Jorden runt



Yüklə 1.22 Mb.
səhifə1/28
tarix03.11.2017
ölçüsü1.22 Mb.
  1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   28

Jorden runt

med

S/Y Christina
Brev 1. Avresan.

(2005.06.22 - 2005.06.27)


Onsdagen 22:e var det dags att dra in förtöjningarna, vända den röda skylten till grönt och backa ut från kajplatsen. En liten skara vänner var samlade på bryggan och längs hamnpiren. Vår vana trogen så hade vi kryss ut ur sundet och en ganska så frisk sådan. Vi tog en lov in i gamla fiskehamnen där vi satte segel, ett rev i storseglet och focken. Vår plan var att gå till Gilleleje i Danmark. Väl ute i sundet reviderades planen och det fick bli Helsingör istället. Nåja, även en lång resa börjar med ett litet steg.

Efter bunkring av diverse flytande varor där ett par flaskor whisky ingick, (den är nämligen billigare där än i Scottland) seglade vi vidare dagen därpå i strålande solsken och svaga vindar. När vinden emellanåt tog paus fick motorn hjälpa till. Dagens mål fick bli Hallands Väderö där Midsommarhelgen skulle firas med vänner från Båstad. Vädret visade sig från den absolut bästa sidan och var enligt metrologerna det bästa midsommarväder på 15 år. Sill med nubbe och tillbehör, jordgubbar inte att förglömma, avnjöts på klipporna där vi satt in på småtimmarna till midsommardagen.

En liten incident inträffade dock på midsommardagens morgon. Jag väcktes av att någon intensivt stod och tutade i ett horn! Stina, som sover lätt, for upp för att se vem som var marodören. Innan hon yrvaket hann skälla ut trumpetaren, kunde hon helt klarvaken konstatera att vår svaj- ankrade båt med måttlig men bestämd fart hade kurs rakt ut i Skälderviken, möjligen med sikte på Arild. Nu blev det fart ombord. Motorn startades och ankarkättingen började vinschas ombord. Upp kom ankaret hängandes upp och ned i ett av flyna någonstans mitt på kättingen. Kvällen innan hade varit stilla och båten hade snurrat runt kring ankaret och slutligen själv fiskat tag i det och ryckt loss det. Vi märkte inte något fören det kom en vindpust kl.6 på morgonen. Till saken hör också att Stina varit uppe 5 minuter innan trumpetaren satte igång och konstaterat att allt var lugnt. Så kan det gå, ännu en ankarhistoria att lägga till vår samling som börjar bli diger vid det här laget.

På lördagen seglade vi till Halmstad där vi tog farväl av Stinas föräldrar och syster med middag ombord. Söndagen inleddes med strålande solsken och nästan ingen vind. Vi gick för maskin ut mot Tylösand och vid Grötvik satte vi segel för en lätt SV-lig bris, planen var att gå till Anholt. Då vinden efter en timme vred till väst och ökade, reviderades planen och kursen sattes till Läsö NO rev. Vi hade härlig segling under eftermiddagen i ökande vind och vid 6-tiden var det dags för ett rev som senare utökades till ytterligare ett och 5-6 varv inrullade på focken. Nu var den sent aviserade kulingen över oss, den skulle ju komma först imorgon enligt metrologen. Nåja, det var ju bara att bita i gräset, eller kanske det skall vara tången, segla vidare och "gilla läget". Vilket dj-a uttryck, "gilla läget"! Hur f-n skall man kunna göra det, när man studerar vattenytan på 3 dm håll samtidigt som man matar fiskarna. Jag gillade definitivt inte läget! Nåja, den eländiga kryssen tog slut när vi angjorde Österby kl. ett på natten. Vi lade till på den enda båten som fortfarande hade ruffbelysningen på, vilket visade sig vara ett gäng tyskar i en dansk charterbåt. Efter lätt nattamad var det skönt att krypa ner i kojen och somna till den ylande konserten i riggen.

I dag måndag den 27.e ligger vi kvar i Österby och slickar såren och konstaterar att det är en bit kvar innan sjöbenen infinner sig. Vi har också summerat gårdagens skador, vilket inskränker sig till en förlorad latta (pinne) i storseglet. Kulingen ryter fortfarande i tackel och tåg och vi inväntar bättre väder vilket är utlovat till i övermorgon, onsdag.
Seglarhälsningar
S/Y Christina

Brev 2. Laesö-Kirkwall.

(2005.06.28 - 2005.07.06)


Tisdag morgon gick solen upp över lugnt hav, då vinden hade mojnat runt Läsö. Många båtar ger sig iväg, men vi ligger kvar några timmar för att reparera segel och för tillverkning av ny latta. På varvet kan man bistå med trälist som passar bra till detta.

Någon tycker kanske att det är märkligt att seglen börjar gå sönder redan innan man lämnat hemmavattnen. Så märkligt är det nu inte när man betänker att de är inne på sin 15e säsong och har drivit fram båten i mer än 20 000 sjömil. Dessutom var det inte första gången som vi fick reparera, detta har gjorts ett par gånger tidigare. Vi använder vår båt ganska mycket och pressar seglen väldigt hårt och med detta i åtanke så är vi väldigt nöjda. "Lind segel" i Helsingborg skall ha all heder av sitt arbete. Lasse Lind har dessutom tillverkat det nya segelstället som ligger undanstuvat under förkojerna i väntan på att ta över när de gamla faller sönder i sina beståndsdelar. Vilket då även förklarar, varför vi ger oss ut med gamla "trasor" i riggen.

Nåväl, de om denna lilla parantes. Mitt under arbetet dyker Janne och René från hemmaklubben upp. De ligger i Vesterö hamn och har nu tagit bussen, som för övrigt är gratis, till Österby för lite sight seeing. Det blir en nyttig paus i arbetet med lite snack och en öl, som naturligtvis inte sitter fel. Vårt besök drar vidare på sin sight-seeing och när vi avslutat våra reparationer gör vi detsamma. I lätta nordliga vindar glider vi i sakta mak ut genom hamnen. I början får motorn rycka in under en kvart innan vinden friskar ifrån NV. Kryssen mot Skagen går snabbt och vi angör senare på kvällen till en knappt halvfull hamn. En trevlig och pratsjuk holländare tar emot. Stina tycker att det passar mig som inte har nåt emot lite socialt umgänge båtgrannar emellan.

Dagen efter går vi på inköpsrunda och inhandlar lite matnyttigt till besättningen och lite reservdelar till segelreparationer. Lite visa av det tidigare inträffade har vi trots allt blivit. De sista danska pengarna slösas bort på en riktigt hälsosam och näringsrik lunch som består av, två st. i fet olja panerade rödspättsfiléer med ett berg av härligt fet pommes och som kronan på verket ett kvarts kilo underbar Dansk "remolaadhe". Det är så gott, så det måste bara vara nyttigt.

Efter denna uppladdning drar vi så till havs med kurs mot Norge. Tanken slår mig faktiskt att lunchen inte får vila i magen så länge på det gropiga Skagerack, men den sopas omedelbart bort av den läckra bilden av anrättningen som fortfarande dröjer sig kvar på näthinnan. Vi rundar Skagens rev och sätter rakt västlig kurs i den goda nodliga brisen. Mot kvällningen meddelar Stina att nästa dags middag blir stekt Makrill och jag undrar var hon skall få den ifrån. Det mest spännande under denna segling är att hon faktiskt infriar sitt löfte, på morgontimmarna dagen efter, när vinden är svag och motorn får göra tjänst, fångar hon inte bara en utan 4 St. Makrillar varav de två minsta får friheten åter. Fram på förmiddagen ökar vinden och när Lista passeras blåser det SO 10-12 m/s. Egersund anlöps kl. 20.00 i måttlig bris.

Egersund är en liten trevlig stad, det vet vi sedan tidigare besök. Från detta besök har vi inte mycket att berätta mer än att glassen, som inhandlades efter Makrillmiddagen, var god. Jag tror inte att Stina satte sin fot på land och jag gjorde det endast för att inhandla glassen. Förlåt oss Norge för denna gång men vi vet av tidigare besök att Ni har ett fantastiskt land med helt otrolig natur. Så vi kommer tillbaka, var så säkra.

Dagen efter lämnar vi Egersund kl. 09.00 och går de 5 sjömilen ut till Nordre Gapp där Nordsjön tar vid. SO-vinden står fortfarande frisk och vi tar in 2 rev i storseglet och rullar ut genua 3 och far iväg med vinden snett in från babords låring (akterifrån). Vindrodret eller "Nånannan" som vi döpt det till, får göra grovjobbet och styra medan vi tar våra vakter vid utkiken. I denna elektroniks tidevarv ser jag fram emot den dag då vindrodret även kan sköta den sysslan. Fast Stina påstår att jag redan tror att den kan klara det eftersom jag tillbringar mesta tiden vid navigationsbordet och som hon säger skrivbordsseglar medan hon lindar in sig i kläder, gjorda på gamla "petflaskor", och lider i den kalla sittbrunnen.

Andra dagens morgon stiger jag upp i gryningen för att ta mitt pass. När jag tittar ut i sittbrunnen ser jag ingen Stina. Kanske på dass, nä inte där heller, Har hon lagt sig? Nä ingen i kojen!!! Båten genomsöks nere utan resultat. Kalla kårar sprider sig utmed ryggraden när jag rusar ut i sittbrunnen för att lägga om kursen och börja söka. När jag på väg upp slänger ett öga förut genom den immiga rutan i sprayhooden får jag se något gult som rör sig längst fram i fören. Där sitter Stina med kameran i högsta hugg och fotograferar rätt ner i vattnet. Det visar sig att vi har fått besök av ett 20 tal Delfiner, något som inte är helt ovanligt ute på Nordsjön. Det är alltid lika roligt med dessa besök. Vi går vid tillfället för motor och gör god fart. Detta gillar Delfinerna som då ligger och glider längst framme under stäven. Ibland lägger de sig på sidan och tittar rakt upp på oss, som om de undrar hur vi kan klara oss uppe i luften, i en sådan ogästvänlig atmosfär. Allt som oftast far de iväg rakt förut eller ut mot sidorna för att återigen komma tillbaka i hög fart och tvärvända precis framför båten utan att ens nudda vid den någon gång. Det är en uppvisning i precisions-simmning som utspelar sig runt båten. När vinden kommer tillbaka och vi stoppar motorn så försvinner Delfinerna för att återigen dyka upp då vi senare åter måste starta den. Vid middagstid stoppas motorn för gått och efter ett tag tröttnar Delfinerna och tar farväl med några höga språng och försvinner ut över havsvidderna in i sin egen värld.


Vi passerar mellan Miller- och Brae oilfield och ser de förskräckliga monstren på nära håll. Fula står de där på sina långa ben men tyvärr så nödvändiga för vår välfärd.

Vi har under tidiga morgonen via radio blivit underrättade om en "Gale warning" som skall gälla från någon gång i natt och under eftermiddagen ökar vinden till ca 12-14 m/s. Vi tar återigen in 2 rev i storseglet och rullar efter hand in några varv på genua 3an i den ökande vinden. Fram på småtimmarna dagen efter är "gale warningen" infriad och vi plockar ner storseglet för att fortsätta för enbart genua 3. Vinden som har varit SO hela natten börjar så smått att vrida mot syd men vi har varit beredda på detta och därför tidigare gått en sydligare rutt än den raka kursen mot Kirkwall. Detta gör att vi kan falla av lite grann eftersom vinden vrider emot och fortfarande ha vinden lite akter om tvärs. När vi närmar oss Orkney öarna får vi dessutom tidvattnet emot oss vilket gör att vågorna tornar upp sig ytterligare upp mot ca: 3 meter. Vågorna liksom snubblar över sig själv med branta brott som följd. Vi kan inte undvika att få en del av dessa in i sittbrunnen men vi har stängt alla luckor och klarar att hålla ganska torrt nere i båten. Trots ganska tuffa förhållanden går båten bra och vi kommer in i skyddade vatten mellan öarna. Med 2-3 knops motström når vi så småningom Kirkwall som vi angör kl. 10.00 lokal tid.

Enda incidenten som inträffade var att en av vindrodrets styrliner brast under sista morgonen. Detta medförde att vi fick handstyra sista biten vilket kanske ändå hade varit nödvändigt med tanke på de branta vågorna. Vi hade seglat 316 sjömil på 50 timmar vilket vi var väldigt nöjda med tanke på de svaga vindar som vi hade mitt på Nordsjön.

Första dagen i Kirkwall gick åt till att snygga till båten och vår egen lekamen samt till att ta igen lite av den förlorade sömnen. Kulingen fortsatte att blåsa hela dagen och natten men det gjorde inget för i våra kojer var det stiltje.

Dagen efter hade vinden bedarrat och solen sken från en blå himmel. Vi tog en rundtursbuss och besökte den lilla staden Stromness som ligger på sydvästra Orkney. På vägen dit körde bussen utmed Scapa Flow: s stränder och busschauffören berättade om alla de tragedier som utspelade sig under första och andra världskriget.

En rolig historia som han berättade var om spritförbudet för civilbefolkningen som rådde fram till 1947. Förbudet satte de civila i en brydsam situation medan militärerna genom olika bestämmelser kunde kringgå beslutet. Detta medförde att befolkningen på Orkney mangrant anslöt sig till hemvärnet som räknades till de militära och därmed kunde spritförbudet kringgås. Människan år en påhittig individ när det verkligen gäller.

Vi fick även stifta bekantskap med de första bebyggarna på Orkney då vi besökte den framgrävda byn Skara Brae, som började uppföras 3000 år före vår tidräkning, alltså för 5000 år sedan eller om man så vill för ca: 1000 generationer sedan. Byn upptäcktes 1850 av William Watt genom att en ovanligt stark storm i kombination med ovanligt högt tidvatten frilade delar av den sandtäckta bebyggelsen. Vi besökte också en ring med så kallade "standing stones". Den här hette Ring of Brodgar och var 4000 år gammal. Sådana här stenar i ring finns på många platser i England och Scottland men man är inte helt säker på syftet med dem. Man tror dock att de hade någon form av okult betydelse som offerplats eller också som marknadsplats. Jag tror på det senare alternativet för det låter trevligast.

När vi kom tillbaka till båten kunde vi konstatera att vår kylkompressor, som varit lite ur gängorna de senaste dagarna nu lämnat in helt. Leverantören hade sagt att det enda som kunde gå sönder var elektronikenheten. Så därför hade vi införskaffat en sådan som vi nu monterade dit i stället för den som vi trodde var trasig. Detta hjälpte nu inte så därför skruvades manöverpanelen ner och där kunde vi konstatera att minst ett, kanske ännu fler, motstånd inte gjorde motstånd längre utan istället blockerade strömmen helt. Benen på dessa hade korroderat av och därmed var det stopp för både ström och kylkompressor med varm kylbox som följd. Nu har det inte så stor betydelse för vi kan sätta ut maten i sittbrunnen. Där var det nämligen bara 11 grader igår. Inget ont utan att det har något gott med sig. I dag har tiden gått åt till att hitta en kombinerad el-tekniker/optiker för att byta de pyttesmå komponenterna och si vi lyckades. Om han däremot lyckas är inte helt säkert det får vi se när han kommer tillbaks med prylen. Vi har därför garderat oss och beställt en ny panel från leverantören i Sverige. Den skickar han till Oban i västra Scottland dit vi beräknas komma i nästa vecka.

Vi har planerat att segla vidare mot Cap Wrath på Scottlands NW spets i morgon. Han som styr över tidvattnet föreslår avgång på eftermiddagen så slipper vi tillbringa hela förmiddagen i sunden mellan öarna kämpandes emot strömmen. Det får nog bli som han föreslå fast det medför nattsegling.
Ja det blev ju ett långt brev det här, men jag hade inte så mycket annat för mig just för tillfället. Förvänta er inte sådana här alltför ofta men jag gör så gott jag kan, ibland flyter och ibland så tryter fantasin.

S/Y Christina den 27 juni 2005


Seglarhälsningar

Janne och Stina




Brev 3. Kirkwall – Oban.

(2005.07.07 - 2007.07.13)

I mitt förra brev nämnde jag avslutningsvis något om "han" som styr över tidvattnet. Det var naturligtvis alldeles fel, det är precis som i alla andra förhållanden. Det är två som bestämmer, nämligen moder sol och gubben i månen, varav den ena har mer att säga till om än den andra. Vem som har mest att säga till om får ni räkna ut själva. Nåväl, när dom här två kommer överens så har dom stor påverkan på tidvattnet, men för det mesta så gnisslar samarbetet och påverkan blir därmed lite mindre men en sak är säker, dom lyckas alltid på något sätt sätta vattnet i rörelse, så det gäller att rätta sig efter deras påverkan. För att reda ut det hela så har vi till vår hjälp, tidvattentabeller som visar när det behagar att sätta fart samt kartor som visar i vilken riktning det tänker ta vägen. Det var ju lätt tänker ni! Det är bara det, att man måste kunna tolka dessa tabeller och kartor på ett riktigt sätt, och det är där problemen börjar. Av fyra fall lyckas jag bara träffa rätt en gång. Så när vi skulle lämna Kirkwall och jag hade räknat ut att det skulle ske på eftermiddagen, så sa Stina glatt att då går vi på morgonen, och så blev det. Visst hade vi lite motström i början men när vi kom till Eynhallow Sound där man lämnar Orkneyöarna och går ut i Atlanten så var det Slack vatten, dvs. ingen ström alls. Annat var det förra gången (2001) vi gick ut ur samma sund. I fint väder gick vi ut med fyra till fem knops medström. När denna ström mötte Atlantens dyningar så bildades korta branta vågor som tycktes stå stilla och ramla över ända hela tiden. Ungefär som de små vågorna i en strid Norrlandsflod, fast 10 gånger större. Den gången blev båt och besättning ordentligt översköljda men den här gången gick det mycket bättre.

Seglingen bort mot Cap Wrath, Scottlands NW-hörn, blev ganska odramatisk. Segling och Segling föresten, det blev mest motorsegling då vinden var svag. Inte fören vid Cap Wrath kom vinden och vi kunde kryssa sista biten ner till Kinlochbervi på Scottlands västkust dit vi anlände kl. 05.00 på morgonen. Det mest upphetsande som inträffade var att vi seglade igenom en flock pilotvalar som, utan att ägna oss någon uppmärksamhet, fortsatte med sitt fiskafänge.

Kinlochbervi är en insomnande fiskemottagningsort som idag endast tar emot ca 10 båtar i veckan, annat var det förr då det kunde komma in mellan 60-100 båtar på en vecka, enligt lokalbefolkningen. Samma lokalbefolkning säger också att, "It's the bloody English government to blame for it". Samma lokalbefolkning tyckte att Henrik Larsson var en gudabenådad fotbollsspelare och människa men at han hade spelat I fel lag! Han skulle naturligtvis ha spelat i Rangers eller Glasgow Rangers som det riktiga namnet lyder. Så ingen tvekan om var deras sympatier hörde hemma.

Vi tankade diesel, för ca 45 pence litern, från den 8 m höga kajen (lågvatten) med en bränsle pump som lätt hade kunnat fylla vår tank på ca 10 sekunder och därmed förmodligen blåst sönder den. Med lite försiktighet så gick allt väl och vi kunde ge oss av söderut. Det blev mest motorgång de 20 sjömilen söderut till några öar, som vädret till trots, kallades för "Summer Isles". Här ankrade vi upp i en vacker och skyddad vik, för de sydliga vindar som hade börjat blåsa på kvällen. Dagen därpå var lite småruggig med duggregn och en god sydlig bris, vilket innebar kryss söderut till en ö som hette Rona och ligger strax öster om Isle of Sky´s norra udde. Här tog vi natthamn i en vik på nordspetsen. Det duggregnade hela kvällen och även på morgonen, så vi tog oss aldrig iland. Kryssade istället vidare söderut mellan Rona och Rassay med stigande humör. Molnen började lätta och solen tittade fram och en otroligt vacker omgivning uppenbarade sig. Scottlands västkust är väldigt kuperad med berg som når nästan 1000 m upp.



Bebyggelsen är ganska gles men djurlivet desto rikligare. Detta gäller speciellt fågellivet och det formligen dräller av fåglar och arter som vi ytterst sällan ser hemma. Arter som sillgrissla, tobisgrisla, tordmule, lunnefågel, sula, storlabb och vanlig labb ser vi dagligen. Ibland ser vi även stormsvalor komma svepande men det är framförallt ute på havet. En fågel som senare dök upp söder om Isle of Sky var lirorna eller som jag kallar dom "lirarna". De är fantastiska flygare och flyger gärna otroligt tätt på vattenytan utan att röra vid den. Om dessa fåglar fick vi av en ornitolog lära att de häckar högt uppe på öarna i utgrävda jordhålor. Ungen väger 3 gånger så mycket som det vuxna djuret när föräldrarna lämnar den. Då får ungen klara sig ytterligare ett par veckor ensam i sitt bohål innan den lär sig att flyga och kan börja söka föda på egen hand. Det är ett hårt liv att vara fågel.

På eftermiddagen angjorde vi den lilla byn Kyleakin som ligger i sundet mellan Sky och fastlandet. Dagen efter var det dags att bunkra bränsle för besättningen och en Coop-affär uppsöktes. Den låg inom bekvämt räckhåll på fastlandssidan på andra sidan sundet så det var bara att tuffa över och förtöja på flytbryggan. Efter bunkringen gav vi oss iväg genom den smala delen av sundet som heter Kyle Rhea. För ovanlighets skull hade jag räknat rätt på tidvattnet och det var nog tur det för nu fick vi 3-4 kn medström. Även vädret hade en bra dag och solen sken från en klarblå himmel. Vinden var däremot svag och SV-lig men man kan ju inte begära att man skall få allt. Vi satte segel i Sound of Sleate och kryssade långsamt söderut när vi mötte en märklig uppenbarelse på bara en båt längds avstånd. Det var en stor fisk som sakta och med långsamma stjärtrörelser kom simmande emot oss. Den hade en ganska så hög ryggfena och en hög stjärtfena med ca 1,5m emellan dem vilket borde betyda att fisken var ca: 3m lång. Det påminde om en haj, men inte fanns väl så stora hajar här uppe och inte skulle väl dessa simma i ytan? På kvällen då vi ankrade upp i en vik på ön RHUM fick vi lösningen på fiskmysteriet, det var en sorts haj som på engelska heter "Basking Shark", jag tror att den kallas Brugd haj på svenska. Den är ganska så ofarlig då den endast lever på plankton och småkryp som den med vidöppen mun samlar upp och filtrerar genom gälarna och det var detta som vår haj var i färd med. På väg ut till RHUM såg vi även 3st mindre valar, 3-6m långa, troligen pilot whale. Dagen efter gick vi en guidad tur på ön, där vi fick veta det mesta om djur och fågelliv samt en del om ön´s historia. I dag bor det endast 29 åretrunt boende och alla är på ett eller annat sätt involverade i någon form av forskning. Ett unikt djur för ön, är den röda hjorten som det finns en stam på ca. 1200 exemplar av. Vi såg tyvärr inga av dessa eftersom ön är mycket stor och kuperad och det skulle ta alltför lång tid att gå runt på den. När vi gav oss iväg på eftermiddagen försämrades vädret och det blev dimmigt och började duggregna, då är det skönt att sätta på radarn för att upptäcka eventuella båtar som ligger i vår kurs. Seglingen gick bra och i avtagande vind och med bättre väder ankrade vi upp i Tobermory bukt på den stora ön Mull. Tobermory är en populär turistort med hus längs med strandlinjen som alla är målade i olika pastell färger. Det ligger därför också väldigt mycket båtar i bukten utanför och de utlagda bojarna var alla upptagna så vi fick ankra upp. På så vis sparade vi samtidigt 12 pund, vilket är priset för att använda en boj. Hamnpriserna är mycket höga här i Scottland och 15-20 pund är den vanliga avgiften, det finns dyrare. För detta får man förtöja vid en flytbrygga och kasta soporna. Duschar om sådana existerar kostar extra och likaså ström. Efter rundvandring i byn på morgonen avgick vi med tidvattnet med oss mot Oban dit vi ankom kl 16.00. Här skall vi nu ta hand om vardagliga sysslor som städning och tvättning. Lite sight seeing i stan blir det nog också och kanske ett besök på Oban Destilleri där man gör en mycket god whiskey.

Jag har nog glömt att nämna hur det gick med kylen, vår vän instrumentteknikern i Kirkwall lyckades mot alla Odds. Kylen går att hålla i gång även om inte automatiken fungerar till 100 %. Leverantören i Sverige som skulle skicka en reservenhet till Oban har däremot inte lyckats till 100 % eftersom den vid förfrågan inte finns här. Nåja det behöver ju inte vara leverantören som misslyckats, det kan ju även vara fraktfirman. Vi får väl efterlysa den i morgon så får vi se om den dyker upp. Resultatet av våra efterforskningar får vänta till nästa resebrev.


S/Y Christina den 13 juli 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina




Brev 4. Oban-Kinsale.

(2005.07.14 - 2005.08.01)


Vår reservdel till kylen dök upp efter mycket efterforskning både från leverantörens- och från vår sida. Ja själv bidrog jag kanske inte så mycket, men jag lyckades sätta den trevliga damen i hamnens reception i arbete, och framåt eftermiddagen lyckades båda spanarna ge mig besked att den skulle vara på plats kl. 16.00. Mycket riktigt så dök den upp i utlovad tid. Men åtta dagar från Sverige till Scottland med UPS dörr till dörr service är inte acceptabelt. Nåväl, nu har vi den i reserv om den reparerade inte skulle stå rycket.

Tyvärr blev det inte så mycket turistande i Oban som vi kanske önskat och besöket på destilleriet gick om intet. Nu gör det inte så mycket eftersom vi varit där vid vårt tidigare besök här 2001. Främsta orsaken till den låga aktiviteten berodde på det idoga regnandet under hela eftermiddagen och kvällen. Vi hann dock med ett pubbesök på "The Oban In" alldeles nere vid hamnen. När man besöker Oban så ligger man med fördel i en marina som ligger på den lilla ön Kerrera som ligger alldeles väster om Oban. Härifrån får man då ta den lilla färjesnipan som avgår varje jämn timma in till stan. Det gör naturligtvis att man får planera sin tid så att man slipper vänta i stan, för det kan bli ganska dyrt. Ovannämnda Pub ligger nämligen alldeles i närheten av tilläggsplatsen.

I marinan på Kerrera träffar man också en massa seglare som liksom man själv är på långtur. Då blir det naturligtvis en massa erfarenhets utbyte. Vi spenderade en kväll tillsammans med tre st. norska båtar och en dansk. Det var Con Amore, Tomba och Frydh från Norge samt Joy från Danmark. Joy är en Balad från Nyköbing i Limfjorden som seglas av Hans. Han har under fyra år seglat runt Jorden och skulle nu hem till Fru och barn för att samla kraft (och kanske poäng) att ge sig av igen 2008. Vi träffade även Per med Bavarian "CU@SEE", som liksom vi kommer från Råå. De skulle nu deltaga i "Classic Malt Cruise" och segla mellan olika Whisky destillerier.

Efter besöket i Oban gav vi oss iväg söderöver med svag vind som så småningom tog sig och blev till perfekt segelvind. Seglatsen tog oss i kraftig medström igenom Sound of Luinga och alldeles öster om "Gulf Of Corryvreckan". Sundet som anses vara ett av de värsta farvattnen som finns att passera. I västlig storm och med västgående tidvatten finns det ingen fullbefaren seglare som frivilligt ger sig in i detta farvatten och de som inte är fullbefarna och är dumdristiga nog att ta chansen kommer inte levande ur det.

Det var i en vik alldeles vid inloppet till detta sund, på nordspetsen på ön Jura som dramat i boken "Den Keltiska Ringen" fick sin upplösning. Det var här som Mc Duff i skansen på sin uppankrade båt avslöjade intrigen. Har du inte läst boken så bör du göra det, Författaren heter Björn Larsson och har skrivit många fantastiska böcker, alla värda att läsas. Han är för övrigt bosatt i våra hemtrakter, nämligen i Gilleleje där han har sin båt "Stornoway".

Vi valde naturligtvis att inte segla igenom utan passerade bara förbi, men kraften i vattnet fick vi uppleva i det att vi loggade över 10,5 knop över grund trots att båten bara gjorde 5,5 knop genom vattnet. Enkel huvudräkning ger vid handen att strömmen löpte med ca 5 knop. Strömmen avtog dock efterhand men vi hade god hjälp av den. Framåt eftermiddagen letade vi upp en liten vik, som vi tyckte såg skyddad ut. Vi lät ankaret gå och spenderade en lugn kväll ombord. Dagen efter tog vi gummibåten in till stranden och den lilla byn som hette Craighouse. Vi hade sett att det låg lite vitkalkade industri byggnader redan då vi kom och nu visade det sig att det var det enda Whisky destilleriet på hela Jura. Stina tror numera att jag har ett osedvanligt gott luktsinne som kan lukta sig till Whiskyn. Vi tar också en promenad ut i markerna och när vi kommer alldeles i utkanten av byn ligger det en stor hjort i gräset en liten bit bort från vägen. Vi tror först att det är en träskulptur, så stilla som den ligger. Men när den reser sig upp förstår vi att de inte är så. Det visar sig vara en "Red Deer", de som vi inte fick se vid vårt besök på ön Rhum. Vi tar snabbt några kort och skyndar vidare för att inte störa. På vår tillbakatur ser vi att hjorten återigen har lagt sig ner i gräset. Det ligger en byggnad mellan oss och hjorten och i skydd av denna smyger jag så nära jag kan. På helt nära avstånd ställer jag mig för att fotografera. Hjorten blir orolig och ställer sig upp, det är en stor bock med ganska färska horn. När jag står där och fotograferar ställer sig ytterligare tre hjortar upp det är sammanlagt två bockar, en hind och ett kid. När jag tar mina foton så springer hjortarna därifrån. Jag hade från början inte tänkt att ta kameran med men har nu lärt mig att den alltid skall med.

Efter vår tur iland sätter vi segel och seglar de tjugo sjömilen ner till Port Ellen på ön Islay, whisky fantasternas Mecka med inte mindre än tre destillerier inom gångavstånd samt ytterligare fyra på ön. De inom gångavstånd är, Laphroaig, Lagavulin och Ardberg, de andra heter Bowmore, Bruichladdich, Bunnahabhainn och Caoi Ila.

Vi ankrar upp i bukten utanför Port Ellen med ca trettio minuters gångväg in till byn.

Dagen efter är det söndag och vi snörar på vandrarkängorna och går en lång promenad som för oss förbi Laphroaigh och fram till Lagavulin. Destillerierna är stängda men vi får tillfälle att fotografera de vackra vitkalkade byggnaderna som ligger vackert placerade ända nere vid havet. När vi skall försöka att ta oss runt till sjösidan av Lagavulin så hittar vi en återvändsväg som leder ut på en udde. Längst ute står ett litet vackert vitkalkat hus och det sitter en äldre man under ett parasoll i trädgården. Vi hälsar artigt då vi passerar och går och tar våra foton. På tillbakavägen kommer mannen fram till den välstaplade stenmuren och undrar vad vi är för ena och var vi kommer ifrån. Vi pressenterar oss och berättar lite om oss själva och vår resa. Detta gör mannen så pass intresserad att han bjuder in oss att sitta under parasollen för en pratstund och en kall öl. Han berättar om sig själv, att han äger ett litet åkeri med lastbilar och grävmaskiner som en av hans söner nu driver vidare. Öns enda sandtäckt ingår i rörelsen och grus och sand distribueras till olika byggen på Isla och Jura. Trots att han nu är sextioåtta år och pensionerad så kör han oavlönad varje dag sin lastbil en Scania som han anser vara den bästa bilen på marknaden jämte Volvo. Vi får veta mycket om hur det är att leva där ute på öarna och mycket om hans levnadshistoria. Så vi saknar inte besöken på de destillerier vi passerat. Dessutom satt det bättre med en kall öl än en lite whisky en dag som denna då luften står alldeles stilla och temperaturen för en gångs skull kröp en bra bit över tjugo grader.På kvällen kommer en Svensk segelbåt in och ankrar strax bredvid oss. Det är "The Spice 2" från Göteborg med Kjell och Lollo ombord. Vi har talats vid på radio någon dag tidigare då vi seglade bredvid varandra. Dagen efter tar vi fyra en tur in i byn, handlar lite och sveper en "pint" öl.

Vi hade tänkt segla vidare dagen efter men ett djupt lågtryck med kulingvindar och regnbyar sätter stopp för det. I stället tar vi jollen in till stranden, traskar till busshållplatsen och åker till Bowmore. Här blir det då äntligen besök på ett destilleri med rundvandring och Whiskey provning. Vi får testa sex olika sorters whisky, bla. Lagrade på Sherryfat och portvinsfat. Den sistnämnda blev gemensamt vår favorit men smakar det så kostar det, trettiofem pund kostar flaskan. Den var dock inte dyrast, det fans en som var lagrad i fyrtio år och betingade det nätta priset av fyratusen pund, alltså nästan sextiotusen kronor.

Dagen efter har vi tänkt segla till Nordirland, till en liten by som heter Bellycastle som ligger på Nordkusten innanför en ö som heter Rathlin Island. Här löper tidvattnet starkt och sjökortet varnar för "overfalls" runt om ön och speciellt i sundet mot fastlandet. Därför måste vi försöka att komma fram vid "slack" dvs. när tidvattnet vänder. Det innebär avgång kl. ett på dagen, så det blir tid till en promenad upp bland kullarna på halvön "The Oa". Vid avseglingen så slår vindbyarna ner ganska hårt från kullarna ovanför så vi tar in två rev och rullar in lite på focken. Det visar sig att vara rätt i början men då vi kommer ut blir vinden jämnare och vi slår ut alla rev. Vi får en härlig segling över i svag motström och vid Rathlin Island får vi märka av strömmen då en sk. bakström ger oss tre knop medström under en liten stund. Bellycastle är en trevlig liten by med en säker hamn. Hamnavgiften på sexton pund är inte så farligt då all service ingår, ström, duschar, tvättmaskin och torktumlare. Byn är lite större än Råå och har alla tänkbara affärer. Alldeles nere vid hamnen finns en liten "Fish and Chips" bod, som givetvis får vårt besök. Vi stannar här en dag och passar på att tvätta och handla in lite.

När vi seglar vidare får vi uppleva det starkaste tidvattnet hitintills på resan. När vi passerat Rathlin Sound visar loggen på fyra knop genom vattnet och vår navigator visar elva och en halv knop över grund vilket innebär att tidvattnet rör sig med sju och en halv knop. Som tur är rör det sig på samma håll som vi. Det blir en härlig och snabb segling genom "North Channel". Vi hade tänkt gå till Bangor utanför Bellfast men fortsätter till Ardglass längre ner längs kusten dit vi anländer på Kvällen. Under eftermiddagen avtar vinden och Stina passar på att släppa i Dörjen (fiskredskap) och fångar givetvis tre Makrillar på en halv timma så det blir Makrill till middag. När vi går för motor sista biten i den döende vinden, känner vi båda en lätt duns i båten, ungefär som en lätt grundkänning. Vi ställer oss båda upp och tittar akterut, för att se om vi seglat på något. Vi kan inte se något särskilt men efter ett kort ögonblick ser vi några tumlare som rullar i vårt kölvatten. Det måste ha varit en sådan som varit uppe och skrubbat sig på ryggen emot vår botten.

Om Ardglass finns inte särskilt mycket att berätta, en liten slumrande fiskeby på Nordirlands ostkust. En sak finns dock som är vårt att poängteras, en av Nordirlands bästa pubbar, det har den fått pris för, finns i närheten. Pubben heter Curran´s Bar och ligger i byn Chapeltown, 2 miles från Ardglass. I byn ligger också ca femton hus och en kyrka. Om de förhållandet skulle gälla i Råå så skulle vi ha ca etthundra pubar och hur skulle det gå ihop. Nu har vi ju "Ankaret" som är alldeles utmärkt och kanske också kommer att belönas någon gång. Givetvis stretade vi de två milen för att besöka stället och avnjöt med en alldeles utmärkt måltid som hade sitt ursprung ifrån havet utanför. Kvällen avslutades med en sval Guinness i baren.

Dagen efter fortsatte vi i frisk NO-lig vind och besvärlig strömsjö till Howth som ligger strax utanför Dublin. Huvudstaden besöktes och förärades en rundtur med dubbeldäckarbuss med trevlig Chaufför/guide som berättar om alla sevärdheter vi passerar och även sjunger ett par lokala ballader som vi passagerare genast stämmer in i. Däremot ratar vi kyrkor, slott och museer, entrépengarna spenderar vi istället på ett pub besök med lite god mat och några Guinness.

Seglingen söderut fortsatte via Arklow och Kilmore Quay till Crosshaven vid Cork på södra Irland. Seglingen var fin med bra vindar mellan NO och NV och med strömmens hjälp gick det raskt undan. Om hamnarna finns det inte speciellt mycket att tillägga. Arklow är en typisk storby med ett levande samhälle men med en ganska död hamn. Kilmore Quai är en fiskeby som påminner om Glommen eller Bua på Hallandskusten med den skillnaden att tre st. gråsälar hade bosatt sig i hamnen och simmade runt och tiggde fisk mellan båtarna.

Om hamnar På Irland kan man säga att alla har det gemensamt att de är dyra, sexton pund eller tjugofem euro är standardavgiften sen är det bara servicen som skiljer. Från allt inkluderat inkl tvättmaskin och torktumlare till inget förutom flytbryggan inkluderat. Killmore Quai hör till den senare kategorin, här blev vi uppehållna i två nätter pga. ett intensivt lågtryck över centrala England som gav oss kuling och regn i ett dygn. Vi gjorde byn på tio minuter och sjönk därefter in i vår bokvärld. Dagen efter stod vi inte ut längre utan satte segel, trots fortsatt kulingvarning och fick en fin segling, om än med lite duggregn emellanåt, ner till Crosshaven.

I Crosshaven, utanför staden Cork, ligger en av världens äldsta segelklubbar, kanske den äldsta. Den heter Royal Cork Yacht Club och bildades 1720. Det är en fashionabel klubb som inrymmer en flott första klass restaurang med priser därefter men också en mycket mysig pub med rimliga priser. Flotta heltäckningsmattor överallt och skeppsmålningar och fartygsutensilier på väggarna samt mycket välpolerad mässing på dörrar bardisk och bord. Restaurangen fick klara sig utan vårt besök, men i puben drack vi ett par ale.

På eftermiddagen seglade vi vidare, i ganska så beskedliga vindar, till staden Kinsale som ligger strax söder om Cork. Vid framkomsten ankrade vi upp strax utanför marinan i väl skyddade vatten. Vädret hade under dagen gradvis förbättrats och när vi vaknade morgonen därpå sken solen från en klarblå himmel. Ett högtryck hade bildats alldeles söder om oss, vilket betydde svaga vindar under de kommande dagarna. Vi ligger kvar här tills vi får en för oss fördelaktig väderprognos, för passage av Biscaya. Kinsale är en trevlig stad med mycket turister och många fina små gator med trevliga affärer och krogar. Vi har sällskap med ytterliggare en Svensk, en Norrman och en Dansk som alla skall ner till Spanien. Dansken har för avsikt att gå imorgon men han har gott om diesel så det räcker för att köra motor hela vägen. Vi andra avvaktar fördelaktigare vindar.


S/Y Christina den 01 Augusti 2005
Seglarhälsningar

Janne och Stina





Dostları ilə paylaş:
  1   2   3   4   5   6   7   8   9   ...   28


Verilənlər bazası müəlliflik hüququ ilə müdafiə olunur ©muhaz.org 2017
rəhbərliyinə müraciət

    Ana səhifə