillsammans med författare som Eva Moberg. I mitten av 1960-talet bildades nätverk som Grupp 222 där många kunde starta kvinnosakskarriärer in i etablerade institutioner.⁷²⁹
Den nya kvinnorörelsen i Sverige växte fram i reaktion på bristen på radikalitet i den etablerade kvinnosaksorganiseringen och blev till en början i hög grad uttalat socialistisk. 1968 startade en studiecirkel om socialism och kvinnoförtryck, Grupp 8, med en flat organisationsmodell med enbart kvinnor som deltagare liknande den som nya kvinnorörelsen i USA byggde på.⁷³⁰ Det blev det första organisatoriska uttrycket för den nya kvinnorörelsen i Norden. I Danmark hade redan 1964 en ungdomsförening startat inom Dansk Kvindesamfund i protest mot passivitet i frågan om rätt till pessar och sexualrådgivning för unga flickor i 14-15 årsåldern utan föräldrarnas tillstånd. 1968 skedde en brytning mellan ungdomsföreningen och moderföreningen i frågan om hur provocerande aktioner skulle vara i kampen för abort. I maj planerades ett möte i Köpenhamn för förhoppningsvis 30 personer men det kom 300. Den nya organisationen Individ og Samfund startade med kamp för rätten till abort som en av de viktigaste punkterna på programmet. Organisationen hjälpte abortsökande med problem att få kontakt med en klinik i London på samma sätt som RFHL i Sverige hade hjälpt svenska kvinnor med kontakter i Polen. Medlemmar i Individ og Samfund var både kvinnor och män och den ideologiska debatten fördes kring begreppet könsroller, inte begrepp som tydliggjorde skillnader mer som kvinnoförtryck och manschauvinism. En gemensam utgångspunkt för de skandinaviska länderna var missnöje med kvinnosynen och praktiken i mansdominerade vänstergrupper. En feministisk ideologi utvecklades tillsammans med kampen för dagskrav som rätten till abort. Men det fanns också intresse för att stärka moderns roll genom t.ex. amningen gentemot barnmatsindustrins intressen. I Norge startade Ammehjelpen 1968 för att stödja mödrar i ett samhälle där amningen minskade och traditionell kunskap var svårare att få tag på.⁷³¹ Under 1970-talet ökar amningen något i Skandinavien. Amning sågs inte som något som stod i motsättning till kvinnan frigörelse. I Finland startade kvinnor och män 1966 Grupp 9 som arbetade för jämlikhet mellan män och kvinnor. Den blev tillsammans med de hundras kommitté och Novemberrörelsen för hemlösa en av de tre enfrågerörelserna i Finland under 1960-talet början innan studentrörelsens uppsving. I Finland var konservatismen starkare än på andra håll i Norden vilket gjorde att det fanns en hel del påtagligt ålderdomlig lagstiftning som missgynnade kvinnor vilket gick att bekämpa. Abortlagstiftning som i de andra nordiska länderna var en stridsfråga var dock mer liberal i Finland och utgjorde ingen grund för mobilisering.
Arbetarkampen förnyades också i de skandinaviska länderna till att omfatta krav på ett värdigt liv med gruvstrejken i svenska malmfälten 1969-70 och 1-kronas-strejkerna samma år i Danmark.⁷³² En våg av vilda strejker växte fram som ebbade ut först mot slutet av 1970-talet. Av 30 strejker i Norge 1970 var bara två godkända av LO resten var så kallade ville streiker.⁷³³ Alternativrörelsens frågor fick ett visst genomslag i arbetarrörelsen och man lyckades skapa en del broar mellan facket och andra rörelser. Främst genom arbetsmiljöfrågan och aktiviteter som den gemensamma demonstrationen 1971 i Köpenhamn för lika lön med nyfeminister och fackföreningar som organisatörer.⁷³⁴
I alla länderna spelade värnpliktsvägran en central roll, i både Finland och Sverige kan man tala om denna fråga som den mest radikaliserande faktorn kring vilken de mest intensiva konflikterna uppstod, åtminstone i termer av konfrontationer med rättsväsende och ordningsmakt där de nya folkrörelserna avgick med segern. I Finland genom kampen mot förtrycket av totalvägrarna och ett alltmer desperat rättsväsende och ordningsmakt som till slut förlorade stöd även hos högsta statsledningen, något som också skedde i kampen om ockupationen av värnpliktskontoret i Lund och rätten att offentligt uttala kravet vägra värnplikt. Överallt ökade antalet värnpliktsvägrare, i Danmark var det 75 år 1960 och blev 2.000 1970.⁷³⁵ I Norge skärptes straffpåföljden för de som totalvägrade 1958 vilket ledde till en lagändring 1965 där förändringen i rättspraxis fastställdes. I tillägg till religiöst begrundad vägran hade det tillkommit anarkister som på principiella grunder vägrade all statlig tvångstjänst vare sig det var med vapen i hand eller vapenfri tjänst. Tidigare sedan 1920-talet hade det getts viss möjlighet att vägra värnplikt på situationsbestämda grunder, något som också följde med när vapenfri tjänst blev möjligt enligt lag 1937. På 1960-talet ökade konflikterna. De som nekade både vapentjänst och vapenfri tjänst kallades till en domstol inte för att dömas men för att få sin identitet och totalvägran fastställd. Eftersom det inte var en rättegång ledde det alltid till samma resultat, 16 månaders fängelse som med en omskrivning kallades avtjäning av den vapenfria tjänsten i tvångsmässiga former utan sedvanliga möjligheter efter fängelsedomar till straffreducering. Ungefär hundra personer dömdes för totalvägran när denna lagstiftning gällde fram till dess att flera civila olydnadsaktioner under 1980-talet pressade fram en ändring av lagen. Kampen för att ta emot amerikanska värnpliktsvägrare i Sverige med aktiv medhjälp från danska Vietnamrörelsen var den kanske enskilt viktigaste nordiska insatsen som gjordes i den internationella kampen mot den till synes övermäktiga USA imperialismen. Många unga utan föregående ideologiskt engagemang i någon organisation väcktes av kravet på att ta personlig ställning till värnplikten eller solidarisera sig med andra som tvingades göra detta. De blev sedan pådrivande och sammanhållande krafter i att förena radikal ideologisk hållning med fortsatt vilja att omsätta ideologi i solidarisk handling.
När det gäller miljö- och solidaritetsrörelsen tycks Sverige ha legat före. Massaktiviteter för Algeriet kom redan 1961 på skolorna och engångsglasaktionen framför riksdagen dörr genomfördes redan 1966, långt före liknande miljöaktioner i masskala i de övriga länderna. Kring 1970 var dock de andra skandinaviska länderna i stort sett ikapp även om det fanns mindre men ändå betydande skillnader. Som exempel kan nämnas att antalet aktiva medlemmar i svenska Vietnamrörelsen räknades i tusentals medan den danska rörelsen räknade sina aktiva i hundratal. Vid ingången till 1970-talet räknades med 10 000 aktiva i DFFG inom rörelsen samtidigt som andra pekar på att studiecirkeldeltagandet tyder på 2 500 till 3 000 aktiva medlemmar medan man i Danmark räknar med drygt 200 medlemmar i DDV.⁷³⁶ Men uppslutningen i huvudstadens demonstrationer var minst lika stor i Danmark som i Sverige men betydligt mindre i Norge och övriga Norden. Förhållandet mellan Danmark och Sverige var i det närmaste omvänt mellan de två länderna för kollektivrörelsen där tiotusentals danskar satsade på alternativa boformer medan ett fåtal gjorde det i Sverige.
När det gäller Vietnamrörelsen utvecklades samma typ av motsättningar i alla de nordiska länderna mellan en gren som lockade till sig unga radikala ungdomar där antiimperialismen och maoismen stod starkt och en gren som mer verkade genom traditionella mer representativa former för folkligt deltagande. Konflikten och styrkan i radikalismen kom till tydligt uttryck när DDV samlade 25.000 i en Vietnamdemonstration medan den mycket breda Vietnam 69 samlade 3-5.000 i sin parallella demonstration som hölls dagen innan. I Finland blev den maoistiskt influerade FNL-rörelsen aldrig särskilt stark och slöks snart upp i brett folkrörelsearbete med en äldre form för marxist-leninistisk minoritetsfraktion i kommunistpartiet som radikal ideologisk kraft. I Norge blev splittringen mellan de två grenarna skadlig för massdeltagandet i demonstrationer men den antiimperialistiska Solkom hade ändå 100 aktiva lokala FNL-grupper som genomförde bred verksamhet och spred tidningen For Vietnam ibland med en upplaga över 20 000 exemplar.⁷³⁷ I Sverige fanns också splittringen men deltagandet i demonstrationer var ändå förhållandevis stort. År 1970 samlade FNL-grupperna 8 000 i en Stockholmsdemonstration, den största dittills.⁷³⁸ Organiseringen runtom i Sverige var mycket omfattande och Vietnambulletinen spreds som mest i 60 000 exemplar.⁷³⁹ FNL-rörelsen samlade in 8 miljoner kronor.⁷⁴⁰ I början av 1969 fanns 90 lokalgrupper och 1973 som mest – 150 lokalgrupper.⁷⁴¹ I Danmark lyckades de två grenarna ibland samarbeta bättre, ibland under mycket stor polarisering. Rörelsens tidning Vietnamnytt nådde som mest 5 000 i upplaga.⁷⁴² Det sammanlagda resultatet av de två danska insamlingarna under hela kriget blev 1,3 miljoner danska kronor för Vietnam 69 och 800 000 danska kronor för det mer radikala Giro 1616.⁷⁴³ I Sverige samlade FNL-rörelsen ensam in sammanlagt närmare 10 miljoner svenska kronor.
En ny organiseringskultur hade fått stort genomslag i Danmark och Sverige och till viss del i Norge, Island och Finland. Aktivt demokratiskt deltagande blev viktigare än formell demokratisk representation. Särskilt i Danmark fick vardagslivets förvandling en stor betydelse genom nya former för kollektivt boende, inte bara som kollektiv utan också genom grannsamverkan av olika slag. Kollektiven, eller storfamiljerna fick också en viktig betydelse i svenska nyvänstern, solidaritetsrörelsen och miljörörelsen men finns också i Norge. Intresset för alternativ teknik växte också med kampen mot atombomben och miljökritiken. I Sverige växte i slutet av 1960-talet fram intresse för enklare livsstil och enkel teknik genom solidaritetsarbetet.⁷⁴⁴ Containerletning blir en del av alternativkulturen och insamling och spridning av begagnade kläder och andra varor blir grund för både livsstilar och organisationer som Emmaus.
Under hela 1960-talet har Danmark och Sverige varit de ledande länderna i utvecklingen av alternativrörelsen och samtidigt varit varandras motpoler. De skillnader som fanns redan i början och mitten av decenniet förstärks även under 1960-talets sista år. Att Danmark är ledande på några sätt märks inte minst på att det är danska impulser både ideologiskt och praktiskt som påverkar utvecklingen av en vardagsengagerad alternativrörelse i Sverige manifesterad i det landsomfattande initiativet Arkiv samtal. Miljörörelsen i Danmark utvecklas mycket sent i hög grad som en kraft i spänningsfältet mellan de två polerna i motkulturen, hippieinriktningen och vänstern.⁷⁴⁵ Noah är en kraft som behåller en viss distans till bägge dessa poler genom betoning av vetenskaplighet och professionellt handlag med massmedia där många varmt välkomnar den nya organisationen. Miljörörelsen i Sverige är till en början närmast mer integrerad med motkulturens engagemang för vardagsfrågor och lokal demokrati och ses i t.ex. Stockholm som en och samma rörelse. Genom sin integrering bidrar miljörörelsen till politisering av motkulturen och till mer kritisk hållning till droger. Den svenska miljörörelsen är både mycket tidigare utvecklad än den danska samtidigt som den svenska metoden att bemöta nya opinioner genom att snabbt vidta statliga åtgärder och engagemang i etablerade organisationer gör att det tar längre tid för nya miljöorganisationer att få den typ av gensvar som mötte Noah i Danmark.
Vietnamrörelsen når sin kulmen i Danmark under växande motsättningar i slutet av 1960-talet. I Sverige går man snarare inför decennieskiftet mot ökad enhet mellan rörelsens olika motpoler och mobiliseringen fortsätter att växa. Medan den danska radikala Vietnamrörelsen börjar lägga alltmer tonvikt på ideologi och kamp mot USA-imperialismen i allmänhet och allt mindre betona Vietnam fortsätter den radikala rörelsen i Sverige att driva på den allmänna opinionen och regeringen mot USA:s krig. Likadant ser det ut för solidaritetsrörelsen i en rad andra frågor. I Sverige när solidaritetsrörelsen till slut också bestående resultat. Regeringen erkänner Nordvietnam och en minister går sida vid sida med Nordvietnam ambassadör och FNL-aktivister i demonstrationståg mot kriget. Sverige börjar också stödja ANC, en organisation som använder våld. Ett stöd som blir mycket stort och omfattar långt mer än alla andra regeringars stöd till ANC tillsammans och mellan 60-70 procent av ANC:s budget, ett stöd som fortgår både under socialdemokratiska och borgerliga regeringar.⁷⁴⁶ Inte bara folkrörelser i Sverige utan också regeringen uppfattar tredje världens folk som jämbördiga värda full solidaritet.
I Danmark når den radikala Vietnamrörelsen aldrig detta mål. Stöd till ANC kommer från danska staten först 1991 när kampen redan är avgjord och den period är över när befrielserörelsen valde att också använda våld. Danmark behandlar tredje världens folk som offer som ska hjälpas med humanitärt stöd, inte som legitima subjekt vars strävan efter suveränitet är legitim. I Finland uppnår solidaritetsrörelsen snart liknande resultat som i Sverige politiskt även om det materiella stödet till befrielserörelserna är mycket mindre även om Taksvärkki samlar in åtskilliga miljoner på skolorna till befrielsekampen. I Norge liknar situationen också mer den svenska än den danska.
En nordisk solidaritetsmodell med undantag för Danmark växer fram med radikala grupper både hos vänstern och andra folkrörelser som pådrivare, brett folkligt stöd genom självständig organisering som Operation dagsverke och en regeringspolitik som stödjer folkopinionens krav och befrielsekampen i Syd. Betecknande är att i den kanske mest avgörande antikrigsfrågan kämpar många i regeringspartiet socialdemokratern i Sverige sida vid sida med FNL-aktivisterna för att politiskt och praktiskt stödje de amerikanska desertörerna. Ideologiskt är de vänsterradikala krafterna mest pådrivande men i praktisk radikal solidaritetshandling är många andra minst lika pådrivande som vänstern. Den danska solidaritetsrörelsen med all sin militans och förmåga att mobilisera fyra gånger så många i demonstrationer mot kriget vid denna tid jämfört med Sverige misslyckas med att förvandla aktivismen till bestående förändringar i den danska politiken bort från en mer kolonial hållning mot en mer jämbördig relation till tredje världen.
I de demokratiska frågorna skiljer sig också länderna åt. I Sverige lyckas de nya folkrörelserna med bestämdhet avvisa polismaktens inskränkning av demonstrationsrätten. När demonstranterna bryter mot polisens förbud och tränger sig igenom polisens kedjor utbryter kravaller 1967. Regeringen avvisar kraftfullt demonstranternas metoder men samtidigt upphör denna typ av våldsamma reaktioner från polisens sida. Den konkurrerande mer etablerade Vietnamrörelsen gör inga uppmärksammade utspel och snart kan både en regeringsrepresentant och FNL-aktivisterna gå sida vid sida i en demonstration arrangerad av SKfV. Även efter de än våldsammare kravallerna vid den inställda tennismatchen i Båstad väljer regeringen att föra dialog med alla inblandade organisationer och varnar vänstern för att våldsanvändning bereder marken för högerextremismen. Lika bestämt enar sig pacifister och vänstern i kampen för yttrandefriheten genom demonstrationer i Lund som leder till nya kravaller och två tusen studenter pressar statsminister Erlander 1968 på direkta besked mot polis- och åklagarväsendets inskränkning. Statsministern ställer sig på demonstranternas sida i sakfrågan samtidigt som han återigen varnar för att våldsanvändning kan stärka högerextremismen.
I Danmark är utvecklingen den stick motsatta. Här är det polisen som med våld bryter sig in i demonstrantleden och startar kravaller i stor omfattning. Det leder till att de mer etablerade krafterna i den konkurrerande Vietnamrörelsen tar avstånd från demonstrationsarrangörerna. Solidariteten bryter samman när polisens version tas för given. Polisen, ansvarig minister och rättsväsende startar en lögnhärva för att dölja hur demonstrationsledningens aktiva avståndstagande från provokationer från demonstranternas sida misskötts av polisledningen och civilklädda spanare. Poliskravaller blir accepterat i Danmark och utnyttjas av regering men också ideologiskt av etablerade organisationer för att bekämpa den radikala rörelsen medan i Sverige kravaller startade av demonstranter motverkas genom att dämpa polisens motreaktioner, förmana vänstern att fortsatt våldseskalering blir ett stöd för högerextremismen och en politik där regeringen och den radikala rörelsen kan mötas. Lärdomarna från 1930-talets kamp mot högerextremismen tas till vara i Sverige, i Danmark låter man istället den polischef som gjorde karriär på att bekämpa antifascistiska demonstrationer under tysk ockupation bestämma både etablerade folkrörelsers och regeringens hållning. Danmark går in i 1970-talet med en olöst kris kring demonstrationsrätten och understödjande av poliskravaller medan Sverige kan se fram emot en lång period där demonstrationsrätten är säkrad och våldsnedtrappning är förordad.
I både Danmark och Sverige upprättas särskilda listor på personer som i ett krisläge ska gripas av myndigheterna. Vad sådana listor kan användas till märktes under den tyska ockupationen när danska myndigheter lämnade ifrån sig registren till tyskarna och utelämnade på så sätt sina medborgare till koncentrationslägren. Åsiktsregistrering var omfattande i alla nordiska länder. Den svenska regeringen ljög lika mycket som den danska om att det inte förekom eller hade avslutats. Skillnaden ligger däri att i Danmark ljög också de ansvariga ministrarna för sig själva eller varandra. Medan statsministern upprepade gånger hävdade att åsiktsregistrering upphört genom regeringsdeklarationen 1968 sade justitieministern inte exakt samma sak vilket utan att någon ansvarig politiker i folketinget upptäckte saken öppnade för fortsatt registrering. Säkerhetspolisen gjorde vad den ville. Det som skulle vara destruktion av åsiktsregistren visade sig till slut innebära att de olagliga registren deponerats i USA på danska ambassaden i Washington. I den svenska regeringen ljög de ansvariga ministrarna men knappast för varandra samtidigt som de dämpade polisens provokationer på gatorna, i Danmark flödade de vackra fraserna när folketinget och ansvariga ministrar lurade varandra medan polisprovokationerna på gatorna snarare underblåstes än dämpades.
På andra sätt är Danmark tvärtom ledande i att demokratisera samhället. Socialt experimenterande tillåts i stor skala och ungdomens lyckas demokratisera undervisningsväsendet för alla samhällsklasser tidigare och långt mer än någonsin annanstans. I Danmark är den demokratiska öppenheten i nischer mycket stor medan det på det övergripande planet sker en brutalisering av statsmakten utan demokratisk hållning varken till befrielserörelser eller den egna oppositionen som stöder denna demokratisering.