Jorden runt

Mauritius
Första dagen i hamn har vi sovmorgon och en lång frukost. Arne från Yaghan tittar över på en kopp kaffe och en pratstund. Heléns mamma har gått bort och Helén har fått åka hem till Sverige för att ordna med begravning och allt däromkring. Senare hörs ett hallå från kajen. Det är en Svensk kille från Göteborgstrakten som heter Lennart. Han är här nere och installerar en offset press och har varit här i 11 månader. Vi får en kort pratstund över kajkanten men han lovar att komma tillbaka senare.

Mauritius upptäcktes först av Araberna på 900 talet, men koloniserades inte förrän i början av 1600-talet av Holländare. De döpte ön efter sin dåvarande regent, prins Maurice Van Nassau. Innan de lämnade ön 1710, så lyckades dom utrota Ebenholts skogarna och även Dodo fågeln. Fem år senare tog Fransmännen över ön och grundade Port Louis, som senare blev huvudstad. År 1810 utkämpades ett sjöslag utanför ön mot den Brittiska flottan. De är det enda sjöslag som Napoleon vann. Tre månader senare var Britterna tillbaka med en överraskande attack som tvingade den Franska guvernören att ge upp Mauritius, Rodrigues, Reunion och även Seychellerna. Vid förhandlingarna 1814, fick Frankrike behålla Réunion men avstå de övriga öarna. Som jag tidigare nämnt så blev Mauritius självständigt 1968 och Republik år 1992. Engelska är det officiella språket men de flesta, av de 1,2 millioner människorna, pratar Creol och Franska. Befolkningen består av Creoler, Indier, Muslimer, Kineser och Européer i en salig blandning och i stort sett alla religioner är representerade på ön.

Första dagen iland, tar vi en sväng upp i stan, men allt är stängt för att det är sista dagen i Ramadan och därmed helgdag. Stan är en salig blandning av gammalt och nytt och av olika stilar. Här trängs moderna skyskrapor i glas, med trähus i kolonial stil och kinesiskt inspirerade trähus med balkonger runt fasaderna. Det finns också en Kinatown där kommersen frodas och mitt i denna ligger det en Moské. Det är ganska smutsigt och skräpigt överallt förutom utmed ”the Waterfront” som är nybyggt och väldigt rent.

Vi träffar en Taxi chaufför som heter Rashid och som erbjuder sina tjänster för alla seglare i Marinan. Han är väldigt trevlig och dessutom billigare än alla andra taxi. Han kör hellre till en lägre taxa än sitter och väntar på gräsmattan som de andra taxi chaufförerna. Han tar oss till gas stationen där vi får fyllt vår gasolflaska och han kör oss till ”Jumbo”, den stora supermarketen i Port Louis utkant. Här finns allt att köpa, även om importerade varor är lite dyrare än vad vi är vana vid. Importerat kött från Australien är dock ganska billigt och lika gott som i Australien. På Stinas födelsedag den 6e november åker vi på en tur runt ön tillsammans med Ginger och Peter på Marcy. Rashid är chaufför och guide och tar oss runt till olika sevärdheter. Vi promenerar i den botaniska trädgården och vi tittar på ett Hinduiskt tempel i byn Triolet. Maheswarnath, som templet heter, byggdes 1919 och är fantastiskt utsmyckat med gudabilder av Shiva, Krishna, Vishnu, Muruga, Brahma och Ganesha. Allt är målat i vackra, klara färger. Vi besöker en verkstad där de tillverkar fartygsmodeller av alla möjliga slag. Från Amerikas Cup båtar till modeller av Wasa och Cutty Sark. En detaljerad modell av Cutty Sark kostar ca 7000 sek och skulle säkert pryda sin plats i vårt hus. Tyvärr har vi inte plats i båten och hyser även våra tvivel på att den skulle komma hem hel. Ganga Talao eller Grand Bassin som den också kallas, är en av två naturliga sjöar på Mauritius. Den ligger högt uppe i bergen och är egentligen resterna av en vulkankrater. Den kantas av tempel och är en viktig plats för Hinduiska pilgrimer under Maha Shivratree festivalen. Världens näst högsta staty av Lord Shiva finns också på en höjd ovanför sjön. I träden runt statyn, finns det massor av Apor och då Stina plockar fram bananer så kommer de ner från träden för att snappa åt sig läckerheterna ur hennes hand. Sent på kvällen kommer vi tillbaka efter en härlig utflykt och kan fira Stinas födelsedag tillsammans med Ginger och Peter samt Arne från Yaghan. Lite senare kommer även Gif och Paddy från Amerikanska Phoenix över. De har kommit in under dagen efter att ha varit uppe på Solomon Island i Chagos arkipelagen.

En dag tar vi lokalbussen upp till den norra delen av ön, till en bukt som heter Grand Baie. Här ligger det många lokala båtar uppankrade i den skyddade bukten och många av dem verkar vara turist- eller utflyktsbåtar. Hela byn i, längst inne i bukten, har en starkt turistisk prägel över sig. I Port Louis besöker vi givetvis även den lokala marknaden. Här råder det en ivrig kommers med grönsaker, frukt och kött. Grönsaker och frukt finns i en särskild byggnad och allt är väldigt fräscht och inbjudande upplagt. I andra byggnader har man fisk och kött. Vi behöver handla ägg och går in i byggnaden för fjäderfä. På en disk ligger det massor av styckade kycklingar och framför disken står det staplar av äggfack. Utmed den bakre väggen är det hönsburar med levande kycklingar uppstaplade. Längst upp på staplarna spatserar det två stolta tuppar, helt ovetande om deras framtida öde och det ligger en död höna i en fönsterkarm. Hade dom Svenska hälsovårdsmyndigheterna varit här så hade dom nog brutit samman totalt.

Lennart kommer ner och hälsar på vid ett par tillfällen och i hans bil gör vi en utflykt till ett högt berg med fantastisk utsikt över Port Louis. Vid ett annat tillfälle bjuder vi på middag ombord och vi har mycket att prata om, då det visar sig att även han har segelbåt hemma i Sverige.

Efter nästan 14 dagar så gör vi klart skepp och klarerar ut från Mauritius en tidig söndag morgon. Vi går för motor ut ur hamnen och sätter fullt segelställ i strålande solsken och ganska svag bris. Efterhand så mojnar vinden och vrider emot för att lite senare dö ut helt. Vi tuffar vidare för motor i lä bakom ön och efter en halvtimma så kommer vinden tillbaka. Vi kan sträcka upp på en biddevindsbog som så småningom öppnar upp och blir till halv vind. Några Delfiner kommer förbi och önskar oss en trevlig resa. Redan innan det mörknar helt, så kan vi skymta de höga bergstopparna på Réunion. Natten bjuder på behaglig segling i strålande månsken och på morgonen möter oss ett par Pilotvalar. När vi närmar oss ön, ser vi de stora lavafälten som likt floder sträcker sig ända ner till havet från den ännu aktiva vulkanen. På några ställen ryker det fortfarande från den heta lavan. Vid sydostspetsen drar vinden i rejält och vi får ta ner storseglet och segla för genuan upp längs sydkusten. Strax innan lunch kan vi med hjälp av 2 ensmärken styra in i hamnen i St Pierre och blir anvisade en plats av ett holländskt par som kommit dit ett par dagar tidigare.

Réunion
Nu har vi kommit till en Fransk ö och här går naturligtvis inklareringen med en klackspark. Vi sköter det hela på hamnkontoret och fyller i ett papper som de faxar till Immigration och Tull, sen är det hela klart. Tänk om det vore lika enkelt överallt och varför skulle det inte kunna vara det. På hamnkontoret får vi också veta att man ligger gratis första veckan. Efter besöket på hamnkontoret bär det av till turistkontoret för att försöka få lite information. Tyvärr är nästan all information på Franska och personalen pratar också bara franska. Vi får i alla fall fram lite om ön och går därifrån lite klokare.

De första dagarna tar vi det som vanligt lugnt. Vi gör lite underhållsarbete på båten och bekantar oss med de närmaste omgivningarna. Vid sidan av Marinan, finns en fin sandstrand som är skyddad mot dyningen från havet av ett korallrev. Här badar vi och snorklar på revet. Det finns massor av koraller men färgerna är ganska mörka. Det finns också många revfiskar av samma typ som vi sett tidigare. De är mindre här men om möjligt ännu klarare i färgerna. Helt orädda är de också så man kommer väldigt nära.

På busstationen får vi tidtabeller och rutt listor och någon dag senare går vi upp tidigt på morgonen, innan det ljusnar, för att ta bussen upp i bergen. Vi åker först till grannstaden St-Louis, där vi byter buss. Sen bär det upp genom en dal med branta bergssidor. Vägen är smal och slingrig. På vissa ställen är den enkelriktad och man får vänta om det kommer mötande trafik. I varje kurva så tutar bussen och det lär finnas 500 kurvor upp till Cilaos, som är slutstation. Vissa kurvor är så snäva att bussen måste backa för att komma runt. Det finns också ett par tunnlar. Innan dessa så stannar bussen för att fälla in backspeglarna. Därefter kör han sakta med ca 10 cm på vardera sidan igenom tunneln. Mötande trafik får vänta på andra sidan. Resan upp bjuder på fantastiskt vackra vyer över ett otroligt vackert landskap. Bergen på Réunion bildar 3 st cirkelformade dalar och Cilaos ligger mitt i en av dem som följdriktigt kallas för Cirque de Cilaos. De övriga 2 är Cirque de Mafate och Cirque de Salazie. Cilaos ligger på 1200 meters höjd och omges av berg på ca 3000 m. I mitten av de tre Cirques, tronar den högsta toppen, Piton des Neiges, som är 3070 m.ö.h. Två timmar efter avfärden, är vi framme i Cilaos. Vi hittar ett bageri där vi köper färdigbredda baguetter, som vi kan ha med på vår vandring. Sen letar vi upp stigen som vi tänkt vandra. Den är inte helt lätt att finna men efter lite letande och frågande så kommer vi i väg på rätt spår. Stigen följer en dal med en liten fors längst ner. Den är oerhört kuperad och det känns också i benen. Hela tiden har man en vidunderlig utsikt och de vackra vyerna avlöser varandra. Efter ca 2,5 timmar tar vi rast vid ett vattenfall och äter den medhavda lunchen, innan vi återvänder på en annan stig. Efter nästan 6 timmar är vi tillbaka i Cilaos på darriga ben. Här är det någon sorts marknad med många stånd där man säljer suvenirer och allehanda lokala produkter. Vi smakar på deras lokalt framställda vin, men det är mycket sött och faller oss inte i smaken. De lokalt odlade jordgubbarna är däremot delikata och vi njuter av deras härligt kraftiga smak. När vi skall åka tillbaka så uppstår det lite kaos vid busshållplatsen. Det finns dubbelt så många passagerare som det finns platser i bussen. Så vi kommer inte med utan får vänta i 1,5 timmar på nästa buss. Även då är det för många resenärer men det löser sig då man satt in en extra buss.

Tillsammans med det holländska paret i båten Sepia, så hyr vi en liten bil i en vecka. De använder bilen i 3 dagar och vi i 3 dagar och så gör vi en gemensam utflykt under en dag. Vår första tur går tvärs över ön till St-Benoit på ostkusten. Här fortsätter vi utmed kusten till Bras-Panon, eller Braspannan som vi genast döpte det till. Vi tar av från huvudvägen och kör på smala vägar upp genom en dal till Salazie som är infarten till Cirque de Salazie. Vi fortsätter upp på ännu smalare serpentinvägar och kommer till en liten by som heter Grand-Ilet, på vägen tar vi fikapaus på en rastplats med fantastisk utsikt. Sen fortsätter vi uppåt ända tills vägen tar slut, högt uppe på en bergskam. Här finns en parkeringsplats som är nästan helt fullbelagd. Det är ju lördag, så många år ute på vandringar i bergen och utgår härifrån. Vi fortsätter till fots och kommer fram till en utsiktspunkt som heter Col des Boeufs på ca 2000 m.ö.h. Härifrån har man en fantastisk utsikt över Cirque de Salazie och Cirque de Mafate. Vi ser många små byar nere i Cirque de Mafate och dit in går det inga vägar, dit kan man bara komma till fots eller med helikopter. På eftermiddagen kör vi vidare in i en annan del av Cirque de Salazie till en by som heter Hell-Bourg som enligt uppgift skall vara väldigt vacker. Vi blir väl inte så imponerade, men njuter desto mer av omgivningarna och naturen. På vägen tillbaka, så följer vi den östra kusten och kommer då igenom alla lavafälten. Man har satt upp skyltar med årtal då Vulkanen hade utbrott och lavafältet bildades. Det senaste utbrottet var i april 2007 och från lavan där, ryker det fortfarande. Det är fantastiskt att se hur lavan har sopat rent under sin väg ända ner till havet. Vägen skär som en kniv genom lavan och man har även gjort parkeringsfickor och gångvägar ut över lavafälten.

Nästa tur med bilen går upp till Vulkanen, Piton de la Fournaise, på den sydöstra delen av ön. Till att börja med är det samma väg som föregående tur, men halvvägs över ön tar vi av och följer en liten väg som sakta slingrar sig allt högre upp. Vi kör utmed kanten av en djup ravin som sträcker sig ända ut till havet och kommer upp på en platå med ökenliknande landskap. Vi kör på öns högsta bilväg på 2300 meter höjd och kommer fram till kanten av den stora kratern, där vi parkerar. Vi är högt över molnen som skymtar utmed bergssidorna längre ner. Via en slingrande gångstig, tar vi oss ner till kraterns botten, som är helt täckt av lava. Mitt i detta stora lavafält tronar den nuvarande vulkankäglan med sin krater. Det går vandringsstigar dit upp, men de är stängda för allmänheten, efter det senaste utbrottet. Kraterbottnen anses alltför instabil och man är rädd för att det kan uppstå ras i vulkansidorna. Vi får nöja oss med att se på en mindre, inaktiv krater som ligger alldeles utmed den stora kraterkanten. Det är ett fantastiskt kargt landskap som skiljer sig mycket från den frodiga grönskan på den övriga delen av ön. På vägen tillbaka, kör vi utmed ravinen och njuter av den fantastiska utsikten. Vi stannar till vid Notre Dam de la Paix, där det finns en utsiktspunkt och en vacker naturstig, innan vi fortsätter igenom bördig jordbruksbyggd med massor av odlingar. Via St-Joseph kör vi sen kustvägen tillbaka till marinan i St-Piérre.

På vår gemensamma tur kör vi på småvägar utmed de sydvästra sluttningarna. Vi håller morgonfika vid en startplats för paragliders (skärmflygare) och eftersom det är helgdag så är det full aktivitet. Massor av ungdomar ger sig iväg utför berget och flyger sen med sina stora skärmar i uppvindarna utmed sluttningarna. Efter vår frukost kör vi vidare uppför berget till en utsiktsplats som heter le Maido på 2200 m.ö.h. Härifrån har vi en fantastisk utsikt över Cirque de Mafate och alla de små byarna långt där nere. På motsatt sida av dalen ser vi Col de Boeufs där vi stod för några dagar sedan då vi var i Cirque de Salazie. Det är en fantastisk utsikt som är svår att beskriva i text. Inte ens bilderna vi tar kan ge full rättvisa till landskapet. På återvägen drar molnen in från havet och vi får köra i dålig sikt nerför berget tills vi kommer under molnen, där solen åter letar sig fram. Vi kör vidare till Réunions andra hamn, Le port som är en lite större industrihamn med en marina. Här träffar vi åter Ada och Akko på Holländska White Haze. Vi ser också Phoenix ligga här, men besättningen är uppe och vandrar i bergen så dem träffar vi inte. Le Port har en ganska fin marina, men omgivningarna är inta alls så trevliga som i St-Pierre. På återvägen stannar vi till i St-Leu där vi håller lunch och promenerar utmed stranden. Tillbaka i St-Pierre hinner vi med en snorkeltur på revet innan solen sjunker under horisonten.

Nästa dag gör vi vår sista utflykt med bilen. Efter en tur upp till en utsiktspunkt så fortsätter vi upp genom dalen till Cilaos. Vi kör samma rutt som vi åkte med bussen tidigare. Med vår lilla Fiat Panda så känns vägen dock lite bredare än vad den gjorde då vi åkte buss. I Cilaos besöker vi turistkontoret och undersöker möjligheten att göra en vandring i bergen. Det är dock ganska så fullbelagt i stugorna här uppe, eftersom det är skollov för barnen och många då passar på att ge sig ut på vandringar. Dessutom så skall det avverkas ett långlopp tvärs över ön där många funktionärer har bokat in sig i vandrarstugorna. Vi lyckas dock få tag i 2 övernattningar i Cirque de Mafate, med början redan nästa dag. Vår tur utgår från le Maido och dit upp går det bara en buss om dagen. Den utgår från St-Paul redan kl 6 på morgonen, vilket innebär att vi måsta gå upp mitt i natten för att ta första bussen dit.

Efter lunch och lite sight seeing i Cilaos kör vi tillbaka till båten för att förbereda oss för vår tur. Vi lämnar tillbaka bilen och säger adjö till Frank och Marika på Sepia, som skall segla mot Sydafrika nästa dag, och går tidigt i säng.

Nästa morgon går vi upp redan klockan 3 och intar en lätt frukost. Det är mörkt ute när vi vandrar upp till busstationen. Klockan halv fem avgår bussen och en timma senare är vi i St- Paul. Efter en kort väntan så åker vi vidare med en mindre buss som är full av vandrare. Vi blir avsläppta vid Caverne du Maido strax nedanför le Maido. Här snörar vi på oss kängorna och hänger på oss ryggsäckarna. Vandringen startar med lätt uppförslut till bergkammen på 2090 meters höjd. Härifrån kan vi se hela Cirque de Mafate och långt under oss ser vi Roche Plate som ligger på 1100 meters höjd och är dagens mål. Stigen slingrar sig utför den branta bergväggen som kallas för Le Rempart. Den är på många ställen väldigt smal och stupar ibland tvärbrant strax utanför skosulan utan några som helst skyddsräcken, så det gäller att inte ha anlag för svindel. Eftersom vi startat så tidigt så har solen ännu inte hunnit komma så högt upp. Senare blir det rejält varmt och det är skönt med lite dricka pauser då vi passar på att njuta av de fantastiska vyerna. Efter några timmar är vi nere vid ett litet pass som kallas la Bréche på 1290 m.ö.h. Härifrån är vandringen lite lättare med lite mindre utförslut. Strax före klockan 11 är vi framme i Roche Plate på 1100 meters höjd. Vi har gått ner 1000 höjdmeter sedan vi startade och det känns rejält i våra otränade ben. Trots att vi kommit fram mycket tidigare än vi beräknat, så är vi glada att vi inte skall gå längre den dagen. Efter lite letande bland den glesa bebyggelsen, så hittar vi vår Gîte (vandrar stuga) och får tillgång till våra sängar strax efter kl.12. Vi äter våra medhavda hamburgare och tar därefter en dusch. Under tiden har ett franskt par anlänt och vi sitter och pratar lite då de kan lite engelska. Efter en liten stund är det skönt att krypa ner i kojen för en liten eftermiddags lur. Vi ligger i våningssängar och delar rum med det franska paret och ytterliggare ett Kreolskt par. Senare på dagen anländer en tysk grupp på 18 personer med reseledare. Då blir det liv och rörelse och en liten affär runt hörnet får täta besök av de öltörstiga tyskarna. På kvällen blir vi serverade en Kreolsk middag på kyckling, ris och en god sallad. Skal av citron och chili sätter krydda på det hela. Innan maten serveras vi en hemgjord rompunch som aperitif. Alla hus här gör sin egen rompunch. Man tar den frukt man har tillgång till för tillfället och skär den i bitar. En hög bytta fylls upp med frukt och sen fyller man på med rom. Det hela får dra någon vecka och sen kan man börja tappa av från botten. Man fyller på med ny rom efterhand ända tills det hela börjar tappa smaken. Det är väldigt smakrikt och gott men väldigt sött.

Nästa morgon kravlar vi, med svårighet, ur våra sängar på stela ben. Vi packar och gör klart innan frukosten, som serveras klockan sju. Den är ganska torftig och består av torkat bröd med marmelad samt chokladmjölk. Klockan halv åtta är vi åter på väg i strålande solsken. Vädret är ofta fint hela förmiddagen, innan molnen börjar dra in under eftermiddagen. Då kan det bli ganska dimmigt och fuktigt och mot kvällarna kan det även komma några regnstänk. De första timmarna möter vi massor av löpare som deltar i tävlingen ”Grand Route” och det är stundom lite trångt på stigen. Grand Route består av 2 klasser, där man springer olika långa sträckor. Den tuffare klassen startar klockan 12 på natten i St-Joseph på södra delen av ön. Man springer nästan tvärs över vulkanen och igenom Cirque de Cilaos och Mafate till målet i St-Dennis på norra delen av ön. Sträckan är ca 140 km och höjdskillnaden är ca 2400 meter med massor av bergspass att passera. De snabbaste klarar av sträckan på strax över 20 timmar, en prestation som är svår att föreställa sig. De som vi möter, springer den kortare sträckan och har startat klockan 4 på morgonen i Cilaos. Efterhand så glesnar löparna och vi blir allt ensammare på stigen. Den slingrar sig utmed le Rempart och är väldigt kuperad. Naturen runt omkring är väldigt lummig och vacker. Efter några timmar kommer vi fram till ett vattendrag som vi tar oss över på hala stenar. Vi följer vattendraget ett stycke och håller lunch paus innan vi åter tar oss över. Efter lunchen så har vi en brant stigning på ca 300 m upp till en platå där byn Marla ligger. Här ligger vår Gîte, där vi skall övernatta och här får vi eget rum. I Marla är det kontrollstation för de tävlande i Grand Route och här passerar massor av löpare i den tuffare klassen. När de kommer hit har de varit iväg ca 14-15 timmar och har avverkat mer än halva sträckan. Vi har också avverkat mer än halva sträckan och har idag varit iväg i 6 timmar. Det har börjat duggregna lite så efter en dusch och byte till torra kläder, är det skönt att krypa under täcket och få en liten eftermiddagslur. På kvällen tar vi oss bort till stugan där middagen serveras och efter den sedvanliga punschen bjuds det på korv och köttgryta. Alla äter som om de inte sett mat på länge.

Nästa morgon skiner åter solen och vi är tidigt uppe och först vid frukostbordet. Här bjuds det på både juice och baguette, så det är rena lyxen. En värktablett får göra sällskap med frukosten, för att hålla skoskav och muskelvärk stången. Mätta och belåtna ger vi oss av uppför en brant stigning till ett pass som heter Col du Taïbit på 2080 m.ö.h. Det tar oss 1,5 timmar att nå dit upp, men vi belönas med en underbar utsikt åt både Cirque de Mafate, som vi nu lämnar och mot Cirque de Cilaos som vi går in i. Sen bär det av nedför ända till 1005 m, där vi rastar vid samma vattenfall som vi gjorde för någon vecka sedan. Stigen härifrån till Cilaos har vi gått tidigare och efter den branta stigningen till att börja med, så blir det behagligare vandring innan vi når Cilaos på eftermiddagen. Vi missar tyvärr bussen som just gått och får vänta 1,5 timmar till nästa. Under tiden slinker vi in på ett kafé där vi får oss en kopp thé respektive kaffe och där vi kan summera vår vandring som en underbar och härlig upplevelse. Sen tar oss bussen på vindlande vägar tillbaka till St-Pierre och till vår väntande båt. De närmaste dagarna går åt till att tvätta kläder och utrustning som vi vandrat i och till att förbereda för avsegling mot Sydafrika. En trevlig granne lånar ut sin bil så att vi kan köra till Jumbo (supermarket) och bunkra upp för överseglingen. Efter 14 dagar på ett mycket trevligt Réunion, så checkar vi ut hos hamnkaptenen och släpper förtöjningarna. Vi kan med varmt hjärta rekommendera ön och dess vackra natur.
Seglarhälsningar

Stina och Janne

Ombord på S/Y Christina

Brev 40. Sydafrika del 1.

(2008.10.28. - 2008.12.12.)

När vi stävar ut ur marinan klockan 8 på morgonen så har den starka vinden från dagen innan bedarrat. Framför oss har vi en ganska så spännande segling med ganska oförutsägbara förhållanden. Vi lämnar nu tropikerna med dess stadiga passadvindar och beger oss in i ett subtropiskt klimat. Den förhärskande vinden är trots allt mestadels mellan sydost och nordost men efter att vi har passerat sydspetsen på Madagaskar, så kan vi möta kallfronter som kommer upp längs med Sydafrikas kust. Dessa för med sig sydvästliga starka vindar som kan skapa jättevågor då de möter den sydvästgående Agulhas strömmen. Strömmen löper utmed Sydafrikas sydöstra kust och kan nå en hastighet av 6 knop. Ström mot vind skapar som alla vet besvärlig sjö och i det här fallet kan det uppstå monstervågor, som inte bara ställer till det för nöjesbåtar utan även för stora handelsfartyg. En av dem som råkade illa ut här, var ju vår egen världsomseglare Kurt Björklund. Han tappade masten under besvärliga förhållanden, då han var på väg till Durban.
De första 3 dagarna efter Réunion har vi mycket lätta vindar från växlande riktningar. De är så svaga att vi emellanåt, får handstyra båten själva och vid något enstaka tillfälle ta hjälp av motorn. Andra dagen glider vi fram i 1,5-2 knop och under natten dör vinden helt. För att slippa höra seglen smälla då de slår från sida till sida i dyningen, så tar vi helt enkelt ner dem och låter båten driva med den svaga strömmen. Strax efter solen gått upp, den 3e dagens morgon, så sitter jag och tittar ut över ett spegelblankt hav, då plötsligt en tunn fena skär vattenytan. När jag tittar ner i vattnet så ser jag en 1,5 m lång Guldmakrill som sakta simmar mot båten. Han gör några lovar runt båten innan han försvinner mot horisonten. Att det är en hane kan man se på den höga pannan.

Mitt på dagen så tryter tålamodet och vi startar motorn och kör sakta på lågt varvtal. Strax före kväll, så bygger vinden upp akterifrån och vi kan sätta segel och göra god fart. Som vanligt så lyssnar vi och rapporterar in på Zebra Net, vårt kortvågsnät för seglare på väg mot Afrika. En morgon får vi höra att Floating Point, med ensamseglaren Caroline, har fått roderhaveri och inte kan styra båten. Närmaste båt är Scooter, med likaså ensamseglande Bob och han vänder tillbaka och kommer till undsättning. Sedan börjar en lång och mödosam bogsering in till närmaste hamn som är Richards Bay.

De följande fyra dygnen, har vi frisk segling i skiftande akterliga vindar. De innebär en del segelexercis för att rätta segelytan till de rådande vindförhållandena, men ger även goda dygnsdistancer. Därefter följer ytterligare en vindfattig natt där vi åter får driva under ett par timmar utan segel. Vi möter en del handelsfartyg, så det gäller att hålla skarp utkik. De som tror att det räcker att spana av horisonten var 15e minut, de bedrar sig. En del fartyg går väldigt fort och det tar inte mer än ca 10 minuter från att man upptäckt dem tills de passerar.

Söder om Madagaskar får vi förvarning om att den första kallfronten är på väg och vi spanar efter tecken i skyn som kan avisera dess ankomst. När den väl kommer så är det utan några som helst synliga tecken. Det tar bara 2 minuter från en lätt bris till kuling. Vi tar 2 rev i storseglet och rullar in lite på focken och lägger båten på en bidevinds bog. Efter några timmar, drar sig vinden mot syd och vi kan åter hålla upp vår kurs. Natten rinner undan men vi gör god fart. En och annan våg letar sig ner i sittbrunnen men under däck är det torrt och skönt och vi har det ganska komfortabelt efter omständigheterna. Nästa morgon kan vi slå ut ett rev och på kvällen slår vi ut det andra. När fronten passerat får vi några dagar med fin segling. Vi har mycket fåglar runt oss, och bland annat så får vi besök av en majestätisk Albatross. Det är intressant att studera dessa fantastiska glidflygare som försvinner ner emellan dyningarna och glider fram bara någon centimeter över vattenytan. Det är inte ofta man ser dem röra på vingarna.

Vi får rapporter om att ytterliggare en kallfront är på väg och inser att vi inte hinner i hamn innan den når oss. Eftersom vinden har ökat och vridit mot nordost så förbereder vi oss genom att ta in 3 rev i storseglet och rulla in lite grann på focken. Det gäller att hålla ner farten så att vi inte möter fronten i Agulhas strömmen, dessutom talar rapporterna om att denna front skall var lite kraftigare än den förra. Under vår revnings manöver, så brister dirken (linan som håller bommen uppe) och bommen ramlar ner i mantåget och släpar i vattnet. När vi försöker få den ombord så har vi oturen att kröka en mantågsstötta. Vi får skurit i en provisorisk dirk och får satt upp storseglet igen med 3 rev.

Mitt i natten upphör den starka vinden helt och vi vet att nu är ovädret på gång. Det kommer några kraftiga vindkast och sen brakar det löst. Det är kolsvart ute och regnet kommer drivande paralellt med vattenytan. Det blir lite kaos i sittbrunnen innan vi får rullat in det mesta av focken och ställt in vindrodret så att båten håller kurs upp emot vinden. Lite släck i skoten gör så att båten får fint driv igenom vågorna och vi gör god fart om än inte på kurs. Det ylar i riggen och sjöarna ryker över båten. Det mesta kommer dock över förskeppet och det är förvånansvärt torrt bakom sprayhooden. Det är bara att sätta sig tillrätta och låta vindrodret hålla kursen. Vid sådana här tillfällen är det skönt att ha en båt som är konstruerad för att kunna kryssa bra. När det ljusnar på morgonen så börjar vinden att vrida över mot syd och vi kan hålla upp på vår kurs mot Durban. Plötsligt kommer det en stor sjö som sköljer in över hela båten och slår emot sprayhooden. Det sprutar vatten in där vi sitter och efter inspektion, kan vi konstatera att en söm längs med underkanten har brustit. Så nu gapar det en stor spricka från sida till sida och den överbrytande sjön har fritt spelrum. Under dagen så fortsätter det att mojna och sjön blir lugnare så situationen blir inte så besvärlig. Efterhand så kan vi också slå ut reven, rulla ut focken helt och segla för fulla ställ. Nästa dags morgon så dör vinden helt och vi får ta hjälp av motorn några timmar innan vinden åter fyller i från nord ost. Nu kan vi se den Sydafrikanska kustlinjen och vi välkomnas med besök av delfiner och Knölvalar. Efter kontakt med Port Control så får vi tillstånd att gå in i hamnen alldeles efter ett stort Containerfartyg. Durban Harbour är som en stor insjö och det är ytterligare 2 nm från inloppet till yacht klubben som ligger mitt i stan. Vi lägger oss på den internationella bryggan där vi även känner igen Yaghan, Hemingway, Phoenix och Chrises Mode. Den sistnämnda har fångat en Tonfisk på 60 kg på vägen hit och de delar gärna med sig. Så det blir stekt Yellowfin till middag, efter en uppfriskande dusch. Sen går vi tidigt i säng. Vi har klarat av de 1487 nm på lite mer än 12 dagar och det är vi nöjda med, om man betänker omständigheterna. Mest av allt är vi nöjda med att ha klarat av Indiska Oceanen med minimala skador på båten. Det har varit ganska tuff segling sedan vi lämnade Australien för mer än 5500 sjömil sedan.