Jorden runt

Brev 35. Norrut mot Bundaberg .

(2008.03.06 - 2008.04.29.)

När vi nu var tillbaka på fastlandet så var det till att segla tillbaka samma rutt som vi kommit ner. I stor utsträckning valde vi samma hamnar också, eftersom det inte finns så många att välja mellan. I Eden passade jag på att titta på det så kallade späckhuggare museet. Namnet har det fått av att det finns ett skelett av en Späckhuggare utställt där. Historien om späckhuggaren som hette Tom, startar i början av 1900-talet då valfångsten från Twofold bay var betydande. Tom och hans familj medverkade i valfångsten på det viset att de kom in i bukten och slog med stjärtfenorna i vattenytan då det fanns valar inom deras revir. Fångstmännen kunde då i sina små roddbåtar ta sig ut till valen, ledda av Späckhuggarna. Dessa hjälpte även till att döda valen på så vis att de hindrade den från att andas genom att simma över blåshålet. De hindrade den även från att dyka ner i havsdjupet. När valen var dödad så lät fångstmännen Späckhuggarna kalasa på valens läppar och tunga innan de själva tog hand om de delar som var attraktiva för människan. Valjakten dog ut 1930 och 6 år senare så hittades Gamle Tom död på en strand i bukten. Skelettet togs som sagt var omhand och blev grunden till det fina museum som finns där i dag och som även erbjuder mycket annan marin historik.

I Bermagui blev vi liggande 5 dagar i väntan på sydliga vindar. Vi kom i samband med sommarens stora marknad och gick runt och tittade på allt som bjöds ut till försäljning. Under helgen så pågick även en fisketävling, en så kallad ”tagg and relese” tävling. Det innebär att man fångar stora Marlin fiskar, mäter och bedömmer storleken och släpper dem igen sedan man märkt dem. Varje dag kom det in ett 10-tal båtar med röda flaggor i utriggarspöna som visade hur många Marlin man fångat. Man landade även ett par Marlins som vägdes på fiskeklubben. Den största, en Striped Marlin, vägde över 150 kg. Vi låg förtöjda vid ett varv med en slip och en dag frågade vi om det fanns någon ledig tid på slipvagnen. Den var väldigt uppbokad men en klämdag fanns det om vi ville upp. Så ett par dagar senare så befann vi oss på slipen, där vi fick målat på ny bottenfärg och putsat av vattenlinje och fribord. Det blev väldigt häktiskt med jobb från tidig morgon till dess att det blev mörkt. Typiskt nog så blåste det sydliga vindar den dagen. Dagen efter så sjösatte vi igen vid 10 tiden, fyllde på diesel och gav oss iväg norrut.

Via Batemans Bay kom vi till Ulladulla, där vi såg långlinefiskarna lossa sin fångst av Yellowfin Tuna. Ett 15-tal tonfiskar med vikter kring 50-75 kg. Man får ca 100 kr/kg, så det blir lite pengar av det. Den resterande vägen upp till Sydney fick vi för det mesta kryssa i skiftande vindar. Ofta började det med ganska svag NV-lig vind på morgonen, för att under eftermiddagen vrida till NO och öka till hård bris. Vi tog natthamn i Crookhaven River och i Wollongong innan vi ankrade utanför Jibbon Beach i Port Hacking. Här sammanträffade vi med Nabobb igen och det blev naturligtvis massor att prata om sedan det hänt mycket sedan vi sågs senast. Efter 2 nätter fortsatte vi in till Blackwattle Bay i Sydney för att fira påsk helgen. Här träffade vi på Norska Necessity som kommit ner från Coffs harbour, där båten legat medan de varit hemma i Norge. Tillsammans åkte vi buss till en båtbutik för att köpa lite nödvändiga båtprylar, bland annat en ny Windex för att ersätta den som blåste ner på Flinders Island. Vi beställde också en ny skylightlucka för rufftaket. Den gamla läckte in vid överbrytande sjö och saltvatten inne i båten ställer till en massa problem. Luckan hade de inte hemma men vi blev utlovade leverans från deras butik i Mooloolaba längre norrut. På supermarketen köpte vi in allt vad vi tyckte oss behöva inför påskhelgen. Vi fick faktiskt tag på både sill, ansjovis samt svart och röd fiskrom.

Nästa dag var det långfredag och vi hade påskmiddag ombord i Christina. Det bjöds som sagt på både sill, kaviar, ägg, rädisor och jansons frestelse. Det hela sköljdes ner med linjeakvavit som Jan Fredrik på Nesessity bidragit med. Givetvis sjöngs det snappsvisor till varje nubbe. Efter ostbricka med päron, blev det kaffe med avec och gitarren plockades fram. Det blev skönsång hela kvällen och Jan Fredrik blev uppbjuden till dans av en av damerna, gissa vem? På påskafton klädde vi upp oss efter bästa förmåga och traskade iväg genom stan till Operahuset. Här lysnade vi på Sydneys Filharmoniska orkester med sångsolister som bjöd på något de kallade ”Easter alla Francais”. Även om ett besök i konsertsalen är en trevligt så blev vi inte direkt imponerade av musikvalet. Det började med lite svåra stycken men tog sig efterhand och det blev lite lättsammare på slutet.

Påskdagen ger vi oss av från Sydney och passerar tätt under operahuset för sista gången under denna långsegling. Ute på fritt vatten lägger vinden av och vi får ta hjälp av motorn för att nå Broken Bay, som är ett ganska stort vattensystem strax norr om Sydney. Här seglar vi in i en fjord som heter Cowan Creek där vi förtöjer i en boj i America Bay. I bukten är det lagt ut massor av bojar och nästan alla är upptagna av påskfirande Sydneybor. Nabob kommer in alldeles efter oss och förtöjer långsides med oss i den stilla viken. På kvällen gör vi slut på resterna från gårdagens festmiddag och har dessutom lite räkor till.

Nästa dag fortsätter vi för motor in genom fjorden så långt in vi kan komma till en liten ort som heter Bobbin Head. Fjorden är smal med höga, skogbevuxna berg på båda sidor. Det påminner lite grann om fjordarna i sydnorge.

Nästa morgon får vi ett mejl från Sverige som brutalt berättar om hur skört livet kan vara. Det är en av våra seglarvänners dotter Cecilia, som gått bort 2 dagar efter att hon fyllt 28 år. Hon hade blivit dålig 5 dagar innan bortgången och fick diagnosen hjärtumör endast ett par dagar innan. Cecilia var en av Sveriges bästa junior seglare och var aktiv samtidigt med vår egen Peter. Det finns ju knappt ord för vad vi känner och sorgen sitter i lång tid efter. Det är ju inte så lätt att sända några tröstens ord till de anhöriga så här på andra sidan jordklotet men vi gör vårt bästa. Livet går trots allt vidare och det gör vår resa också.

Efter en härlig kväll och en lugn natt så går vi tillbaka ut ur fjorden och in i nästa. Denna heter Pittwater och kan väl närmast liknas vid en stor marina. Det ligger ankrade båtar nästan överallt och längst in även ett par marinor. Vi får tag på en boj och parankrar ännu en gång med Nabob. Vår logg givare har varit trasig en längre tid och här får jag tag på importören för B.G. som visar sig ha givare på lager. Killen jag pratar med i telefon skall hålla lunch nere där vi ligger så han tar den med sig ner. Jag får givaren och han får vårt kreditkorts nummer och så är affären avklarad. Nästa morgon tar vi bussen till Mona Vale, där vi handlar lite färskvaror och skaffar några reservskruvar till vår Furlex (Inrullningssytemet till förseglet) hos agenten för Seldén. Efter nattankring i Costers retreat lite längre ut i Pittwater, sätter vi segel för att segla upp till Laurieton i Camden river. Vi får en härlig nattsegling i vindar som skiftar mellan sydost och sydväst. Den förhärskande vinden är normalt nordost vilket betyder kryss för oss. Dessutom så är det normalt med 1-3 knops motsröm men inget dera av detta upplever vi under vår segling norrut.

Efter ett par dagar lämnar vi i strålande solsken Camden Haven och Laurieton. Vi glider fram i sakta ökande SW vindar. Vid uddarna har vi strömmen emot oss men annars har vi tur, för det är nästan ingen ström alls eller så är den med oss. Vi ser en sköldpadda ligga oss sola sig, ett säkert tecken på att vi är på väg mot varmare breddgrader igen. Vi ankrar i Trial Bay, en öppen men lugn ankarplats. Åtminstone i det fina väder som råder. I Coffs Harbour ankrar vi i yttre hamnbassängen. Här får vi fint fäste och det känns bra då dyningen rullar in en del.

När vi skall ge oss av 2 dagar senare så visar det sig att ankaret sitter fast i botten. Trots att vi cirklar runt lite grann så är det omöjligt att få loss. Jag kallar upp den lokala VMR-stationen och undrar om de känner till bottenförhållanden. De tror sig veta att det skall finnas några gamla bojrester som ligger där sedan lång tid tillbaka och frågar om vi behöver dykarassistance. Vi avböjer till att börja med och jag tar på mig badbyxor och cyklop och går i vattnet. Jag följer kättingen ner och kör nästan huvudet i någon stor klump innan jag upptäcker den i det grumliga vattnet. Kättingen ligger snurrad runt klumpen och jag försöker att dra loss den. På 7 meters djup så tar dock syret slut ganska fort och jag lyckas inte få loss den. Vi inser att vi behöver hjälp och kallar åter upp VMR, som lovar att skicka ut en dykare. Efter en timma kommer det en dykare simmande ut från stranden. Han går ner men misslyckas även han med att lossa kättingen. Jag frågar om han tror sig kunna rädda ankaret och han får låna verktyg för att lossa det. Medan han är nere, så börjar jag att såga av kättingen för att åtminstone rädda den del som inte ligger i vattnet. Efter ett litet tag kommer han upp utan ankare men med ett smil i ansiktet. ”Nu kan ni veva upp allt samman, för jag lyckades lossa kättingen” säger han. Vi blir naturligtvis glada, även om jag nästan lyckats att kapa kättingen. Det gör nu inte så mycket då det finns skarvlänkar att laga den med. Dessutom skall hela kättingen bytas innan vi lämnar Australien. Vi tackar vår dykare, som heter Goose och betalar de 100 dollar som han lite blygsamt begär och kommer 3 timmar senare än beräknat iväg. Vi får frisk segling och kan segla in i Clerence River i medström innan det blir mörkt. Vi ankrar på samma plats som förra gången, strax utanför Yamba där det blir ett kärt återseende med Blue Marlin som ju legat här i över 2 månader. Vädret ändrar sig till det sämre med massor av regnskurar dagarna i ända, så vi stannar i 5 dagar innan vi tar nattsegling förbi Australiens ostligaste punkt som är Cape Byron. Efter ännu en fin segling, kan vi i soluppgången styra in mellan pirarmarna i Gold Coast Seaways eller Southport som det också heter. Vi stannar inte heller denna gång utan fortsätter en bit norrut i the Broadwater innanför South Stradbrook Island. På förmiddagen ankrar vi tillsammans med ett stort Scandinaviskt gäng på Dux anchorage. Det är förutom vi själva, Nabob och Necessity och senare kommer även Norska Helen Kate och Eos. Micke och Ann-Marie ombord på Eos, är på väg mot Gold Cost där de skall checka ut för att segla till Vanuatu. South Stradbrook Island är en långsmal ö som skiljer det inre grunda kanalsystemet från Tasmanska sjön i öster. En av dagarna vi ligger här, promenerar vi över ön ut till havet och blir belönade med de finaste baden sedan vi kom till Australien. Det är sandstrand så långt ögat kan se och i de brytande dyningarna badar vi i kristallklart friskt vatten.

Vi fortsätter upp i det grunda kanalsystemet som heter The Broadwater och kommer efter 2 dagar till Manly utanför Brisbane. Här ligger vi en natt i den dyra marinan och passar på att skaffa några reservdelar från Volvo Penta till vår motor. Vi byter också ut vår rostiga ankarkätting mot en ny, så nu skall vi slippa de ständiga rostfläckarna runt ankarspelet för en tid framöver. När detta är gjort går vi tillsammans med Necessity upp för Brisbane River och ankrar åter utanför Botanic Gardens. Nabob stannar kvar i Manly då de skall upp på land för att lägga på ny bottenfärg. Vi stannar i Brisbane i 5 dagar och och passar där på att se om vårt vaccinationsskydd. Det är endast Tyfoid vaccinationen som behöver kompleteras. Trots att vi beställt tid så får vi vänta länge, men då det blir vår tur så går det fort. Det går även lite för fort då de skall ta betalt, för de glömmer att ta betalt för själva vaccinet, vilket vi konstaterar långt senare då vi tittar på kvittot.

I medström lämnar vi Brisbane och kan, efter en rullig natt vid Tangaloma på Moreton Island, med lite trixande ta oss in till Mooloolaba. Lite trixande blir det därför att över halva inloppet har sandat igen. Man måste göra en sväng in mot stranden för att komma in från sidan av inloppet. Det ligger visserligen bojar men det ser mycket märkligt ut, speciellt då dyningen bryter runt en av bojarna nu då det är lågvatten. Vi lägger oss i aktern på en ingående fiskebåt och passerar en surfare som står mitt i hamninloppet med vatten till knäna. Någon hjälp av ekolodet får vi inte då det inte klarar av att ge djupangivelser i det grumliga vattnet. Med hjärtat i halsgropen kommer vi in i den lugna kanalen och kan ankra upp i floden. I Molloloba hämtar vi ut skylight luckan som vi beställde redan i Sydney. Vi rengör också alla våra spolvattenslangar till toaletten som är fulla av en gegga som givit vårt spolvatten en illaluktande doft den senaste tiden. Stina passar också på att reklamera en klocka som hon köpte här då vi var här senast. Det är remmen som helt tappat färgen i solen. Då de inte kan skifta ut remmen inom rimlig tid, så får hon helt enkelt en ny klocka. Det kan man väl kalla god service.

Efter 2 nätter i Mooloolaba tar vi oss ut genom inloppet igen. Dyningen bryter på sandgrunden trots att tidvattnet är på väg upp, men nu känns det tryggare eftersom vi vet att djupet räcker till. Vi sätter segel och kan, i frisk sydlig vind länsa undan i 7-8 knop. Vi har fisket i hela dagen, men fiskelyckan uteblir. Orsaken kan bero på att det inte sitter någon krok på då vi senare tar upp linan. Vi bedriver ”humanfiske” säger Stina. På eftermiddagen rundar vi Double Island Point och kan ankra upp i Wide Bay i lä bakom udden på 5 m djup. Eftersom det är en havsbukt, så rullar dyningen in men den är lång och orsakar inga problem. Med 50 m kätting ute så undgår vi ryck och båten stiger och sjunker i havets egen rytm. På kvällen hör vi kortvågsradion att Necessity och några andra båtar, försökt komma över Wide Bay Bar på morgonen. Förhållandena var dock för tuffa med dyningar som bröt över hela baren. De tvingades därför att vända och segla runt Fraser Island på utsidan, vilket innebär en extra natt segling innan de når Bundaberg. Vi hör också att Nabob är på gång och räknar med att passera baren nästa morgon, sammtidigt med oss. Nästa morgon avseglar vi i det första morgonljuset de 8 sjömilen mot Wide Bay Bar. Några andra båtar har gått strax före oss och vi ser Nabob komma strax utanför udden. När vi kommer fram så ser vi en del brott över baren, men båtarna före oss har klarat att komma över. Vi har Nabob strax framför oss och vi ser dem surfa över i en stor brottsjö. Vi ser oss om för att se om det kommer några extra stora dyningar men det ser bra ut så vi sätter fart över de grunda sandrevlarna. Allting går bra och 10 minuter senare är vi över det område där dyningen bryter. Vi kommer in bakom en grund sandbank där vattnet kokar och den krabba sjön blöter ner hela däcket men en halvtimma senare har vi med medströmens hjälp kommit in i helt platt vatten i Sandy strait. Efterhand lägger sig vinden helt och vi får gå för motor upp genom de grunda farvattnen innanför Fraser Island, där vi ankrar upp vid Mc Kenzie Jetty Ruins. På kvällen äter vi en gemensamm middag med Kaj och Marianne, sedan de tagit igen lite förlorad sömn efter sin nattsegling.

Nästa morgon skiljs vi igen då de skall gå uppför en flod till en stad som heter Marryborough. Själva avseglar vi tidigt om morgonen mot Bundaberg längre norrut. För första gången sedan vi lämnade Irland upplever vi dimma. Ja dimma är kanske inte det rätta ordet, utan det är nog snarare sjörök. Från en dal på Fraser Island kommer det en kall luftström och när denna når det varma vattnet så bildas sjörök utmed vattenytan. Nabob ligger inbäddad i sjöröken då vi passerar. För första gången sedan vi kom till Australien så har vi västlig vind, vilket betyder kryss upp mot Bundaberg. Vi lägger båten på biddevind för babords bog och har tur då vinden vrider mot nordväst under eftermiddagen. Vi slår då genast och kan för styrbordsbog nästan sträcka upp. Fisket ligger i under dagen och den här gången så ”humanfiskar” vi inte. Strax före Bundaberg så nappar det och vi kan landa en stor fisk på 6,5 kg som vi inte sett tidigare. Den ser ut som ett mellanting mellan en tonfisk och en lax. Senare kan vi konstatera att den heter Queenfish och att den är väldigt god kan vi också konstatera dagen efter. Strax efter solnedgången angör vi Bundaberg Port och ankrar upp i floden strax innan det blir helt mörkt. Cirkeln är sluten, vår lilla avstickare, på strax över 3000 nm, mot syd är lyckligt avslutad.

Nästa morgon tar vi jollen in till fiskebryggan där vår vän Max väntar på oss. Han blir väldigt glad när han träffar oss och det blir en lång pratstund om allt vi varit med om sedan vi träffade honom senast. Den svenska båten Hilda ligger i marinan men tyvärr träffar vi inte Lasse och Lisbeth, då de är i Brisbane och lämnar sin bil. Necessity har legat uppe i Bundaberg ett par dagar och kommer nu ner med tidvattnet och ankrar bredvid oss. Vi blir liggande i Bundaberg Port i 4 dagar och passar då på att göra lite underhållsarbete. Vi byter Skylight lucka och vi reparerar vår Sprayhood som har spruckit i tyget vid en av bågarna. Max kör oss i sin bil in till Bundaberg så att vi kan bunkra upp med mat och annat som vi har behov av. Vi får också Svenskt besök, det är Caroline Åberg med en holländsk väninna som heter Eva. Caroline är en av Peters kompisar från tiden i Råå Jolleklub. Vi tillbringar en kväll i Christinas sittbrunn och har naturligtvis mycket att prata om. Caroline har varit ett halvår på Nya Zealand och jobbat och är nu på rundresa med hyrbil i Australien, på väg mot Cairns. Så kanske vi träffar dem längre norröver igen. Det är två trötta töser som somnar in i vår förpik efter en lång kväll.

Nästa morgon äter vi en svensk frukost med b.la. kokt ägg och kalles kaviar som är uppskattat av våra gäster. Vinden har gått över på syd, så det är ganska så svalt på natten och morgonen, endast 16 grader. Efter frukost stuvar vi undan jollen på däck, tar upp ankaret och går för motor in till sjömacken för att tanka diesel och vatten. Vi säger adjö till flickorna och går även bort till Max för att ta farväl. Han verkar upprymd och berättar att han har fått spekulanter på sin segelbåt som står uppställd på land och bara kostar honom pengar. Han berättar också att marinan har blivit såld men att det ändå finns en möjlighet att han kan bo kvar där precis som tidigare, så han förefaller att vara lite lättad. Vi önskar honom lycka till i framtiden och tar farväl av en fin man. Klockan tio släpper vi förtöjningarna och glider ut ur Burnet River, några timmar efter Necessity. Det känns lite grann som om hemresan har börjat, även om det återstår massor av segling och äventyr.

Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 36. Åter mot tropikerna.

(2008.04.29 - 2008.06.15.)

Väl ute ur Burnet River, så fyller sydost vinden i och vi får en fin halvvindsbog upp längs med kusten. Natten blir lite orolig för frivakten, som kallas på däck för segelmanövrer lite av och till. Sjön är också ganska besvärlig och sömnen har svårt att infinna sig. På natten ser vi ljusen från Gladston som lyser upp natthimlen och i gryningen skymtar vi vårt mål, Great Keppel Island. Vi ankrar på nordväst sidan alldeles utanför Svendsens Bay, som fått sitt namn av en dansk som bosatte sig här för länge sedan. I dag bor Carl Svendsen, som är av andra generationen, här under den tid då han inte arbetar inne på fastlandet. Necessity har kommit in före oss och Nabob är på ingående. Efter en välbehövlig förmidagslur är det skönt att åter få kasta sig i det härliga kristallklara vattnet. På kvällen firar vi Valborg med knytkalas ombord i Necessity. Den lilla gasgrillen får duga som valborgsbål. Nästa dag är det första maj, men vi ser inga demonstrationståg och hör inga tal. Kanske beror det på att de fåtal som bor här är nöjda med tillvaron och inte kan hitta något att demonstrera emot. Själva så ropar jag lite tafatt, ”stridsropen skalla, jordenruntsegling åt alla”. Jag blir dock snart nedtystad av andra medseglare som menar att det skulle bli alltför trångt i ankarvikarna om det skulle bli verklighet. I stället så går jag tillbaka till vardagslivet och sätter igång med att byta lager i motorns saltvattenpump. Efter den proletära insatsen så tar vi oss iland och deltar i ett oorganiserat observationståg på ön. Det är vår Nyazeeländske båtgranne John och hans hund Pebbles som tar täten och visar runt. Det finns vilda getter på ön och Pebbles lyckas driva upp en tacka med 2 st nästan nyfödda kid. John lyckas fånga den ena kiden innan hunden får tänderna i den, och vi kan sedan hunden infångats, släppa tillbaka kiden till sin mamma. Efter den härliga promenaden tar vi oss ut till båten och gör klart för avgång nästa morgon. Då det har regnat en del på natten och morgonen, så dröjer vi något innan vi lättar ankar. Väl ute ur bukten så tittar åter solen fram och en flock Delfiner kommer och tar farväl av oss. Vi har tänkt segla upp till Macay som ligger 170 nm upp längs kusten. Vinden är växlande till att börja med men ökar under eftermiddagen med revning av segel som följd. Sjön här innanför Barriärrevet är ofta ganska så bökig och obekväm. Det påminner lite om segling i södra Kattegatt. Vattnet är ganska grunt och det är en del tidvattenströmmar som ser till att göra sjön krabb. På natten minskar vinden och seglingen blir bekväm om än lite långsam. När det ljusnar ökar åter vinden och vi kan nu skymta Nabob, som gått för maskin under natten, för om oss. Strax innan solen går ner kan vi båda förtöja i Mackays modärna marina. Strax innan vi kommer fram så passerar vi igenom ett 30-tal stora bulkbåtar som ligger uppankrade utanför kusten. Här finns nämligen Australiens största utlastning av Socker, och båtarna ligger och väntar på att få komma in till den stora terminalen och lasta.

Vi blir liggande i den dyra marinan i 2 dagar och passar då på att tvätta både oss själva och våra kläder. Vi hade tänkt åka in till staden som ligger 10-15 km in i landet men avstår eftersom det är söndag med stängda affärer. På måndagen är det Labour Day och även då är det stängt, så vi avseglar istället. Vi tar natthamn i en vik på Thomas Island, ett inte så bra beslut visar det sig. Dyningen rullar in och strömmen vrider båten tvärs mot den. Christina, båten alltså, rullar och kränger och besättningen sover inte alltför gott under natten.

Nästa morgon fortsätter vi upp mot Whitsunday Islands, som vi hört så mycket fantastiskt om. Vi kommer in i ett sund där Resort byggnaderna kantar kullarnas sidor. En stor landningsbana ligger utmed den ena stranden och stora jettplan kommer och går. Färjetrafiken med snabbgående katamaraner är också intensiv och någon större idyll kan vi inte se. Vi har satt kursen mot en stor vik, som vi misstänker har samma turistiska prägel, men där bedrar vi oss. I stället kan vi ankra i en spegelblank vik där träden växer ända ned till den smala sandstranden som på sina ställen bryter av vegetationen. Sawmill Bay heter viken och här kan vi sova gott i våra kojer som är alldeles stilla. Vi ankrar tillsammans med Nabob och blir liggande i 2 dagar och bara kopplar av. Andra dagen får vi sällskap av Necessity på förmiddagen och tillsammans så går vi en promenad i den frodiga grönskan på land. Vi hade tänkt gå över till andra sidan av ön men inser efter en timma att det är för långt och vänder därför tillbaka. Istället för en utlovad fin utsikt får vi nöja oss med att ha sett en vacker Lizard och en orm av någon sort som vi inte lyckas artbestämma. Vi håller oss därför på säkert avstånd.

Dagen efter seglar vi och Nabob in till Airlie Beach på fastlandet, för att fylla på matförråden. Airlie är en turistort för unga människor och huvudgatan kantas av turist- och dykshoppar. Här finns en fin strand, men inte en människa badar där. Istället så badar alla i konstgjorda poler med sandstränder som man byggt upp alldeles ovanför den naturliga stranden. Orsaken till dessa badanläggningar står att finna på en skyllt utmed strandpromenaden. Den varnar för att det kan finnas jellyfish (Brännmaneter) i vattnet. Det är inte vilka brännmaneter som helst utan ett par stycken av dem kan vara dödliga. Boxjellyfishen är den snällaste av de dödliga. Den finns i princip bara under sommaren och i maj månad skall den i regel vara borta. Den är ca 10-20 cm i omkrets och är nästan transparent. Bränner man sig av den har man trots allt ganska stora chanser att överleva om man bara kommer under behandling. Den farligaste heter Irukandji och den har man mycket mindre kännedom om. Den är stor som en halv tumme och är även den nästan transparent. Den finns visserligen i mindre antal, men man har påträffat den under alla tider på året. Maneterna påträffas för det mesta nära kusten, men Irukandji har påträffats även ute på barriärrevet. Irukandji känns nästan inte då man får den på sig och man kan överleva om man kommer under snabb läkarvård och i övrigt är frisk och fysiskt stark. Om man överlever är symptomen ändå fruktansvärda med andningssvårigheter, njursvikt, muskelkramper som i sin tur ger hjärtproblem och fruktansvärda smärtor. Det finns idag inte något botemedel utan vården består av symptomatisk behandling och tillförsel av syrgas. Inga smärtstillande medel, inklusive morfin, hjälper. Det låter inte som man vill träffa på någon sådan och om det nu finns en skapare av denna världen, så kan man ju undra vad han tänkte på då han skapade denna lilla varelse. Under alla omständigheter, så hade han förmodligen en dålig dag. Så det är lätt att förstå att alla badar i poler med filtrerat vatten istället för i havet.

På supermarketen fyller vi våra varukorgar till brädden och inser att vi behöver taxi för att ta oss den ganska långa vägen till hamnen. Innan vi får tag i någon så ringer det på Stinas mobiltelefon. Det är Carolin och Eva som är i byn och sett våra svenska flaggor på båtarna. Vi får hjälp med alla våra varor ner till hamnen, men tyvärr har de inte tid att stanna. De ligger efter i sitt tidschema och måste skynda vidare mot Cairns, där de skall lämna sin hyrbil.

Vi tackar dem naturligtvis så mycket för hjälpen och önskar dem fortsatt trevlig vistelse i Australien.

Nästa morgon seglar vi åter ut i Whitsunday arkipelagen, till en liten ö som heter Hayman Island, där vi tar en boj i Blue Pearl Bay. Här är vattnet ganska klart och vi kan inte motstå frestelsen att hoppa i och snorkla på revet. Enligt lokalkännedom så skall risken vara minimal för att påträffa Jellyfish men vi tar ändå på oss våra våtdräkter som åtminstone täcker större delen av kroppen. Vi träffar inte på någon Jellyfish men får se massor av helt orädda revfiskar som kommer helt nära inpå en och gärna låter sig fotograferas. Vid ett tillfälle kommer ett stort stim av stora Trevally svepande förbi på bara några meters avstånd. Sista dagen på Whitsundays, tillbringar vi på närliggande Hook Island, i Stone haven Anchorage. Blue Marlin och Silene, en annan Norsk båt, ligger redan här. Rune har hunnit fylla år så på kvällen uppvaktar vi med en present. Det är en vit flagga med en påsydd Blue Marlin i blått, som vi själva tillverkat. Den blir uppskattad och hissas genast i babords salning (i masten). Idunn bjuder på god Chili Con Carne och massor av hembakade kakor till kaffet efter. Nästa morgon tar vi farväl av Nabob som vi nu inte träffar förrän vi är åter i hemma hamnen på Råå. Vid middagstid avgår vi och Blue Marlin för att nattsegla till Magnetic Island, utanför Townsville, där vi ankrar i Horseshoe Bay. Vi spenderar en dag på ön med promenad upp genom en Nationalpark i förhoppning att se vilda Koalabjörnar som skall finnas där. Vi ser tyvärr inga och avstår även från att besöka en park där de finns i inhägnader. På Orpheus Island en dagsegling norrut, besöker vi en forskningsstation som tillhör James Cook University i Townsville. Det pågår inga större projekt där för tillfället, men föreståndarinnan ger oss en guidad rundtur och berättar om deras normala verksamhet.

När vi fortsätter norrut, väljer vi att gå på utsidan av Hinchinbrook Island. Vädret är för en gångs skull mulet disigt och lite regnigt. Hade vädret varit bättre hade vi nog valt att gå igenom Hinchinbrook Channel. Via nattankring på Dunk Island och Fitzroy Island kommer vi och Blue Marlin i strålande fint väder till Cairns, där vi lägger oss i den stora marinan. Necessity ligger redan här sedan några dagar tillbaka. De väntar en norsk gäst som skall segla med dem under några veckor till Darwin.

Det är lördag och den 17e maj, och då kan väl de flesta räkna ut vad som skall hända. Norges nationaldag skall naturligtvis firas. Vi startar firandet i Necessity med bubbelvin och en god kaka därtill. Därefter samlas vi i parken som ligger alldeles i anslutning till marinan och utmed stranden. Här finns det massor av stekbord med bord och bänkar. Vi tar med oss grillkött och tillbehör och bänkar oss. Norska flaggor dekorerar bordet och nationalsången klingar ut över parken. Efter en god middag blir det kaffe med hemlagad kransekake som Idunn bakat, men innan dess hinner Hedda Marita och Eva att ta ett dopp i badanläggningen som ligger mitt i parken. Två år i rad har vi firat Norska nationaldagen tillsammans och båda har varit lika trevliga. Det ända vi saknade den här gången, var besättningen på Pomona. Vegards djupa bariton stämma hade gjort sig bra även den här gången.

Trots att det nästa dag är söndag så sätter vi igång med att bunkra upp båten. Den här gången skall vi försöka att fylla på förråden rejält, eftersom det lär bli glest med supermarkets framöver. Dessutom rycktas det att det är dyrare längre norröver. Vi hinner med 2 rundor innan armar och ryggar har fått nog. På kvällen samlas vi åter i parken för middag. Necessitys besättning har nu utökats med Per Henning, som anlänt från Fredrikstad i Norge via Sydney. De närmaste dagarna fortsätter vi med förberedelser inför vår segling till Darwin. Vi gör fler besök på Supermarketen, besök i båttillbehörsaffären, samt fyllning av gasolflaskor. Våra Svenska gasolflaskor har vi haft problem med alltsedan vi kom till Australien. De har samma anslutning som de Australiska men det saknas en överfyllnads/evakuerings ventil, så på de flesta ställen kan de inte fyllas. Det beror på att man här fyller med volym, då man i Sverige fyller med tryck. I Cairns fann vi en gasdepå som kunde fylla med tryck, så där lyckades vi fylla vår aluminiumflaska. Vår compositflaska ville de inte fylla, eftersom märkplattan där design koden är instämplad var oläslig på grund av korrosion. Så det kan ju vara en varning till andra seglare med planer att segla i Australien.

Efter 3 dygn i Marinan, flyttar vi ut och ankrar i floden på motsatta sidan. Vi tar en sista runda i stan i lite mer avslappnat tempo. Det är en ganska vacker stad med låg bebyggelse i gammal lite kolonial stil. Suvenir-, dyk- och turistshoppar finns det i parti och minut. Många pubbar och kaféer ger staden en turistisk prägel. Säsongen lider här mot sitt slut och vi lyckas hitta fina T-shirts med Aborigin motiv till det facila priset av 35 kr/st.

Efter 4 dagar i Cairns lättar vi ankar och fortsätter seglingen norrut. Stina har bakat bröd och förberett en middag för kvällen för vi skall ta en nattsegling till Lizard Island. Vi seglar i strålande solsken med 10-12 knops akterligg vind. Barriärrevet utanför gör att seglingen blir behaglig och hela dagen och natten gör vi god fart. ”Nånannan” styr fint och gör livet lätt för oss. Månen har precis varit full och gör natten ljus då den kommer upp. Ett och annat lastfartyg passerar och vi skymtar öar och rev som vi seglar förbi.

Många reseskildringar från seglare som varit här tidigare, har varnat för nattsegling innanför Stora Barriärrevet med alla rev, öar och den täta trafiken. Vi tycker att nattseglingen här är att föredra. Sjökorten håller hög standard, det finns gott om fyrar för att identifiera reven och trafiken är ju bara en bråkdel mot trafiken i Öresund. Genom att nattsegla får vi mera tid på de öar som vi vill besöka.

När morgonen gryr kan vi konstatera att det har varit en av de bästa seglingarna på länge och att vi inte har långt kvar till vårt mål som är Lizard Island. Vi lägger i Fiskelinan för att försöka bärga en middag men får genast ta upp den igen. Efter en titt i våra informationsblad kan vi konstatera att vi befinner oss i en grön zon, där det är totalt fiskeförbud.

Klockan tio går vi in bakom ett korallrev och ankrar i den skyddande viken, i lä för passadvinden, tillsammans med ett tiotal andra långseglare. Efter den sedvanliga tuppluren är det skönt att kasta sig i det kristallklara vattnet och inspektera undervattensvärlden. Här finns det massor av vackra koraller och jättestora ”Giant Clams”, snäckor som är över en meter långa och en halv meter breda. De är de största vi sett hitintills. Vi ser också massor av revfiskar i alla dess färger, Butterflyfish, Angelfish, Anemonefish, Parrotfish och många andra. På sandbottnarna runt revet simmar massor av Stingrays och vi närmar oss dem ganska långsamt och helst inte bakifrån utan framifrån så att de kan se oss och så att vi inte överraskar dem. Att bli stungen av en Stingray kan nämligen vara ytterst allvarligt och kan leda till dödsfall. Det hände Steve Irvin, den Australiska äventyraren och grundaren av Australia Zoo utanför Brisbane.

På kvällen samlas de flesta seglarna på stranden för en pratstund och en medhavd öl. Ett och annat ansikte känner vi igen sen tidigare.

Nästa dag kommer Necessity in och ankrar alldeles i närheten av oss och på kvällen bjuder vi på middag ombord. Det blir lite trångt i Christinas sittbrunn nu när Necessity utökats med ytterliggare en man. Men när bara viljan finns så går det naturligtvis bra. Det bjuds på Gorgonzola späckad rökt kyckling med ugnsbakade potatishalvor och en röra med brokolli, lök, morötter, svamp och banan som stänkts med lite kinesisk soja. Kvällen avslutas med te och cappucchino efter behag. Det går ingen större nöd på oss och skörbjuggen lyser med sin frånvaro.

En av dagarna tar vi en promenad upp till öns högsta bergstopp som kallas ”Cooks lookout”. Det var härifrån som kapten Cook spejade ut över Barriärrevet och fan en öppning, där han kunde segla ut på öppet vatten. Båten Endevour låg ankrad inne vid fastlandet och Cook hade seglat ut till Lizard med en av skötbåtarna och två man ur besättningen. Eftersom man seglat upp på revet tidigare så trodde man att man var instängd innanför revet, men fann alltså en öppning då man spejade från bergstoppen på Lizard Island. Innan vi börjar nerstigningen, så skriver vi in oss i gästboken som finns i en trähurts här på toppen.

Även här på Lizard finns det en forskningsstation som vi besöker. Vi får en fin guidad tur av en av föreståndarna, som berättar om verksamheten som bedrivs där. Han berättar att det faktiskt finns en liten saltvattenskrokodil på ön, men den håller till på den södra delen av ön på reven mot vindsidan. Han berättar också att man kan påträffa Irukandji året om, men att de är väldigt sällsynta på ön. Man har bara haft ett fall hitintills, men hur det gick för den personen förtäljer inte historien.

På Lizard finns också en hotellanläggning i en vik lite längre bort, dit vi seglare inte har tillträde. I utkanten av denna där personalen bor, finns en liten bar för de anställda dit seglare är välkomna. Ett par gånger i vecka har man även lite live music där. En kväll då vi besöker baren så spelar ”The Hairy Geckos”. En man i 60-års åldern rattar en elgitarr och en ung kille ur personalstyrkan spelar trummor. Det hela låter väl hellre än bra, men det höjer trots allt stämningen. Bartendern berättar för oss att det kostar ca 8 500 sek att bo på hotellet per natt. Förmodligen inga vanliga löntagare som spenderar semestern här.

Vi stannar på Lizard i 5 dagar och snorklar minst en, oftast två gånger om dagen. Det gäller ju att passa på, längre norrut får vi sällskap av alltför många krokodiler som har oss på matsedeln. Vi är överens om att det är den bästa ön vi varit på sedan vi kom till Australien.

Vi lämnar Lizard en tidig morgon innan solen gått upp. Vädret har varit ostadigt och blåsigt under natten och fortsätter med täta squalls och frisk vind under dagen. Vi ser en Dugong (sjöko) som är uppe för att andas i vattenytan och visar sin stora stjärtfena då den dyker. Lite senare fångar vi en Makrill på ca 3-4 kg. Strax före solnedgången går vi igenom Owens Channel, mellan Stanley- och Flinders Island och ankrar på en sandbank utanför Flinders Island. Vi har gjort 84 nm på 12 timmar, vilket gör ca 7 knop i snittfart. Det är vår längsta dagsetapp sedan vi kom till Australien.

Nästa dag tar vi dingen över till Stanley Island som är naturreservat. En skylt visar oss en vandringsled och varnar för krokodiler i vattnet. Utmed vandringsleden passerar vi ett klipputsprång, där Aboriginerna har gjort många ockrafärgade målningar. Det är bilder av krokodiler, delfiner, ödlor och människor som kommer i seglande skepp. Den sista målningen är gjord så sent som 1940, av en de sista Aboriginerna på ön. Numera bor det ingen här.

På eftermiddagen lättar vi ankar för att nattsegla norröver i frisk vind. Med starkt reducerad segelyta, forsar vi fram i den gropiga sjön. Vi möter några fiskebåtar och ett och annat containerfartyg under natten. På morgonen passerar vi Portland Roads och strax efter lunch kan vi ankra i en bukt norr om Cape Grenville. Här vilar vi ut innan vi fortsätter dagen efter till Escape River. Här letar vi oss in mellan pärlodlingens bojar ett stycke upp i floden och får en lugn och stilla natt. Redan nästa morgon fortsätter vi norrut genom Albany Pass och vid lunchtid kan vi runda Cape York som är Australiska fastlandets Nordligaste utpost. Vi är nu på 10 grader syd och i slutet av maj månad. Trots att det är vinter här så är det väldigt varmt och solen lyser från en nästan molnfri himmel. Landskapet är ganska flackt men det är grönt och frodigt. Vattnet är grumligt men lyser i starka turkos färger. Vi seglar 10 nm söderut utmed Cape Yorks västsida och ankrar upp utanför en liten by som heter Seisia. Här skall vi invänta en god väderleksprognos för att korsa Carpenteria bukten över till Gove. Vi har seglat nästan 3000 nm på nästan 4 månader, sedan vi lämnade södra Tasmanien och vi har bara rört oss utmed ostkusten. Australien är verkligen ett stort land.

I Seisia bor det många Aboriginer men inte alla pratar engelska och de som gör det, är inte särskilt intresserade av kontakter med vita. Vi tar en promenad bort längs vägen till en av deras byar. Längs med vägen finns det många höga termitstackar som reser sig flera meter högt. När vi kommer fram ligger husen öde och vi ser inga människor. Bara några hundar och några barn som leker på en lekplats. Husen ser ganska likartade ut och är tämligen nybyggda. Det är inga egna konstruktioner, utan hus som subventionerats och byggts av staten och när Aboriginerna flyttar in så börjar förfallet. Senare då vi kommer tillbaka till stranden får vi reda på orsaken till tystnaden i byn. Man har firat två sextioåriga damer till långt ut på natten. Så hög ålder är det inte många av Aboriginerna som uppnår.

Redan efter en dag i Seisia så får vi en väderprognos som lovar fint väder för de kommande dagarna och vi drar upp ankaret tidigt om morgonen och ger oss av över Carpenteria bukten. När vi kommer ut på fritt vatten sätter vi segel i en mager bris och för att öka på farten så sätter vi upp spinnaker för ovanlighets skull. När jag håller på och fixar med tamparna under sprayhooden så dyker vår lilla Gecko upp pigg och vaken. Sist vi såg honom var i Hobart, så vi trodde nog att han var död sedan länge. Nu missar jag inte chansen att föreviga honom på bild. Under eftermiddagen dör vinden och vi får hjälpa till med motorn under några timmar, innan den återvänder. Necessity och den Australiska båten Jemimah har försvunnit under horisonten för motor sedan länge. Ett av tullens bevakningsplan kommer förbi under kvällen och ropar upp oss. Stina ligger och sover och jag är upptagen med seglingen, så de får inget svar av oss, utan får väl försöka återkomma vid ett senare tillfälle. Under natten ökar vinden successivt och vi får fin gång. Nästa morgon återkommer bevakningsplanet och på deras förfrågan så lämnar vi de uppgifter som de önskar. Dom tackar så mycket för vårt samarbete och önskar oss lycklig resa. Vi får också en fin segling och kan efter ca 60 timmar och 365 sjömil, ankra upp i bukten utanför Gove. Solen har precis gått ner bakom en stor fabrik på andra sidan bukten, så utsikten påminner starkt om utsikten mot Kemira från vår hemmahamn. Fabriken här är ett anrikningsverk för bauxit, som bryts i stora mängder. Den skeppas ut över hela världen, som ren bauxit eller som aluminiumhydroxid. Om jag inte minns fel så är Kemira i Helsingborg en av kunderna. I Gove finns det bara en fabrik och en Yacht Club inne på stranden. Den närmaste orten heter Nhulunbuy och ligger ca 12 km därifrån. Någon kollektiv busstransport finns det inte, så vi tar till tummen för att få lift. Efter en kort stund får vi lift med en Pickupp, där vi tränger in oss fyra i baksätet och en fram. Föraren visar sig vara anställd på Yachtklubben och skall nu in till byn för lite ärenden. Vi besöker biblioteket, där vi får tillgång till gratis Internet. Därefter går vi till ett kontor för att söka om tillstånd att gå iland i Arnhemland. Eftersom detta är Aboriginland, så krävs det ett sådant. Det kostar inget och det lär dröja ett antal dagar innan vi skall få besked via vår e-majl, säger damen på kontoret. Det är dock fritt fram att fortsätta vår segling då det i stort sett är säkert att vår ansökan beviljas. Efter att ha handlat in färskvaror på den välförsedda Supermarketen tar vi taxi tillbaka till Yachtklubben.

Under eftermiddagen passar vi på att fylla vatten och att tvätta inne på klubben. I duschen träffar jag en svensk kille från Eskilstuna som bor på en av båtarna. Han har fast jobb i land och har varit här i flera år. Sverige lämnade han för 13 år sedan och är egentligen på sin andra jordenrunt- segling. På kvällen äter vi middag på klubben, det blir Fish and Chips. Klubben är välbesökt men de flesta är Aboriginer som tyvärr hänger sig åt att ta död på så många hjärnceller som möjligt, en ganska trist syn.

Dagen efter seglar vi vidare till Elisabeth Bay, där vi firar Svenska flaggans dag tillsammans med våra Norska vänner. Eftersom det även är fredag så blir det en sundowner med lite gott tilltugg dekorerat med Svenska flaggor. Du gamla du fria ljuder ut över viken. För mig (Janne) är det lite speciell eftersom min mor skulle ha blivit 83 år om hon fått vara i livet, så jag skänker henne en extra tanke.

Nästa dag seglar vi igenom The Hole in The Wall, som är en 50-100 m bred kanal mellan öarna Raragala och Guluwuri i Wessel ö-kedjan. Sundet är ökänt för sina strömmar som kan löpa med upp emot 10 knop. Vi kommer dock lite för tidigt och får motström när vi går igenom för bara storsegel. Ett tag gör vi bara 2 knop, men vi hinner ju njuta av det vackra landskapet runt oss. Efter nattankring i Kiwes Bay på Raragala, så seglar vi vidare till Elcho Island där vi ankrar utanför Aboriginsamhället Galiwinko. Nästa dag tar vi oss in och finner ett ganska trist samhälle där sopor ligger slängda lite överallt. Vi pratar med några av Aboriginerna som kan engelska, men de verkar inte så talträngda. Det är söndag så supermarketen är stängd. En liten kinesbutik är dock öppen och hit går alla de lokala för att köpa godis och läsk. Vi möter en liten 3-årig naken kille med en stor Coca Cola flaska i famnen. Kyrkan har ett starkt fäste i byn och har under helgen ett stort konvent i samband med utgivandet av bibeln på Aboriginernas eget språk. Vi får en pratstund med dem och får en del information av hur samhället fungerar. Det är inte många aboriginer som arbetar, utan de flesta lever tyvärr av statliga bidrag som de kallar för ”sitt down money”. Det har tyvärr påverkat dem väldigt negativt och till stor del tagit död på deras stolthet och kultur. De ser heller inte särskilt lyckliga ut, till skillnad mot de infödda i Polynesien. Tyvärr är det nog svårt att vrida klockan tillbaka och få någon rätsida på problemet. Vi hoppas att tiden kan verka till deras fördel och att de kan integreras i samhället, samtidigt som de försöker leta upp sina traditioner och bevara dem.

Tack vare konventet som pågår, så är byns galleri öppet. Vi tittar in och får se en massa Aboriginska konsthantverk som är fantastiskt vackra. Dessvärre är de också lite väl dyra för vår begränsade budget.

Vi fortsätter seglingen ut med Arnhemland och nattseglar till North Goldburn Island. Härifrån seglar vi innanför Croker Island genom det grunda Bowen Strait, där vi tar natthamn i Raffles Bay. Via stopp i Port Essington, där vi besöker en liten trapperstation med ett museum, så seglar vi till Alcaro Bay vid Cape Don. Här ligger vi, i en vacker vik, under eftermiddagen och kvällen för att invänta rätt tidvatten för seglingen till Darwin. Klockan elva på kvällen ger vi oss av och får fin medström förbi Cape Don in på Van Diemen Gulf. Natten blir fin med god vind och fin gång i båten. Lite svag motström mitt på natten innan den vänder och ger oss fin skjuts ut genom Clarence Strait på morgonen. Under förmiddagen minskar vinden men är ändå tillräcklig, så att vi skall hinna fram under eftermiddagen då vi ankrar i Fannie Bay utanför Darwin.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina