Jorden runt

Brev 47. Slutspurten.

(2009.06.20. - 2009.08.01.)

Ända sedan vår hårddisk gick sönder, så har vi varit utan digitala sjökort. Vi har programmen ombord men har inte lyckats att få dem att fungera i den nyare datorn. Installera dem går bra men fungerar gör de inte. Vi träffar en Norrman i Killmore Quay och får ett nytt program av honom, men inte heller det fungerar i vår dator. Som tur var så hittade Stina papperskorten så att vi kan klara oss ända upp till Caledonia Canalen. Så midsommardagen ger vi oss av när tidvattnet är med oss vid middagstid. Nu har högtrycket etablerat sig över de brittiska öarna och vinden är därför svag eller obefintlig. Vi dagseglar upp genom Irländska sjön och tar natthamn i samma hamnar som på utvägen för fyra år sedan, Arklow, Howth och Ardglass. I Howth stannar vi en dag och passar då på att ta tåget in till Dublin. Vi gör några försök att få tag på en hårddisk till datorn men de är alldeles för stora och dyra och vi anser det inte värt att spendera så mycket pengar på en över 10 år gammal dator. Dessutom misstänker vi att den inte kan klara av en hårddisk på 160 giga byte. I Ardglass ligger feta sälar och vältrar sig på de soliga klipporna vid inloppet. Det är soligt och varmt och det blir mycket motorsegling i den lätta vinden. Vi har en tid att passa i Oban då min syster Christina och hennes sambo Roland skall komma på besök och följa med oss genom Caledonia kanalen. Seglingen norröver genom Irländska sjön innebär dock att vi måste ta hänsyn till tidvattnet för att inte bli liggande på samma ställe, trots god fart genom vattnet. När vi en kväll närmar oss Larne så vänder tidvattnet emot oss och vi går in i en vacker bukt som heter Brown´s Bay den ligger precis innan Larne. Vi och lägger oss tidigt på kvällen och sätter klockan till klockan 23.00.

Innan vi ger oss av strax före midnatt så äter vi en mycket sen middag. Vi går för motor ett par timmar innan vinden kommer och tidvattnet hjälper till. Tidigt på morgonen passerar vi Mull of Kintyre i 10,5 knop och i god vind fortsätter vi för segel upp genom Sound of Jura. Tidvattnet har visserligen vänt men är inte lika starkt här som det är längre söderut. Vi passerar det berycktade Gulf of Corrywreckan som lär vara ett livsfarligt sund när tidvattnet går emot en västlig kuling eller storm. När vi kommer in i trånga Sound of Luing har tidvattnet vänt och vi rusar igenom. Sent på eftermiddagen kan vi förtöja i en boj utanför Oban två dagar innan våra gäster anländer. Vi hinner göra i ordning båten och se till så att våra gäster kan installera sig innan de anländer och det blir ett kärt återseende efter 4 år med massor att prata om. Dagen efter går vi en tur i Oban innan vi släpper bojen och med tidvattnets hjälp tar oss över Firth of Lorne och upp genom Sound of Mull. I skymningen förtöjer vi i en boj utanför Tobbermory på Isle of Mull och eftersom det är söndag så står pizza på menyn. Nästa dag så går vi en promenad i den pittoreska byn med sina färgglada hus utmed vattnet. Vi avslutar med en guidad tur på Tobermory destillery där vi provsmakar deras singel malt whiskey. På eftermiddagen avseglar vi, i medström, tillbaka till Oban. Några nyfikna sälar kommer och hälsar på och vi ser även några tumlare som rullar i vattenytan. Framme i Oban träffar vi Walter och Rita från tyska båten Noa. Dem träffade vi senast i Horta, men vi har hållt kontakt via SSB-radion.

Nästa dag promenerar vi in till Oban i det fina vädret. Vi går bort till Oban destilleri som ligger mitt i stan och där får vi en guidad tur av en trevlig och påläst man. Desstilleriet är i full produktion, till skillnad från Tobbermorry som hade driftstop. Vi kan känna dofterna och se den dyrbara drycken som kommer ut i kondenserad form från desstilations kolonnerna. Efter turen blir det provsmakning i besöks rummet och en del inköp i butiken. Eftersom Stina och jag är medlemmar sedan gammalt i The Classic Malt, så får vi alla gratis entré och som alla besökare, rabatt på inköpen. Efteråt går vi på en supermarket och handlar. Där tittar jag på whiskeyhyllan och hittar en Glenkinchie för 14 pund. Eftersom Roland köpte en likadan på desstilleriet så går jag och frågar honom vad den kostade. Han fick betala 24 pund med 5 punds rabatt. Så jag rusar tillbaka och hugger den enda flaskan som stod på hyllan. Sällan har Roland sett mig så snabb säger han.

På eftermiddagen släpper vi bojen och kör över till marinan på Kerrera, ön som ligger mitt över sundet utanför Oban. Här kan vi nämligen duscha och använda tvättmaskiner. Vi träffar också Michael Stroh från Helsingborg som seglat hit på semestern med sin fru Marie och gasten Per. Vi träffades senast i Simonstown där han var på semester och har hållit kontakten sedan dess. Michael försöker också hjälpa oss att få in sjökortsprogrammet på vår dator, men inte heller han lyckas. Istället erbjuder han oss att låna en extra dator som han har tillgänglig men inte använder, så plötsligt är våra sjökortsbekymmer lösta. På kvällen kommer Walter över för en pratstund och vi bjuder honom på en riktigt typisk svensk buffé med sill, nypotatis, gräddfil, gräslök, knäckebröd, grovbröd, ägg och kalles kaviar samt den lilla immiga och kalla. Det blir en hel del snapsvisor och Walter visar en fantastisk förmåga på att kunna förstå texten och sjunga med.

Nästa morgon släpper vi förtöjningarna och går för motor mot Caledonia kanalen. Vi passerar Lismore Island och genom Corran narrows där strömmen ger oss extra skjuts igenom. Innan lunch är vi framme vid Corpach och kan gå in i första slussen som avskiljer oss från havet. Vi går in på kanalkontoret och betalar vår kanalavgift (173 pund) som ger oss 8 dagars vistelse i kanalen. Vi får inte ligga kvar i Corpach bassängen utan uppmanas att fortsätta mot ytterliggare 2 slussar och därefter till första slusstrappan som heter ”Neptuns staircase”, som består av 8 st slussar. Sent på eftermiddagen har vi passerat slusstrappan och kan förtöja i Banavie top basin.

Caledonia kanalen går genom en naturlig förkastning som heter the Great Glen. Den öppnades år 1822 och utgjorde, då som nu, en säker väg för sjöfarare mellan Nordsjön och Atlanten, vilket innebar att man kunde undvika det beryktade Pentland firth och den farliga Skotska nordkusten. Kanalen är 96,5 km lång, varav 35,4 km är grävd kanal. De resterande 61,1 kilometerna består av 3 st sjöar, Loch Lochy, Loch Oich och Loch Ness, som är den klart största. Högsta punkten på kanalen är 32,3 meter och det finns 29 slussar i allt och dessutom 10 svängbroar som skall passeras innan man kommit igenom.

Nästa morgon fortsätter vi vår kanalfärd i soligt och varmt väder. Vi slussar ut i Loch Lochy och seglar för enbart fock, i sakta mak ut på sjön. Efter någon timma ser vi hur molnen börjar bygga upp akteröver och vi hör åska på avstånd. Vi startar motorn för att hinna över sjön innan ovädret är över oss, men ovädret är snabbare och snart börjar det ösregna och mullra. Vi ser en udde och styr in bakom denna. Där förtöjer vi vid en flytbrygga för att låta ovädret passera. Stina och jag har fått sjöställ på oss och stannar kvar i sittbrunnen medan Roland och Christina står i ruff öppningen och tittar ut. Plötsligt kommer en knall som låter som ett kanonskott. Roland som tittade akteröver såg hur blixten slog ner bara 100 meter bakom båten och knallen kom samtidigt som nedslaget. Stina påstår att jag blev blek i ansiktet och det var kanske inte så konstigt eftersom jag tänkte på vad som kunde ha hänt. En direkt träff hade slått ut hela el- och instrument systemet och med all säkerhet slått hål i skrovet. Så här nära ett åsknedslag har vi aldrig varit och vi hoppas att vi aldrig skall komma så nära igen. Efter ca en timma har ovädret dragit vidare och vi kan fortsätta över sjön till Laggan där vi passerar 2 slussar och en kortare kanal innan vi går ut i den vackra Loch Oich. På eftermiddagen förtöjer vi vid en flytbrygga alldeles nedanför ruinerna av Invergarry Castle, strax innan ett stilla regn startar. Efter en lugn och trevlig kväll i den torra och sköna kajutan, så skiner solen åter då vi vaknar. Vi går en lång promenad i omgivningarna innan vi fortsätter över den vackra sjön. Vackrast är den, för att den är smal och de lummiga stränderna kryper så nära inpå. Dessutom så har den många små vikar och även en och annan trädbevuxen ö. På andra sidan sjön väntar åter en bit kanal med ett par slussar och eftersom vi i sjön passerade den högsta punkten, så går det nu nedåt igen. Ungefär halvvägs igenom kanalsystemet och vid Loch Ness sydvästra ände, så ligger den pittoreska byn Fort Augustus. Byn delas mitt itu av en slusstrappa med 5 slussar som utgör ett pittoreskt inslag och en turistattraktion för landburna turister. Vi stannar här i 2 nätter och promenerar lite i byn samt besöker kanal museet som ligger här. Vi går också på puben ”Loch Inn” som ligger intill slusstrappan och dricker några goda pints. Innan vi lämnar Fort Augustus, slussar vi ner genom de 5 slussarna och blir föremål för turisternas kameror. Vi passerar en svängbro och är sedan ute i Loch Ness. Nu är alla våra sinnen på helspänn, nu skall vi upptäcka Nessie. Trots att vi seglar sakta för enbart focken, ser vi ingen Nessie. Vi lägger till och med ut vår fiskekrok för att försöka att locka fram henne men utan resultat. Inte ens en liten Lax hugger på vår förföriska krok (Tasmansk Dävul). Tidigt på eftermiddagen glider vi in i en bukt som heter Drumnadrochit, där vi ankrar strax under ruinerna av Urquhart Castle. Slottsruinen får naturligtvis ett besök av oss och vi får en fin insyn i hur livet i ett av de största slotten i Skottland kunde te sig. Slottet spelade en stor roll i det skotska frihetskriget under 13-hundratalet då det kontrollerade genomfarten i the Great Glen. Det sprängdes i luften av den egna garnisonen för att hindra att det hamnade i Jacobiternas händer. I dag är det restaurerat och ett välbesökt turistmål med ett nybyggt besökscentrum där en modell visar hur det en gång såg ut.

Efter en lugn natt, fortsätter vi sista biten över Loch Ness utan att se skymten av Nessie. Vid slussen i Dochgarroch får vi höra talas om en Svensk båt som blivit träffad av blixten då den gick över Loch Ness för ett par dagar sedan. Senare får vi veta att båten var Norsk och då vi passerar Cale Marina strax före Inverness, ser vi båten stå på land vid marinan. Då vi får vänta på nedslussning vid Muirtown passar vi på att gå bort på varvet och titta på båten. Det visar sig att vi tidigare träffat på båten på Azorerna. Blixten har slagit ut hela el- och instrument systemet och slagit hål på skrovet på 3 ställen. I ankarboxen har den sökt sig ut genom dräneringen och fläkt upp ett 10 cm stort hål. Det finns stora sprickor runt hjärtstocken på rodret och kring flera av skrovgenomföringarna. Vi träffar några flickor ur besättningen som berättar om den chockartade upplevelsen, som inträffade samtidigt som vi upplevde blixtnedslaget i Loch Lochy. Turligt nog var båten helförsäkrad och ingen i besättningen blev fysiskt skadad. Vi tackar vår lyckliga stjärna att vi kom undan med blotta förskräckelsen.

Efter nedslussning i Muirtown, förtöjer vi i Seaport marina i Inverness. Härifrån har vi bara 2 slussar innan vi är ute i havet igen. Efter en dag i Inverness lämnar våra gäster oss efter en mycket trevlig tid ombord. Själv så blir vi kvar ytterligare 2 dagar i väntan på att en nordlig kuling på Nordsjön skall bedarra. Torsdagen den 10e juli kan vi via de sista 2 slussarna ta oss ut i Inverness Firth som leder oss ut i Moray Firth och Nordsjön. Medvetet har vi trotsat tidvattnet så vi har motström de 3 första timmarna. Vid Lossiemouth kommer vinden från nord. Till en början ganska svag men efterhand ökar den och blir frisk, så vi får ta in ett rev i storseglet. Andra dagen så kommer vi in ibland oljefälten och det står plattformar överallt.

På kvällen blir vi anropade från en oljeplattform. Det är Geir från Flekkefjord som för tillfället är på sin arbetsplats Sleipner Alfa. Geir har vi pratat med tidigare på SSB radion och nu har han sett på vår hemsida att vi har vägarna förbi, så vi får en pinfärsk väderrapport och ett lycka till från honom då vi passerar. Mitt på Nordsjön har vi vindstilla så motorn får jobba lite, men annars har vi fin vind hela vägen. Efter två och ett halvt dygn, siktar vi norska kusten på söndag eftermiddag och strax innan vi når fram så vrider vinden emot och avtar så vi får gå för motor de sista 5 sjömilen. Klockan 22.00 ligger vi förtöjda vid en flytbrygga i Tanangers hamn efter att ha seglat 335 nm från Inverness.

Efter frukost nästa morgon, kommer Idun och Rune och hämtar oss och vi åker hem till deras hus där vi installerar oss för några dagar. Det blir ett kärt återseende och massor att prata om sedan det nu är mer än ett år sedan vi skildes i Cairns där vi firade 17:e maj. Hedda och Marita har hunnit växa och mogna en del sedan vi såg dem senast. På kvällen bakar vi pizza i deras vedeldade pizza ugn. Nästa dag tar vi farväl av Rune som måste bege sig till sin första arbetsdag på en oljeplattform i Nordsjön. Vi blir kvar ytterligare fem dagar och gör utflykter i omgivningarna. Vi besöker Stavanger där västindiefararen Göteborg ligger vid kaj. Vi gör också en utflykt med bil in till Predikstolen som är en spektakulär klippa i Lysbotten fjorden. För att komma till klippan, får man promenera i en och en halv timma på smala och delvis branta stigar. Väl framme vid klippan, blir man rikligt belönad med en vidunderlig utsikt över fjorden åt båda håll. Klippan är cirka 30 meter i fyrkant och 3 av sidorna stupar lodrät 600 meter ner mot fjorden. Vi kryper sakta fram och kikar över kanten och får nästan svindel. Klippan är en välkänd turistattraktion så vi är naturligtvis inte ensamma här uppe. Eftersom vädret är vackert så är det säkert flera hundra andra besökare här och vi hör många välkända språk från alla världens hörn.

Vi hinner också med att hjälpa Idun lite med röjning i trädgården innan vi efter 6 dagar tackar Idun, Hedda och Marita för gästfriheten och åter sätter segel. Vi har haft en fantastisk vecka i ett av våra absoluta favoritland. Norge är trevligt och fantastiskt vackert, men det visste vi ju sedan tidigare.

Seglingen mot Sverige börjar med svaga vindar och kryss men då vi passerar Lindesnäs under första natten så vrider vinden till syd och ökar långsamt. Under nästa dag fortsätter vinden att öka och vrida mot sydväst och så småningom mot väst. Vi får en snabb segling över Skagerack och angör Svenska kusten vid Hållö utanför Smögen mitt i natten. Vinden närmar sig nu kulingstyrka och det är skönt att komma i lä bakom Hållö. Vi får ensfyrarna vid Kungshamn i stäven och kan styra efter dem. Seglen bärgas i rännan in mot Tången och vi går försiktigt med hjälp av det elektroniska sjökortet in mellan kobbar och skär och hittar den smala passagen in till Hovenäsets lugna vik. I det första gryningsljust kan vi hitta en boj utanför Bengts och Louise sommarhus där vi förtöjer.

Efter en god natts sömn och lite frukost blir vi inlotsade till den lilla bryggan vid våra vänners tomt. Vid den stora bryggan ligger Tinto 2 och Tinto 3 vid vardera sidan. Tinto 2 är en

Fantasy 44 som Bengt och Louise seglade med till Nya Zeeland vid sin första Jorden runt segling. Då Louise blev alvarligt sjuk där, så sattes båten på ett fraktfartyg och skickades till Sverige. Efter operation och tillfrisknande så köptes en ny Amel Super Maramu i Frankrike och Jorden runt seglingen återupptogs igen från La Rochelle. Så de har faktiskt seglat 1,5 varv runt Jorden. Tinto 3 är nu till salu och de kommande seglingarna skall ske i den fantastiskt fina Tinto 2. Det var 1,5 månader sedan vi sågs senast på Azorerna så det blir ett kärt återseende med god mat och massor av samtalsämnen.

Efter 2 dagar seglar vi vidare. Den här gången sätter vi bara focken och glider i frisk vind de 2 sjömilen in till Tullboden alldeles norr om Bohus Malmön. Här tar våra vänner Björn och Ulla emot i sin segelbåt Pinot. De brukar spendera semestrarna i Bohuslän och passar då på att besöka Björns syster här i Tullboden. Deras båt har också hemmahamn i Råå och vi är vänner sedan lång tid tillbaka. Det är härligt att ligga ankrad i lä bakom en liten holme i skydd av västvinden som sjunger i riggen. Efter 3 dagar är det dags att ta farväl av våra vänner Ulla och Björn och segla vidare. Vi seglar innanför Bohus Malmön och överraskas av den täta båttrafiken som vi inte upplevt på många år. Efter ett slag ut genom inseglingen till Brofjorden, så når vi öppet vatten. Vi har tänkt oss att gå direkt mot Anholt men har Läsö som eventuellt stopp däremellan. Vi hinner dock bara ett 30 tal sjömil innan vinden vrider emot och ökar. Kryssa söderut har vi ingen lust till så vi följer med vindvridet och sätter kursen mot Vinga som vi når på eftermiddagen. Den lilla hamnen är full, men vi förtöjer utanpå en trevlig dansk på den östra pirens utsida. Här ligger vi fint med lä för den rådande sydvästvinden. Der är vinden fortfarande frisk från sydväst, så vi stannar kvar och promenerar runt den trevliga lilla ön med sin välkända fyr siluett. Den gamla lotshamnen på Vinga ger bra skydd för alla vindar från väster från syd till nord och är en bra utgångspunkt då man skall söderut. Efter två nätter så vrider vinden över på väst och vi beslutar oss för att återuppta vår segling mot Anholt. Vi går ut genom det smala västra inloppet och sätter segel på öppet vatten. Seglingen till Anholt blir frisk med fart runt sju knop hela vägen. När vi närmar oss Anholt ser vi en båt som kommer seglandes utmed öns norra sida. Vi känner igen båten som Vindfamne från Båstad med Ann och Jan-Olof ombord.

På eftermiddagen kan vi gå in i en fullsatt hamnbassäng och blir för första gången någonsin mötta av hamnkaptenen som anvisar oss en plats. På kajen välkomnar oss Paul Anker som är delägare och kapten ombord på s/y Roselina som vi senast träffade i Horta på Azorerna. Båten ligger efter hemkomsten i Ebeltoft men Paul bor i byn här på Anholt. Lite senare kommer våra vänner Otto och Lisen Vang ner i båten och hälsar oss välkomna hem. De båda känner vi sedan tidigare seglingar och de har stått i kontakt med oss sedan vi gav oss iväg. Medan vi varit borta så har de köpt fritidshus här på ön och dagen efter blir vi bjudna på middag hemma hos dem. En dag senare, på tisdagen, är det meningen att vi skall äta middag hemma hos Paul. Vi tvingas tyvärr att tacka nej eftersom det utlovas sydöstlig kuling på onsdagen och då vill vi vara i Gilleleje. Så den middagen får vi ha till godo. I stället kommer Paul över till Lisen och Otto och vi får en trevlig kväll tillsammans.

Onsdag bjuder på strålande väder med sydvästlig fin vind och vi får en härlig segling med fullt segelställ i halv vind ner till Gilleleje. Vi har sällskap med Vindfamne och de kan förtöja utanför oss längs med kajen i den yttre bassängen. Här blir vi nu liggande i fyra dagar med vinden ylande i riggen, i sällskap med Ann och Jan-Olof och det kommer även andra bekanta och hälsar oss välkomna, så tiden går fort. Trots den hårda vinden så är det varmt och skönt och behaglig temperatur Vår äldsta son Johan har fått bestämma vår ankomst dag till Råå och det fick bli lördagen den förste augusti då han var fri den helgen. Så sagda dag sätter vi segel för den sista korta trippen hem till Råå. Kulingen har bedarrat och vi glider i svag vind hemåt utmed den Danska Öresundskusten. Strax norr om Helsingör dör vinden ut helt och vi får starta motorn för att inte missa vår ankomsttid. Vinden återkommer efter en sund från sydost och i fin bris under en helblå himmel kan vi kryssa den sista biten in i hemmahamnen. Många båtar möter oss och eskorterar oss den sista biten och då vi kommer in i hamnen så är kajerna fulla av bekanta ansikten som alla vill välkomna oss hem. Tårarna rinner nerför kinderna och då vi upptäcker vår yngsta son Peter på kajen, så vet glädjen inga gränser. Han bor ju i Hong Kong och vi var helt övertygade på att han inte hade möjlighet att komma hem. Det visar sig sedan att endast mormor Evy visste om hans resa, det var hon som bett honom komma hem. Tänk att hela familjen kunde samlas den här dagen, det var mer än vi kunnat drömma om.

Vi tar ner seglen och glider sakta in i gamla hamnen där vi förtöjer vid fiskarnas lossningskaj.

Det är en fantastisk känsla att se alla dessa nära och kära på kajen. Det blir många kramar och champagne korkarna smäller i luften.

Tack alla ni som kom och hälsade oss välkomna.

Till slut erinrar vi oss de två sista raderna av en vers som står skriven på författaren Robert Louis Stevensons grav, på berget Vaea vid Vailima på Western Samoa och avslutar vår resa med dessa rader.

”Home is the sailor home from the sea,
And the hunter home from the hill.”
Seglarhälsningar

Stina och Janne

S/Y Christina

PS. Vår långa resa borde ju vara slut med det här, men några av er undrar kanske hur det gick sen och hur vi anpassade oss till vardagslivet i Sverige igen. För er skall vi försöka att skriva en epilog någon gång framöver, när och om vi anpassat oss. DS.